Om Pia Sundhage tränade Tottenham part I (No)

Rummet med fönstret mot gården på andra våningen i det gula huset på Stirling Road i norra London är sparsamt inrett men ändå stökigt, sådär som rum lätt blir när människor är på väg någonstans och tanken är att vistelsen i dem ska vara tillfällig. Rummet är bara ett kort uppehåll för den i livet resande och behandlas därefter. Ack hur försummade sådana rum är! Sådana rum är tält på sanddyner längs vägen mot Dakar där bybor ger vatten och proviant till dammiga rallyförare bara för att sedan sväljas av sandmolnen bakhjulen rör upp när de tävlande ska ila vidare genom öknen. Och i målområdet, dränkta av champagne och strippor, vilken testosteronstinn rallyförare minns tältet som räddade dem från törstdöden? Necessären i badrummet är bara till hälften uppackad, resväskan i garderoben är slarvigt inslungad och balanserar mot dörren redo att ramla ut, och på rummets skrivbord ligger papper immiga av blyertsklotter huller om buller med tidningsurklipp ur Liv Strömquist-serier. Personen som bor här tänker inte stanna länge, anar man.

Rummet har egentligen bara en ordnad del, minutiöst och exakt strukturerad: en röd halvcirkel med en radie på 1,917 meter, fylld med ”Vi är tjejer vi är bäst”- CD-skivor och de förkolnade resterna av ett Tintin i Kongo-bokbål. I halvcirkelns centrum står ett stativ med ett porträtt av skäggig gubbe:

Kalle 

En kvinna med yvig grå hårman knäböjer framför porträttet och placerar en urna med rökelse under det samtidigt som hon hummar med guttural röst. Röd rök stiger från urnan och slingrar sig runt porträttet i en hypnotiserande virvel. En del av rökelsen letar sig ut genom springorna i väggarna, taket och golvet och lägger det gula huset i ett dis där tankar som ”Gemenskap” och ”Det skulle vara assoft om vi vräkte alla bönder från deras gårdar och flyttade ihop dem i gigantiska jordbrukskollektiv” väcks i de andra hyresgästerna.

Kvinnan som knäböjer framför porträttet av Karl Marx heter Pia Sundhage och hon ska strax gå iväg till sin första träning som manager för Tottenham Hotspur FC. Hon är stressad över att hon inte hittat en temporär bostad i en stadsdel närmre Tottenhams träningscenter och över att hon inte hittar sina skor, men så klart är Pia Sundhage mest stressad över att idag är den första dagen på det nya jobbet. Lite förvånad är hon över sin känslomässiga reaktion till hela spektaklet, för trots att hon är en luttrad ledare som varit med om mycket (bland annat två OS-guld och ett VM-silver med USAs damlandslag i fotboll) känner hon sig märkligt upprymd och som i en känslomässig tombola: stress (som sagt), glädje, vemod över att lämna tjejerna i Sverige, nervositet, ilska över saker hon inte ens är arg på, kärlek till livet, kärlek till fotbollen, kanske lite lite ångest över livet (?) och passion blandas omkring inom henne. Vilket hon tycker är märkligt och pirrigt. Hon är ju ändå 53, ska det verkligen vara en sådan här stor sak att byta jobb? Ja hon är förvånad över att det känns så, men visst kan en objektiv betraktare säga att det faktiskt är en rätt stor sak. Det är inte vilket jobb som helst hon ska börja på idag. Pia ska bryta ny mark på den av kvinnor tragiskt fjuttigt koloniserade kontinent som är herrfotbollen och även om känslorna virvlar omkring där inne är i alla fall en känsla konstant: UPPTÄCKTSLUSTAN strålar från hennes varje por. Saken med det här jobbbytet är spännande. Och viktig. Detta är inte bara en Piasak. Detta är en kvinnosak, en feministiskt viktig gärning till och med, fullt jämförbar med när Cissi Wallin drog igång hashtaggen #värstakönsnormerna på twitter vid lunchtid den 5:e Januari 2013.  Sophia Elisabet Brenner – Anna Maria Lenngren – Fredrika Bremer – Cissi Wallin och nu... ja. Pia Sundhage liksom.

Promenaden från Stirling Road till Tottenhams träningsanläggning i förorten Enfield är trots sin väldiga längd flygande lätt i ett höstigt London och sitt vanliga samhällskritiska jag till trots ignorerar Pia alla tecken som påminner henne om vilket polariserat klassamhälle Storbritannien är. Orka vara klassarg en dag som denna! Istället försjunker hon i reflektioner över hur det kanske inte är superintelligent att spela med hög backlinje samtidigt som Michael Dawson är inom en 2 milsradie av White Hart Lane, och hur mycket ovärdigare Christian Eriksen skulle vara som människa och fotbollsspelare om han rakade sin danska skalle. 

Väl framme vid Tottenham Hotspur Training Centre släpps hon in av vakten Nathan (Pia har lärt sig nästan alla namn i Tottenhams organisation, i sann svennisanda) och med ett självförtroende som bubblar fram i ett leende stiger hon innanför grindarna och mot planen där några av spelarna redan börjat värma upp. "HEJ", skriker hon och går sedan runt och hälsar på alla spelarna en och en. Hon instruerar sedan en uppvärmning med boll och Andros Townsend springer ivrigt iväg för att göra henne till lags. Men så vandrar Pia Sundhages blick mot sidlinjen och ser en lång svart kille stå och tugga ett tuggummi, till synes oberörd av hennes instruktioner. Hon känner genast igen honom som Emanuel Adebayor och går ditåt, "Vad förstår han inte?", tänker hon. ”Didn't you hear me?", säger hon med ulricehamnsbrytning, "Warm up with the others”. Emanuel Adebayor vänder sig om och synar henne uppifrån och ner. Sedan ler han brett och säger: ”No”.

Adde