lol

Grymt bayerntifo igår: "Immer noch auf der suche?"

Nästa självbiografi

Luka Modric

 Hittade en bild som visar hur Luka Modrics liv skulle sett ut om han inte lyckats bli fotbollsspelare:

Men nu blev han det ändå! Kolla vad lättad han ser ut!

Rimligt.

blir utslaget av

och

slår ut

'This far you may come and no farther; here is where your proud waves halt'

Job 38:11

Vadfan ska man ta sig till?

Börjar skriva på ett blogginlägg

Fan vad meningslöst

   Raderar det

Sätter på en film

Fan vad meningsFUCKINGlöst

   Stänger av den

Kommer väl att radera det här inlägget också

För vad är poängen med nånting?

Hejdå, fotbollsungdom

En iskall natt i ett grått Solna fick jag se min värld rämna mitt itu på första parkett. Jag fick se ett monumentalt fotbollsvidunder från en ö i Atlanten bryta fram tre gånger mot överspelade vikingaättlings-mittbackar och köra ner deras och mina hopp och drömmar i en rostig avfallscontainer för att mala dem sönder och samman. Drömmen om Rio, det s.k. "Sista VM:et", släcktes och allt blev till tomhet och mörker. När vidundret satte 2-2 blev arenan som en kyrkogård, en drömmarnas kyrkogård. En ovan klackledare försökte i megafonen: "Kom igen nu! 'Sverige, vi ger aldrig upp - Sverige, vi ger aldrig upp...'". 1 minut senare kom spiken i kistan och vi gav upp allihop.

När man tillsammans med 50000 landsmän fick Nationalsången att dåna genom fuskbygget Friends Arena och ut genom Novembernatten, då var man så jävla stolt. Man hade ett visst hopp, a fool's hope: "DU TROOONAR PÅ MINNEN FRÅN FOOORNSTORA DAR" det gör fan inte ni, Portugal, tänkte man. Sen började matchen och långt bak i ens logiskt resonerade hjärna började man inse att det här går ju aldrig...

Ändock: Vi hade Zlatan, de hade Ronaldo. Det fanns hopp, tänkte man. Sen insåg man att på våra kanter sprang en jättetrött och jättelångsam tredjevalsinnermittfältare för Sunderland på den ena och en jättefeg och jätteöverskattad "lovande ung tekniker" på den andra. På topp älgade Johan fram och uträttade inte mycket. På mittfältet gjorde Källström väl det OK, medan Elm som vanligt satt kvar och läste Pixie-böcker i spelarbussen. Portugal var och är bättre på i princip samtliga positioner, de var det överlägset bättre laget och visst är de värda att gå till VM.

Nej, det är väl inte Portugal ens irrationella ilska bör riktas mot utan snarare FIFA:s infernaliska rankingsystem, själsförkrossande lottningar och positiva särbehandling av alla världens blåbärsnationer som kvalar in till världens finaste turnering genom att vinna mot typ Fiji och Mikronesien med 12-0. Costa Rica, Honduras, Algeriet, Grekland, Schweiz och Bosnien är några av de länder som spelar VM i Brasilien nästa sommar. Själva får vi nöja oss med några meningslösa vänskapsmatcher mot Moldavien, Indonesien och andra påhittade icke-nationer. 

Vårt land kommer inte att spela det sista riktiga VM:et under vår fotbollsungdom. Den drömmen är krossad. Nåja, vad är väl ett VM i Brasilien? Det kan ju vara tråkigt och dötrist och tråkigt och alldeles... alldeles... alldeles... alldeles...................................................................

:..............................................................

Slukade av vågorna

Efter Sverige - Portugal

Fänaden dör, fränder dör, fucking allt dör 

Vaknar upp efter att Sverige missat det största kulturevenemanget i världshistorien och försöker samla tankarna och komma fram till vad exakt jag egentligen känner. Är det ilska? Någon känsla av oförrätt? Nej, jag inser att det inte är så. Det enda jag känner är tomhet. Kan vi säga att vi "förtjänade" att gå till VM? Absolut om man räknar in lottningen från helvetet där Nazistgrekland fick öppet mål att annektera Rumänien. Men inte mot Portugal. Portugal hade tveklöst ännu fler möjligheter att bajsa i Sveriges ansikte än vi hade att ja... bajsa i deras. TOMHET. Det är det jag känner. Har ingen anledning att vara arg på någon. Vi är sämre. De är bättre. Som Erik Niva skrev efter matchen: "Borde Mikael Antonsson ha varit tre gånger så snabb och borde Pelle Nilsson ha varit Franz Beckenbauer? Ja, gärna, men problemet är att han inte var det igår och inte kommer att bli det i morgon heller". Vad ska vi göra liksom? Det är vad det är.

Jag antar att det är nu man borde skriva att man kommer bära med sig känslan efter Zlatans 2-1 mål. Men det ska jag försöka att inte göra. Det enda jag, osmakligt nog, kommer att tänka på då är i Män som hatar kvinnor när Peter Haber berättar för Micke Nyqvist hur hans favoritgrej i livet är ögonblicket (och han vet det exakta ögonblicket för det ser han i deras ögon) när de kvinnor han torterar inser att de kommer dö. Hoppet är det sista som lämnar människan och det hade liksom mot alla odds fortfarande närts inom dem. Men sen blir ögonen glasartade när hoppet dör och insikten om undergång går upp i dem. Tänk då att Zlatan gör två mål där i Peter Habers tortyrkällare och HOPPET TÄNDS IGEN. Eller inte bara tänds, du TROR till och med där ett tag att du ska lyckas lirka upp handbojorna eller att lagens blåvita väktare ska storma ner för trappan till källaren och befria dig! Är inte då det råaste jävla vidrigaste som nånsin kan hända i världen att släcka det hoppet igen? Men det kan väl inte hända? VÄL? Och så kommer jävla fittronaldo och gör två mål till. Det drar i snaran runt din hals, synen sviker dig och så blir dina ögon glasartade igen.

Lite fakta inför matchen

• Cristiano Ronaldos flickvän är fett snygg.

• Zlatan Ibrahimovic har inför matchen gjort 46 mål i den blågula dräkten - med ett hattrick imorgon glider han därmed upp jämsides med Sven Rydell i den interna svenska landslagsskytteligan genom historien. Om han gör fyra mål kommer han att ligga ett mål före Sven Rydell. Om han gör 7 mål kommer han att ligga 4 mål före den gamle örgryteliraren och kommer då att ha gjort 53 mål totalt. Om Zlatan gör 17 mål kommer han att totalt ha gjort 63 mål. Då har han gjort 14 mer än Sven Rydell som då fortfarande ligger kvar på 49 eftersom han dog 1975.

• Det kommer bli en speciell match för Pepe och Alexander Gerndt eftersom det blir andra gången på 5 dar de kommer möta en spelare som är lika ond som de själva är (vad jag kunnat utröna har ingen av dem mött El-Hadji Diouf två gånger under en så kort tidsperiod).

• I "All-time table of the FIFA World Cup" ligger Sverige (10) åtta placeringar före Portugal (18). I Human Development Index ligger vi 35 placeringar före Portugal för att dom är fett fattiga.

• Rasmus Elm och Fabio Coentrao är nästan lika gamla (det skiljer bara 6 dagar herrarna emellan). Fabio Coentrao är dock bättre på fotboll och på att smälta mat.

• När Cristiano Ronaldo köpte sin son betalade han 100 miljoner kronor till barnets morsa. Det är 100 miljoner kronor mer än Sebastian Larsson kostade 2011 när han gick på free transfer från Birmingham till Sunderland.

                     Sebastian Larsson: 0 kr                                  Att få en mor att lämna sitt barn för alltid: 100 miljoner kronor

Guilt by association

Urklipp från Ravel Morrisons wikipediasida

Fuck you världen

Något mexikanskt...

Värdighet

Svea rikes landslag är absolut totalt sett värdigare än Portigals landslag. Men i en aspekt är vi faktiskt ovärdigare än Portugal: landslagsspelare uttagna till playoffdubbelmötet födda på öar.

Portugisiska landslagsspelare födda på öar, rangordnade efter brahet:



1. Cristiano Ronaldo, Madeira





















2. Nani, Cap Verde












3. Rolando, Cap Verde

4. Rúben Micael, Madeira


























Svenska landslagsspelare födda på öar, rangordnade efter brahet:

1. Alexander Gerndt, Gotland

Killen som gillar dyra klockor (2:30 in i klippet)

Hope is kindled kinda

I något sjukligt självplågeri inför playoffmatchen på fredag letar jag upp Cristiano Ronaldos "Career statistics". I Manchester United gjorde han 118 mål på 292 matcher vilket, om man räknar in att han under en stor del av den här tiden inte var färdigutvecklad som fotbollsspelare + var ytter, är ganska stört. Eller ja riktigt stört.

