Ett fönster som för liljevit del innehållit alltifrån trefaldigt sprängda transferrekord och känsloupprörande maskotbyten till dödshot från Al Qaida har slutligen stängt, och jag måste säga att det känns skönt. Sommaren har till så stor del ägnats åt manisk läsning av twitterflöde och diverse sillybloggar att det nu nästan kan klassas som ett hos mig tvångsmässigt beteende, och att ordet "Bale-såpa" ännu inte är inlagt i Svenska Akademins Ordlista känns med tanke på hur det har bombarderats mot mig de senast månaderna som en smärre sensation. Äntligen kan man sluta vara nervös över vilka som kommer och går, vilka som stannar och lämnar. Äntligen kan man sluta tänka på företaget Tottenham Hotspur, och istället börja tänka på fotbollslaget Tottenham Hotspur. Genast uppstår då emellertid en ny fråga; vad och vilka är egentligen fotbollslaget Tottenham Hotspur idag?
Att döma av sentiment och känslouttryck bland journalister, spelare och i bloggosfären, så är Tottenham ett lag med ett "sjukt bra" transferfönster bakom sig, såväl supporterkamrater som motståndarsupportrar har låtit mig få veta vilket "sjukt äckligt jävla mittfält" vi har och ställt frågan huruvida jag egentligen vet "hur störd" Christian Eriksen är (svaret på frågan är för övrigt nej, jag har hittills bara sett Christian Eriksen på youtube, men jag kommer icke desto mindre så småningom ägna stora sektioner av detta inlägg till att presentera diverse åsikter och generella slutsatser kring honom som jag själv kommit fram till). Det är som att det har uppstått en HAJP kring Tottenham den här sommaren, och stundtals har jag till och med, absurt nog, nästan känt mig trött på hur mycket snack det har varit på olika sajter och forum om "Levys genidrag" och "AVB:s revolution".
Missförtså mig inte nu, jag har det fullaste förtroende för AVB och Levy, och ett antal värvningar har varit av ytterst imponerande karaktär, och har även under säsongens första matcher visat framfötterna. Spelare som Soldado, Paulinho och Lamela skulle vara förstärkningar till vilket lag som helst, saken är bara den att förstärkningarna i det här fallet har kommit till ett pris, främst naturligtvis i form av offret av en storörad kelt, men även eftersom laget i nuläget, tre omgångar in på säsongen, känns tämligen nykonstruerat och ytterst osamspelt. Utöver Bale har man inte talat nämnvärt mycket om de spelare som lämnat, men även om varken Huddlestone eller Parker var några direkta framtidsspelare eller kanske inte ens startmaterial så var de erfarna och tillgivna karaktärer som kunde ha försett klubben med en trygghet och kontinuitet som jag idag befarar lyser med sin frånvaro. Är det verkligen en framtidens och visionernas revolution vi ser, eller är det en tränare och en ledning som i sin desperata kamp att inte släppa greppet om en CL-plats håller på att vattna ur klubbens själ? Som ni kanske märkt har jag en något ambivalent inställning till 2013/14 års upplaga av Tottenham och för att hjälpa er och mig själv att få lite mer rätsida på saken tänker jag härmed gå igenom hela laget, från målvakt till toppforward. Varsågoda. Tugga och svälj.
Till att börja med kan man slå fast att Hugo Lloris i fjol visade sig vara en av säsongens bästa värvningar, och att han idag med oomkullrunkerlig emfas kan sägas vara en av världens bästa målvakter. Att han inte togs ut till årets lag är en vederstyggelse som inte bara bevisar min tes om att han är världens förmodligen mest underskattade spelare utan även fyller mig med en vrede så brinnande och ren att den närmast kan likna det djuriska. Samtidigt är det förmodligen tur att han är så underskattad eftersom han i annat fall förmodligen hade spelat fotboll någon annan och mer välbetald stans (jag lever på många sätt i ständig skräck för att Lloris en dag ska vakna upp och tänka "vad i helvete gör jag här jag är värld något mycket bättre och finare" varpå en scen liknande den som föreslås i maskinens monsterhit från 2011 "krossa alla fönster" kommer att utspelas).
Framför Lloris ser det också bra ut, det faktum att Tottenham bara släppt in ett mål på de första tre matcherna talar sitt tydliga språk, och med tanke på att laget genom historien varit känt för att svaja defensivt så är årets utveckling faktiskt anmärkningsvärd. Kantplatserna är inte mycket att snacka om. Kyle Walker är trots sin ringa ålder i nuläget en av lagets mest erfarna och trogna spelare, och efter att Coentrao-affären gått i stöpet (om den nu överhuvudtaget fanns, luktar Levy-rökridå lång väg imho) så ter sig den tämligen unge och och abnormt korte Danny Rose som ganska given på vänsterbacksplatsen.
