Likt en rullning sten

Vid lunchtid idag annonserade Tottenham att man sparkat sin manager André Villas-Boas, i vad som påstås vara samförstånd. Jag fick reda på det för mindre än en timme sedan och är i chock. Tanken på att det skulle kunna hända hade naturligtvis slagit mig, men att det faktiskt skulle bli verklighet tedde sig så sent som i morse fullkomligt absurt. Tottenham är inne i ett långsiktigt projekt, med sju nya spelare inför säsongen vars acklimatiseringsprocess oundvikligen kräver tid. Tottenham har dessutom börjat säsongen poängmässigt okej, och ligger i nuläget bara sex poäng efter en CL-plats. Dessutom har flera av spelarna uttryckt sin tilltro till AVB, och rykten om att han ska ha "tappat omklädningsrummet" har tett sig tämligen substanslösa.

Jag vet naturligtvis inte exakt vad som har hänt, men jag har svårt att tänka mig att det är någon annan än Daniel Levy som är ytterst ansvarig för, och drivande bakom, det här beslutet. En av de sakerna som fick mig att benhårt tro att AVB satt säkert var att Levy verkade stå bakom sin tränare till hundra procent (det var ju trots allt Levy som sparkade Harry Redknapp, med allt vad det innebar, för att bereda plats för portugisen), men helt klart har jag och alla andra missbedömt situationen, för här och nu har Levy visat på en krass råhet som knappt ens står Abramovitj efter.

Min egen spontana reaktion till beslutet ar att jag sparkade jättehårt i väggen så att min tå gjorde jätteont, och på många sätt reflekterar denna handling även min mer intellektuella analys av läget. Det är någonting extremt oseriöst och pajjigt med att sparka sin tränare mitt i säsongen generellt, och att göra det när laget för bara några månader sedan bytte ut i princip halva startelvan känns på ett sätt helt huvudlöst. Dessutom känner jag en genuin olust när jag tänker på vad det här beslutet gör med AVB personligen. Redan efter Chelseaturen var det många som ifrågasatte om han skulle kunna återuppstå, och den här gången lär det bli tusen gånger svårare, för att inte säga omöjligt. Risken är stor att Daniel Levy har knäckt en människa idag, och även om det kanske inte är Tottenhams ansvar att vara barmhärtiga mot människor för att det är synd om dem, så skickar det ut en signal om vilken slags klubb vi är som knappast är fördelaktig. Få tränare eftertraktar att jobba hos en arbetsgivare som beter sig på det här sättet, särskilt inte när det inte finns några oljepengar som morot med i beräkningen.

Det som har hänt emellertid ofrånkomligen hänt, och det tjänar varken mig eller någon annan att jag gräver ner mig i att måla fan på väggen. Man måste försöka gilla läget, och faktum är att jag kan hitta vissa perspektiv ur vilka Levys handlande inte ser så dumt ut som det först gjorde. Jag har ju själv gnällt storligen på Tottenhams  tråkiga spel hela hösten, och faktum är att det inte såg särskilt roligt ut förra säsongen heller, om man räknar bort Gareth Bale. Stora, snabba och starka men ack så antikreativa, tråkiga och trögflytande spelare såsom Chadli, Capoue och Dembele har fått spela en väldigt stor roll under AVB:s regim, och medan mer sköra och/eller kreativa typer såsom Modric, van der Vaart och Huddlestone har fått lämna eller satts åt sidan. Att tro att en ny manager kommer att ta Tottenham till CL är naivt, men kanske kan man ändå hoppas på att den nye chefen kommer att ta oss ett steg närmare klubbens grundidé om ett elegant och modigt spel?

Den självklara frågan nu är givetvis: vem tar över? Jag har scrollat och googlat mig igenom alla de hundratals namn som redan har hunnit nämnas bland bookies och ITK:are, och har kommit fram till att det egentligen bara finns två kandidater som i nuläget känns spännande. Båda namnen är tämligen orealistiska, men samtidigt tänker jag ta tillfället i akt och våga drömma. Risken tycks nämligen vara stor att den förtryckande, totalitäre och defensive Fabio Capello blir den som tar över, och om det händer kan man lika gärna säga tack och adjö till alla de ideal som Tottenham står för, även om han säkert kommer kunna ta oss till Champions League.

Det första namnet är Guus Hiddink, en av de mest mytomspunna och hajpade tränarna i modern tid. Hiddink har främst sysslat med landslag, men sättet han har sysslat med dessa kan få vem som helst att tappa andan. Både Holland och Sydkorea släpade han till VM-semifinal, och bara en feldömd straff mot Italien hindrade honom från att göra samma sak med Australien 2006. Chelsea och Ryssland återfinns på hans CV, vilket pekar på att detta är en man vars lönekrav är alltför tillspetsade för att Levy ska kunna matcha dem. Samtidigt gillar bevisligen Hiddink utmaningar, och att ta över ett lag i spillror som ändå är fullt av talang och potential torde vara frestande för honom.

Det andra namnet kommer ni förmodligen att avfärda som politiskt korrekt dravel, vilket ni mycket väl kan göra rätt i med tanke på att jag befinner mig i ett känslomässigt upproriskt läge utan riktig kontakt med logiskt tänkande, men icke desto mindre känner jag just nu ett oerhört behov av att lufta det.

Det andra namnet är nämligen Pia Sundhage. De senaste veckorna har jag känt att det som saknas för Tottenham är en smäll på käften, en rejäl avhyvling, någon som höjer rösten till astronomiska höjder i halvtid och säger att här jävlar håller det inte att sluta spela vid 0-3, här jävlar vinner vi som ett lag och förlorar som ett lag, och den jävel som inte gör sitt yttersta (hej Dembele) kan gå hem och duscha omgående. Dessutom har jag som sagt saknat modet i spelet och attityden mer än något annat. Naturligtvis är min referensram begränsad, men jag har svårt att någon annan besitter mer av detta mod, denna kraft, denna lagmoral och denna ilska än Pia Sundhage. Som gammal kommunist är hon benhård i sin tro på kollektivet, hennes förmåga att inspirera är vida omtalad, och hon har såväl offentligt som på plan och vid sidlinjen aldrig bangat från konflikter. Att leda USA:s damlandslag är dessutom mer pressande än många tror, så den rent psykologiska utmaningen bör passa henne.

Jag är medveten om att det här absolut aldrig kommer att hända, och att Sundhage har en eon av faktorer som talar mot sig. Hon har aldrig tränat lag på den här nivån, hon har konstiga politiska åsikter och hon har bara tränat damfotboll, vilket är en rejäl nackdel även om det inte borde vara det. Dessutom sitter hon i dagsläget på en post som hon nog ogärna lämnar. Men jag tar helt ärligt, tio fingrar upp till gud, så mycket hellre än västgötsk kommunist utan klubblagsmeriter än Fabio Capello. Ge oss Capello, och klubbens själ kommer att förtvina. Ge oss Sundhage, om än bara som andretränare, och "Audere Est Facere" skulle klinga sannare än någonsin.