Vad som sedan hände i Real Madrid är ju egentligen orimligt in this day and age. 225 jävla baljor på 216 matcher. Man bävar inför vad som kommer utspela sig på fredag. MEN: sen kollar man upp Cristiano Ronaldos statistik i landslaget... och då är man inte lika imponerad längre. "Endast " 43 mål på 107 matcher har han gjort i den vinröda tröjan vilket ger ett målsnitt på 0,40 mål per match. För en vanlig fotbollsspelare som typ Emil Heskey (landslagsmålsnitt på 0,11 mål per match) är CR7s nätrasselfrekvens naturligtvis oerhört svår att uppnå. Men ändå, 0,40 mål per match är verkligen inte något som borde få blågula hjärtan att gulpa omkring i halsgropen. Fan... finns ju faktiskt en hel del spelare med bättre landslagsmålsnitt än C-Ron. Jag rabblar några av dessa spelares namn för mig själv och försöker låtsas att CR7 inte är så bra i landslaget egentligen. Rabbla ramsan med namnen Johan. Tro att det kommer bli bra.



Spelare med bättre målsnitt i landslaget än Cristiano Ronaldo:




Fred, Brasilien: 0,53 mål per match



















Chicharito, Mexiko: 0,61 mål per match

Robbie Keane, Irland: 0,47 mål per match

Dimitar Berbatov, Bulgarien: 0,62 mål per match





























Nicklas Bendtner, Danmark: 0,43 mål per match
















Jag upprepar ramsan i mitt huvud "fred-lillaärtan-keane-berba-BENDTNER"


Eller så upprepar jag bara "BendtnerBendtnerBendtnerBendtnerBendtner"

BENDTNER, skriker jag. BENDTNERBENDTNERBENDTNERBENDTNERBENDTNER

BENDTNER

Inför Portugal - Sverige: Vågor

Sverige ska möta Portugal i den första av två playoffmatcher på fredag. Fan. Det är svårt att säga något som inte redan sagts om det egentligen. "Helvete", "Fittkuk", "Bajshora" och så vidare har redan slängts runt så mycket i vårt avlånga kungarike efter lottningen att det egentligen känns onödigt att upprepa det.

Vi möter världens just nu bästa spelare. Helvete. Vi möter ett av världens mest tekniska landslagsmittfält. Fittkuk. Vi möter ickemoralens gatekeeper och skyddsängel Pepe. 

Bajshora.

Bestialis Sapiens

När jag tänker på matchen nu på fredag tänker jag på orättvisa. Jag tänker på döden. På en gnista av hopp som plötsligt uppslukas av mörker. Men jag försöker också tänka på slaget i Helms klyfta där de ädla männen av Mark stod emot horder av Pepes som stormade över dem i våg efter våg. Så inser jag att Sarumans Pepes inte hade en Cristiano Ronaldo att samlas bakom. Och så famlar jag i mörker igen.

När vi lottades mot Portugal insåg jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig. Och jag har fram till idag levt i någon slags drömvärld om att vi nog skulle få dansa en sommar i Brasilien ändå. "Vi har ju överraskat alla redan... kan vi spela oavgjort mot Tyskland borta kan vi allt slå undan benen på ett Portugal som stapplat sig oimponerande genom VM-kvalet". Men vadfan har jag tänkt egentligen? Det här laget blev utslaget på straffar mot Spanien i EM förra året. På ett offsidemål mot Spanien i VM 2010. Det här är laget som är 11 platser före oss på FIFA-rankingen. Hur kunde jag tro att det var något annat än en dåres hopp om någon annan utgång än alltings undergång?

Jag antar att man måste vara realistisk för att inte bli besviken. Att man måste stålsätta sig inför det mycket troliga CR7-jublel som kommer få en att spy i sin egen mun på fredag. Jag tänker att man kanske till och med måste omfamna faktumet om Portugals överlägsenhet. Typ försöka njuta av det?

I muminboken Pappan och havet finns kapitlet Sydvästen som börjar såhär:

”I skymningen kände fiskaren på sig att nu skulle de vackra vågorna komma. Han drog båten högt upp på sin udde och vände den med kölen i vädret och band fast sina metspön. Sen kröp han in i cementhuset och vek ihop sin gråa skrynklighet till en boll och lät den perfekta ensamheten komma emot sig.”

Kan vi krypa in i vårt cementhus och stå emot de vackra vågorna? Och faktiskt mysa där inne? Havet piskar och sliter i våra väggar och lister... skummiga fingrar klöser i dörren men de får inte riktigt grepp och lyckas aldrig slingra sig in. Kan det bli så på fredag? Att vi sitter där inne och kanske till och med skrattar lite åt vågkrafternas fruktansvärda styrka som ändå inte kommer åt oss? Jag vill så gärna tro det!

Men vågorna som piskas upp i den här playoffstormen är så vidunderliga.

Och våra husväggar består av Mikael Antonsson och Per Nilsson.

Matchrapport: Manchester United-Arsenal

På många sätt var det här en skrällarnas söndag. Det alltid så sköna Stoke City rivstartade med två bortamål mot Swansea, Seb Larssons Sunderland nollade Shitty och Tim Krul reste sig som en titan i Newcastles mål när man besegrade Spurs på WHL. Inför drabbningen mellan "KRISLAGET" Manchester United och fotbollsbloggarnas gullegris-2k13 Arsenal var det mycket snack om att hemmalaget var underdogs. Detta tyckte både Giggs, 40 och Wayne Rooney var konstigt då de i inför-matchen-intervjuer uttryckte att de självklart såg sig som fullt kapabla att slå vilket lag som helst i England, speciellt på Old Trafford.

Och visst blev det så att Arsenal utnyttjade sina kvaliteter på mittfältet och tog tag i bollinnehavet. Passningarna gick från tysk-turkisk fluga till random-filmande-spanjor vidare till PL:s bäste walesare/spelare och sen tillbaka igen. Men på Uniteds kanter var det för det mesta lugnt och stilla. Matchen igenom var både Evra och Smalling tämligen ohotade, vilket jag tror var en av de viktigaste anledningarna till att Arsenal aldrig kom till några riktigt farliga målchanser (utöver den som den charmante Bendtner missade på övertid). United var visserligen slarviga i sitt eget passningsspel vid många tillfällen, speciellt på högerkanten där speciellt Smalling såg vilsen ut i offensiven. Även Michael Carrick stod för en ojämn insats vilket troligen har att göra med att han spelade halvt skadad. Man kom, liksom sina motståndare, inte till många farliga lägen vilket säger oss att det fortfarande finns en hel del att förbättra i offensiven. Det matchvinnande elementet var dock Uniteds presspel den frenesi genom vilken man vann tillbaka boll innan Arsenal riktigt han etablera sina långvariga anfall.

Och visst var det, åtminstone sett med United-glasögon på, ett dramaturgiskt tillfredsställande klimax då förre Gunners-målkungen Robin van Persie fick avgöra matchen mot sitt gamla lag. Det lär ha svidit i Arsenal-supportrarnas ögon när holländaren vrålade ut sin glädje efter att ha skickat bollen  i mål, ottagbar för Szczesny, efter att ha mött en Rooney-hörna med huvudet. I tidigare möten med Arsenal har van Persie avstått från att fira sina mål, men efter den skitstorm han fick utstå på Emirates Stadium i fjol och med de fortsatta hån som haglade mot honom från de tillresta Gunners-fansen ikväll verkar det som att råttet var mågat.

Glorious...

Med det här enorma resultatet är United tillbaka i PL:s toppstrid på allvar. Chelski, Shitty och Tottenham tappade alla poäng och det är jämnare än någonsin i kampen om CL-platserna. Bara en sådan sak som att Southampton fortfarande ligger trea säger en hel del om det spända läget i Premier League. Om två veckor spelar Tottenham mot City och Arsenal mot Southampton vilket ger United chansen att vinna ytterligare mark i toppstriden. Med denna vetskap tänkte man sig att man lugnt hade kunnat luta sig tillbaka under landslagsuppehållet. Det är då man inser att det är nu det ska avgöras om Sverige tar sig till VM eller inte. Fan...

