Arsenal - Chelsea 0:0 (Antipoder och Tråk)

Jag kommer egentligen bara på en matchrapport jag skrivit på den här bloggen (och därmed någonsin): den efter att Bayern München besegrat Francisco Francos huvudstadshejdukar i en episk holmgång. Matchen kommer jag fortfarande ihåg som den med den mest underhållande halvleken jag någonsin sett. Det rasade, frustade och dånade i de första 45 minutrarna på ett sätt jag varken upplevt tidigare eller senare, och resten av matchen utvecklades till en trevande studie i mänsklig psykologi som gjorde matchen till en av de mer intressanta i i alla fall mitt fotbollsliv.

När jag nu ska skriva min andra matchrapport kom jag dels att tänka på den matchen och dels på ett begrepp som jag aldrig trodde skulle komma till någon form av användning för att beskriva fotbollsskeenden.

Bilden ovan illustrerar begreppet antipod som enligt wikipedia innebär följande: "Antipod, från grekiskans antipodes, som ungefär betyder "med motvända fötter", är en plats på andra sidan jorden, dit man kommer om man skulle färdas genom jordens mittpunkt, eller om man färdas exakt ett halvt varv längs en storcirkel genom utgångsorten". Föreställ dig att den vanliga världskartan (den röda) är första halvlek mellan Real Madrid och Bayern München i champions league-semifinalen 2012. Om du sedan vill veta hur matchen mellan Arsenal och Chelsea var i kväll så tittar du på den gula världskartan, det vill säga den exakta motsatsen till underhållande, rasande, frustande, dånande fotboll. Londonderbyt i kväll var fruktansvärt tråkigt.

Arsenal har på sistone som man säger kommit av sig, ungefär som när man sprang uppför backar när man var liten (började starkt, mattades av i mitten, gick på slutet). Det lag som rusade fram i en våg av uppfinningsrikedom och nyfikenhet i början av säsongen har i de senaste matcherna torkat ut: Arsenal fastnade i kväll ofta upp i ett rent Tottenham pre-Tim Sherwoodskt sidledsharvande vid mittplan, och fjärran kändes tiden när Özil, Giroud, Wilshere (avstängd i kväll) och Ramsey verkade ha förmågan att dyrka upp vilka försvarslås som helst. Arsenals momentum är borta, Özil är trött, flytet finns inte där längre och att Mertesacker fortfarande spelar sitt livs fotboll är en av få ljuspunkter i dagsläget för kanonerna.

Chelsea visade återigen att laget är oerhört svårspelat i de stora matcherna. Mot de mindre lagen är Mourinho ingen mästare - hans oraffinerade offensiva spelidéer lämpar sig inte särskilt bra mot lågt försvarande motståndare - men när hans mannar själva får ligga lågt och samlat är de inte lätta att få ner i brygga. Tremannamittfältet med Ramires (omoraliskt smalbenstacklande i kväll som vanligt), Frank Lampard och John Obi Mikel låg, som Ola Andersson pekade ut i studion, lågt, centrerat och dammsugande medan yttrarna Hazard och Willian täckte flankerna defensivt. En för dagen strålande Gary Cahill avstyrde det mesta som nådde förbi bålverket längre fram i plan och resultatet blev därefter (det blev tråkigt).

Jag antar att det hör matchrapportskrivandet till att rada upp alla händelser och målchanser i någon slags listform, men hela matchen flyter bara ihop till en grå sörja där Frank Lampards ribbskott i första halvlek tillsammans med en diskutabel straffsituation för Arsenal i den andra egentligen är det enda som jag kommer ihåg. Jag skulle kunna skriva att matchen kommer nedpräntas i historieböckerna som "tråkig" men ärligt talat tror jag inte att nån pallar skriva om den i någon historiebok så jag struntar i det.