I mitten har Villas-Boas en delikat situation att ta sig an; tre stycken mittbackar av hög klass som alla är så gott som friska (här räknar jag inte med Cirches som ett rimligt alternativ riktigt än med tanke på att han är oprövad och eftersom jag sunt nog inte har någon relation överhuvudtaget till den rumänska ligan och hans gångna bravader i denna del av Europa), som konkurrerar om två platser. Jan Vertonghen gick rätt in fansens hjärta förra året, och verkar hittills bara ha blivit ännu bättre under sommaren trots en mindre skada. Jan är lång, stor, snabb, intelligent och jättesnygg och om inte Villas-Boas förstår att han ska starta är han dum i huvet. Jag skulle önska att jag kunde säga det samma angående en eventuell petning av Michael Dawson, men hur mycket jag än älskar Dawson måste jag tillstå att en skadefri och formstark Kaboul erbjuder så mycket konkurrens att valet blir ytterst svårt att göra; de flesta ser nog Kabouls snabbhet, styrka och modernitet som tillräckliga argument för att han ska få starta. Här måste jag dock få anknyta till mina ovan nämnda bryderier angående kontinuitet och själ. Kaboul har visserligen varit i klubben ett tag, men Dawson har varit där längre, och är för mig den enda spelaren i dagens lag som verkligen andas, svettas och blöder Tottenham. Dessutom är han en ledargestalt, en trygghet för unga och nya spelare att förhålla sig till, och även om han är långsam ibland och lite för lätt faller av från hög linje så anser jag att hans positiva egenskaper tillsvidare borde innebära att han tillsvidare får behålla sin startplats och sin kaptensbindel. Faktiskt.
Vad gäller mittfältet finns det mycket positivt att säga, men också en hel del negativt. Enkelt uttryckt kan man säga att det positiva består i vårt defensiva mittfält eftersom det i princip är ligans bästa, medan det negativa består i vårt offensiva mittfält eftersom det borträknat helt oprövade nyförvärv i princip inte existerar. Om vi börjar med positionen som sittande mittfältare, eller "beast" som det också kallas, kan man konstatera att Sandro, som i höstas kanske var tottenhams bästa spelare, inte kan räkna med garanterad startplats eftesom han nu har fått konkurrens av den inför säsongen tämligen ohypade Etienne Capoue, som dock fick bäras av planen efter en olycklig smäll i söndags och lär bli borta i fyra veckor. Av det jag har sett av Capoue hittills håller jag med vulgäroppinionen om att han är ytterst rå och besitter en enorm arbetskapacitet, vilket Swanseas i princip fullständigt desarmerade mittfält vittnade om. Dock vilar det något lätt ointelligent och antikreativt över hans spelstil, och mot Arsenal kändes det som att det andefattiga anfallsspelet ofta hade sin upprinning i Capoues oförmåga att se kreativa lösningar och tänka snabbt. Sandro kommer aldrig att vara något passningsgeni, men min känsla är ändå att han bör kunna leverera ett snabbare och mer direkt anfallsspel. Capoue spelar i nuläget lite för mycket rugby för att det ska kännas okej, både genom sin fysik och sin ovilja att passa pollen framåt.
Paulinho gjorde sig till ett världsnamn under för-VM och även om han inte imponerat särdeles under säsongsinledningen ser man tydligt att det finns enorm potential i honom, och om han bara lär sig skjuta känns det som att han kan bli ett giftigt vapen såväl framåt som bakåt. Främste konkurrent om hans plats är Moussa Dembele, som fick ta emot ofantliga mängder digitala avsugningar från Tottenhamtyckare världen över förra året, men som i år faktiskt sett ganska slö och ofta rätt så vilsen ut. Förmodligen är detta för att han tvingats spela som offensiv mittfältare, en position som jag länge trodde att han var skapt för, men som jag nu tyvärr känner mig osäker på om han klarar av.
