En snabb...

...reflektion efter dagens sömnpiller mellan Arsenal och Chelsea är att det tydligen inte bara är en tendens inom den etablerade fotbollsjournalistiken att beskylla Özil för "dålig form" och att han "blir osynlig för mycket" när Arsenal plötsligt inte möter Crystal Palace och vinner med 4-0; nej, det är en retorik som även brukas av redaktionsmedlemmar här på Merely Playerz. Personligen tar jag starkt avstånd från den här typen av resonemang eftersom jag anser att det är sprunget ur en föreställning om att varje namnkunnig spelare ska ha förmågan att på egen hand avgöra stormatch efter stormatch. Blir det inget mål eller assist en match så är Özil och hans mediahypade fränder lika utpekade och bespottande som en kippa-bärande individ i Teheran.

Angående matchen är det väl, för den insatte, föga förvånande att Mourinhos mannar gick ut i denna regnpiskande decemberkväll för att hålla tätt och ta med sig ett 0-0 hem till Cobham. José Mourinho är inte ute efter att spela rolig fotboll, underhålla fans eller ens försöka mäkta med en tillstymmelse till anfallsspel som kunde fått uppesittarsvensken och annan PL-tittare att vakna till ur juldvalan och njuta av en bra jävla fotbollsmatch. Nej, José Mourinho är ute efter att vinna titlar, och det gör man genom att vinna med 1-0 mot Fulham på hemmaplan efter en feldömd straff och spela 0-0 på sina konkurrenters hemmaplaner.

Hur som helst önskar jag mina Özilkritiserande medbloggare, samt bloggens läsare, en synnerligen god jul och lämnar er med en bild på världens just nu tredje bäste spelare: