Om Chelsea

Efter 3-1 debaclet i Syditalien smattrar analyserna över Europas sportredaktioners tangentbord: vadfan har hänt? Viljan att hitta svåra förklaringar och därmed tillskriva fotbollen komplexitet och djup lyser igenom: det handlar om den frostiga relationen mellan André Villas-Boas och Roman Abramovitj, det är på grund av tränarens ålder och anemi när det kommer till att sätta sig i respekt hos spelarna, det är inre slitningar i gruppen och så vidare OCH SÅ VIDARE. Själv ser jag en enklare förklaring: Chelsea har inte tillräckligt bra spelare.

Som jag ser det började allt med Ballacks skada i FA-cupens final. För mig markerade detta slutet på en era. De spelare som gick till final 2008 och (egentligen) slog ut Barcelona 2009 var gamla, fortfarande fantastiska fotbollsspelare, men ändå på ett snabbt sluttande plan. Det här visste ALLA, och mycket riktigt förlängde inte Chelsea med Ballack, ett beslut som såhär i efterhand var ett helt korrekt beslut sett med kalla blåa ögon. Bra så, kan man tycka, men hur agerar sedan Chelsea på transfermarknaden? Vi befinner oss precis innan VM, ett julpyntat skyltfönster för en sportchef med mycket pengar.

VM går, en mängd spännande spelare presenterar sig på den stora scenen... och vad gör samtidigt Chelseas spelare? Anelka och Malouda skämmer ut sig, Drogba, Carvalho, Lampard, Cole och Terry åker ut smärtsamt och talanglöst. Vid det här tillfället så piskar alltså det som komma skulle Chelsea i ansiktet. Özil, en VÄRLDSSPELARE, går till Real Madrid för 17 miljoner €. Bland annat. Men Chelsea... de är som blinda i en klädaffär. En säsong till går och här är vi och vi konstaterar att Chelsea, CHELSEA, har köpt EN klasspelare, Mata, sen 2008 (då köpte man Bosingwa som faktiskt var bra då). EN. CHELSEA. EN.

Alla har sett det här komma. Chelsea har helt enkelt inte tillräckligt bra spelare. Så enkelt är det. Och hur mycket vänner André och Roman blir kommer detta inte att ändra på något.