Betyg på Uniteds spelare:

De Gea: +++
Stark i luftduellerna, skicklig med fötterna och säker på långskotten. Det här är en framtidsmålvakt både för Spanien och United.

Chris Smalling: ++
Blandade och gav, som det heter. Riktigt stabil i defensiven men helt bortkommen och onödig på sin offensiva flank.

Jonny Evans: +++
Släpper inte igenom någonting idag men kan, som vi vet, förbättra sitt passningsspel betydligt.

Nemanja Vidic (utbytt 46'): +++
United är ett enormt mycket bättre lag med sin kapten på planen. Jättetråkigt med huvudskadan som tvingade honom av planen i halvlek.

Patrice Evra: +++
Mycket snabbare och farligare framåt än man ska vara i hans ålder. Bäst i backlinjen idag.

Michael Carrick: ++

Tappar för mycket boll. Hans orgasmiska cross-bollar syntes inte till idag. Gör det bra i defensiven.

Phil Jones: +++
Älgar på som vanligt. Genomgående läskig, både i anfalls- och närkontaktsspelet. Imponerande både som innermittfältare och som mittback i den här matchen.

Antonio Valencia: +++

Måste vara given i startelvan varje match. 100 gånger bättre än Nani även om han inte gör sin mest inflytelserika insats idag.

Shinji Kagawa (utbytt 77'): ++
Lider som bekant av att vara felplacerad på planen. Hans bollskicklighet och kvickhet är dock uppfriskande att bevittna.

Wayne Rooney: ++++
Sliter som ett djur över hela planen och kombinerar sitt slit med beslut och teknik i världsklass. En kunglig insats.

Robin van Persie (utbytt 85'): +++
Visade att den här matchen betydde väldigt mycket för honom att vinna. Han var med och hjälpte laget mer än han brukar, vann boll på mittplan osv. Försvinner naturligt nog i andra halvlek men då hade han redan gjort sitt jobb.

***

Tom Cleverly (inbytt 46'): +

Bidrar inte med mycket. Han förblir en otillräcklig imitation av Jack Wilshere.

Ryan Giggs (inbytt 77'): ++

40 år gammal och det börjar synas tyvärr. Utmärker sig inte speciellt men gör det han behöver i det defensiva arbetet.

Marouane Fellaini (85')
Spelade inte tillräckligt för att uttala sig om men det är dags att han börjar visa lite grejer snart...

Att Thomas Gravesen och Stig Töfting utgjort ett defensivt innermittfält i ett grannland till Sverige ändå

"Just a little argument" – Lasse Lagerbäck

Champions League: Lite-längre-än-halvvägs-rapport

Turneringen vars upplösning för två år sedan fick mig och mina två medbloggare att gå in i en djup fotbollsdepression är i full gång. Trots att man som fotbollssupporter - och som människa - har en mycket ambivalent inställning till den här turneringen på grund av de hemska scener som utspelade sig i München den 19:e maj 2012, kräver dess ställning som den största och mest prestigefulla turneringen vi har att tillgå inom den Moderna Fotbollen en genomgående avrapportering á la mereleyplayerz.blogspot.com.

I enlighet med den trend min ärade kollega Hoegadeln har introducerat här på mereleyplayerz där man låter sina listor följa ett skojigt och okonventionellt mönster har jag låtit min genomgång av CL-grupperna vara baserad på hur många Europatitlar lagen i respektive grupp har tillsammans. Det blir med andra ord en jävligt VÄRDIG rangordning av grupperna snarare än om den skulle utgå från någon ondskefull alfabetisk ordning.

Grupp H: 16 titlar (Barcelona 4 st., Ajax 4 st., Milan 7 st., Celtic 1 st.)

I denna grupp av historiska giganter har Barcelona inte speciellt oväntat redan avancerat och dessutom tagit ett järngrepp om förstaplatsen. Efter katalanernas bleka insats på San Siro var man tillbaka i full kraft i Tapasskålen då man genom en Neymar-filmning som resulterade i straff, ett offside-mål av Sergio och såklart Messi, slog Milan med 3-1. Ibland går det susningar i media om att Barcelona har "tappat" och att de inte är lika farliga längre, men med sådana här matcher inser man att det nog bara är Bayern som faktiskt är starkare just nu.

Milan går anmärkningsvärt dåligt i ligan där man för tillfället huserar på en 11:e-plats. Sedan Thiago Silva och Zlatan lämnade har det bara gått nedför för Allegris rödsvarta manskap. Montolivo, Noccerino och Mexes i all ära, men vid en första anblick reflekterar knappast dagens Milan sin historiskt höga standard i världsfotbollen. Kaká som ersättare till "Prince" Boateng känns inte helt klockrent och förutom Balotelli känns anfallsalternativen Matri, Pazzini, Robinho och El Shaarawy (aka Mr. X) ganska slätstrukna, speciellt med tanke på den sistnämndes skadesituation.

För Ajax får man sätta hoppet till att ta poäng av Barca på hemmaplan för att sedan skrälla på San Siro. Det ser med andra ord väldigt tufft ut för holländarna, men EL-platsen har man minst sagt inom räckhåll efter 1-0 vinsten mot Celtic. Skottarna har köttmurat sig till tre poäng men lyckades inte upprepa bedriften från fjolåret då man besegrade Barcelona på Celtic Park. Bra är nog det, med tanke på hur övergött deras ego blev av den incidenten. Över huvud taget känns det som att brittiska lag överskattar sin förmåga. I mina ögon är Celtic bara snäppet över Allsvensk nivå.

Grupp B: 11 titlar (Real Madrid 9 st., Juventus 2 st.)

Det finns som vanligt redan mycket som tyder på att Real Madrid kommer bli en av de giftigaste utmanarna om CL-bucklan i år. Samtidigt som de, som bekant, är en förening som "rör sig inom moraliska gråzoner" när det gäller transferfönster och behandling av spelare man tröttnat på i klubben, lyckas de gång på gång omvandla den här till synes oändliga källan av ondska till ren fotbollsmagi. Trots att man inför säsongen förlorat sin främste assistmakare och bytt ut honom mot en alldeles för dyr och alldeles för bortkommen walesisk schimpans, har Ancelotti och Zidane redan så gott som säkrat förstaplatsen i gruppen.

Desto tyngre går det för Juventus som efter ett oavgjort resultat mot Real i tisdags kväll endast har sitt öde kvar i egna händer i kraft av FCK:s skrällvinst mot Mancinis Galatasaray. Mellberg, som tillfälligt gått i land med sitt vikingaskepp, och Wiland (borde inte båda två starta i landslaget?) ska ha gjort det oerhört bra när de bidrog till att FCK höll nollan och därmed knep det sista halmstrået för avancemang. Hade turkarna istället vunnit hade Juventus chanser sett mycket mer ansträngda ut. Nu räcker det för Juve att man slår Köpenhamn och kryssar mot Galatasaray samtidigt som Real slår dem båda. Trots Juventus dåliga genomslagskraft rent poängmässigt vill jag gärna lyfta fram deras insatser mot Real där de stundtals såg ut att gå mot betydligt mer än 1/6p i de två mötena. När jag tittar på mittfältsgeneraler som Marchisio och Vidal, men kanske framför allt Paul Pogba, blir det smärtsamt tydligt hur långt mitt eget United är ifrån den typen av kvalitet i de regionerna på planen.

En sista reflektion bör skänkas till CR7 som leder CL:s skytteliga med 8 mål och som snart kommer ställas mot Mikael Lustig (kill me now...) i playoff-matcherna mot Sverige om knappt två veckor. När jag betraktar detta fotbollsvidunder i aktion kan jag inte annat än att seriöst ompröva det ynka hopp jag har om att Sverige ska lyckas ta sig till Brasilien. Dessutom vill jag nämna att jag tycker jag att Ronaldos sätt att svara på FIFA-bossen Sep Blatters hånfulla imitation av honom har varit riktigt jävla kungligt och då tänker jag både på hans spel och den här målgesten från Reals senaste ligamatch:

Se klippet som är länkat ovan för att fatta kontexten.

Grupp D: 5 titlar (Bayern München 5 st.)

