Prolog
Efter det tredje kanalbytet med samma resultat ruttnade Pia Sundhage. BBC One visade den. ITV visade den. Och när nu till och med Channel Four hade bestämt sig för att på bästa sändningstid på julaftonskvällen 2013 smälla upp "Richard Curtis oförglömiga julkomedi" Love Actually i tablån så var Pia tvungen att kapitulera inför sina egna aggressioner genom att stänga av teven med en sådan ilska att Standby-knappen lossnade och gick av. Love Actually var på något sätt den perfekta sammanfattningen av allt som var fel just nu, med det här jävla jobbet och med det här jävla landet. Ett enda stort kommersiellt klet, där verklighetens misär och skam slätades över med det som på brittiska kallades Charm, men som på västgötska gick under namnet Hästskit. "Vad spelar det för roll om människor på Tottenhams gator svälter, när man kan vara hemma och dricka te och se Hugh Grant kasta ur sig gulligt bortkomna putslustigheter?" tycktes teven fråga sin publik. Tekniken lurade inte Pia Sundhage, men så länge den lurade så gott som alla andra spelade det väl ingen roll. Charmen hade redan kostat henne mycket, och nu hade den alltså dessutom kostat henne en standby-knapp. Trött reste hon sig upp för att gå och hämta den lilla röda plastsaken som flugit över till andra sidan rummet. När hon vände sig om var hon så likgiltig inför allt att hon nästan inte märkte den lille mannen som nu stod i farstun.
Kapitel 1
Med tanke på hur Pia Sundhages första månad som tränare sett ut hade hon onekligen fog för att känna sig dyster. Resultaten hade svajat betänkligt, och den sexistiska och xenofobiska engelska tabloidpressen högg på allt som rörde sig. I början hade Pia mest skrattat åt deras obegåvade försök till öknamn och psykningar, men efter fyra veckor av "Sugar Free Honey-Pia", "The Notorious Sund-hag" och "The Iron Lesbian" kändes det hela mest bara jobbigt. Vad hon än gjorde kände hon av den där muren av bristande respekt vart hon än gick; bland kostymknuttarna på kontoret, bland tonårsgängen på Victoria Line och bland de fashionabla söndagsmotionärerna på Hampstead Heath när hon mötte dem på sin joggingrunda. Det värsta var nästan den totala förakt som kollegorna bemötte henne med. Att Sam Allardyce skulle gå ut och dundra om att "it takes a man to understand a man's game" var kanske väntat, och Wengers "tjejer är så jävla vackra och förtjänar all vår respekt, men det här är för mycket" var mer fånigt än sårande, men när den hyperprofessionelle Jose Mourinho skojade om att "svenska kvinnor är bra på mycket, men knappast coachnig", och möttes av en mur av uppskattande pressgapskratt, så kändes det hela bara så frustrerande.
Allra mest frustrerande var det kanske med tanke på att långtifrån allt egentligen gick dåligt. Tvärtemot vad tidningarna skrev kände hon att hon kunde sitt jobb, att hon varje dag såg lösningar, och att en vision började skapas för vad klubben kunde bli till under Pias ledning. Och trots alla uppenbara skillnader kunde Pia till sin förtjusning konstatera att herrfotbollsspelare i mångt och mycket var detsamma som damfotbollsspelare, det krävdes bara lite ansträngning för att inse att så var fallet. För vad var väl Michael Dawson om inte en Nilla Fischer i Yorkshiretappning, med moral av guld och skuldror av stål, livsfarlig i luftrummet och med löpstyrka likt en sengångare? Vem var den alltid lika elegante och stilfulle Hugo Lloris, om inte rivierans svar på Hope Solo? Och vem återfanns på högerkanten om inte ett rådjursögt och ojämt bollgeni med en potential lika gigantisk som sin självdestruktiva oro; Erik "Kosovare Assllani" Lamela? Fotbollsspelare var och förblev desamma, tänkte Pia lidelsefullt, oavsett kön, oavsett nationalitet.
Naturligtvis var dock allt inte frid och fröjd. Precis som förväntat och beräknat var det många i laget som verkade obekväma med att bli coachade av en kvinna. Många ville väl, men gjorde ändå fel. När hon i förbifarten nämnt att hon hade sovit dåligt en natt på grund av att en geting surrat runt fönstret för Michael Dawson hade lagkaptenen chevalereskt insisterat på att följa med hem till Stirling Road för att själv döda getingen åt henne, trots ihärdiga protester. "Nasty animals they are, no business for a good old lady like yourself, ma'am" hade han förkunnat. I tre timmar hade han sedan jagat getingen med en flugsmälla utan resultat; getingen smet lätt undan Dawsons alltför tröga reflexer, och till slut hade Pia själv klippt till getingen bara för att få ut Dawson ur huset. Samma natt hade Erik Lamela ringt klockan ett och bett om att hon skulle komma hem till honom och läsa godnattsagor för honom eftersom han inte kunde somna annars. När Pia fräst till argentinaren att sluta applicera generiska modersstereotyper på henne hade han börjat stortjuta och förkunnat att "Villas Boas alltid ställde upp när jag ville bli nattad". Det kunde ha varit en lögn rätt upp i ansiktet. Det kunde ha varit sanningen. Hon kunde inte bestämma sig för vilken av möjligheterna som var mest beklämmande.
Och så var det naturligtvis Adebayorsituationen som inte tycktes vilja lösa sig, och som var som en pest för klubben. Anfallsspelet hade inte klickat som det skulle och Pia kände att hon behövde Togolesen mer än någonsin, "Slavkustens Lotta Schelin" var pusselbiten som saknades i ett lag som gjorde allt utom mål. Men trots att hon hade försökt med alltifrån hot och genusteoretiska uppläxningar till förstående frågor och morötter förblev Adebayor orubblig i sin arrogans. Han var med på träningarna, men gjorde allting till hälften, och visade det tydligt. Det kändes som att ett personligt snack hade varit på sin plats, men under övningarna hade det sett konstigt ut och eftersom Adebayor direkt efter varje träning blev hämtad i Smartcar av Assou-Ekotto fanns det ingen möjlighet att hugga den långe strikern efteråt i enskildhet. Ingen annan spelare var i närheten av att vara lika respektlös som Adebayor, men hon märkte att de andra spelarna stördes av situationen, och känslan var överhängande att hennes auktoritet ständigt ifrågasättes bakom hennes rygg.
En enda gång hade det känts som att hon varit i närheten av att bryta igenom togolesens mur. Det var i samband med att hela laget på Pias order hade gått på en föreläsning av en specialinflugen Donna Harraway med temat "vikten av att förstå patriarkala strukturer i ett postmodernistiskt samhälle". Stämningen under föreläsningen hade varit märklig; ingen hade sagt något rätt ut men flera höga fnysningar hade hörts, och Kyle Walker hade, otroligt nog, lyckats se ännu mer förvirrad ut än han i vanliga fall gjorde. Adebayor hade demonstrativt somnat efter fem minuter.Till en början hade det rört sig om en låtsassömn, men i slutändan verkade som han faktiskt somnat på riktigt, för när alla andra spelare förvirrat sorlandes hade givit sig av från SOAS-universitetets salar hade Adebayor suttit kvar, sovandes med hörlurarna på. I samma ögonblick som Pia gått fram för att väcka honom hade hon lagt märke till att något stack ut från Adebayors ryggsäck. Det var ett smalt mörkt föremål i trä. "En Sushipinne", hade hon tänkt, och i ett desperat försök att vinna över Adebayor med humor valde hon sedan att ta upp pinnen och peta adebayor i sidan för att väcka honom. Planen lyckades såtillvida att Adebayor vaknade, men någon uppskattning för upptåget hade hon inte mött, istället hade Adebayor reptilsnabbt ryckt till sig pinnen, och därefter hastigt packat ner den i rycksäcken, och småspringande rört sig mot dörren, för att slutligen ge Pia en mördande blick. Blicken hade varit helt kärlekslös, men ändå ingivit Pia någon form av hopp. För blicken saknade inte bara kärlek, den saknade även den vanliga säkerheten och det vanliga föraktet. Istället hade där funnits något annat; en form av rädsla, en känsla av att Pia trängt in i ett rum där det inte var meningen att hon skulle vara. Därför valde Pia att fortfarande minnas incidenten som kvällen då Adebayor visade svaghet, och därmed även en möjlighet till att bli bearbetad. Vad denna svaghet exakt bestod i förblev dock oklart, och pinnens betydelse i det hela var extremt diffus.
Kapitel 2
Med andra ord hade Pia Sundhage ett och annat som borde ha rört sig i huvudet där hon stod med fjärrkontrollen i ena handen och den röda standby-knappen i den andra. Dock var nu allt vad togoleser och tabloidpress hette som bortblåsta ur det ulricehamnska psyket, allt fokus låg istället på att det helt utan att hon fattat hur den hänt nu stod en grånad gamling i träningsoverall i hennes tambur. Inkräktaren var strax under medellängd, iförd en träningsoverall av ett snitt som inte varit modernt sen 1973, och hade en visselpipa hängandes runt halsen. Även om overallen var sliten kunde Pia tydligt se hur en besporrad tupp tronandes på en fotboll prydde gamlingens vänstra bröst, och Pia undrade om det kunde vara någon anställd som hon ännu inte träffat på anläggningen som nu stod framför henne, för det var något utöver klubbmärket som gjorde att mannen kändes bekant. Gamlingens ögon var gråa och tysta, och betraktade Pia med en blick som var hård, men också på ett väldigt diskret sätt kändes varm.
