Douchebags n' Scumbags (del 1)

En dag som denna tänkte jag att det var dags att Fotboll 1.8 skulle informera världen om den mycket viktiga, men samtidigt intrikata skillnaden mellan douchebags och scumbags. Detta tänkte jag åstadkomma genom att lista de fem största douchebagsen resp. scumbagsen i den moderna toppfotbollen. Vi börjar med...

DOUCHEBAGS:

#5 Jordan Henderson, Liverpool FC, England:

Kvalificerar sig till den här listan, i princip enbart genom sitt utseende. Sällan har väl mitt norra öga skådat en sådan fullfjädrad douchebag-uppsyn, samt frisyr, ja... Egentligen alla hans yttre egenskaper talar odiskutabelt om för oss att Jordan Henderson är en gedigen douchebag.

#4 Kevin-Prince Boateng, AC Milan, Ghana/Tyskland???

Född och uppvuxen i Berlin, Tyskland tillsammans med sin (gode) lillebror Jerome. Av okänd anledning valde han dock att förråda det land som gett honom möjlighet att leva och spela fotboll och valde istället att spela för sin pappas hemland, Ghana. Efter ett tag i det ghanesiska landslaget tyckte dock Prince att det var lite väl 'jobbigt' att spela fotboll i ett landslag. Så han slutade. Hans diviga uppsyn och beteende på plan gör väl knappast bedömningen svårare?

--- DOUCHEBAG STATUS: CONFIRMED ---

#3 Cristiano Ronaldo, Real Madrid, Portugal

Douchebagarnas douchebag är väl det första man tänker? Hans karaktäristiska filmande och gnällande har dock tappat något i sin frekvensgrad sedan flytten till Real Madrid, vilket gör att han hoppar ner några steg på listan. Den "poppade collarn" är dock ett tydligt tecken på att Cristiano Ronaldo fortfarande är en riktigt dryg jävel som är väl medveten om hur bra han är (och hur snygg han tycker att han är). Kort och gott: En sann douchebag av rang.

#2 John Guidetti, Feyenoord, Sverige

Vår egen lilla talang och nya "bad boy on the block" från Bromma, som för tillfället utför en målräd av bibliska proportioner genom Mellaneuropa; ett korståg som inte kommer göra annat än att förstora hans redan överdrivet uppblåsta "jag". Rekvisiten för douchebag är inte svåruppfyllda för Guidetti: Målgesten... Oviljan att fira med lagkamrater... Den halvt kaxiga/halvt nonchalanta stilen... Några riktiga pärlor på ämnet John Guidetti-Douchebag hittar ni här och här.

#1 Mario Balotelli, Manchester City, Italien

Why always him? El Capitano del Douché, Mr. Mario Balotelli! I vilken ände ska man börja? Italienarens svar på varför han hade en sedelbunt liggandes på passagerarsätet i sin bil (för att han är rik)? Fyrverkerifesten i lyxvillan? Dessa beteenden skulle visserligen bara kunna säga att Balotelli är en riktigt skön kille. D.v.s. om de inte kombinerades med att sparka folk i huvudet, respektlöst fira en vinst genom att segerdansa mitt framför motståndarna, och med en obeveklig blick, som bara kan beskrivas ha patologisk karaktär, stirra ned den målvakt man precis satt en straff på. Balotelli är en sorts blandning mellan en douche och ett scum. Det blir de löjligt fåfänga frisyrerna som knuffar över honom på douche-sidan.

Del 2, feat. top5-scums, kommer inom kort...

Bajen!

Fotbollskanalen rapporterar att Hammarby Fotbolls tränare Gregg Berhalter saknar tränarlicens. "Gregg Berhalter får inte utbilda sig i Sverige. Hammarby måste bekosta en dyr kurs i Tyskland som även gör att han missar seriematcher. - Inga kommentarer, säger sportchefen Gustaf Grauers."

Är någon förvånad?

Om Chelsea

Efter 3-1 debaclet i Syditalien smattrar analyserna över Europas sportredaktioners tangentbord: vadfan har hänt? Viljan att hitta svåra förklaringar och därmed tillskriva fotbollen komplexitet och djup lyser igenom: det handlar om den frostiga relationen mellan André Villas-Boas och Roman Abramovitj, det är på grund av tränarens ålder och anemi när det kommer till att sätta sig i respekt hos spelarna, det är inre slitningar i gruppen och så vidare OCH SÅ VIDARE. Själv ser jag en enklare förklaring: Chelsea har inte tillräckligt bra spelare.