Man kan tänka sig att mången München-anhängare satt tämligen lugnt och tittade på CL-sändningarna i tisdagskväll. Med iskall Weissbier sköljande deras strupar fick dessa bekymmerslösa Bayrare se sitt lag dra igång den alltid lika skräckinjagande Pep-inspirerade spelmaskinen. Med tanke på Bayerns sjuka form under den här säsongen lär dessa öldrickande Bayern-supportrar inte ha blivit speciellt överraskade när Mario Mandzukic mötte ett perfekt Lahm-inlägg med pannan och satte det enda målet i matchen mot tjeciska Plzen. Målet innebar att de regerande mästarna blev klara för avancemang. De går nu mot åttondelsfinal som det lag alla andra vill undvika att möta. Det fullständigt brutala spel Bayern has visat upp sätter skräck i fotbollsanhängare från hela Europa. Framför allt är det väl den totala fotbollsvåldtäkt som utspelade sig i Manchester som får de andra storklubbarna att bäva, nu när FC Bayern blickar framåt mot möjligheten att bli det första laget någonsin att erövra CL-titeln två år på raken.

Toni Kroos hade inför den 4:e omgången lyckats med
155/157 passningar i CL. Är han på nedgång?

På tal om Manchester Shitty får man väl tillstå sig att gratulera dem till deras första avancemang i CL någonsin; Pellegrini verkar åtminstone ha gjort något rätt med detta mångmiljardbygge. Den kanske mest framstående detaljen med Man City stavas Sergio Kun Agüero. Denne läskigt målfarlige argentinare är inte min favoritspelare, mycket med tanke på att bara själva nämnandet av hans namn frammanar en mental bild av ett visst mål mot ett visst QPR i ett visst titelrace där ett visst annat Manchester-lag också var inblandat, men trots det har han både min respekt och förundran.

Laget med det brutala klubbmärket med sin mittfältskombo Wernbloom/Elm har alltså skickats ut med huvudet före ur den här gruppen. Frågan är hur mycket längre det här laget är ett bra alternativ för svenskarna då t.ex. en stjärnspelare som Honda redan är klar för att lämna klubben.

Grupp A: 3 titlar (Manchester United 3 st.)

Varför ska de här känslorna börja krypa tillbaka? Den där gnagande osäkerheten som växte starkare och starkare för två år sedan då Uniteds öde i sin CL-grupp började se oväntat oklart ut... Som vi alla känner till slutade det för två säsonger sedan med att Basel sjukt nog skickade ut Fergusons manskap ur CL, ut till ett vedervärdigt Europa League där man senare blev pinsamt överkörda av Athletico Bilbao. De där känslorna börjar göra sig gällande igen. 0-0 matchen mot Sociedad var en match man borde ha vunnit, speciellt med tanke på de lägen man hade i matchen. Bl.a. lyckades RvP bränna en straff samtidigt som Chicharito missade det här läget:

Helt jävla ärligt..?

United är fortfarande gruppetta men har två tuffa matcher kvar att spela. Dels ska man åka och spela mot Bayer Leverkusen i ... är Leverkusen en stad eller? Därefter väntar Shakhtar på Old Trafford. För att ta förstaplatsen behöver man troligen vinna matchen mot Leverkusen (medan en förlust skulle innebära att förstaplatsen är så gott som ouppnåelig) och för att sig vidare behöver man ta minst två poäng. Enkelt nog, visst? Det oroväckande är bara att detta var det exakta utgångsläget för två år sedan.

I övrigt hoppas jag på att Leverkusen blir det andra laget att gå vidare i den här gruppen. Shakhtar-brassen Luiz Adrianos vidriga uppträdande mot Nordsjælland förra säsongen sitter fortfarande färskt kvar i minnet (VARNING: Om ni kollar på klippet kommer ni att bli arga i minst 20 minuter).

Grupp E: 2 titlar (Chelsea 1 st. (fyfan...), Steaua București 1 st.)

Efter att ha blivit, för att ta ett aftonbladet-prefix i bruk, CHOCKSLAGNA av Englandsdödarna FC Basel på Scumford Bridge lyckades Chelsea återta momentum i gruppen genom att bortaslå Schalke med hela 3-0. I returmötet under onsdagskvällen tog man ett tydligt grepp om förstaplatsen då man upprepade bedriften med lite hjälp av ett uddlöst Schalke och en ödesdiger felberäkning av Schalkes målvakt Tom Hildebrand...

Eto'o smyger fram. Typ som en panter.

Medan Oljan går mot gruppseger fajtas tre lag om andraplatsen. Schalke har helt klart bäst utgångsläge men närmast väntar en tuff bortaresa till Bukarest för att möta gamla Europamästarna Steaua. I övrigt finns inte så mycket att säga om den här gruppen förutom att den är så pass befriad från karisma att den mer känns som en EL-grupp vid en första anblick.

Grupp G: 2 titlar (Porto 2 st.)

När jag gick in på wikipedia.com för att bekräfta hur många CL-titlar de olika lagen hade sinsemellan slog det mig hur oerhört sjukt det är att Mourinho vann hela skiten med Porto 2004. Att de bl. a. slog ut United är ju skäl nog att på nytt sparka in den öppna dörr det är att kalla The Special One för ett riktigt jaevla fullfjaedrat cp.

Det stora snackisen i den här gruppen har dock inte varit de tidigare Europamästarna utan snarare den "nya" utmanaren Atletico Madrid. Mången hipsterbloggare och mången fotbollsprofessor i Aftonbladets kommentatorsfält har tillbringat mycket av hösten med att lyfta fram "hur sjukt det är att ingen snackar om Atletico som en titelutmanare. De har ju faktiskt övertygat mest av alla den här säsongen" osv. Och nog ser Atletico farliga ut med spanjor-brassen Diego Costa i spetsen, Raul Garcia på mittfältet och Courtois i målet (en av miljontals unga cp-bra belgare). Frågan är bara hur de kommer klara sig mot lite tuffare motstånd i åttondelsfinalen.

Outsidern Zenit S:t Petersburg har smugit sig fram till en andraplats på bekostnad av Porto, men med spelare som Arshavin, Shyrokov, Axel Witsel och Hulk ska man kanske egentligen inte vara så överraskad att de har nått dit. Porto har som vanligt haft svårt att prestera och missat en del poäng på hemmaplan vilket brukar vara en indikator på att man är på väg mot skittunnan Europa League.

Grupp F: 1 titel (Borussia Dortmund 1 st.)

Den kanske mest uppenbara frågan när man tänker på detta års Dödens Grupp™ är hur många gånger den har kallats för 'ett getingbo' i media? Något klart svar på den här frågan kan vi  på merelyplayerz.blogspot.com inte ge er, men i runda slängar kan vi slå fast att det är i alla fall är jävligt många.

Inte heller är väl denna beskrivning speciellt felanvänd om man tar en titt på läget i gruppen. Olympique de Marseille, som troligen hade varit en stark utmanare om en andraplats i en lite svagare grupp, har fått agera slagpåse i denna grupp av formstarka titaner; Arsenal leder PL, samtidigt som Napoli och Dortmund ligger tvåa i sina respektive ligor. Läget i gruppen blev heller inte mindre spänt efter att Arsenal lyckades komma tillbaka från ett påtagligt spelmässigt underläge och besegrade Dortmund på Westfalenstadion efter ett nickmål av PL:s (sjukt nog) just nu bäste spelare, Aaron Ramsey.

Samtidigt vände Napoli på ett 0-1 underläge mot Marseille till vinst med 3-2 och satte därmed Dortmund i ett ytterst prekärt läge. Nu är tyskarna i princip tvungna att vinna mot Napoli på hemmaplan, helst utan att släppa in några mål, för att ta sig vidare ur denna grupp. Just nu ser det så pass tufft ut att fjolårsfinalisterna går mot en EL-plats, och att förpassas till EL skulle troligen göra Jürgen Klopp minst så här arg...

Grupp C: 0 titlar

Inte speciellt oväntat huserar Zlatans PSG (grundat år 1976) på förstaplatsen i denna, mest historielösa av de åtta CL-grupperna. Mycket av surret runt den här gruppen har bestått av en hype av Ibras sjuka målform och framför allt det sätt han gör mål på. Masturbationen i svensk media till allt som har att göra med Zlatan, hans familj, bilinköp, frisyr, TV-spelsspelande, benägenhet att i vredesmod åka väldigt snabbt i sina bilar osv kan knappast sägas ha avstannat efter bravaderna i CL och Ligue 1. I och med ett kupongrensande 1-1-resultat mot Anderlecht lyckades inte Paris säkra avancemanget under tisdagskvällen men är ju självklart fortfarande klar favorit att sluta etta i den här gruppen. Frågan om PSG kan anses vara en #titlecontender är dock fortfarande öppen för debatt. Det vi kan enas om är väl dock att minst 70% av tillfrågade på AB lär tro på att detta är säsongen då Zlatan äntligen får vinna "Den där jävla champions".

Olympiacos tog ett steg närmre avancemang när man i en väldigt avgörande hemmatch slog Benfica med udda målet, 1-0. Mycket tyder på att Benfica kommer bli tvungna att övervinna Zlatan & c/o för att undvika Europa League-träsket. Benfica får i första hand sikta på att slå Anderlecht på bortaplan för att sedan försöka ta poäng av PSG på hemmastadion Estadio da Luz, där årets CL-final också kommer att spelas.

* * *

Troliga lag som går vidare till åttondel enligt mig:

Grupp H:
1:a Barcelona (klara)
2:a Milan

Grupp B:
1:a Real Madrid (klara)
2:a Juventus

Grupp D:
1:a Bayern München (klara)
2:a Manchester City (klara)

Grupp A:
1:a Manchester United
2:a Bayer Leverkusen

Grupp E:
1:a Chelsea
2:a Schalke

Grupp G:
1:a Atletico Madrid (klara)
2:a Zenit

Grupp F:
1:a Arsenal
2:a Napoli

Grupp C:
1:a PSG
2:a Olympiacos

Fotbollsarenor

Som vi alla vet äger fotbollsarenor. När CL-kvällen börjar med att en reporter står utanför... säg Santiago Brenabeu skälver man till lite. Man känner: "Det här är stort. Det här är mäktigt. Det här är Real Madrid". När du sedan ser samma reporter på Westfalenstadion och ser den gula väggen torna upp sig bakom honom som en enorm bikupa i genomskärning blir du tagen av upplevelsen och tänker: "Det här är stort. Det här är kultur. Det här är echte liebe". Och när du ser reportern stå på Stockholms Stadion tänker du "Shit vad långt det är från läktarna till planen".

Genom åren har man lärt känna fotbollsarenor runt om i världen. Eller ja, runtom i Europeisk toppfotboll kanske jag i ärlighetens namn borde säga (eftersom man inte riktigt haft kirgiziska ligan på nån av sina kanaler vet man inte direkt på rak arm hur Ekolog Stadion ser ut). MEN. Det världsvida nätet existerar och där kan man hitta fett coola och intressanta arenor som en typ Frida Nordstrand aldrig kommer stå och le sitt uppspelta lätt hysterisk leende framför. Här är några riktigt feta:

Ottmar Hitzfeld Stadium

Schweiziska FC Gspons Ottmar Hitzfeld Stadium är fotbollsarenan i Europa på högst altitud (kan bara nås med linbana) och kanske den som ligger vackrast också. Blir inte allt magnifikt där uppe egentligen? En målvakt och en back missbedömer en situation, de störtar mot bollen, ser inte varandra och ett taffligt ihopslag senare ligger den i nätmaskorna bakom dem. Men när målvakten sedan i sin frustration över alltings jävlighet drar i väg bollen över stupet och den seglar ut över den gröna alpdalen ner ner tills man inte ser den längre utan bara bergen där borta och den blåa gnistrande ormen nere i dalen som slingrar sig i solskenet... då inser nog de båda att det kanske inte är så farligt ändå. Solen skiner och luften är ren. De har fjärde högst GDP per capita i världen och precis innan matchen hittade vänsterbacken Klaus en bergskreva med 4 edelweissblommor som tittade fram. Ska de kanske ta med sig Gretel och Brunhilde och titta på dem imorgon?

Changlimithang Stadium

Changlimithang Stadium ligger i det lilla bergslandet Bhutans huvudstad Thimpu. Changlimithang Stadium används förutom som fotbollsarena för Bhutans landslag i både herr- och damfotboll också till bågskyttetävlingar, enligt wikipedia med "imported compound bows and traditional bamboo bows". Jag skulle gillat Changlimithang Stadium mer om det bara var bambubågar folk fick tävla med, men faktum kvarstår att den är jävligt häftig och episk. Känns som om alla i damlandslaget har en liten röd drake som tittar fram bakom ryggen ibland och ger tips på passningsvägar.

Eiði Stadion

EB/Streymur på ön Streymnes (en färö) spelar sina hemmamatcher på en plan som man bara vill sätta sig vid en brasa med och få reda på skit om havet. Planen gungar stillsamt fram och tillbaka på en gungstol och stirrar in i elden. Man känner sig liten och väldigt väldigt nyfiken där man sitter med korslagda ben nedanför den. När man till slut vågar fram det man undrar kommer frågorna till planen i en enda ström: "Hur lägger man näten optimalt vid kuling? Av vilket material ska man tvinna fockedrevsudden? När isen hopas på masterna i vinterstormarna... vilka gudar ber man till?"

 Nuuk Stadion

Nuuk Stadion där Grönlands landslag samsas med Grønlands S. Sportklub, IL Nuuk och B-67 Nuuk, är inte världens vackraste fotbollsplan, det kan vi alla vara rörande överens om (B-67 Nuuks firma får ursäkta). Där det nere på kontinenten reser sig gungande väggar av sjungande fans som håller om varandra, förbrödrade, reser det sig på Nuuk Stadion bara containrar och ensamhet. Förutom på vintern då när drivor av snö täcker containrarna (ensamheten reser sig dock fortfarande över planen). Att fotbollens smeknamn är det gröna fältets schack känns i det här fallet parodiskt. Det är ju inte alls grönt, förutom lite i planens kanter. "Den ensamma jordplanens gråhet är det enda adekvata man kan kalla grönländsk fotboll", tänker man till en början. Men sen tänker man efter lite till. Och så inser man vilken idiot man är och att Nuuk Stadion kanske är den vackraste fotbollsarenan av dem alla. För vad är fotboll? Egentligen? Fotbollens kärna?

Var fotbollen spelades först i världen är inte helt fastställt (om det var grekerna, romarna, kineserna eller indianerna som var först med spelet tvista de lärde), men egentligen spelar det ingen roll, för jag vet exakt hur det var när den första matchen spelades. Det var en grupp med människor som hade tråkigt och för att bota sina livs tristess började de sparka på något sparkvänligt. Sen insåg de att de kunde tävla med varandra i att sparka på det sparkvänliga. Och så hade de det lite mindre tråkigt. Kanske till och med roligt! Så var fotboll uppfunnet. Och vem som var först spelar mindre roll, för har det där egentligen förändrats så mycket? När den gula väggen på Westfalenstadionplanens sydsida hoppar upp och ner... har de en annan vackrare anledning än de där uttråkade människorna för tusentals år sedan? När Djurgårdsfansen på den tiden det begav sig stod bortom löparbanorna och kisade för att se Jan Tauer ånga på längs vänsterkanten... är det inte av samma orsak de står där? För att livet kanske inte alltid är så jävla kul, och för att den där bollen som ska in i den där jävla motståndarens jävla mål kanske gör det där jävla livet lite roligare för en sisådär 90 minuter plus tillägg.

Så när Aqi Ludvigsen i B-67 glider i jorden för att nå en förlorad boll... är det inte lika vackert som när Marcelo gör det i Santiago Bernabeus strålkastarsken? Kanske till och med vackrare? För fotbollen är inte bara det gröna fältets schack. Det är också den ensamma jordplanens gråhet, eller i alla fall ett försök att liva upp den!

Franz Beckenbauer och Bobby Moore spelar schack på ett grönt fält. Så fjärran Nuuk Stadion. Så nära Nuuk Stadion.

Den månatliga Premier LeaguerapporterarN: Oktoberutgåvan

Det är konstigt det här med månader. Man går omkring och tänker att det är oktober och sen en dag så vips märker man att det har blivit november, varpå man med en enorm ångest som följd också inser att man försummat sin plikt som skribent på merelyplayerz.blogspot.com eftersom man glömt att skriva en månadsrapport för Premier League. Jag vet inte om jag ska skylla på att jag har haft tenta, haft tenataöl, varit bakfull efter sagda tentaöl eller att jag varit alltför upptagen med att kontokapa Hennings Google+-account, men jag känner att det inte spelar så stor roll efter om ingen av dessa ursäkter kan sägas duga. Därför kan jag helt enkelt bara erkänna mitt misstag, be om förlåtelse, och hoppas på att denna månadsomgång kommer vara er till lika stor glädje som sin föregångare, förseningen till trots! Den här gången kör vi tabellgenomgången uppifrån och ner.