"Modellerna har blivit tjusigare sedan min tid, men fan vet om inte min variant håller bättre. Glans i all ära, robust hållbarhet varar längst. Eller hur, Sundhage?". Gamlingens ord innehöll samma råa värme som hans blick, och fick Pia att inse det dråpliga i att hon själv fortfarande hade på sig träningsoverallen från dagens träning. I samma stund insåg också Pia varifrån hon kände igen mannen. På hennes kontor på White Hart Lane hängde det en bild på det vinnande laget från Uefa-cupen 1972 på väggen, med stjärnspelare som Ralph Coates och Martin Peters med armarna om varandra. I mitten av fotot återfanns även en man i overall vars namn Pia hört hört yttras ofta på träningsanläggningarna; Bill Nicholson, chefstränare mellan 1958 och 1974 och den störste ledare klubben någonsin haft. Att döma av fotografiet, och att döma av det hon såg framför sig, befann hon sig nu i samma rum som sagde Bill. Problemet var bara att Bill Nicholson varit död sedan 2004. Det kunde inte vara han. Gamlingen måste vara någon annan.
"De sa att du var en tuff jävel, men lite hjälp behöver jag nog med konversationen om det här ska funka" sa gamlingen efter ytterligare tio sekunders tystnad, och fick Pia att komma till någorlunda sans. Spöke eller inte, ingen fick domdera med henne i hennes eget hus, särskilt inte om man var en vit man och särskilt inte om man kom dit objuden och oannonserad.
"Om jag ska konversera överhuvudtaget med dig måste du först förklara vem du är och vad du gör här. Jag har förstått att det här landet är berövat rim och reson, men hemma hos mig är det knallebygdens regler som gäller och i knallebygden är det betraktat som allmänt folkvett att presentera sig innan man bryter hemfriden." sa Pia barskt.
Gamligen såg stött, och nästintill sårad ut.
"Känner du inte igen mig, Sundhage? Kan du inte din egen klubbs historia? Eller är ni svenskar verkligen det historielösa drägg som folk kallar er?" frågade mannen syrligt. Även om hon naturligtvis inte erkände det för sig själv greps Pia Sundhage härvidlag av en plötslig fosterlandskärlek, och i hennes undermedvetande vaknar en vikingavrede och en vilja att försvara Sveriges heder till liv som får allt vad dödsförklaringar och rimligheter heter att fara åt pepparn.
"Om jag vet vem du är? Tror fan det att jag vet vem du är. Du är Bill Nicholson, du är en legend, du är en ikon och ett mastermind. Och dessutom är du död. Och jag vet inte hur det funkar här, men i knallebyggden har vi alltid tyckt det varit skumt när döda människor kommer in och domderar i ens farstu. Så berätta nu vem det är jag pratar med innan jag ringer polisen".
Gamligen log.
"En farsot lade min kropp under en gravsten, men det står skrivet att så länge en ytter far fram längs med White Hart Lanes sidlinjer, så länge våra nyckelspelar går sönder precis när de behövs som mest, och så länge våra vänsterbackar far fram i chickt designade Smartcars längs norra Londons gator, så lever gamle Bill kvar med klubben. Jag har gjort det till en vanesak att följa klubben, och när jag känner att något inte står rätt till kan det hända att jag tar mig en liten utflykt hit, till den andra sidan, för att ge en hjälpande hand. Och inte för att vara oförskämd Sundhage, men du ser ut som du kunde behöva en hjälpande hand."
"Herregud, till och med mina egna hjärnspöken använder sig av patriarkala härskartekniker" hinner Pia Sundhage tänka innan hon rättar sig själv, och högt proklamerar:
"Det här är vansinne, det händer i mitt huvud, det kan inte vara verkligt".
Kontringen kommer blixtsnabbt:
"Givetvis händer det bara i ditt huvud. Men varför i hela fridens namn skulle det betyda att det inte är verkligt? Res dig upp nu och ta på dig skorna Sundhage, jag har något att visa dig." Pia sitter kvar. Till sin egen förvåning skrattar hon högt.
"Okej, Bill", säger hon. "Du säger att du vill ge klubben en hjälpande hand. Men om du inte kan visa mig hur man tar hand om en sociopatisk togoles, eller hur man omintetgör resultaten av tvåhundra år av institutionaliserad medial sexism, så är du inte till större hjälp än min kubanska hamster i det här avseendet. Jag är körd, Bill. Tottenham är körda. Det finns inget för dig här. Bara död." Trots att hon menade det hon sa förvånades Pia över sitt eget mörkret, och kände en flyktig oro för att hon varit för hård mot den gamle mannen. Han ville väl bara väl. Men Bill lät sig inte kväsas, utan ställde resolut fram Pias gamla jympadojjor framför henne på golvet.
"Jag tolererade inte gnäll när jag stod vid sidlinjen på The Lane, och jag tolererar det inte nu. Visa lite stake och hoppa i skorna.".
I några sekunder stirrade Pia bara stumt framför sig. Till slut reste hon sig dock sakta upp, och började snöra på sig skorna.
"Om jag ändå ska gå under kan jag lika gärna göra det med fart och fläkt, och att ledas fram i den Londonska julnatten av Bill Nicholsons spöke är ändå en mer värd jul än den jag hade tänkt mig ha från början.", tänker Pia, och sätter på sig sin varmaste mössa. Tillsammans vandrar hon sen ut genom dörren, och ut i världsstadens infernaliska universum.
Kapitel 3
Längs Tottenham Court Road vandrar så en gammal man och en inte fullt så gammal kvinna i god marschtakt, till synes mot ett bestämt mål. Vart de ska vet dock ingen, utom möjligtvis de själva, och ingen verkar ens bry sig. De flesta engelsmän är hemma och kollar på Love Actually, och de som är ute är antingen för fulla eller för juldeprimerade för att lägga märken till att huvudtränaren i Londons näst största klubb är ute och går med en torr liten gubbe vid sin sida. I en stad som svettas historia och andas titaner likt syre är det inte mycket som får människor att vrida på huvudet.
Pia själv märker till en början inget särskillt med kvällen. Samma gamla London. Samma gamla vänstertrafik. Samma gamla fyllon, samma gamla klassklyftor, samma gamla strukturer. Från en sjavig pub hörs Adele's "Rolling in the deep" spelas på alldeles för hög volym, och Pia kan inte undgå att se ironin i det hela. Bill Nicholson rynkar dock på näsan.
"Sån här långhårig jävla musik. Jag kan inte med den. Dom får säga vad dom vill på Stamford Bridge, den nya ungdomen är och förblir en styggelse. Men men, det blir ju bättre snart så klart"
Den sista meningen är så kryptisk att den ställer Pia och avbryter den uppläxning hon just tänkt ge Bill för hans försoffade sätt att se på den frigörande och socialt viktiga samhällskraft som populärmusiken inneburit. "Bättre snart så klart". Vad menade mannen? Pia förmådde sig inte fråga, men märkte efter fem minuter att märkliga saker höll på att hända runt henne.
Till en början kunde hon inte sätta fingret på vad det var. Bilarnas lack blev något mattare, dubbeldäckarnas skyltar mer tvådimensionella, grabbgängens frisyrer något längre. En tillfällighet i en stad med lika många subkulturer som kvarter kan tyckas, men efter ett tag blir trenden tydligare. Oasis hörs sjungas från ett fönster,men i nästa fönster är det The Clash som ljuder. En Klinsmann-tröja pryder en överviktig mans torso. Efter honom kommer en man med LINEKER tryckt på ryggen. Frisyrer ökar och minskade i längd på ett pulserade sätt. Mittbena mötte Pudel mötte Tuppkam mötte Ludvig XIV mötte golvmopp mötte Crew Cut. Avgaserna tätnade. Blev svartare. Sotigare. Mer som de en gång varit. Pia kunde inte längre förneka det otroliga: gatan gick inte bara framåt, den gick också rakt bakåt i tiden. Efter att Animals och Lonnie Donegan klingat ut från en närliggande bilstereo urskiljer hon hur Bill tittar fram bakom ett hörn, och tecknar åt henne att komma dit. Lydigt springer hon fram, och följer Bill in genom en trång port och ner genom en dovt upplyst trappgång. Vid trappans fot leder en trång passage vidare några meter, och slutar vid en robust järvägg. Pia hinner tänka att de har nått vägs ände, men Bill knackar fyra gånger på väggen, i mönstret av en sjua med två slag i vinkelhörnet, varpå dörren glider upp.
Synen som möter Pia är inte direkt mysig, men förmedlar ändå en form av trivsel. Rummet är väl upplyst och väggarna pryds av kartor över Nordsjön, Norska havet, Engelska Kanalen och Atlanten, och alla är de perforerade av hundratals små färgade nålar. Vid ena väggen sitter en grupp telegrafister med tätt åtsittande hörlurar, frenetiskt knappandes sina chiffrerade meddelanden på sina maskiner. I hörnet puttrar en kanna varmt vatten, i taket hänger juldekorationer, och Pia känner direkt en känsla av att hon är säker, och att inget kan hända i det här rummet.
När hon lyfter blicken mot bordet blir hon dock direkt helt kall ända in i märgen. Vid bordets huvud sitter nämligen en fetlagd herre i mörkblå kostym med en cigarr i munnen, en flaska whisky i ena handen och ett slitet exemplar av "The Tales of King Arthur" i den andra. Trots cigarrens omfång lyckas mannen högljutt humma fram melodin till "Adeste Fideles". Det låter fruktansvärt falskt. Det tycks inte bekomma honom överhuvudtaget. När Pia märker vilket gott humör gubben verkar vara blir hon förbannad. Historieböckerna hade väl givit henne en viss förberedelse, men att se Winston Spencer Churchill breda ut sig i sin godmodiga arrogans på detta sätt, sett med hennes egna ögon, var likväl en svårsmält upplevelse för en rättroende socialist som Pia Sundhage.
Bakom henne öppnas dörren igen, och kylan i Pias bröst lättar något. Clement Attlee var kanske inte en man som många skulle känna igen idag, men för Pia Sundhage var det alltid en självklarhet att man skulle minnas och hylla mannen som så ihärdigt försökt reformera och transformera efterkrigstidens Storbritannien i socialistisk riktning, och sånär lyckats under sin mandatperion 1945-1951. Här och nu förstod dock Pia att det var Churchill som bestämde, och att rummet på något sätt därför måste hört hemma i perioden mellan 1940 och 1945, då Attlee var medlem i Churchills koalitionsregering. Pia hade aldrig förstått hur en så fin människa som Attlee kunnat finna sig i att jobba under ett kapalistiskt sattyg som Churchill, men hade aldrig reflekterat över deras faktiska relation förrän nu.
Det är Attlee som först bryter tystnaden, och hans röst genljuder av respekt och allvar.
"Sir, har ni läst rapporten som Alanbrooke gav er tidgare?"
Premiärministern tycks först inte ha hört frågan, för han vänder sig inte upp och hans blick förblir fast fixerad vid bokens blad. Det är inte förrän Attlee tar sats som för att upprepa frågan, som Churchill med sjungande stämma ger sig in i dialogen.
"Det var orden som gjorde det, Attlee"
"Sir?"
"Det var inte taktiken eller vädret, det var orden när de hörde dem som fick dem att förstå."
Ordväxlingen förvirrar Pia Sundhage något oerhört, och hon märker att Labourledaren inte fattar mycket mer han heller.
"Sir... jag förstår inte, rapporten..."
"Åt helvete rapporten, Attlee. Vårt rikes öde kommer varken att hjälpas eller stjälpas av en hoper siffror, och en hoper siffror är precis vad din rapport är. Det bekommer inte Storbritannien och det bekommer inte mig. Istället säger jag dig här och nu: det är orden som gör det, Attlee. Och jag tror det är all den information du behöver."
"Tyvärr delar jag inte din optimism, sir. Vi behöver ditt utlåtande angående bestämmandet av den här nya policyn, och all den info som behövs finns i det där kompendiet..."
"All den info som behövs finns här" utbrister premiärministern och pekar mot boken i sitt knä. "Det som gjorde Arthur till kung var inte en hoper siffror, utan ord som förmådde trollbinda och sammanbinda den brittiska nationen. Det var allt hans mannar behövde då, och det är allt mina behöver nu. Så jag säger till dig, min käre Clement: minns att det är orden som gör det, så litar jag på att din policybeskrivning kommer att bli just så bra som du hoppas".
I det här läget förväntar sig Pia Sundhage att Attlee ska säga ifrån, och förklara för den här fullkomliga galningen vad det innebär att vara en folkvald politiker. Det är illa nog att sitta och läsa ovidkommande litteratur under arbetstid, men när dessutom en ledare i krig baserar sina beslut på en massa historieromantiserande drävel, så är det något som direkt går ut över folket, över vanliga människor och deras vanliga liv. "Politik bygger på förnuft och fakta", tänker Pia, "Är du en ledare av människor är det din plikt att respektera det arbete statistiker och andra lagt ner på rapporter som denna, och inte låta statens öde styras av något så nyckfullt som en påhittad sagokung."
Märkligt nog förblir dock Attlee tyst, och till Pias förtret avslutas samtalet bara med ett "very well, and Merry Christmas to you sir", varpå viceministern försvinner samma väg som han kom. Då brister det det för Pia, som rusar fram mot Churchill för att säga honom ett par välvalda ord. Delirium eller inte, om någon beter sig på det här sättet i närheten av Pia Sundhage så tänker Pia Sundhage se till så att dumheterna får ett slut.
"Hördudududu..." börjar Pia, men avbryts tvärt av Bill Nicholsons hand på sin axel.
"Det är ingen idé" säger Bill, "han kan inte höra dig. Och dessutom måste vi vidare nu".
Pia tittar ursinnigt mot den fetlagde kapitalisten vid bordet, och undrar vad Bill egentligen menar med att visa henne det här; hon visste sedan innan att världen styrdes av arroganta imperialistiska vita män som kom undan med vad som helst, och behövde inga påminnelser om detta så här kvällen före julafton. Och vad hade något av det här med Adebayor att göra? Vad hade det här med Tottenham att göra överhuvudtaget? Frågorna var många, men Pia valde ändå att följa efter Bill tillbaka ut genom järnporten. Någonting sa henne att den lille overallklädde mannen skulle kunna ge henne någon form av svar ikväll, om hon bara förblev vid hans sida.
Kapitel 4
Ute på gatan igen var det nästa sig likt, såväl stenläggningar som husfasader andades fyrtiotal och beredskap. Det var dock tydligt att Bill hade bråttom, och de två tränarna satte snabbt av igen uppför trottoaren samma väg som de kommit. När de kommit fram i höjd med Pias eget hus märkte hon dock att något inte stämde. Där hennes hus borde ha stått reste sig istället fashionabla stenhus av viktorianskt snitt, vars fläckria puts vittnade om välstånd och invand överklass på ett sätt som fick Pia att på ett naturligt sätt börja längta efter Le Corbusier, Funktionalism, familjeanpassade planlösningar och rivningskulor som osade av välfärd och solidaritet. Det märkliga var att Bill Nicholson nästan verkade kunna läsa hennes tankar, för i samma stund som rivningskulan dök upp i Pias huvud skakade han på huvudet och muttrade:
"Dina planer är till ingen nytta här, Sundhage. Du är här för att se och lära, och huset kommer stå kvar hur mycket du än vill annorlunda. Kom med mig upp nu."
Bill Nicholson skakade fram en nyckel ur rockfickan, och Pia klev in efter honom upp genom ett trapphus vars vräkiga nyklassicismer och påtagligt sneda och oplanerade marmorgolv fick Pias blod att koka. Som tur var behövde hon dock inte vara i trapphuset länge, för en trappa upp visar Bill in Pia genom en vitmålad dörr, varpå hon plötsligt befinner sig inne i en lägenhet.
Vid ett skrivbord invid fönstret sitter en blond medelålders kvinna med ett brev skrivet i Comic Sans liggandes framför sig på bordet. Pia ser direkt att brevet har irriterat kvinnan, för hon kramar krampaktigt hårt om ena stolskarmen på samma sätt som Pia själv brukar göra när hon läser om orättvisor i tredje världen eller får höra talas om att Anders Svensson blivit tilldelade diverse luxuösa fordon. Fastän hon vet att det är fel kan inte Pia låta bli att smyga fram bakom kvinnans axel för att läsa vad som står skrivet. Innehållet såväl förbluffar som förvånar henne:
"Heeeeej!
Hoppas du mår bra! Jag mår bra. Jag spelar fotboll i Arsenal, det är roligt! Jag skriver ett julkort till dig nu för du är min favoritvuxenförfattare och för att jag är glad att du inte håller på Tottenham. Dom är dumma. I jul tänker jag läsa Harry Potter 4 för det är min favoritbok och där går Harry och Ron och Hermione på julbal.
hälsningar
Theo Walcott 7# :)"
Först tänker Pia att det måste röra sig om ett skämt av något slag. Men signeringen längs ner tillhör omisskänligen Theo Walcott, och Pia har hört historier om de comic-sanshotbrev han brukar skicka till White Hart Lane efter varje gång Arsenal förlorar ett derby från andra anställda i staben. Brevet tycks helt absurt nog vara äkta. Dessutom verkar det inte råda några tvivel om vem kvinnan framför henne är, och även om Pia på ett plan äcklas av tanken på hur mycket likvida tillgångar personen i fråga besitter, så känns det ändå häftigt. J.K. Rowling i egen hög person! Men varför ville Bill visa henne detta? Och varför verkade brevet göra Rowling så obekväm? Pia ska just till att öppna munnen när rummet plötsligt börjar snurra, och Pia känner som att hon tappar fotfästet och sugs in i Rowlings hjärna. Tankar börjar trumma mot hjärnan, men tankarna är inte hennes, och ögon hon ser genom visar än annan vinkel än den hon nyss upplevde...
Varje år, samma brev. Han trodde väl förmodligen att han gjorde henne och sin klubb väl, men det enda brevet gjorde var att det fick henne att minnas alla lögner och förnekelser som hade börjat den där dagen för länge sedan, och som hon fortfarande tvingade sig själv att odla. Det hade varit en välgörenhetsfest på hösten 2007 där större delen av Londons societet varit inbjuden, och dessvärre även hela Arsenals trupp. Som så många andra hade Theo Walcott blivit eld och lågor när han fått syn på Joanne, och gladeligen förkunnat hur mycket han älskade hennes böcker och att hon var hans favoritvuxenförfattare och att han till och med sagt till en tidning att det var så. Helt plötsligt hade han dock blivit allvarlig och frågat:
"Men du, Fabergas sa en jättetaskig grej häromdagen på träningen, han sa att du hejade på Tottenham, att han hade läst det någonstans. Visst är han bara dum? Visst håller du inte på dom? Visst är dom jättedåliga och dumma och luktar bajs? Säg att du tycker att det är så!!!"
Svaret hade kommit ryggradsmässigt:
"Jo, jag hejar på Tottenham, hela min familj gör det"
Problemen hade börjat komma direkt efter den repliken, då Walcott börjat darra okontrollerat, plutat med underläppen och fått tårfyllda ögon.
"Du... du skojar väl nu?" hade han sagt. "Du hejar ju inte på dom? Om du gör det kommer jag aldrig bli glad igen. Aldrig aldrig aldrig, jag ska bara vara sur hela tiden om du gör det!!"
Tankegångarna hade gått snabbt, men ändå varit plågsamma. Här stod alltså en stackars pojke vars hela världsbild verkade bygga på att hon, J.K. Rowling, inte hejade på Tottenham. Om hon inte sa att hon skojjade skulle han vara en bruten person. Och fanns det en fanns det väl flera. Visst, att ljuga skulle vara att svika klubben i hennes hjärta. Men herregud, kunde hon inte förmå sig själv till en vit lögn när den så uppenbart behövdes? Fotboll var ju trots allt bara ett spel. Theo Walcott, däremot, var en riktig människa, och som den människovän hon var hade Joanne där och då bestämt sig för att därefter inte bara ljuga för Walcott, utan även för hela sin läsarkrets, som hon insåg innehöll alltför många små Gunners, Hammers och Chelseafans för att det skulle vara berättigat av henne att avslöja sanningen om sitt liljevita hjärta. Därför hade hon käckt sagt åt Walcott att hon bara skämtade, och att hon "inte var så intresserad egentligen". Den frasen hade därefter förblivit ett mantra, en lögn som hon de få gånger hon fick fotbollsrelaterade frågor kunde upprepa. För Theo Walcotts skull. För den goda sakens skull.
Emellertid kändes det nu, när hon satt här med brevet i handen, tyngre än vanligt. Att se den lilla hoppahagen och hans mediokra lag vinna över sitt älskade spurs år efter år var väl plågsamt nog, att tvingas hålla upp fasaden för han och hans gelikars skull var på gränsen till outhärdligt. Det fanns väl dock fortfarande ingen mening med att berätta sanningen. Det skulle inte göra henne själv till en bättre människa, och i vilket fall fanns det inget som hon rimligen skulle kunna göra för klubben hur som helst. Men ändå. Att bara en enda gång få gå på White Hart Lane igen och bua skiten ur motståndarlaget. Att få kalla sig för Yiddo utan att bry sig om vem som hörde....
Helt plötsligt snurrade rummet till igen, och Pia återvände till sin egen kropp. Bill Nicholson tittade otåligt på sitt armbandsur och verkade klart stressad.
"Vi ligger efter i schemat" förkunnade han. "Vi får ta en genväg till nästa station." Med de orden kastade han in ett pulver i eldstaden invid skrivbordet som sprakade muntert, varpå han gjorde något som fick Pia att skrika högt. Han tog helt sonika tag i hennes träningsoverall och kastade henne med huvudet före in i eldstaden. Hade hon varit beredd hade Pia aldrig låtit sig övermannas, men överaskningsmomentet gjorde att hon inte kunde hindra rörelsen. Nu flög hon mot vedklabbarna och vad som föreföll vara ett antal månader på intensivvården, men istället för att slå emot träet tog något tag i Pia, varpå hon snurrade runt och allt blev svart.
Kapitel 5
Några sekunder senare landade Pia med en duns på bottnen av en eldstad i ett tomt och ogästvänligt rum. Vid den enda dörren satt en liten glasögonprydd herre bakom ett skrivbord, men att döma av hans brist på reaktion verkade det som att Pia var lika osynlig för honom som hon varit i bunkern eller hemma hos Rowling. Rummet verkade ligga i slutet på någonslags underjordisk gång, och den enda belysningen kom från en glödlampa vars kalla ljus spred sig över de kala väggarna. Dörren var försedd med rejäla reglar, och Pia fick intrycket av att hon befann sig i närheten av något som var hemligt, och som var menat att förbli hemligt. Bill Nicholson verkade inte direkt trivas i rummet, men visste ändå tydligt vad han skulle göra, och sköt upp dörren.
Synen som möter Pia på andra sidan är det kala förrummets raka motsats. På flera håll sprakar muntra brasor, och väggarna är täckta av proppfyllda bokhyllor. Belysningen är dov men ändå hemtrevlig, och Chippendalemöblemangen placerade på ett sätt som får Pia att förstå att det här är ett rum som är inrett av någon som förstår sig på hur människor vill bete sig. Det finns gott om soffgrupper och samtalsbord där människor sitter och pratar ivrigt och skämtsamt, och en bar med ekpaneler omges av bekväma barstolar beprydda med lika bekväma stolsinnehavare. Samtidigt finns det gott om privata läshörnor där människor i alla former och färger sitter djupt försjunkna i tjocka böcker. Någon har skrivit "MERRY CHRISTMAS 2035" med stora bokstäver på en banderoll som dessutom pryds med ett gyllene lejon, en silvrig orm, en majestätisk örn och en grävling som inte har några egenskaper alls.
Pia log, även om hon inte hade en aning om varför hon befann sig i rummet, för nu visste hon åtminstone VAR hon befann sig. Flera av de amerikanska tjejerna hon tränade hade varit tokiga i Harry Potter, och en jul hade Mia Hamm tagit med sig en precis likadan banderoll till en julfest, och förklarat för Pia och alla som ville lyssna om de fyra olika elevhemmen. Pia befann sig alltså i ett hemvist för någon form av Harry Pottersällskap, och kände sig på något sätt glad över detta faktum. Att hon hade rest 21 år in i framtiden bekymrade henne dock, liksom det faktum att känslan av hotad hemlighet vilade även över detta rum. Dessutom manade Bill på igen, och pekade mot en dörr varpå det stod skrivet "The Dungeons" med stora spretiga bokstäver. Dörren öppnades, och när Pia såg vad som fanns på andra sidan blev hon återigen chockad.
Trots att hon bara sätt honom på avstånd genom Smartcarens rutor hade Pia Sundhage inga problem med att känna igen Benoit Assou-Ekotto, där han nu stod framför henne böjd över en gigantisk gryta. De tjugo åren som bevisligen låg mellan rummet och Pias egen verklighet hade gjorde BAE:s afro grått, men det hade inte förlorat sitt majestätiska omfång utan hade snarare förlänas ytterligare stil och klass. Han var iförd en mörkblå mantel från topp till tå, och tycktes vara enormt koncentrerad på grytan framför sig. Detsamma gick att säga om mannen bredvid honom, som Pia nu med skräckblandad förtjusning kände igen. Ryggen hade blivit krökt och ansiktet fårat, men ögonen hade inte åldrats och det självsäkra leendet var fortfarande detsamma. Eller var det det? Pia kunde faktiskt inte minnas att hon någonsin sett Adebayor se så genuint rofylld och uppfylld ut som han gjorde när han nu stod böjd, inte över grytan, utan över ett pergament där vad som föreföll vara någonslags instruktioner var nedskrivna.
"Vi behöver mer trädormskinn" sa han plötsligt, vilket fick BAE att fnysa.
"Det är slut på trädormsskinn i lagret, vi får klara oss med det vi har" sa kamerunesen med en märkligt konstlad ilska i rösten.
"Vi måste ha det!" svarade Adebayor med samma märkliga ilska i rösten. Den här gången svarade BAE mer tankfyllt.
"Ja... Jag antar vi lika gärna kan använda skinnet av en svensk kortnosig". I några sekunder tittade de två männen på varandra utan att säga någonting. Sen brast de båda samtidigt ut i gapskratt.
"Hahahaha det skulle just vara snyggt det" fick Adebayor ur sig mellan skrattsalvorna. "Ett drakskinn istället för ett ormskinn! Det var det DUMMASTE jag har hört!". De båda skrattade så våldsamt att det dröjde några minuter innan Assou-Ekotto åter talade normal samtalston.
"Seriöst dock, det är ett problem att vi har slut på trädormskinn. Vi måste snacka med klubbvärden innan..." kamerunesen blev tvungen att avbryta sig då ett ljud hördes utifrån huvudrummet, där någon slog hårt mot järndörren samtidigt som någon på andra sidan skrek:
"Detta är Sedlighetspolisen! Öpnna omedelbart!"
Repliken satte igång en febril aktivitet bland människorna i rummet, som desperat gömde undan alla böcker, mantlar och hattar som låg framme. En tanig rödhårig kille försökte riva ner banderollen, men hann bara halvvägs innan dörren flög upp och sju automatvapen riktades mot församlingen samtidigt som en hjälmprydd officer skrek "ner på golvet" och sköt en demonstrativ salva i taket.
"Medborgare" sa officeren, samtidigt som han på ett arrogant och självsäkert sätt började vandra in mellan de skräckslagna människorna i rummet. "I enlighet med de förordningar som förkunnats av Roman I, kejsare över de förenta kungadömena England, Wales och Nordirland, förklarar jag härmed denna lokal för avspärrad och dess effekter beslagtagna. De föreningsaktiviteter som här föregått upphör med omedelbar verkan. Samtliga individer i rummet är anhållna misstänkta för politiskt inkorrekt litterär verksamhet, innehav av ockulta skrifter samt innehav av skrifter med homosexuellt propagandistiskt innehåll. Den som vill ansöka om överklagan kan vända sig till Kulturministeriets moralpolitiska avdelning i hopp om avslag."
Pia kände en våg av avsky skölja genom bröstet, och märkte att de flesta runtomkring henne att döma av blickarna de gav officeren delade hennes sentiment. Emellertid var det ingen som varken sade eller gjorde något, och med tanke på säkerhetsstyrkans vapenmässiga överlägsenhet kunde Pia knappast beskylla dem för feghet. Till slut hördes det dock hur något eller någon rörde sig inne i "The Dungeons", varpå Pia såg hur Adebayors mäktiga gestalt uppenbarade sig i dörröppningen. Inte förrän nu märkte Pia att togolesens mantel pryddes av ett stort Tottenham-märke mitt över bröstet, men det som framförallt fick henne att hoppa till var det föremål som Adebayor nu höll riktat mot poliserna: en avlång, mörk pinne, samma pinne som Pia hade sett sticka ut ur togolesens väska under genusföreläsningen. Ilska likt helvetisk eld stod skriven i Adebayors ögon, men officeren verkade inte alltför imponerad av uppvisningen.
"Om jag var du skulle jag lugna ner med en aning. Att du befinner dig här är illa nog, att du dessutom går runt med förbjudna symboler tryckta över bröstet kan leda till flera år i de Skandinaviska straffkolonierna om du inte passar dig. Sen är ju chefen inte... överdrivet förtjust i din typ för den delen heller".
Därpå händer många saker snabbt. Pia själv förlorar kontrollen över sin egen ilska och ger sig på officeren med hull och hår, vars lekamen dock passerar likt rök genom hennes fingrar. Adebayor rusar fram emot poliserna och skriker "Expelliarmus!" innan ett skott hörs gå av och alla börjar skrika, samtidigt som Adebayor och Assou-Ekotto båda faller ihop samtidigt.
Allt är totalt kaos fram tills dess att Pia ser Bill Nicholson vinka från andra sidan rummet. Han skriker hest, samtidigt som Pia märker att såväl Bill som resten av rummet börjar bli suddigt, nästan dimmigt på samma sätt som en gammal teve som får problem med att ta emot signaler.