Som jag ser det började allt med Ballacks skada i FA-cupens final. För mig markerade detta slutet på en era. De spelare som gick till final 2008 och (egentligen) slog ut Barcelona 2009 var gamla, fortfarande fantastiska fotbollsspelare, men ändå på ett snabbt sluttande plan. Det här visste ALLA, och mycket riktigt förlängde inte Chelsea med Ballack, ett beslut som såhär i efterhand var ett helt korrekt beslut sett med kalla blåa ögon. Bra så, kan man tycka, men hur agerar sedan Chelsea på transfermarknaden? Vi befinner oss precis innan VM, ett julpyntat skyltfönster för en sportchef med mycket pengar.

VM går, en mängd spännande spelare presenterar sig på den stora scenen... och vad gör samtidigt Chelseas spelare? Anelka och Malouda skämmer ut sig, Drogba, Carvalho, Lampard, Cole och Terry åker ut smärtsamt och talanglöst. Vid det här tillfället så piskar alltså det som komma skulle Chelsea i ansiktet. Özil, en VÄRLDSSPELARE, går till Real Madrid för 17 miljoner €. Bland annat. Men Chelsea... de är som blinda i en klädaffär. En säsong till går och här är vi och vi konstaterar att Chelsea, CHELSEA, har köpt EN klasspelare, Mata, sen 2008 (då köpte man Bosingwa som faktiskt var bra då). EN. CHELSEA. EN.

Alla har sett det här komma. Chelsea har helt enkelt inte tillräckligt bra spelare. Så enkelt är det. Och hur mycket vänner André och Roman blir kommer detta inte att ändra på något.

Kalla jävla högervindar

Inom juridiken använder man sig av termen "indiciekedja". Denna kedja syftar på ett uppradande av beklämmande omständigheter som i slutändan inte kan förklaras på annat sätt än att det antingen finns magi, vilket skulle vara så jävla grymt, eller att nämnda omständigheter är kopplade till varandra på ett oomkullrunkeligt vis.

2006 händer två saker i Sverige av vikt. 1: Hammarby slutar trea i Allsvenskan, ett litet hopp uppåt från den tidigare säsongens fjärdeplats. 2: Alliansen, med den hundögda fanbäraren av ihopgående livspussel i spetsen, kommer till makten genom att den högervridna Press-maskinens enorma hjul maler vältrande över den svenska befolkningen.

Det man skall veta om mitt älskade Bajen är att klubben, den gröna och vita med det röda hjärtat, den som ger Stockholms fattiga och utstötta hopp och mening i sin annars gråa och menlösa vardag, är extremt känslig för när osolidaritet och främlingsfientlighet (borgerlighetens allt, allt mindre hemliga älskare) tar plats på den offentliga scenen.

Det man skall veta om Alliansens galjonsfigur är att han är överklass.

Och när alliansen kommer till makten 2006 händer alltså följande:

Gripen av svår politisk depression när den borgerliga regeringen, så fort den första snön faller, släpar ut de äldre och handikappade på vinterns giljotin, faller Bajen. Faller faller faller... som i en dödens vals med skolor och andra offentliga inrättningar, mot djupet... djupet, vars botten inte ens den mest skarpsynte av alver i skenet av eldens väktares flammande stav kunnat uttyda. När de blåas alltmer rabiata krigföring mot de fattiga, solidariska, svårt sjuka, homosexuella, muslimskt troende, politiskt oliktänkande accelererar, ja, då gör så även fallet mot djupet för mitt älskade Bajen. Efter den borgerligt finansierade attacken på Utøyas ungdomar blir Hammarbys spelare lika de apatiska flyktingbarn Alliansens tjänstemän torterat och dumpat i havet, långt ifrån allmänhetens åsyn. Med all denna ondska runtomkring... vad spelar den grönvita lågan som lyser så svagt för roll längre? Vad spelar det för roll att mata den med nytt bränsle när en plötslig kall högervindby plötsligt kan komma att släcka den? Kommer att släcka den?

Vissa argumenterar antagligen för att det är osmakligt att jämföra de grova brott mot mänsligheten som Alliansen begått med en fotbollsklubbs fall genom seriesystemen. Dessa vissa kan köra upp en klädhängare i fittan.

2006 tillträder alltså Alliansen. Sedan går allt åt helvete. Det är vad lagmännen skulle rubricera som en indiciekedja. Jag kallar denna Reinfeldts Sverige.

Den här skulle jag till och med visa en trollkarlshatare

Funderingar kring kärlek till fotbollen

Kille i min klass: "Asså... du såg ju Messi igår, hur jävla bra han var. Man kan inte hata Messi och samtidigt säga att man älskar fotboll"

Vad svarar man på det? Vad är att älska fotboll? Kanske viktigast: Vad ÄR fotboll? Är fotboll att spela bäst på planen? Så här tycker jag: Säger man på det sättet så reducerar man så jävla mycket av vad fotbollen är för mig. Läktarna... att heja på sitt lag, att ÄLSKA sitt lag, fast det är sämst i världen (Hammarby), att älska att vinna när man inte förtjänar det. Fotboll är så jävla mycket mer än att spela bäst och roligast.

Men sedan är det ju självklart så att jag älskar när lag spelar kreativ, flödande, sprudlande, glad anfallsfotboll (inte Hammarby), men grejen är den att man måste kunna älska det och samtidigt hata Messi och FC Barcelona på grund av alla andra orsaker (barnhandel, Busquets). Saurons krigsmaskin var den främsta, mest fulländande och geniala, ja den BÄSTA någonsin, men man MÅSTE kunna säga att man hatar Sauron och samtidigt säga att man älskar Midgård.

Fan vad jag älskar Midgård. Fan vad jag hatar Sauron. There, I said it. Jag älskar fotboll.

Jag säger inte det här för att vara taskig

Jag säger inte det här för att vara taskig men Arsenal är så jävla dåliga.

Lite bilder på hur jag har känt mig när Milan gjort mål på målvakten i mitt CL-lag:

Busquets animagus:

Snabb La Liga-uppdatering

Tabellåttan Osasuna besegrade på lördagen, mirakulöst nog, Barcelona med 3-2. Dagen efter tog Real Madrid en 4-2-seger mot Levante på hemmaplan i Madrid, efter hat-trick av CR7. Real befäste därmed en 10-poängsledning över sina katalanska titelutmanare.

Nu är väl ligan ändå avgjord?

La revanche du Evra

Det har förvisso redan gnällts tillräckligt mycket i media om denna incident men jag vill ändå slå fast Fotboll 1.8:s officiella ställning i denna fråga (egentligen bara min personliga åsikt):

Suarez är kanske (väldigt mycket kanske) inte rasist, men han är i vilket fall som helst en egotrippad, långsint douchebag. Efter att ha tagit sitt straff av FA, vilket bestod av åtta matchers avstängning, hade han nu chansen att visa sig storsint genom att skaka Evras hand inför matchen på Old Trafford. Hade han gjort det hade allt varit glömt nu och han hade kanske till och med hyllats i media för att ha visat sig vara den "större" människan.

Istället väljer han bara att visa hur barnsligt långsint han är, när han sätter sina egna känslor framför klubbens bästa och då blir det som det blir: En äckligt smetig soppa där Suarez är den som rör om och Kenny Dalglish är den som dränks i den.

Evra hade kunnat skita i Suarez efter att denne inte velat ta honom i hand. Men han har byggt upp för mycket frustration inom sig, en frustration som kommer ut i form av ett hysteriskt glädjefnatt efter att slutsignalen ljuder och Man Uniteds totala förgörelse av Liverpool FC är ett faktum. Det kan tyckas onödigt när detta firande utförs rakt framför Suarez näsa, men efter vad han gjort är det väl knappast mer än han förtjänar?

Straffar...

Har precis fått veta att Didier Drogba missat en straff i finalen i Afrikanska mästerskapen mot Zambia. Afrikaner och straffsparkar är tydligen ingen bra kombination...

Asamoah Gyan efter straffmissen mot Uruguay i VM-kvartsfinalen

Och så blir det straffavgörande.

Drogba går fram för att slå Elfenbenskustens femte straff och han... SÄTTER DEN! Han revanscherar sig!

Zambias målvakt Mweene blir den som ska svara på Drogbas straff. Missar han så vinner Elfenbenskusten... Men han klarar också!

1 mot 1 nu.

Tiene Saka sätter den för Elfenbenskusten. Pressen är nu på Sinkala Nathan som... sätter den i krysset för Zambia! And we go on...

Didier Ya Konan för Elfenbenskusten sätter den säkert i vänster kryss. Svaret ska komma från Zambias Chisamba Lungu som... lugnt och sansat placerar in den.

Manchester Citys Kolo Toure nu. Han tår lång lång lång ansats... OCH MISSAR! Nu har Kalaba Rainford chans att avgöra! Men han MISSAR OCKSÅ!!! Kolo Toure är glad glad glad!