ARSENAL

Arsenal har fortsatt gå som tåget i ligaspelet, och har tagit full poäng i alla matcher utom plumpen i protokollet borta mot West Bromwich. Att ett kryss på The Hawthorns räknas som en plump kan kännas rått, men det säger faktiskt en hel del om vilket standard Arsenals spel ligger på. Och så Spursfan jag är måste jag ändå tillstå att det känns tämligen upphetsande att följa Arsenal nu, eftersom man inte bara vinner utan också gör det snyggt. En del skeptiska (Spurs-)röster höjdes inför matchen mot Liverpool i förrgår som sa att Arsenals framfart mest av allt varit ett resultat av ett tamt spelschema, och att de nu minsann skulle få se på fan när svårare lag stod för motståndet. Istället fick sagde Satan endast beskådas av Liverpool, och Arsenal har nu ryckt till en fempoängsledning, Målen igår var snygga, och passningsspelet läckert, men allra mest uppseendeväckande var kanske att se hur väl det defensiva spelet fungerade för Arsenal, inte minst tack vare de frenetiskt pressande och stressande innermittfältarna Ramsey och Arteta. Modern offensivfotboll har ju under den senare tiden kommit att handla alltmer om mittfältare och "falska nior", och det känns som att innermittfältets förmågor i många fall samtidigt också håller på att bli minst lika viktiga som mittbackarnas för den defensiva helhetskvaliteten. Arsenal är utan tvivel välutrustade ur den synvinkeln, och Artetas och Ramseys fortsatta hälsa och form kommer att vara av yttersta jakt för Arsenal i jakten på den ligaseger som de nu tvivelsutan måste ses som en av de absoluta utmanarna till.

Man ska dock inte tro att Arsenal är utan svagheter, och en potentiellt förödande svaghet uppenbarade sig med all önskvärd tydlighet i förlustmatchen mot Dortmund i CL förra veckan. Där befann sig Arsenal i underläge och pressade för ett kvitteringsmål, men utan att riktigt lyckas bryta igenom. Wenger tänker över sina alternativ och beslutar sig för att försöka ändra matchbilden med ett byte. När han ser sig om efter alternativ på bänken möts den ärrade fransmannen av följande ödesdigra uppsyn:

Nicklas Bendtner byts in, men gör inte helt otippat en slät figur, Arsenal lyckas inte låsa upp dödläget och Dortmund vinner matchen. Just det resultatet behöver inte peka på särskilt mycket; Arsenal spelade bra och Dortmund är en av Europas svåraste motståndare. Men på sikt känns det blott alltför talande att truppens främsta komplement till Giroud utgörs av en själländsk mohikanbuddhistmunk med en blick lika loj som sin bollpress. Så länge Giroud levererar är problemet av akademisk art, men vad händer när Giroud har en dålig dag, eller blir skadad? Där har Wenger ett tydligt problem att jobba med, som förmodligen kommer att åtgärdas i Januarifönstret. Frågan är bara om Giroud kommer att hålla tills dess.

Tre frågor inför November:

• Sczeczczczczny skrev nyss på ett långtidskontrakt, och klubben verkar lita på honom. Dock tycker många fans och journalister att han gör lite för många misstag för att hålla på internationell toppnivå. Kommer han att tysta tvivlarna, eller kommer klubben att få ångra sitt beslut?
• Jag tycker personligen inte att frågan om mittfältskonkurrensen har fått någon lösning. Är t.ex. Wilshere verkligen en startman?
• Carl Jenkinson har inte bara ett fånigt och väldigt omellbergskt skägg, han är också något av en belastning varje gång han byts in. Är ytterbacken en annan position där Arsenals brist på bredd kommer att straffa sig?

CHELSEA

Man behöver inte vara, som det brukar heta, rymdforskare för att förstå att det är enormt tätt och jämt i kampen om andraplatsen bakom Arsenal just nu: SEX lag befinner sig inom ett spann på EN poäng. Gapet mellan Chelsea och t.ex. Everton är inte alls så stort som det ser ut, frågan är ens om det egenltligen ens bör räknas som ett gap utan istället snarare ses som en matematisk anomali. Hur det än ligger till med den saken går det dock inte att förneka att Chelsea har en bra månad bakom sig, och att man innan debaclet mot Newcastle igår hade tre raka vinster bakom sig, inkluderat en blytung vinst hemma på Stamford Bridge mot Manchester City. Många spelare som tidigare varit frågetecken har nu krökts tillbaks till utropstecken; Willian har börjat få speltid och har börjat visa att han var mer än bara en kuklängdsindikator, Mata är visserligen fortfarande petad ibland men långt ifrån alltid, och Schürrle har börjat hitta målet så smått. Allra mest anmärkningsvärt är kanske ändå att Fernando Torres, ohotad i sin status som Premier Leagues driftkucku nummer ett de senaste åren, har haft sin kanske bästa månad sedan Liverpooltiden, och går tycks gå från klarhet till klarhet. Mot Manchester City var han en stor matchvinnare med både mål och assist, och i nuläget känns han som en självklar etta framför både Ba och Eto'o i laguttagningen.

Gårdagens resultat mot Newcastle vittnar dock om att det kungsblå maskineriet under Mourinhos ledning fortfarande är långtifrån färdigkonstruerat, och onekligen stundtals gnisslar ordentligt. Arrogansen, denna Mourinhos arvssynd som följt och skadat hans lag ända sedan hans förra sejour i Chelsea, gör sig gång på gång gällande och får Chelsea att tappa poäng på ett omotiverat, och till synes även ologiskt sätt. Noterbart är även att den lilla portugisen med den stora hjärnan och lilla själen har roterat med en enorm friskhet på mittfältet, och inte ens Ballon d'Or-nominerade Eden Hazard kan längre känna sig helt säker på en startplats. Huruvida detta är ett tecken på truppens bredd eller Mourinhos ovilja att visa sina spelare tillit låter jag tillsvidare vara osagt, men det är ingen vågad gissning att det kan komma att uppstå en del butterhet bland vissa offensiva mittfältare i Chelsea på sikt om inte startelvan börjar koagulera mer under november månad. Backlinjen däremot känns fortfarande stabil, och bakom denna befäster Petr Cech omgång för omgång sin position som den bästa spelaren utan tillgång till havskust i världen just nu.

Tre frågor inför November:

• Kommer Mourinho på något sätt försöka satsa på ligacupen eller tänker han göra mainstreamvalet och skita i den?
• de Bruyne har hittills fått väldigt lite speltid, kommer den unge belgaren bli historisk genom att bli den första unga belgaren någonsin som inte är knullningsbra och gör sjukt många mål och petar alla?
• John Terry är gammal men tycks fortfarande vara given. Däremot verkar det råda viss oenighet kring vem som ska vara brevdid honom. Cahill är tillräckligt bra för att starta för England, men räcker det för att starta för Chelsea?

LIVERPOOL

I förra månadens genomgång uttryckte jag lindriga tvivel kring huruvida "mysstämningen" som byggts upp av Rodgers under September skulle krackelera i och med Suarez' återkomst till laget.  Just vad gäller mysstämningen kan jag inte göra några direkta uttalanden (förutom att Sturridge var väldigt vred igår när Suarez inte passade, vilket kan vara en indikator på bristande mysstämning), men det råder inga tvivel om att Uruguayanen inte bara återtog sin gamla roll som stjärna direkt, utan även förstärkte den. Tillsammans med Sturridge utgör han nu ena halvan av Premier Leagues kanske bästa anfall, och ve det försvar som gör anspråk på att kunna stoppa dessa två.

Den höga poängplaceringen till trots finns det dock en del som tyder på att allt inte är frid och fröjd i Brendan Rodgers Liverpool; på Emirates blev det framförallt pinsamt tydligt hur svårt att man hade att serva de två där framme med rätt sorts bollar. En stor orsak till detta har varit avsaknaden av den unge Philipe Coutinho på mittfältet, som visserligen kom in mot Arsenal men som fortfarande har en bra bit kvar tills han är fullt återställd. Jordan Henderson har visserligen gaskat upp sig en aning och visat att han åtminstone är värd en hyfsat stor bit av den där löjliga summan han köptes in för, men någon kreativ mittfältsgeneral kommer han nog aldrig att bli.

Dessutom bidrar Liverpools något egendomliga formation till att man riskerar hamna i ett rejält underläge på mittfältet. I en tid där, som ovan sagts, topplagen i bland ställer upp med sju mittfältare i samma startelva väljer Brendan Rodgers att förlita sig på ynka tre stycken, till förmån för att kunna ha två renodlade forwards längst fram. Såväl bollvinnande som kreativitet hämmas av en sådan här uppställning, och när dessutom ytterbackarna misslyckas med sina framryck blir Liverpool ibland väldigt, väldigt tunna i det konstruktiva spelet.