"Vi måste skiljas här. Minns vad du har sett inatt. Lova mig det för klubbens skull, Sundhage!" ropar Bill.
"Men vad har jag lärt mig inatt då? Jag trodde du skulle ge mig råd om Adebayor men det enda du visat mig är en massa elände. Vad är meningen? Vad är det jag inte förstår?" frågar Pia desperat medan konturerna i rummet blir allt otydliga. Som om han ropade från andra sidan en lång tunnel hörde hon Bill svara:
"Jag kan inte avslöja mer än jag redan gjort, sådana är reglerna. Men det finns en plan att hämta här, insikter att ta tillvara på, och om du är lika skarp som dom säger kommer du förstå tids nog. Glöm bara inte bort vad du har sett. Glöm inte. Glöm inte..."
Till slut tonar Bill Nicholsons röst ut helt och hållet. Samtidigt vaknar Pia Sundhage upp hur fåtöljen hemma i rummet på Stirling Road. Klockorna utanför fönstret slår tolv slag. Juldagen 2013 har just tagit sin början, och Pia Sundhage känner ett överhängande behov av att ta sig en rejäl funderare.
Allra mest frustrerande var det kanske med tanke på att långtifrån allt egentligen gick dåligt. Tvärtemot vad tidningarna skrev kände hon att hon kunde sitt jobb, att hon varje dag såg lösningar, och att en vision började skapas för vad klubben kunde bli till under Pias ledning. Och trots alla uppenbara skillnader kunde Pia till sin förtjusning konstatera att herrfotbollsspelare i mångt och mycket var detsamma som damfotbollsspelare, det krävdes bara lite ansträngning för att inse att så var fallet. För vad var väl Michael Dawson om inte en Nilla Fischer i Yorkshiretappning, med moral av guld och skuldror av stål, livsfarlig i luftrummet och med löpstyrka likt en sengångare? Vem var den alltid lika elegante och stilfulle Hugo Lloris, om inte rivierans svar på Hope Solo? Och vem återfanns på högerkanten om inte ett rådjursögt och ojämt bollgeni med en potential lika gigantisk som sin självdestruktiva oro; Erik "Kosovare Assllani" Lamela? Fotbollsspelare var och förblev desamma, tänkte Pia lidelsefullt, oavsett kön, oavsett nationalitet.
Naturligtvis var dock allt inte frid och fröjd. Precis som förväntat och beräknat var det många i laget som verkade obekväma med att bli coachade av en kvinna. Många ville väl, men gjorde ändå fel. När hon i förbifarten nämnt att hon hade sovit dåligt en natt på grund av att en geting surrat runt fönstret för Michael Dawson hade lagkaptenen chevalereskt insisterat på att följa med hem till Stirling Road för att själv döda getingen åt henne, trots ihärdiga protester. "Nasty animals they are, no business for a good old lady like yourself, ma'am" hade han förkunnat. I tre timmar hade han sedan jagat getingen med en flugsmälla utan resultat; getingen smet lätt undan Dawsons alltför tröga reflexer, och till slut hade Pia själv klippt till getingen bara för att få ut Dawson ur huset. Samma natt hade Erik Lamela ringt klockan ett och bett om att hon skulle komma hem till honom och läsa godnattsagor för honom eftersom han inte kunde somna annars. När Pia fräst till argentinaren att sluta applicera generiska modersstereotyper på henne hade han börjat stortjuta och förkunnat att "Villas Boas alltid ställde upp när jag ville bli nattad". Det kunde ha varit en lögn rätt upp i ansiktet. Det kunde ha varit sanningen. Hon kunde inte bestämma sig för vilken av möjligheterna som var mest beklämmande.
Och så var det naturligtvis Adebayorsituationen som inte tycktes vilja lösa sig, och som var som en pest för klubben. Anfallsspelet hade inte klickat som det skulle och Pia kände att hon behövde Togolesen mer än någonsin, "Slavkustens Lotta Schelin" var pusselbiten som saknades i ett lag som gjorde allt utom mål. Men trots att hon hade försökt med alltifrån hot och genusteoretiska uppläxningar till förstående frågor och morötter förblev Adebayor orubblig i sin arrogans. Han var med på träningarna, men gjorde allting till hälften, och visade det tydligt. Det kändes som att ett personligt snack hade varit på sin plats, men under övningarna hade det sett konstigt ut och eftersom Adebayor direkt efter varje träning blev hämtad i Smartcar av Assou-Ekotto fanns det ingen möjlighet att hugga den långe strikern efteråt i enskildhet. Ingen annan spelare var i närheten av att vara lika respektlös som Adebayor, men hon märkte att de andra spelarna stördes av situationen, och känslan var överhängande att hennes auktoritet ständigt ifrågasättes bakom hennes rygg.
En enda gång hade det känts som att hon varit i närheten av att bryta igenom togolesens mur. Det var i samband med att hela laget på Pias order hade gått på en föreläsning av en specialinflugen Donna Harraway med temat "vikten av att förstå patriarkala strukturer i ett postmodernistiskt samhälle". Stämningen under föreläsningen hade varit märklig; ingen hade sagt något rätt ut men flera höga fnysningar hade hörts, och Kyle Walker hade, otroligt nog, lyckats se ännu mer förvirrad ut än han i vanliga fall gjorde. Adebayor hade demonstrativt somnat efter fem minuter.Till en början hade det rört sig om en låtsassömn, men i slutändan verkade som han faktiskt somnat på riktigt, för när alla andra spelare förvirrat sorlandes hade givit sig av från SOAS-universitetets salar hade Adebayor suttit kvar, sovandes med hörlurarna på. I samma ögonblick som Pia gått fram för att väcka honom hade hon lagt märke till att något stack ut från Adebayors ryggsäck. Det var ett smalt mörkt föremål i trä. "En Sushipinne", hade hon tänkt, och i ett desperat försök att vinna över Adebayor med humor valde hon sedan att ta upp pinnen och peta adebayor i sidan för att väcka honom. Planen lyckades såtillvida att Adebayor vaknade, men någon uppskattning för upptåget hade hon inte mött, istället hade Adebayor reptilsnabbt ryckt till sig pinnen, och därefter hastigt packat ner den i rycksäcken, och småspringande rört sig mot dörren, för att slutligen ge Pia en mördande blick. Blicken hade varit helt kärlekslös, men ändå ingivit Pia någon form av hopp. För blicken saknade inte bara kärlek, den saknade även den vanliga säkerheten och det vanliga föraktet. Istället hade där funnits något annat; en form av rädsla, en känsla av att Pia trängt in i ett rum där det inte var meningen att hon skulle vara. Därför valde Pia att fortfarande minnas incidenten som kvällen då Adebayor visade svaghet, och därmed även en möjlighet till att bli bearbetad. Vad denna svaghet exakt bestod i förblev dock oklart, och pinnens betydelse i det hela var extremt diffus.
 |
| Kyle Walker efter att ha besökt föreläsningen "Vikten av att förstå patriarkala strukturer i ett postmodernistiskt samhälle" med Donna Harraway |
 |
| Kyle Walker innan att ha besökt föreläsningen "Vikten av att förstå patriarkala strukturer i ett postmodernistiskt samhälle" med Donna Harraway |
Kapitel 2
Med andra ord hade Pia Sundhage ett och annat som borde ha rört sig i huvudet där hon stod med fjärrkontrollen i ena handen och den röda standby-knappen i den andra. Dock var nu allt vad togoleser och tabloidpress hette som bortblåsta ur det ulricehamnska psyket, allt fokus låg istället på att det helt utan att hon fattat hur den hänt nu stod en grånad gamling i träningsoverall i hennes tambur. Inkräktaren var strax under medellängd, iförd en träningsoverall av ett snitt som inte varit modernt sen 1973, och hade en visselpipa hängandes runt halsen. Även om overallen var sliten kunde Pia tydligt se hur en besporrad tupp tronandes på en fotboll prydde gamlingens vänstra bröst, och Pia undrade om det kunde vara någon anställd som hon ännu inte träffat på anläggningen som nu stod framför henne, för det var något utöver klubbmärket som gjorde att mannen kändes bekant. Gamlingens ögon var gråa och tysta, och betraktade Pia med en blick som var hård, men också på ett väldigt diskret sätt kändes varm.
"Modellerna har blivit tjusigare sedan min tid, men fan vet om inte min variant håller bättre. Glans i all ära, robust hållbarhet varar längst. Eller hur, Sundhage?". Gamlingens ord innehöll samma råa värme som hans blick, och fick Pia att inse det dråpliga i att hon själv fortfarande hade på sig träningsoverallen från dagens träning. I samma stund insåg också Pia varifrån hon kände igen mannen. På hennes kontor på White Hart Lane hängde det en bild på det vinnande laget från Uefa-cupen 1972 på väggen, med stjärnspelare som Ralph Coates och Martin Peters med armarna om varandra. I mitten av fotot återfanns även en man i overall vars namn Pia hört hört yttras ofta på träningsanläggningarna; Bill Nicholson, chefstränare mellan 1958 och 1974 och den störste ledare klubben någonsin haft. Att döma av fotografiet, och att döma av det hon såg framför sig, befann hon sig nu i samma rum som sagde Bill. Problemet var bara att Bill Nicholson varit död sedan 2004. Det kunde inte vara han. Gamlingen måste vara någon annan.
"De sa att du var en tuff jävel, men lite hjälp behöver jag nog med konversationen om det här ska funka" sa gamlingen efter ytterligare tio sekunders tystnad, och fick Pia att komma till någorlunda sans. Spöke eller inte, ingen fick domdera med henne i hennes eget hus, särskilt inte om man var en vit man och särskilt inte om man kom dit objuden och oannonserad.
"Om jag ska konversera överhuvudtaget med dig måste du först förklara vem du är och vad du gör här. Jag har förstått att det här landet är berövat rim och reson, men hemma hos mig är det knallebygdens regler som gäller och i knallebygden är det betraktat som allmänt folkvett att presentera sig innan man bryter hemfriden." sa Pia barskt.