Arsenals Gervinho härnäst. Och han MISSAR också! Nu måste väl ändå Zambia avgöra? Genom Sunzu Stopilla isåfall och... JA! Han sätter den! Zambia vinner!

_____________________

Storstjärnorna blev till slut Elfenbenskustens fall efter en missad straff av Drogba under ordinarie matchtid och missar från Kolo Toure och Gervinho i straffavgörandet.

Det som händer nu.

Never Say Die

På söndagen den 5:e februari visade Manchester United prov på enorm beslutsamhet och uthållighet när de hämtade upp ett 0-3 underläge på Stamford Bridge till 3-3. Efter matchen pratades det mycket om domaren Howard Webbs insats, då han tilldömt United två straffar varav åtminstone en var tveksam. Uniteds Rio Ferdinand var dock snabb med att avfärda detta då han några timmar efter matchen tweetade:

Han dedikerar alltså vinsten till Uniteds laganda, deras fans och en attityd om att aldrig ge sig.

Chelsea tog ledningen i första halvlek genom en boll från Daniel Sturrigde som studsade på United-försvararen Jonny Evans och i mål. Därefter utökade hemmalaget tidigt i andra halvlek genom Juan Mata, assisterad av sin landsman Fernando Torres. 3-0 målet kom genom en nick av David Luiz, som satte huvudet till en frispark från Mata.

Manchester United fick jobba sig in i matchen, och tilldömdes sin första straff efter att Patrice Evra sparkats ned av Sturridge i straffområdet. Wayne Rooney satte kallt 1-3 i krysset och skulle strax få kliva fram till straffpunkten igen, efter att Branislav Ivanovic fot stoppat Danny Welbecks framfart i Chelseas straffområde. Den senare straffen var dock tveksam, och kanske borde den förbisetts av Webb. Rooney lurade dock enkelt Petr Chech genom att sätta bollen i motsatt hörn från den tidigare straffen och 2-3 var ett faktum.

Chelsea var klart skakade och mycket stillastående när United fick sätta kvitteringen. Målet kom efter att ett skott från Rooney studsat ut till Ryan Giggs, som sansat lade in bollen till Javier "Chicharito" Hernandez som enkelt kunde nicka in 3-3.

Det oavgjorda resultatet känns nog som en förlust i de flesta Chelsea-hjärtan medan man nog tänker varmare om matchen som United-supporter. Gladast av alla blev nog Manchester City, som, i och med detta resultat, lämnar sina röda rivaler två poäng bakom sig i titel-racet.

En poäng på Anfield efter obefintligt anfallsspel.

Tottenham har sedan urminnestider varit kända för att spela anfallsglad och frivol fotboll, och därför hör ett 0-0 resultat till ovanligheterna. Dagens match var knappast något man kommer minnas med värme, men det fanns absolut ljuspunkter. Dessa ljuspunkter återfanns undantagslöst på defensiv planhalva.

För på offensiv plahalva hände det överhuvudtaget ingenting. Jag förstår inte vad som har hänt med laget som så sent som för en månad sen, ja, t.o.m. så sent som för en vecka sen, spelade Englands mest anfallsfarliga och underhållande fotboll. Vars offensiva mittfält av undertecknad dubbades till en häxkittel av kreativitet. Ikväll var det offensiva mittfältet lika kreativt som en död fisk. Jag hoppas vid gud att det är alla skador som är upphovet till detta tillstånd, och att dessa skador i så fall läker snabbt, för om det ska se ut så här resten av våren kommer det inte bli någon rolig vår.

De få gånger som Tottenham ändå lyckades få fram bollen till anfallet var det dessutom tvärstopp. Där huserar nämligen Adebayor, vars formsvacka bara tycks bli djupare och djupare. Så fort han fick bollen var det som om den sögs in i ett svart hål av inkompetens och ploppade ut igen framför fötterna på en Liverpoolförsvarare, och hur mycket yta han än fick så envisades han med att stanna upp och vela tills dess att han var omgiven av röda spelare. Efter 70 minuter blev han utbytt mot Saha. Om detta finns det inte så mycket att säga förutom att det vore väldigt trevligt om Defoe kunde bli frisk väldigt snart.