Tre frågejaevlar:

• Hur lång tid kommer det dröja innan Coutinho är tillbaka på allvar, och vem petar han? Både Lucas och Henderson hänger löst.
• På vilket sätt kommer Liverpool i längden kunna utnyttja att man kör med två anfallare? I nuläget verkar det inte finnas någon direkt arbetsuppdelning mellan de två, men jag skulle inte bli förvånad om Suarez så småningom kommer att droppa ner till någon form av Zlatan-position.
• Varför är Jose Enrique alltid fucking skadad när jag har honom i mitt fantasylag? Orkar snart inte mer men finns samtidigt ingen jag byta honom mot. Jobbigt.

TOTTENHAM

Det fanns en tid då Tottenhamfansen brukade håna sina lokalrivaler i rödvitt genom att bittert skandera "One-Nill Arsenal" för att påminna Tony Adams och kompani om att de visserligen vann matcher, men oftast gjorde på erbarmligt tråkiga sätt och främst tack vare alltför väl inövade och exekuterade offsidefällor. Tottenham kanske inte vann alla matcher, men när man väl gjorde det så gjorde man det med stil, klass och finess. Tottenham var offensivens och klacksparkarnas förlovade land, och valspråket "Audere Est Facere" har varit en ledstjärna för klubben genom många generationer.

Mot denna bakgrund är Tottenhams beteende och resultat under den här säsongsinledningen i sanning anmärkningsvärda. Tottenham har varit laget som saknar offensiv kraft och initiativtagande, Tottenham har varit laget som gjort en tredjedel av sina mål på straff och Tottenham har varit laget som hellre passar bollen i sidled femton gånger än försöker sig på en enda satsning in mot motståndarnas straffområde. Men Tottenham har också varit laget som släppt in minst mål av alla de stora lagen, och Tottenham är framförallt laget som i dagsläget parkerar på en Champions Leagueplats, skiljd från andraplatsen endast på grund av målskillnad.

Jag ska därför inte gå så långt som att säga att jag är missnöjd. Men jag ska dock inte heller sticka under stol med att det finns något som inte känns rätt med Spurs just nu. Dels för att bristen på offensivt mod och innovation på sikt oundvikligen kommer att straffa sig också poängmässigt, men också för att jag faktiskt tycker att AVB:s spelsätt just nu inte anstår en klubb som Tottenham. I så många bistra stunder har jag kommit dragandes med mitt gamla "The Game Is About Glory"-snack om att det viktigaste inte är att vinna, och nu ser jag helt enkelt tvingad till att vara man nog och konsekvent konstatera att vi är tråkiga och fega, och därmed inte kan räknas som ett stort fotbollslag just nu. Visst vinner vi, men jag ser inte vadförslags Glory det ligger i att slå Hull med 1-0 hemma på en tveksamt tilldömt straff.

Det finns ju onekligen offensiv kraft i Tottenham, men de enskilda spelarna är både för ojämna och för osammanspelta för att kunna skapa den magi som krävs. Christian Eriksen har mattats rejält under Oktober, Lewis Holtby visar upp tonvis med vilja med droppar oftast för långt ner i planen, och Roberto Soldado gjorde visserligen mål mot Villa men springer alltförofta bort från målchanserna. Det börjar mer och mer kännas som att det är ohemult mycket läge att Erik Lamela fullbordar sin acklimatiseringsperiod och träder in i startelvan med en metaforisk stålmannedräkt. Typ snart. Det fanns onekligen tecken på att något är på gång mot Hull i ligacupen i onsdags, och om fans, tränare och medspelare bara ger honom det stöd som behövs så kanske Erik Lamela kan visa sig vara just den katarsis som Tottenhams anfallsspel behöver.

Lite sånadäringa frågor inför november (ca 3 st):

• Soldado är som sagt fortfarande långt ifrån övertygande, men har trots allt haft en uppåtgående trend under månaden.  Fortsätter detta, eller kommer tvivelsyttrandena att öka i omfång även under November?
• Emanuel Adebayor verkar just nu göra allt  som står i hans makt för att ta sig ur den frysbox han varit förpassad till ända sedan han av "personliga skäl" hänvisats till juniorernas träning av AVB. Han följer med på bortamatcher i Transdnistrien och nöter bänk, han kramar om alla han ser på varenda träning, han postar gulliga instagramfoton och skriver uppmuntrande tweets om hur mycket han gillar Tottenham (avslutade med #Coys) med en frekvens som får t.o.m. Jonas Gardell att framstå som cybermässigt slö. Dock har inte AVB låtit sig imponeras hittills, och frågan är om splittringen är så djup att den faktiskt inte kan lagas. Personligen tycker jag att behandlingen inte känns helt befogad, och i en tid när vi har så här svårt med speluppbyggnaden kan Adebayors targetegenskaper vara ett utmärkt ess att ha i rockärmen.
• Efter att Kaboul återgått till full styrka och Vlad Chiriches visat sig vara en värvning av yttersta toppklass så kan konkurrenssituationen på Tottenhams centralförsvar inte beskrivas på något annat sätt än helt sjuk. Michael Dawson och Jan Vertonghen har varit titaniska rakt igenom och har hittills fått starta alla Premier Leaguematcher tillsammans (om än med belgaren stundtals utflyttad på vänsterbacken), men ingen av dem bör vara mer än ett fåtal tveksamma insatser ifrån att få stiga åt sidan. Med Lloris bakom sig är det inte konstigt att Tottenham inte släpper en jävel över bron, men kommer AVB våga rotera om någon börjar svikta?

MANCHESTER CITY

Jag blir inte klok på Manuel Pellegrinis Manchester City. Även om en femteplats i dagens läge inte är någon katastrof så känns det för mig absurt att det här laget inte är åtminstone i rygg på Arsenal i tabellen, för varje gång jag har sett dom i år har det kännts som ett lag som i såväl kunnande som genomförande befinner sig på en egen planet. Kanske är det så att Manchester City när dom är bra är riktigt riktigt jävla bra men att de fortfarande har problem med att hitta kontinuiteten? Gissningen känns inte sjövild, med tanke på att laget har en ny tränare och flera nya spelar, och tanken på vad det här laget kan göra om de här sakerna nu skulle modifieras och rättas till är smått hisnande.Aguero är fortfarande sinnessjuk,Dzeko är kanske den mest brutala supersub som världen någonsin har skådat (inte för att pissa på Ole Gunnar Solskjaers minne, men så är det), och David Silva är så äcklig att man tvingas tvivla på att han överhuvudtaget var skadad från början.

Det enda påtagliga problemet som funnits i City i år har egentligen utgjorts av Joe Hart och hans stundtals tarvliga insatser i målet. Många av oss känner kanske en trygghet i att Hart nu börjat bete sig som engelska landslagsmålvakter brukar bete sig (minns David James, Robert Green m.fl.), efter en tids onormalt stabila insatser, men för Pellegrini kändes nog valet att peta Hart i dagens match tämligen befogat. Dessutom har Nastasic haft en del problem, och de bra lagen har straffat den osäkerhet som alltså funnits i Citys försvar.

Tre frågor inför Januari. LOL! Nejmenserri tre frågor inför november:

• Hur länge till kommer Agüero klara av att vara så här monstruöst bra? Spelaren i fråga har genom sin leverans redan visat att han är en maskin, fortsätter han utan att bryta nivån är han officiellt en robot.
• Är och förblir Edin Dzeko en supersub och inget annat? Agüero lär han ju inte peta, men Negredo kanske kan hotas? Tycker på något sätt att Dzeko inte får den credd han förtjänar.
• Samir Nasri nätade nu senast och har startat sex av de sju senaste ligamatcherna. Vi var nog många som trodde att fransmannens attitydproblem skulle få honom att gå under radarn i den sjuka konkurrenssituation som nu finns på Shittys mittfält. Men Nasri verkar alltså ändå ha en uppåtgående trend. Är detta på grund av att han skärpt ihop sig eller är han helt enkelt bara så bra att det inte spelar någon roll att han är en kubikslyngel? Och kommer sagda positiva trend hålla i sig i november?

SOUTHAMPTON vet jag inte vad dom gör så högt upp och ärligt talat känns det mest som att dom bara är störiga. Alla vet ju att de kommer falla igenom förr eller senare. Vore jätteskönt om de bara kunde torska fem matcher i rad nu så att man kan få skita i dom och börja koncentrera sig på väsentligheter. 

