Om Pia Sundhage tränade Tottenham part III (Men JAG vet)

Del III i merelyplayerzserien "Om Pia Sundhage tränade Tottenham". Del I hittar ni här, del II hittar ni här.

Riktigt kalla vintrar är sjön frusen och snön slickar kanterna i bergsskålen. När himlen är klar och solen skiner sådana vintrar känner sig vandrare som råkat förirra sig ner i den som i en kristallkula: runtom gnistrar och strålar det och luften är så klar som den bara kan vara långt uppe i bergen där inga industrier eller smartcars förorenar och bullrar. Men alla vintrar är inte så välsignade, och vintern det här året är just en sådan vinter. Himlen är grå och vädret fuktigt och rått, snön i bergsskålen gnistrar med sin frånvaro och ingen vandrare dröjer särskilt länge här när dimma skymmer sikten och vatten tränger in i kängorna.

Men visst är det någon som går där nere vid den övergivna ladan vid sjön ändå? En kort man med traditionell bayersk tracht, tillhörande hatt och vandringsstav. Han verkar känna varje tuva och sten och flyter obehindrat fram över terrängen som en humla. Mannen sätter sig på huk vid vattenranden och stöder sig på staven.

Till skillnad från de andra vandrarna uppskattar Phillip Lahm bergsskålen mer såhär. "Snön om vintern är som en ljugande slöja över sanningen", som Phillips far brukar säga om platsen. "Vi får aldrig glömma, och vinterns skönhet är bedragande och bekväm. Var på din vakt, alltid. För vi får aldrig glömma". Platsen är speciell för Pillip för det är idag, den 25:e december 2013, på dagen 69 år sedan Phillips farfar Jan, då bara 12 år gammal, bevittnade en händelse som skulle prägla både honom och hans efterkommande (bland dem Phillip) på ett mycket djupt sätt. 

Vid den här tiden i Bayern (1944) var det "oönskat" att vara många saker. Judar, romer, homosexuella, socialister, kommunister, liberaler och Jehovas vittnen (bland andra) förföljdes skoningslöst och sköts antingen ihjäl direkt eller sattes på tåg till "arbetsläger" de aldrig var tänkta att komma tillbaka ifrån. Två av alla dessa oönskade hette Helmut och Ernst. Helmut var litteratur- och teaterkritiker, Ernst ägde en herrekipering, och de var kära i varandra. Helmuts skarpa intellekt och sarkastiska (roligt sarkastiska) världssyn attraherade Ernst medan Helmut avundades Ernsts glada, öppna sätt och positiva avväpnande leende. Under hela kriget och även åren dessförinnan hade de dolt sin kärleksrelation på alla sätt de funnit möjliga: de bodde bredvid varandra med en lönndörr mellan köken, de lät sig aldrig synas tillsammans och antydde inte för någon levande person förutom sina homosexuella bekanta att något så förkastligt som kärlek spirade mellan dem. Omkring dem försvann deras vänner, men på något sätt lyckades Helmut och Ernst förbli ungkarlar i omgivningens ögon ända fram till december 1944 när Helmuts djupt religiösa faster upptäckte dem och slog larm. Snart befann sig de båda älskande på flykt upp i bergen mot Schweiz men då ingen av dem var någon större alpinist blev de snart tagna av kylan och tröttheten, av hungern och av vilsenheten. Det var i ett sådant tillstånd de båda flyktingarna befann sig när de stötte ihop med Phillips farfar Jan, den 24:e december 1944. Exakt hur mycket Jan hjälpte Hugo och Ernst den dagen var svårt att få hur honom - Jan var till sin natur mycket blygsam och skröt aldrig - men vad Phillip förstått tog han med dem hem till sin mor (Jans far var ute i kriget), delade med sig av sin matranson, skänkte dem varma kläder och ritade en mycket utförlig karta med vägbeskrivningar till Schweiz (de hade vikit av från den tänkta färdriktningen och var nu tvungna att gå över Österrike). Helmut och Ernst tackade sin lyckliga stjärna för turen att det fortfarande fanns hyggliga människor kvar i ett land som befann sig på botten av en moralisk ravin, men vågade fortfarande inte berätta varför de raglade omkring i bergen, och när de skildes åt trodde Jan bara att de var vandrare - inte människor som flydde för sina liv.

När dagen grydde den 25:e december 1944 begav sig så de oönskade av. Jan var ledsen att se dem gå och fick behärska sig för att inte springa efter dem och följa med ut på det äventyr det innebär att korsa både bayerska och österrikiska alper för att tränga in i Schweiz, men ointressanta bondsysslor som mjölkning och vedhuggning kunde inte försummas om man var mannen i huset den bayerska vintern 1944. Han vände sig om, gick tillbaka mot ladugården och böjde på huvudet. Dagen förflöt som Jans dagar vid den här tiden brukade förflyta: arbetet var hårt och uppskattningen liten från en mor som plågades av makens frånvaro och en krum rygg från en polioepisod i tonåren, men så bröts tristessen vid lunchtid, plötsligt och förvånande. Jan som hamrade på en svepask sprang genast ut när mansröster ljöd från gårdsplanen. Var det Ernst och Helmut som kommit tillbaka för att fråga om något? Det troliga var ju det, här uppe i bergen kom besökare mycket sällan, men till Jans förvåning stod istället för de två vandrarna tre uniformsprydda män och diskuterade något högljutt och intensivt. "Pojke!", utropade den längste av männen, en medelålders man med ljus hy och smala ögon som gav ett mycket heydrichskt intryck, "Har du sett två män passera på sistone? Några du inte kände igen?". "Menar ni Helmut och Ernst?", svarade Jan godtroget, som man kunde förvänta sig av en 12-årig bondpojke i Bayern på 40-talet. De tre männen skyndade mot honom och innan han ens kunde säga "förräderi" hade Jan berättat om färdriktningen de oönskade tagit på sin färd mot friheten. Männen gav sig av efter dem och förvirrad stod Jan kvar med en märklig känsla i bröstet.

