Drottning Kristinas födelsedag

Drottning Kristina är en av de mest fängslande karaktärerna i den svenska stormaktstidens persongalleri, ja, till och med kanske en av de mest fängslande historiska personerna som det här landet har att erbjuda överhuvudtaget. Hon var inte bara den första svenskfödda kvinnliga regenten någonsin; hon är dessutom en av få svenska regenter som verkligen intresserat sig för kultur och vetenskap, områden som hon använde en stor del av sin makt till att skapa ett anmärkningsvärt beskydd kring. Därtill var hon en mycket begåvad tänkare, och hennes skrifter och uttalanden rörande alltifrån statsmannaskap och religion till könstillhörighet och filosofi känns idag hisnande moderna.

Allt detta förbleknar dock betänkligt när man ställs inför det som hände på Uppsala Slott den 6 juni 1654: Kristina avgår eftersom hon bestämt sig för att avsäga sig den lutherska tron och konvertera till katolicismen, den religion som hennes far (Lejonet från Norden), vigt sitt liv åt att bekämpa. Sverige skulle givetvis hämta sig från denna chock (isen höll), men icke desto mindre har Kristinas abdikation sedan dess med rätta blivit ihågkommet som ett av de största svek som vår Fjällhöga Nord någonsin utsatts för.

För alla seriösa fotbollsbloggare bör det sålunda vara ett självklart val att idag, när Drottning Kristinas födelsedag infaller, högtidlighålla minnet av detta svek genom att uppmärksamma likheter mellan vår tid och stormaktstiden, och högtidligt bränna av en lista på de största svikarna någons fotbollshistorien!

Listan kommer i huvudsak att beröra personer som bytt klubb på ett anmärkningsvärt svekfullt och fittkukigt sätt, vilket väl är ganska logiskt. Man skulle kunna tycka att även människor som valt att inte spela för sina landslag borde ha trumf på hand i såna här sammanhang, men jag tycker det känns tveksamt eftersom nationalitet till skillnad från klubblag inte är något man väljer, och därmed inte alltid sviker genom att låta bli att spela för landslaget (till exempel skulle ett ifrågasättande av den ivrige österrikiske antinazisten Mattias Sindelars beslut att inte spela för Nazitysklands lag VM 1938 av många upplevas som något magstarkt). En och annan katt har dock smugit sig in bland hermelinerna, vilket kommer att förklaras och definieras nedan.


3. Carlos Tevez

Att spelare spelar för pengar är väl något man bara borde lära sig att acceptera. Men jag tycker ändå att de fortfarande på något sätt har en skyldighet att motivera sina klubbval med något annat än det rent monetära, annars känns det som att de inte bara generar sig själva, utan även mänskligheten, sina klubbar och fotbollen i stort.

Det var precis det här som hände när Carlos Tevez gick från United till City sommaren 2009. Manchester United hade precis visat sig vara Europas näst bästa lag. Manchester United hade precis vunnit Premier League. Carlos Tevez hade visserligen haft en tuff start i klubben, men under våren börjat spela mer och mer, och ingenting talade för att spelaren skulle svalna. Ändå väljer han alltså att skriva på för Manchester City. Kalla mig tjockskallig om ni vill, men jag har svårt att se en enda anledning utöver en ohemul mängd dollartecken dränkta i Gulfens olja som motiverade den här transfern. Carlos Tevez förnedrade sig själv. Och i processen förnedrades även fotbollen själv.


2. Pär Zetterberg

Pär Zetterberg behöver inte älska sitt land. Pär Zetterberg behöver inte representera sitt land. Pär Zetterberg behöver egentligen inte ens motivera att han inte representerar sitt land. Men. När Pär Zetterberg efter att ha blivit petad till förmån för Magnus "Turbo" Svensson i kvalmatchen mot Luxemburg 1999 går ut och officiellt nobbar landslaget i fortsättningen, så är det ett förräderi. Är du med i landslaget så är du med i landslaget. Det spelar ingen roll om du inte får spela på din favoritposition. Det spelar ingen roll om du är bänkad. Det spelar till och med ingen roll om du blir petad av Magnus "Turbo" Svensson. Tjänstgöringen är inte villkorlig; skulle alla spelare börja vara med under givna villkor på speltid så skulle hela idén med landslag krackelera. Som tur var har vi i Sverige varit förskonade från divor av Zetterbergs kaliber sen dess, och när Anders Svensson tre år tog sats mot en av Henke överhoppad boll i Miyagi så var det få, om ens någon, som tänkte på att det satt en playmaker i Bryssel som bara var 31 och fortfarande spelade fotboll på elitnivå. Sveket slog alltså hårdast mot Zetterberg själv. Men det var fortfarande ett svek.


1. Sol Campbell.

Självklart är jag part i målet här, men jag utmanar faktiskt högtidligen härmed alla som läser det här att ifrågasätta mitt beslut, för det är fantamig hugget i objektivitetens förlovade sten, så sant som jag står här. Sol Campbell var fostrad i Tottenham. Sol Campbell var den största talang Tottenham fått fram sedan Hedenhös. Sol Campbell hade redan spelat VM för England och gick en lysande framtid till mötes. Sol Campbell var Tottenhams framtid. Sol Campbell hade hållit på Tottenham hela sitt liv. Och även om erbjudandena från större och bättre klubbar var många, och även om många insåg att Sol kanske hade blivit för bra för Tottenham, så hade Sol Campbell hade explicit LOVAT sina fans ALDRIG skriva på för lokalkonkurrenten Arsenal. Sommaren 2001 skriver Sol Campbell på för Arsenal. Han går som Bosman. Campbells lön höjs till skyarna. Tottenham får inte ett öre.

Övergången har gett upphov till många starka känslor, och naturligtvis tar MerelyPlayerZ, som verkar inom den starkaste av upplysningstraditioner, avstånd från alla de patetiska hotkampanjer som riktats mot Campbell från Spurshåll. Det jag vill säga här är naturligtvis inte att Campbell likt Judas förtjänar att gå och dö, det jag säger är bara att han är en svikare och en förrädare vars slentrianmässiga motiveringsfras "Jag vill vinna titlar" ekar lika billigt och substanslöst som Kristinas "Mitt Öde tvingar mig bort från det land där jag föddes"(skrivet i ett brev till änkedrottning Maria Eleonora i samband med abdikationen ca 1654, red. anm.).

Sol Campell. Vår tids Drottning Kristina.

        "Mitt Öde tvingar mig bort"?

"Jag vill vinna titlar"?

Notera att fördömandet av Drottning Kristina är jätteironiskt och inte på riktigt.