Gamligen såg stött, och nästintill sårad ut.
"Känner du inte igen mig, Sundhage? Kan du inte din egen klubbs historia? Eller är ni svenskar verkligen det historielösa drägg som folk kallar er?" frågade mannen syrligt. Även om hon naturligtvis inte erkände det för sig själv greps Pia Sundhage härvidlag av en plötslig fosterlandskärlek, och i hennes undermedvetande vaknar en vikingavrede och en vilja att försvara Sveriges heder till liv som får allt vad dödsförklaringar och rimligheter heter att fara åt pepparn.
"Om jag vet vem du är? Tror fan det att jag vet vem du är. Du är Bill Nicholson, du är en legend, du är en ikon och ett mastermind. Och dessutom är du död. Och jag vet inte hur det funkar här, men i knallebyggden har vi alltid tyckt det varit skumt när döda människor kommer in och domderar i ens farstu. Så berätta nu vem det är jag pratar med innan jag ringer polisen".
Gamligen log.
"En farsot lade min kropp under en gravsten, men det står skrivet att så länge en ytter far fram längs med White Hart Lanes sidlinjer, så länge våra nyckelspelar går sönder precis när de behövs som mest, och så länge våra vänsterbackar far fram i chickt designade Smartcars längs norra Londons gator, så lever gamle Bill kvar med klubben. Jag har gjort det till en vanesak att följa klubben, och när jag känner att något inte står rätt till kan det hända att jag tar mig en liten utflykt hit, till den andra sidan, för att ge en hjälpande hand. Och inte för att vara oförskämd Sundhage, men du ser ut som du kunde behöva en hjälpande hand."
"Herregud, till och med mina egna hjärnspöken använder sig av patriarkala härskartekniker" hinner Pia Sundhage tänka innan hon rättar sig själv, och högt proklamerar:
"Det här är vansinne, det händer i mitt huvud, det kan inte vara verkligt".
Kontringen kommer blixtsnabbt:
"Givetvis händer det bara i ditt huvud. Men varför i hela fridens namn skulle det betyda att det inte är verkligt? Res dig upp nu och ta på dig skorna Sundhage, jag har något att visa dig." Pia sitter kvar. Till sin egen förvåning skrattar hon högt.
"Okej, Bill", säger hon. "Du säger att du vill ge klubben en hjälpande hand. Men om du inte kan visa mig hur man tar hand om en sociopatisk togoles, eller hur man omintetgör resultaten av tvåhundra år av institutionaliserad medial sexism, så är du inte till större hjälp än min kubanska hamster i det här avseendet. Jag är körd, Bill. Tottenham är körda. Det finns inget för dig här. Bara död." Trots att hon menade det hon sa förvånades Pia över sitt eget mörkret, och kände en flyktig oro för att hon varit för hård mot den gamle mannen. Han ville väl bara väl. Men Bill lät sig inte kväsas, utan ställde resolut fram Pias gamla jympadojjor framför henne på golvet.
"Jag tolererade inte gnäll när jag stod vid sidlinjen på The Lane, och jag tolererar det inte nu. Visa lite stake och hoppa i skorna.".
I några sekunder stirrade Pia bara stumt framför sig. Till slut reste hon sig dock sakta upp, och började snöra på sig skorna.
"Om jag ändå ska gå under kan jag lika gärna göra det med fart och fläkt, och att ledas fram i den Londonska julnatten av Bill Nicholsons spöke är ändå en mer värd jul än den jag hade tänkt mig ha från början.", tänker Pia, och sätter på sig sin varmaste mössa. Tillsammans vandrar hon sen ut genom dörren, och ut i världsstadens infernaliska universum.
Kapitel 3
Längs Tottenham Court Road vandrar så en gammal man och en inte fullt så gammal kvinna i god marschtakt, till synes mot ett bestämt mål. Vart de ska vet dock ingen, utom möjligtvis de själva, och ingen verkar ens bry sig. De flesta engelsmän är hemma och kollar på Love Actually, och de som är ute är antingen för fulla eller för juldeprimerade för att lägga märken till att huvudtränaren i Londons näst största klubb är ute och går med en torr liten gubbe vid sin sida. I en stad som svettas historia och andas titaner likt syre är det inte mycket som får människor att vrida på huvudet.
Pia själv märker till en början inget särskillt med kvällen. Samma gamla London. Samma gamla vänstertrafik. Samma gamla fyllon, samma gamla klassklyftor, samma gamla strukturer. Från en sjavig pub hörs Adele's "Rolling in the deep" spelas på alldeles för hög volym, och Pia kan inte undgå att se ironin i det hela. Bill Nicholson rynkar dock på näsan.
"Sån här långhårig jävla musik. Jag kan inte med den. Dom får säga vad dom vill på Stamford Bridge, den nya ungdomen är och förblir en styggelse. Men men, det blir ju bättre snart så klart"
Den sista meningen är så kryptisk att den ställer Pia och avbryter den uppläxning hon just tänkt ge Bill för hans försoffade sätt att se på den frigörande och socialt viktiga samhällskraft som populärmusiken inneburit. "Bättre snart så klart". Vad menade mannen? Pia förmådde sig inte fråga, men märkte efter fem minuter att märkliga saker höll på att hända runt henne.
Till en början kunde hon inte sätta fingret på vad det var. Bilarnas lack blev något mattare, dubbeldäckarnas skyltar mer tvådimensionella, grabbgängens frisyrer något längre. En tillfällighet i en stad med lika många subkulturer som kvarter kan tyckas, men efter ett tag blir trenden tydligare. Oasis hörs sjungas från ett fönster,men i nästa fönster är det The Clash som ljuder. En Klinsmann-tröja pryder en överviktig mans torso. Efter honom kommer en man med LINEKER tryckt på ryggen. Frisyrer ökar och minskade i längd på ett pulserade sätt. Mittbena mötte Pudel mötte Tuppkam mötte Ludvig XIV mötte golvmopp mötte Crew Cut. Avgaserna tätnade. Blev svartare. Sotigare. Mer som de en gång varit. Pia kunde inte längre förneka det otroliga: gatan gick inte bara framåt, den gick också rakt bakåt i tiden. Efter att Animals och Lonnie Donegan klingat ut från en närliggande bilstereo urskiljer hon hur Bill tittar fram bakom ett hörn, och tecknar åt henne att komma dit. Lydigt springer hon fram, och följer Bill in genom en trång port och ner genom en dovt upplyst trappgång. Vid trappans fot leder en trång passage vidare några meter, och slutar vid en robust järvägg. Pia hinner tänka att de har nått vägs ände, men Bill knackar fyra gånger på väggen, i mönstret av en sjua med två slag i vinkelhörnet, varpå dörren glider upp.
Synen som möter Pia är inte direkt mysig, men förmedlar ändå en form av trivsel. Rummet är väl upplyst och väggarna pryds av kartor över Nordsjön, Norska havet, Engelska Kanalen och Atlanten, och alla är de perforerade av hundratals små färgade nålar. Vid ena väggen sitter en grupp telegrafister med tätt åtsittande hörlurar, frenetiskt knappandes sina chiffrerade meddelanden på sina maskiner. I hörnet puttrar en kanna varmt vatten, i taket hänger juldekorationer, och Pia känner direkt en känsla av att hon är säker, och att inget kan hända i det här rummet.
När hon lyfter blicken mot bordet blir hon dock direkt helt kall ända in i märgen. Vid bordets huvud sitter nämligen en fetlagd herre i mörkblå kostym med en cigarr i munnen, en flaska whisky i ena handen och ett slitet exemplar av "The Tales of King Arthur" i den andra. Trots cigarrens omfång lyckas mannen högljutt humma fram melodin till "Adeste Fideles". Det låter fruktansvärt falskt. Det tycks inte bekomma honom överhuvudtaget. När Pia märker vilket gott humör gubben verkar vara blir hon förbannad. Historieböckerna hade väl givit henne en viss förberedelse, men att se Winston Spencer Churchill breda ut sig i sin godmodiga arrogans på detta sätt, sett med hennes egna ögon, var likväl en svårsmält upplevelse för en rättroende socialist som Pia Sundhage.
Bakom henne öppnas dörren igen, och kylan i Pias bröst lättar något. Clement Attlee var kanske inte en man som många skulle känna igen idag, men för Pia Sundhage var det alltid en självklarhet att man skulle minnas och hylla mannen som så ihärdigt försökt reformera och transformera efterkrigstidens Storbritannien i socialistisk riktning, och sånär lyckats under sin mandatperion 1945-1951. Här och nu förstod dock Pia att det var Churchill som bestämde, och att rummet på något sätt därför måste hört hemma i perioden mellan 1940 och 1945, då Attlee var medlem i Churchills koalitionsregering. Pia hade aldrig förstått hur en så fin människa som Attlee kunnat finna sig i att jobba under ett kapalistiskt sattyg som Churchill, men hade aldrig reflekterat över deras faktiska relation förrän nu.
Det är Attlee som först bryter tystnaden, och hans röst genljuder av respekt och allvar.
"Sir, har ni läst rapporten som Alanbrooke gav er tidgare?"
Premiärministern tycks först inte ha hört frågan, för han vänder sig inte upp och hans blick förblir fast fixerad vid bokens blad. Det är inte förrän Attlee tar sats som för att upprepa frågan, som Churchill med sjungande stämma ger sig in i dialogen.
"Det var orden som gjorde det, Attlee"
"Sir?"
"Det var inte taktiken eller vädret, det var orden när de hörde dem som fick dem att förstå."
Ordväxlingen förvirrar Pia Sundhage något oerhört, och hon märker att Labourledaren inte fattar mycket mer han heller.
"Sir... jag förstår inte, rapporten..."
"Åt helvete rapporten, Attlee. Vårt rikes öde kommer varken att hjälpas eller stjälpas av en hoper siffror, och en hoper siffror är precis vad din rapport är. Det bekommer inte Storbritannien och det bekommer inte mig. Istället säger jag dig här och nu: det är orden som gör det, Attlee. Och jag tror det är all den information du behöver."