Och känslan växte till ett monster inom honom. Tankarna forsade omkring i Jans huvud, slog mot kanterna, studsade omkring. Varför hade männen gevär med sig? Varför ville de ha tag på Ernst och Helmut? Snart anade han det värsta. Jag vet inte om du som läser det här någonsin gjort en svepask, men det är hursomhelst ett ganska svårt företag att genomföra när du inser att du nyss förrått två vänner som lade sina liv i dina händer. Svepasken sprack och Jan sprang. Mot något han självklart inte förstod faran i, då skulle han måhända aldrig vågat, men hans far och hans far före honom hade varit män av moral och principer, och Jan sprang mot något han visste i sitt hjärta var rätt. Han var en Lahm, alltså sprang han.

Den här dagen för 69 år sedan såg faktiskt inte så annorlunda ut från idag som man kanske kunde tro. Visst, nutellaförpackningar och colaflaskor låg inte slängda längs stigen av lata alpturister, men precis som den 25:e december 2013 var temperaturen något över noll grader, vattnet trängde då liksom nu in i kängorna och luften var då liksom nu rå. Jan blev blöt, kall och förtvivlad där han flög fram mot det ovissa fruktansvärda han anade längre fram på stigen. Han genade nerför slänter där stigen u-vände, slog sig blå mot stenar och grenar och lungorna värkte av den kalla luften. En annan pojke hade antagligen redan slutat springa, gråtit en skvätt och vänt hemåt, besegrad och skamsen. Men inte Jan Lahm. Han fortsatte, vägrade sluta om han så skulle gå under på kuppen, och hela tiden upprepade han i sitt huvud: "Jag visste inte, jag skulle aldrig sagt var de var om jag visste". När han nådde bergsskålen från stigen såg den likadan ut som den gör idag: till vänster är sluttningen granbevuxen, till höger kal och rakt fram ligger den lilla sjön, och det var på andra sidan den två män knäböjde omringade av gevärspipor och ondska. Att hinna men ändå inte. Två skott ljöd och ekade våldsamt och slutgiltigt mot väggarna. De två männen föll framlänges, onaturligt, och Jan hoppade själv in bakom granarna till vänster om stigen. Där blev han hela dagen, också efter att de tre männen gått tillbaka från bergsskålen, och vågade sig inte fram förrän mörkret hade fallit. Då gick han runt sjön och kände på kropparna. De var kalla och själen hade lämnat dem.

Phillip Lahm stirrar 69 år senare på korset Jan satte upp där kropparna föll. Det pryder ingen grav, benen återlämnades till de anhöriga efter kriget, men är ändå viktigt för familjen Lahm. En påminnelse om att kampen mot homofobin aldrig får upphöra. En sådan här grå dag när varje träd och sten i bergsskålen minner om det fruktansvärda brott som begicks här känns något sådant självklart, men så är det inte överallt. Phillip Lahms tankar går till Uganda där en ny lag från den 20:e december 2013 ökar straffskalan för homosexualitet till livstidsfängelse (även om det i praktiken innebär att bli dödad av en mobb på gatan) och att inte rapportera om homosexuella aktiviteter är också olagligt enligt den nya förordningen. Phillip ryser till. "Lärde vi oss ingenting?", tänker han. Han knäböjer framför korset och tänker på Pia Sundhage, "The Iron Lesbian" som hon kallats av The Sun. Lesbisk. Mobbad av pressen, av vissa av spelarna också enligt pressen. Och här sitter han i Bayern och minns svunnen homofobi. Fast den inte är svunnen. För den är ju så nutida. Den är så ubikvitös. I hans värld, i alla världar, överallt och hela tiden. Han tar upp mobilen och skriver en stödjande tweet till Pia. Men räcker det? Borde han göra ett besök i norra London för att visa sitt stöd? Borde och borde. Jo det är mycket man borde. Borde han flyga till London nu? Med allt han har att stå i hemma? Med sin Phillip Lahm-stiftung på vars styrelsemöte han måste närvara imorgon. Phillip tittar på graven och drar sig till minnes hur det var när Jan Lahm låg för döden. "Jag visste inte, jag visste inte", hade han förtvivlat upprepat på sin dödsbädd, "Jag visste inte". "Jag vet", säger Phillip Lahm rätt ut, fast ingen annan finns i bergsskålen och kan höra honom. "Farfar visste inte, men JAG vet". Två timmar senare sitter han på ett plan mot London. Han är en Lahm, alltså flyger han.