Anledningen till att Tottenham överhuvudtaget fick med sig poäng från Anfield står alltså att finna i försvaret, och främst bland spelarna som jobbade allra närmast målet. Att King och Parker var kassaskåpssäkra behöver väl knappast ens uppmärksammas längre, men att Dawson skulle komma tillbaka från bänknig och skador (Kaboul råkade illa ut på träning) och leverera på detta sätt var lika oväntat som välkommet. Nu är den Dawson vi minns från San Siro och Eastlands 2010 tillbaka på allvar, i form, i världsklass. De dagar då Tottenhams defensiv var dess akilleshäl känns långt borta, idag känns det som att 3 av ligans 10 bästa mittbackar spelar i liljevitt. En av de måste petas, så Harry har ett delikat problem att lösa tills nästa match! Dessutom gjorde Friedel en av sina bästa matcher i Spurströjan. Jag minns honom inte så väl från Villa-tiden, men jag har svårt att tänka mig att han någonsin varit bättre, detta trygghetens fäste, detta fullblodsproffs. Suarez och Caroll gör skalliga voodoodockor ikväll.


Följaktligen känns 0-0 som ett logiskt resultat, även om hemmalaget i ärlighetens namn var närmare segern. Caroll visar tecken på att vara på väg ur formsvackan, och om han bara ägnar lite mindre energi på att gnälla på domarn (vilket för övrigt gäller hela Liverpool) kan han bli farlig framöver. Dessutom var Suarez tillbaka ikväll, och skulle ha avgjort matchen om det inte varit för en viss amerikan. Man vill säga att Liverpool är på gång, men varje gång man sagt det de senaste åren har man blivit överbevisad av laget självt. Vad gäller Tottenham är det inget annat än seger som räknas nästa match. En 0-0-match kan vi har råd med. Inte fler.


FRIEDEL +++++
Om jag behövde försvara en medeltidsborg innehållandes en skatt och en vacker jungfru mot barabriska horder skulle jag välja Brad framför alla soldater i världen. None Shall Pass.

WALKER ++
Förlorade den interna kampen mot Glen Johnsson, märkbart frustrerad.

DAWSON +++++
Caroll hoppade och drog och gnällde, men vad hjälper det när man möter Michael Dawson? Spelar med ett enormt hjärta.

KING ++++
Kommentarer överflödiga.

BAE ++
Sliter, men kom aldrig riktigt in i matchen. En av de som lider mest av Bales nya spelstil, eftersom han ofta saknar alternativ längs vänsterkanten.

PARKER ++++
När Fridel sov skulle han få vakta borgen under tiden. För Parker är också så otroligt, stark, trygg och tuff. Verkar kunna ta hur mycket stryk som helst.

LIVERMORE ++
Jobbar på i det tysta, och gör en del fina grejer. Borde kanske våga ta för sig mer? Börjar samla på sig viktig matchrutin.

MODRIC ++
Otroligt låst i det offensiva spelet, mycket eftersom han alltid tycktes sakna alternativ. Godkännt pga fint hemjobb.

KRANJCAR ++
Vill väl, men är lite för långsam och vek för att kunna vara farlig i sådana här täta matcher, och mot ett så väldisciplinerat försvar som Liverpool.

BALE +
Helt ur balans. Passade fel, var ingenstans, brände frilägen och sprang och gömde sig. Stod dessutom för två lika pinsamma som onödiga filmningar. Självisk i avsluten också, det är väl inga divalater vi börjar skönja, Gareth?

ADEBAYOR +
100% felvänd. Något måste hända. Eller göras. För så här kan det inte fortsätta.


SAHA +
Gjorde absolut ingenting förutom att tappa bollen.

BÄST PÅ PLAN
1. Friedel
2. Dawson
3. Gerrard
4. Parker
5. Katten som sprang in på plan efter en kvart och satte sig där det kändes som tryggast. Hos Friedel.

Lägg ihop 2 och 2

Från 08.40 i Howard Sterns intervju med porrstjärnan Kacey Jordan

Kommer hem

Kommer hem och ser att 70 fotbollsfans dött i kravaller på matchen mellan Al-Masry och Al-Alhy i Kairo. Jag vet att det här händer i Syrien nu. Jag vet att det hänt i ett år i Egypten. Men... det är först nu det verkligen slår mig med full jävla kraft vadfan som händer där nere. 70 jävla personer är döda, 1000 jävla människor är skadade. Nu har de jävla asen gett sig på det som kanske, efter mat för dagen och religion, bringar mest lycka till världen. Nu mår jag riktigt JÄVLA DÅLIGT. Har inget intelligent att säga om det här, bara: "Ni som stormade planen med knivar och påkar, må ni brinna i helvetets eldar till tidens jävla ände"