EVERTON

Jag tänker sticka ut hakan lite grann här och göra ett av mina klassiska ounderbyggda påståenden genom att direkt slänga ur med följanden: Jag hävdar att inget lag som legat sjua vid den här tiden på året i Premier League NÅGONSIN varit relativt sett bättre än Everton, och även om det naturligtvis är helt befängt att ens börja spekulera kring sanninghalten i ett sånt påstående så tycker jag ändå att det har en viss bäring. För det här är inget mittenlag, det här är ett topplag som under Roberto "Han har gjort det bra" Martinez kommer att nå om inte hela vägen fram till Champions League, så åtminstone komma en riktigt bra bit på vägen. Det här känns just nu som ett lag utan egentliga svagheter, och med Lukakus både bildliga och bokstavliga spjutspetskompetens som första anfallslinje så är det inte bara lägstanivån som är hög. Goodison Park utgör just nu en mostruös uppgift för alla som kommer dit, och innan Tottenham kom dit och nollade dem igår så hade man tagit 28 av 30 möjliga poäng på sina senaste hemmamatcher. Det var längesen Merseyside kändes så här spännande.

Under gårdagens match uppdagades dock en sårbarhet i Evertons spelstil som på sikt kan bli ödesdiger: genom att flytta ner Sandro i en extremt sittande position lyckades Tottenham under de första 60 minuterna nästan helt plocka bort den vitale centern ur matchen, och i och med Dawson och Ciriches disciplin hade det blå mittfältet väldiga problem med att inte bara rätta upp till Lukaku, utan även att överhuvudtaget upprätta ett anfallsspel utan att kunna förlita sig på dennes targetegenskaper som felvänd. Detta visar inte bara på hur beroende man är av Lukaku, det visar även på att man har kanske fortfarande har lite svårt att hitta alternativa lösningar. 

Everton känns dessutom som ett av ligans mest skadekänsliga lag på en rad andra positioner. Visserligen har den unga Barcaklonen Deufoleu visat skymtvisa prov på kunnande, och visserligen känns konkurrensen på det inre mittfältet sedan Barrys återkomst hälsosam, men såväl längst bak som längst fram känns det som att Everton är aningen för tunna för att jag ska kunna tro på dom helt och fullt som CL-utmanare.

Tre frågor inför November:

• Sylvain Distin är riktigt jävla gammal men har också varit riktigt jävla bra. Är man riktigt jävla gammal tenderar man dock också att vara riktigt jävla långsam vilket Distin också är. Vad händer när han ställs mot mer hastighetskrävande motståndare än en felvänd Aaron Lennon?
• Leon Osman, Gareth Barry och James McCarthy konkurrerar just nu om en plats på mittfältet. Alla som läser den här bloggen vet vad jag tycker om Gareth Barry, men jag måste ändå tillstå att han under oktober månad, onekligen, har gjort det bra, och att det vore ett ganska stort misstag att peta åldringen. Valet står då alltså mellan Osman och McCarthy, mellan gammalt och ungt, mellan etablisemang framtid, mellan England och Någon Konstig Blandning Mellan Skottland Och Irland, mellan Centrum och Perfieri, mellan Katolicism och Protetstantism, mellan Utsugare och Utsugen. Hur kommer Martinez att satsa? Kommer han att välja England? Kommer han att vara ett kapitalistiskt svin? Kommer han att vara det?
• Ett alternativ är ju naturligtvis att peta Ross Barkley och köra upp Osman i mitten och Mirallas på kanten. Det gjorde han igår och det kändes ganska dumt. Men kanske var det smart? Kommer han att göra det igen och kommer jag isåfall bli motbevisad?
  

MANCHESTER UNITED

Återigen tvingas man säga att All Is Said eftersom alla återigen har pratat hela jävla tiden om Manchester United och MOYES och KRISEN och SKUGGAN som de nu sägs utgöra av sitt forna jag och FLOPPVÄRVNINGEN Fellaini osvosv. Det väldiga drevet har nästintill skapat en situation där man inte ser skogen för alla träd, och det är svårt att göra en sansad och korrekt bedömning av var United egentligen står idag. 

Naturligtvis underpresterar man fortfarande, och naturligtvis har laget fortfarande problem. En åttonde plats i ligan talar för en klubb som United sitt tydliga språk hur jämn tabellen än när, och det känns fortfarande konstigt att se United ha så stora problem, och en sådan till synes låg tillitsnivå till sitt eget spel, som man har när man möter lag såsom t.ex. Stoke. Moyes verker fortfarande ha förtroende från fans och ledning, men utstrålar de gånger jag har sett honom skymta förbi en osäkerhet och en orolighet som naturligtvis är fullt förståelig, men icke desto mindre problematiskt.

Emellertid kan ingen förneka att det finns gryningstecken för laget, och faktum är att man under Oktober bara tappade två poäng i ligaspelet (mot Southampton), och skuggar lagen på andra platsen. Jag kan förstå om ett unitedfan tar det som en förolämpning att jag lyfter frasen "skuggar lagen på andraplatsen" som något man borde vara nöjd över, och sett till hur situationen såg ut efter att man blivit sänkt av Jonas Olsson hemma för en månad sen så tycker jag ändå att kurvan pekar uppåt. United förtjänar dessutom utöver den nya tränaren att bemötas med överseende och tålamod eftersom man haft sina båda mittbackar skadade under en stor del av säsongen. Ferdinand är kanske inte sådär fruktansvärt omistlig, men Vidic, vars råhet kanske bäst beskrivs genom att han enligt Alex Ferguson under en tidig Unitedträning på 90-talet bad om att få lämna laget för att åka ner till Kosovo och "göra sin plikt för Serbien" under det pågående kriget, är utan tvekan fortfarande en viktig kugge för lagbygget, och varken Jones eller Evans är ens i närheten av att vara värdiga ersättare.

Tre frågor inför november:

• Den abnormt unge Kosovobelgoengelsmannen Adnan Januzaj orsakade utbredd upphetsning bland Unitedsupportrar när han på egen hand avgjorde matchen mot Sunderland med två mål, och har fått fortsatt förtroende av Moyes i de efterföljande matcherna. Hur länge kommer formen hålla i sig, hur mycket förtroende kommer Moyes att fortsätta ge honom, och finns det en risk att ett för hårt matchande leder till att man bränner ut den unge talangen?
• Alex Fergusons självbiografi släpptes i dagarna och uppmärksammades storligen då den innehöll s.k. "tjockmobbning" riktad mot Wayne Rooney. Efter denna den kanske mest tillspetsade formen av vikttrakasseri man sett maken till sedan Kissie gav sig på Blondinbella med allt hon hade för några år sedan är det inte utan att man undrar hur boken kommer att påverka den redan skraltiga relationen mellan Rooney och Fergusons "Chosen One"; David Moyes.
• Det är uppseendeväckande att Fellaini har fått så lite starttid hittills tycker jag. Kommer det att fortsätta vara på det här uppseendeväckande sättet även under November?

Månadens Lag (obs gjort när trött):

PETR CECH
Landlocked. Monstruös.

SAGNA

Konstig frisyr men ack så följsam

DEJAN LOVREN

Här ska jag villigt erkänna att jag helt enkelt hade slut på idéer och att jag egentligen aldrig sett Lovren spela överhuvudtaget. Men nått måste ju Southampton göra och Lovren har bra med poäng på Fantasyligan och heter som ett felstavat franskt museum så jag tycker faktiskt han är så god som någon i den här positionen.

JOHN TERRY

Äckelpäckel.

JAN VERTONGHEN

Mittbackar som tvingas spela på vänsterbacken brukar inte vanligtvis spela så bra att de tar sig in i månadens lag. Men Jan var aldrig som de andra pojkarna.

ADNAN JANUZAJ

Kul med honom. Kul att han finns och är ung.

AARON RAMSEY

Har fortfarande någonslags ryck. Oförklarligt. Nästan lite läskigt. Wales.

OSCAR

Yes har honom i mitt fantasylag yeeees.

DAVID SILVA

Var skadad. Nu fruktad.

LUIS SUAREZ

Fullständigt fenomenal. Alltså i betydelsen ett fenomen. Hade nästan glömt bort hur sanslöst bra han är.

LUKAKU

I princip dött lopp mellan honom och Aguero. Men det känns som att Lukaku är ännu lite mer MVP-mässig än sin argentinska konkurrent. Dödlig mot alla utom Michael Dawson. Älskar Michael Dawson.