Istället kommer förmodligen rollen som nummer 10 fyllas av en ung dansk vid namn Christian Eriksen, som jagats av storklubbar hela sommaren men som alltså till slut valde White Hart Lane. Som jag skrev tidigare har Tottenham i princip inte haft någon som helst kreativ innermittfältare i år och det har minst sagt märkts; noll spelmål på 270 minuter talar sitt tydliga språk. Jag hyser mina tvivel kring huruvida en såpass ung spelare som Eriksen verkligen kommer kunna klara av att axla rollen som Tottenhams offensiva speldirigent, han är dessutom helt oprövad i PL och kommer in i ett sent skede av säsongen. Alternativet till Eriksen stavas Lewis Holtby, men även han är ung och visade under våren upp tendenser av att låsa sig a la Källström när han ville för mycket. Det är alltså en hel del frågetecken kring just postionen som nummer 10, men jag hoppas djupt och innerligt att någon de två unga blondinerna mot förmodan lyckas blomma ut direkt och slå mig och alla tvivlare på käften. Ingen position är i dagens fotboll viktigare än "The Hole", i stort sett alla de stora lagen har utpräglade stjärnspelare i den positionen, och om Tottenham inte ser till att fylla tomrummet snart kan man glömma allt vad Champions League och titlar heter.
Så har vi då slutligen anfallskedjan, där det gigantiska Baleformade hålet i nuläget tycks komma att fyllas ut av... tja, vem då? Chadli är den enda utpräglade vänsteryttern i laget, och på mig har han sannerligen inte imponerat under säsongsinledningen. Loj och oinspirerad har han sett ut (Förutom när han tar emot perfekta crossbollar av Dawson. Fan vad jag älskar crossbollar. Fan vad jag älskar Dawson). Saken är bara den att alternativen i så fall består av Townsend och Lamela, som båda två i första hand är högeryttrar, och även om de båda två tycks vara ytterst kompetenta spelare så är det aldrig bra att behöva spela spelare ur position; dels för att de inte är vana vid det och dels för att de kan bli sura och hota med att göra självmål (även om vi hoppas att sådana råttfasoner lämnade klubben med Gallas). Om Aaron Lennon kommer tillbaka och blir så bra som vi vet han kan vara, så kan det dock vara så att Townsend/Lamela helt enkelt tvingas flytta över till vänstern. Aaron Lennon är precis som Michael Dawson en spelare vars plats i startelvan är hotad, men också en av få som har varit med sedan trettondeplats-tiden, och som det kan vara värt att satsa på även om avsluten inte alltid håller högsta klass och han är alldeles för osjälvisk i boxen. Dock känns Lamela så gjuten i startelvan att till och med jag inser att det kan vara så att år 2013 blir det första året jag som aktiv spursfan får uppleva utan en Lennon i startelvan. Konstigt. Sorgligt. Men kanske nödvändigt.
Vad gäller strikerpositionen känns Soldado tämligen ohotad, vilket inte enbart är positivt. Spanjoren har redan visat att han kan göra mål, men han är under matcherna stundtals så osynlig och kort att man undrar om vi kanske faktiskt har valt att lägga 25 miljoner euro på en vit Jermain Defoe. Om man är rasist tycker man kanske det är värt det, men jag är faktiskt inte rasist och därför väljer jag att ifrågasätta varför inte AVB köpte ytterligare en forward av typ Demba Ba, eller någon annan som kunde utgöra ett tyngre och mer arbetande alternativ. Adebayor finns absurt nog fortfarande kvar i truppen och kan ju i sina bästa stunder vara en sådan spelare. Senaste åren har han bespottats av allt och alla och allra mest av Erik Niva, men någonstans känner jag ändå att han är bättre än ingenting, och att det är onödigt att helt frysa ut en spelare som faktiskt kan göra nytta.
(Märker att detta blir ett långt jävla inlägg, vilket jag ber om ursäkt för. Det var ett tag sen jag skrev och mycket känslor vill komma ut! Ska försöka sammanfatta kort.)
Totalt sett går det att konstatera att det är en grymt starkt trupp, men att den fortfarande saknar säkerställd kreativ kompetens och att man efter Gareth Bales avfärd saknar någon riktig stjärna (Lloris borde egentligen ha stjärnstatus, men är som sagt var kroniskt underskattad, så därför blir det ingenting med det). Att påstå att laget kan vara med och slåss om titeln känns bisarrt, och faktum är att det gårdagkvällens apokalyptiska fittkukshändelser känns som att även fjärdeplatsen är tämligen långt borta. Arsenal kan passeras om allt klaffar och de nya spelarna kommer in snabbt, men vi som följer fotboll vet hur lätt räknade situationer där "allt klaffar" är, och den hemska sanningen är att doften av femteplats återigen ligger tung och fet över nejden. Vilket är synd, för det är verkligen ett riktigt bra lag det här, som förmodligen skulle klara att kvalificera sig till CL vilken annan liga man än spelade i. Det är ett ungt lag, ett spännande lag, ett modigt lag, som kanske en dag kommer kunna vara med och utmana på allvar. Och liksom alla andra år, och alla andra dagar, är det ett lag som inger hopp. På gott och ont.