"Tyvärr delar jag inte din optimism, sir. Vi behöver ditt utlåtande angående bestämmandet av den här nya policyn, och all den info som behövs finns i det där kompendiet..."
"All den info som behövs finns här" utbrister premiärministern och pekar mot boken i sitt knä. "Det som gjorde Arthur till kung var inte en hoper siffror, utan ord som förmådde trollbinda och sammanbinda den brittiska nationen. Det var allt hans mannar behövde då, och det är allt mina behöver nu. Så jag säger till dig, min käre Clement: minns att det är orden som gör det, så litar jag på att din policybeskrivning kommer att bli just så bra som du hoppas".
I det här läget förväntar sig Pia Sundhage att Attlee ska säga ifrån, och förklara för den här fullkomliga galningen vad det innebär att vara en folkvald politiker. Det är illa nog att sitta och läsa ovidkommande litteratur under arbetstid, men när dessutom en ledare i krig baserar sina beslut på en massa historieromantiserande drävel, så är det något som direkt går ut över folket, över vanliga människor och deras vanliga liv. "Politik bygger på förnuft och fakta", tänker Pia, "Är du en ledare av människor är det din plikt att respektera det arbete statistiker och andra lagt ner på rapporter som denna, och inte låta statens öde styras av något så nyckfullt som en påhittad sagokung."
Märkligt nog förblir dock Attlee tyst, och till Pias förtret avslutas samtalet bara med ett "very well, and Merry Christmas to you sir", varpå viceministern försvinner samma väg som han kom. Då brister det det för Pia, som rusar fram mot Churchill för att säga honom ett par välvalda ord. Delirium eller inte, om någon beter sig på det här sättet i närheten av Pia Sundhage så tänker Pia Sundhage se till så att dumheterna får ett slut.
"Hördudududu..." börjar Pia, men avbryts tvärt av Bill Nicholsons hand på sin axel.
"Det är ingen idé" säger Bill, "han kan inte höra dig. Och dessutom måste vi vidare nu".
Pia tittar ursinnigt mot den fetlagde kapitalisten vid bordet, och undrar vad Bill egentligen menar med att visa henne det här; hon visste sedan innan att världen styrdes av arroganta imperialistiska vita män som kom undan med vad som helst, och behövde inga påminnelser om detta så här kvällen före julafton. Och vad hade något av det här med Adebayor att göra? Vad hade det här med Tottenham att göra överhuvudtaget? Frågorna var många, men Pia valde ändå att följa efter Bill tillbaka ut genom järnporten. Någonting sa henne att den lille overallklädde mannen skulle kunna ge henne någon form av svar ikväll, om hon bara förblev vid hans sida.
Kapitel 4
Ute på gatan igen var det nästa sig likt, såväl stenläggningar som husfasader andades fyrtiotal och beredskap. Det var dock tydligt att Bill hade bråttom, och de två tränarna satte snabbt av igen uppför trottoaren samma väg som de kommit. När de kommit fram i höjd med Pias eget hus märkte hon dock att något inte stämde. Där hennes hus borde ha stått reste sig istället fashionabla stenhus av viktorianskt snitt, vars fläckria puts vittnade om välstånd och invand överklass på ett sätt som fick Pia att på ett naturligt sätt börja längta efter Le Corbusier, Funktionalism, familjeanpassade planlösningar och rivningskulor som osade av välfärd och solidaritet. Det märkliga var att Bill Nicholson nästan verkade kunna läsa hennes tankar, för i samma stund som rivningskulan dök upp i Pias huvud skakade han på huvudet och muttrade:
"Dina planer är till ingen nytta här, Sundhage. Du är här för att se och lära, och huset kommer stå kvar hur mycket du än vill annorlunda. Kom med mig upp nu."
Bill Nicholson skakade fram en nyckel ur rockfickan, och Pia klev in efter honom upp genom ett trapphus vars vräkiga nyklassicismer och påtagligt sneda och oplanerade marmorgolv fick Pias blod att koka. Som tur var behövde hon dock inte vara i trapphuset länge, för en trappa upp visar Bill in Pia genom en vitmålad dörr, varpå hon plötsligt befinner sig inne i en lägenhet.
Vid ett skrivbord invid fönstret sitter en blond medelålders kvinna med ett brev skrivet i Comic Sans liggandes framför sig på bordet. Pia ser direkt att brevet har irriterat kvinnan, för hon kramar krampaktigt hårt om ena stolskarmen på samma sätt som Pia själv brukar göra när hon läser om orättvisor i tredje världen eller får höra talas om att Anders Svensson blivit tilldelade diverse luxuösa fordon. Fastän hon vet att det är fel kan inte Pia låta bli att smyga fram bakom kvinnans axel för att läsa vad som står skrivet. Innehållet såväl förbluffar som förvånar henne:
"Heeeeej!
Hoppas du mår bra! Jag mår bra. Jag spelar fotboll i Arsenal, det är roligt! Jag skriver ett julkort till dig nu för du är min favoritvuxenförfattare och för att jag är glad att du inte håller på Tottenham. Dom är dumma. I jul tänker jag läsa Harry Potter 4 för det är min favoritbok och där går Harry och Ron och Hermione på julbal.
hälsningar
Theo Walcott 7# :)"
Först tänker Pia att det måste röra sig om ett skämt av något slag. Men signeringen längs ner tillhör omisskänligen Theo Walcott, och Pia har hört historier om de comic-sanshotbrev han brukar skicka till White Hart Lane efter varje gång Arsenal förlorar ett derby från andra anställda i staben. Brevet tycks helt absurt nog vara äkta. Dessutom verkar det inte råda några tvivel om vem kvinnan framför henne är, och även om Pia på ett plan äcklas av tanken på hur mycket likvida tillgångar personen i fråga besitter, så känns det ändå häftigt. J.K. Rowling i egen hög person! Men varför ville Bill visa henne detta? Och varför verkade brevet göra Rowling så obekväm? Pia ska just till att öppna munnen när rummet plötsligt börjar snurra, och Pia känner som att hon tappar fotfästet och sugs in i Rowlings hjärna. Tankar börjar trumma mot hjärnan, men tankarna är inte hennes, och ögon hon ser genom visar än annan vinkel än den hon nyss upplevde...
Varje år, samma brev. Han trodde väl förmodligen att han gjorde henne och sin klubb väl, men det enda brevet gjorde var att det fick henne att minnas alla lögner och förnekelser som hade börjat den där dagen för länge sedan, och som hon fortfarande tvingade sig själv att odla. Det hade varit en välgörenhetsfest på hösten 2007 där större delen av Londons societet varit inbjuden, och dessvärre även hela Arsenals trupp. Som så många andra hade Theo Walcott blivit eld och lågor när han fått syn på Joanne, och gladeligen förkunnat hur mycket han älskade hennes böcker och att hon var hans favoritvuxenförfattare och att han till och med sagt till en tidning att det var så. Helt plötsligt hade han dock blivit allvarlig och frågat:
"Men du, Fabergas sa en jättetaskig grej häromdagen på träningen, han sa att du hejade på Tottenham, att han hade läst det någonstans. Visst är han bara dum? Visst håller du inte på dom? Visst är dom jättedåliga och dumma och luktar bajs? Säg att du tycker att det är så!!!"
Svaret hade kommit ryggradsmässigt:
"Jo, jag hejar på Tottenham, hela min familj gör det"
Problemen hade börjat komma direkt efter den repliken, då Walcott börjat darra okontrollerat, plutat med underläppen och fått tårfyllda ögon.
"Du... du skojar väl nu?" hade han sagt. "Du hejar ju inte på dom? Om du gör det kommer jag aldrig bli glad igen. Aldrig aldrig aldrig, jag ska bara vara sur hela tiden om du gör det!!"
Tankegångarna hade gått snabbt, men ändå varit plågsamma. Här stod alltså en stackars pojke vars hela världsbild verkade bygga på att hon, J.K. Rowling, inte hejade på Tottenham. Om hon inte sa att hon skojjade skulle han vara en bruten person. Och fanns det en fanns det väl flera. Visst, att ljuga skulle vara att svika klubben i hennes hjärta. Men herregud, kunde hon inte förmå sig själv till en vit lögn när den så uppenbart behövdes? Fotboll var ju trots allt bara ett spel. Theo Walcott, däremot, var en riktig människa, och som den människovän hon var hade Joanne där och då bestämt sig för att därefter inte bara ljuga för Walcott, utan även för hela sin läsarkrets, som hon insåg innehöll alltför många små Gunners, Hammers och Chelseafans för att det skulle vara berättigat av henne att avslöja sanningen om sitt liljevita hjärta. Därför hade hon käckt sagt åt Walcott att hon bara skämtade, och att hon "inte var så intresserad egentligen". Den frasen hade därefter förblivit ett mantra, en lögn som hon de få gånger hon fick fotbollsrelaterade frågor kunde upprepa. För Theo Walcotts skull. För den goda sakens skull.
Emellertid kändes det nu, när hon satt här med brevet i handen, tyngre än vanligt. Att se den lilla hoppahagen och hans mediokra lag vinna över sitt älskade spurs år efter år var väl plågsamt nog, att tvingas hålla upp fasaden för han och hans gelikars skull var på gränsen till outhärdligt. Det fanns väl dock fortfarande ingen mening med att berätta sanningen. Det skulle inte göra henne själv till en bättre människa, och i vilket fall fanns det inget som hon rimligen skulle kunna göra för klubben hur som helst. Men ändå. Att bara en enda gång få gå på White Hart Lane igen och bua skiten ur motståndarlaget. Att få kalla sig för Yiddo utan att bry sig om vem som hörde....
Helt plötsligt snurrade rummet till igen, och Pia återvände till sin egen kropp. Bill Nicholson tittade otåligt på sitt armbandsur och verkade klart stressad.
"Vi ligger efter i schemat" förkunnade han. "Vi får ta en genväg till nästa station." Med de orden kastade han in ett pulver i eldstaden invid skrivbordet som sprakade muntert, varpå han gjorde något som fick Pia att skrika högt. Han tog helt sonika tag i hennes träningsoverall och kastade henne med huvudet före in i eldstaden. Hade hon varit beredd hade Pia aldrig låtit sig övermannas, men överaskningsmomentet gjorde att hon inte kunde hindra rörelsen. Nu flög hon mot vedklabbarna och vad som föreföll vara ett antal månader på intensivvården, men istället för att slå emot träet tog något tag i Pia, varpå hon snurrade runt och allt blev svart.
Kapitel 5
Några sekunder senare landade Pia med en duns på bottnen av en eldstad i ett tomt och ogästvänligt rum. Vid den enda dörren satt en liten glasögonprydd herre bakom ett skrivbord, men att döma av hans brist på reaktion verkade det som att Pia var lika osynlig för honom som hon varit i bunkern eller hemma hos Rowling. Rummet verkade ligga i slutet på någonslags underjordisk gång, och den enda belysningen kom från en glödlampa vars kalla ljus spred sig över de kala väggarna. Dörren var försedd med rejäla reglar, och Pia fick intrycket av att hon befann sig i närheten av något som var hemligt, och som var menat att förbli hemligt. Bill Nicholson verkade inte direkt trivas i rummet, men visste ändå tydligt vad han skulle göra, och sköt upp dörren.
Synen som möter Pia på andra sidan är det kala förrummets raka motsats. På flera håll sprakar muntra brasor, och väggarna är täckta av proppfyllda bokhyllor. Belysningen är dov men ändå hemtrevlig, och Chippendalemöblemangen placerade på ett sätt som får Pia att förstå att det här är ett rum som är inrett av någon som förstår sig på hur människor vill bete sig. Det finns gott om soffgrupper och samtalsbord där människor sitter och pratar ivrigt och skämtsamt, och en bar med ekpaneler omges av bekväma barstolar beprydda med lika bekväma stolsinnehavare. Samtidigt finns det gott om privata läshörnor där människor i alla former och färger sitter djupt försjunkna i tjocka böcker. Någon har skrivit "MERRY CHRISTMAS 2035" med stora bokstäver på en banderoll som dessutom pryds med ett gyllene lejon, en silvrig orm, en majestätisk örn och en grävling som inte har några egenskaper alls.
Pia log, även om hon inte hade en aning om varför hon befann sig i rummet, för nu visste hon åtminstone VAR hon befann sig. Flera av de amerikanska tjejerna hon tränade hade varit tokiga i Harry Potter, och en jul hade Mia Hamm tagit med sig en precis likadan banderoll till en julfest, och förklarat för Pia och alla som ville lyssna om de fyra olika elevhemmen. Pia befann sig alltså i ett hemvist för någon form av Harry Pottersällskap, och kände sig på något sätt glad över detta faktum. Att hon hade rest 21 år in i framtiden bekymrade henne dock, liksom det faktum att känslan av hotad hemlighet vilade även över detta rum. Dessutom manade Bill på igen, och pekade mot en dörr varpå det stod skrivet "The Dungeons" med stora spretiga bokstäver. Dörren öppnades, och när Pia såg vad som fanns på andra sidan blev hon återigen chockad.
Trots att hon bara sätt honom på avstånd genom Smartcarens rutor hade Pia Sundhage inga problem med att känna igen Benoit Assou-Ekotto, där han nu stod framför henne böjd över en gigantisk gryta. De tjugo åren som bevisligen låg mellan rummet och Pias egen verklighet hade gjorde BAE:s afro grått, men det hade inte förlorat sitt majestätiska omfång utan hade snarare förlänas ytterligare stil och klass. Han var iförd en mörkblå mantel från topp till tå, och tycktes vara enormt koncentrerad på grytan framför sig. Detsamma gick att säga om mannen bredvid honom, som Pia nu med skräckblandad förtjusning kände igen. Ryggen hade blivit krökt och ansiktet fårat, men ögonen hade inte åldrats och det självsäkra leendet var fortfarande detsamma. Eller var det det? Pia kunde faktiskt inte minnas att hon någonsin sett Adebayor se så genuint rofylld och uppfylld ut som han gjorde när han nu stod böjd, inte över grytan, utan över ett pergament där vad som föreföll vara någonslags instruktioner var nedskrivna.
"Vi behöver mer trädormskinn" sa han plötsligt, vilket fick BAE att fnysa.
"Det är slut på trädormsskinn i lagret, vi får klara oss med det vi har" sa kamerunesen med en märkligt konstlad ilska i rösten.
"Vi måste ha det!" svarade Adebayor med samma märkliga ilska i rösten. Den här gången svarade BAE mer tankfyllt.
"Ja... Jag antar vi lika gärna kan använda skinnet av en svensk kortnosig". I några sekunder tittade de två männen på varandra utan att säga någonting. Sen brast de båda samtidigt ut i gapskratt.
"Hahahaha det skulle just vara snyggt det" fick Adebayor ur sig mellan skrattsalvorna. "Ett drakskinn istället för ett ormskinn! Det var det DUMMASTE jag har hört!". De båda skrattade så våldsamt att det dröjde några minuter innan Assou-Ekotto åter talade normal samtalston.
"Seriöst dock, det är ett problem att vi har slut på trädormskinn. Vi måste snacka med klubbvärden innan..." kamerunesen blev tvungen att avbryta sig då ett ljud hördes utifrån huvudrummet, där någon slog hårt mot järndörren samtidigt som någon på andra sidan skrek:
"Detta är Sedlighetspolisen! Öpnna omedelbart!"
Repliken satte igång en febril aktivitet bland människorna i rummet, som desperat gömde undan alla böcker, mantlar och hattar som låg framme. En tanig rödhårig kille försökte riva ner banderollen, men hann bara halvvägs innan dörren flög upp och sju automatvapen riktades mot församlingen samtidigt som en hjälmprydd officer skrek "ner på golvet" och sköt en demonstrativ salva i taket.
"Medborgare" sa officeren, samtidigt som han på ett arrogant och självsäkert sätt började vandra in mellan de skräckslagna människorna i rummet. "I enlighet med de förordningar som förkunnats av Roman I, kejsare över de förenta kungadömena England, Wales och Nordirland, förklarar jag härmed denna lokal för avspärrad och dess effekter beslagtagna. De föreningsaktiviteter som här föregått upphör med omedelbar verkan. Samtliga individer i rummet är anhållna misstänkta för politiskt inkorrekt litterär verksamhet, innehav av ockulta skrifter samt innehav av skrifter med homosexuellt propagandistiskt innehåll. Den som vill ansöka om överklagan kan vända sig till Kulturministeriets moralpolitiska avdelning i hopp om avslag."
Pia kände en våg av avsky skölja genom bröstet, och märkte att de flesta runtomkring henne att döma av blickarna de gav officeren delade hennes sentiment. Emellertid var det ingen som varken sade eller gjorde något, och med tanke på säkerhetsstyrkans vapenmässiga överlägsenhet kunde Pia knappast beskylla dem för feghet. Till slut hördes det dock hur något eller någon rörde sig inne i "The Dungeons", varpå Pia såg hur Adebayors mäktiga gestalt uppenbarade sig i dörröppningen. Inte förrän nu märkte Pia att togolesens mantel pryddes av ett stort Tottenham-märke mitt över bröstet, men det som framförallt fick henne att hoppa till var det föremål som Adebayor nu höll riktat mot poliserna: en avlång, mörk pinne, samma pinne som Pia hade sett sticka ut ur togolesens väska under genusföreläsningen. Ilska likt helvetisk eld stod skriven i Adebayors ögon, men officeren verkade inte alltför imponerad av uppvisningen.
"Om jag var du skulle jag lugna ner med en aning. Att du befinner dig här är illa nog, att du dessutom går runt med förbjudna symboler tryckta över bröstet kan leda till flera år i de Skandinaviska straffkolonierna om du inte passar dig. Sen är ju chefen inte... överdrivet förtjust i din typ för den delen heller".
Därpå händer många saker snabbt. Pia själv förlorar kontrollen över sin egen ilska och ger sig på officeren med hull och hår, vars lekamen dock passerar likt rök genom hennes fingrar. Adebayor rusar fram emot poliserna och skriker "Expelliarmus!" innan ett skott hörs gå av och alla börjar skrika, samtidigt som Adebayor och Assou-Ekotto båda faller ihop samtidigt.
Allt är totalt kaos fram tills dess att Pia ser Bill Nicholson vinka från andra sidan rummet. Han skriker hest, samtidigt som Pia märker att såväl Bill som resten av rummet börjar bli suddigt, nästan dimmigt på samma sätt som en gammal teve som får problem med att ta emot signaler.
"Vi måste skiljas här. Minns vad du har sett inatt. Lova mig det för klubbens skull, Sundhage!" ropar Bill.
"Men vad har jag lärt mig inatt då? Jag trodde du skulle ge mig råd om Adebayor men det enda du visat mig är en massa elände. Vad är meningen? Vad är det jag inte förstår?" frågar Pia desperat medan konturerna i rummet blir allt otydliga. Som om han ropade från andra sidan en lång tunnel hörde hon Bill svara:
"Jag kan inte avslöja mer än jag redan gjort, sådana är reglerna. Men det finns en plan att hämta här, insikter att ta tillvara på, och om du är lika skarp som dom säger kommer du förstå tids nog. Glöm bara inte bort vad du har sett. Glöm inte. Glöm inte..."
Till slut tonar Bill Nicholsons röst ut helt och hållet. Samtidigt vaknar Pia Sundhage upp hur fåtöljen hemma i rummet på Stirling Road. Klockorna utanför fönstret slår tolv slag. Juldagen 2013 har just tagit sin början, och Pia Sundhage känner ett överhängande behov av att ta sig en rejäl funderare.
Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga. Vadfan ditt jävla cp.
SvaraRaderaHaha läste det igen nu... så jävla jävla larvig hela grejen är. Gillade jävligt mycket när Pia upptäckte att de var påväg tillbaka i tiden!
SvaraRadera