Den månatliga Premier LeaguerapporterarN: Oktoberutgåvan

Det är konstigt det här med månader. Man går omkring och tänker att det är oktober och sen en dag så vips märker man att det har blivit november, varpå man med en enorm ångest som följd också inser att man försummat sin plikt som skribent på merelyplayerz.blogspot.com eftersom man glömt att skriva en månadsrapport för Premier League. Jag vet inte om jag ska skylla på att jag har haft tenta, haft tenataöl, varit bakfull efter sagda tentaöl eller att jag varit alltför upptagen med att kontokapa Hennings Google+-account, men jag känner att det inte spelar så stor roll efter om ingen av dessa ursäkter kan sägas duga. Därför kan jag helt enkelt bara erkänna mitt misstag, be om förlåtelse, och hoppas på att denna månadsomgång kommer vara er till lika stor glädje som sin föregångare, förseningen till trots! Den här gången kör vi tabellgenomgången uppifrån och ner.

ARSENAL

Arsenal har fortsatt gå som tåget i ligaspelet, och har tagit full poäng i alla matcher utom plumpen i protokollet borta mot West Bromwich. Att ett kryss på The Hawthorns räknas som en plump kan kännas rått, men det säger faktiskt en hel del om vilket standard Arsenals spel ligger på. Och så Spursfan jag är måste jag ändå tillstå att det känns tämligen upphetsande att följa Arsenal nu, eftersom man inte bara vinner utan också gör det snyggt. En del skeptiska (Spurs-)röster höjdes inför matchen mot Liverpool i förrgår som sa att Arsenals framfart mest av allt varit ett resultat av ett tamt spelschema, och att de nu minsann skulle få se på fan när svårare lag stod för motståndet. Istället fick sagde Satan endast beskådas av Liverpool, och Arsenal har nu ryckt till en fempoängsledning, Målen igår var snygga, och passningsspelet läckert, men allra mest uppseendeväckande var kanske att se hur väl det defensiva spelet fungerade för Arsenal, inte minst tack vare de frenetiskt pressande och stressande innermittfältarna Ramsey och Arteta. Modern offensivfotboll har ju under den senare tiden kommit att handla alltmer om mittfältare och "falska nior", och det känns som att innermittfältets förmågor i många fall samtidigt också håller på att bli minst lika viktiga som mittbackarnas för den defensiva helhetskvaliteten. Arsenal är utan tvivel välutrustade ur den synvinkeln, och Artetas och Ramseys fortsatta hälsa och form kommer att vara av yttersta jakt för Arsenal i jakten på den ligaseger som de nu tvivelsutan måste ses som en av de absoluta utmanarna till.

Man ska dock inte tro att Arsenal är utan svagheter, och en potentiellt förödande svaghet uppenbarade sig med all önskvärd tydlighet i förlustmatchen mot Dortmund i CL förra veckan. Där befann sig Arsenal i underläge och pressade för ett kvitteringsmål, men utan att riktigt lyckas bryta igenom. Wenger tänker över sina alternativ och beslutar sig för att försöka ändra matchbilden med ett byte. När han ser sig om efter alternativ på bänken möts den ärrade fransmannen av följande ödesdigra uppsyn:

Nicklas Bendtner byts in, men gör inte helt otippat en slät figur, Arsenal lyckas inte låsa upp dödläget och Dortmund vinner matchen. Just det resultatet behöver inte peka på särskilt mycket; Arsenal spelade bra och Dortmund är en av Europas svåraste motståndare. Men på sikt känns det blott alltför talande att truppens främsta komplement till Giroud utgörs av en själländsk mohikanbuddhistmunk med en blick lika loj som sin bollpress. Så länge Giroud levererar är problemet av akademisk art, men vad händer när Giroud har en dålig dag, eller blir skadad? Där har Wenger ett tydligt problem att jobba med, som förmodligen kommer att åtgärdas i Januarifönstret. Frågan är bara om Giroud kommer att hålla tills dess.

Tre frågor inför November:

• Sczeczczczczny skrev nyss på ett långtidskontrakt, och klubben verkar lita på honom. Dock tycker många fans och journalister att han gör lite för många misstag för att hålla på internationell toppnivå. Kommer han att tysta tvivlarna, eller kommer klubben att få ångra sitt beslut?
• Jag tycker personligen inte att frågan om mittfältskonkurrensen har fått någon lösning. Är t.ex. Wilshere verkligen en startman?
• Carl Jenkinson har inte bara ett fånigt och väldigt omellbergskt skägg, han är också något av en belastning varje gång han byts in. Är ytterbacken en annan position där Arsenals brist på bredd kommer att straffa sig?

CHELSEA

Man behöver inte vara, som det brukar heta, rymdforskare för att förstå att det är enormt tätt och jämt i kampen om andraplatsen bakom Arsenal just nu: SEX lag befinner sig inom ett spann på EN poäng. Gapet mellan Chelsea och t.ex. Everton är inte alls så stort som det ser ut, frågan är ens om det egenltligen ens bör räknas som ett gap utan istället snarare ses som en matematisk anomali. Hur det än ligger till med den saken går det dock inte att förneka att Chelsea har en bra månad bakom sig, och att man innan debaclet mot Newcastle igår hade tre raka vinster bakom sig, inkluderat en blytung vinst hemma på Stamford Bridge mot Manchester City. Många spelare som tidigare varit frågetecken har nu krökts tillbaks till utropstecken; Willian har börjat få speltid och har börjat visa att han var mer än bara en kuklängdsindikator, Mata är visserligen fortfarande petad ibland men långt ifrån alltid, och Schürrle har börjat hitta målet så smått. Allra mest anmärkningsvärt är kanske ändå att Fernando Torres, ohotad i sin status som Premier Leagues driftkucku nummer ett de senaste åren, har haft sin kanske bästa månad sedan Liverpooltiden, och går tycks gå från klarhet till klarhet. Mot Manchester City var han en stor matchvinnare med både mål och assist, och i nuläget känns han som en självklar etta framför både Ba och Eto'o i laguttagningen.

Gårdagens resultat mot Newcastle vittnar dock om att det kungsblå maskineriet under Mourinhos ledning fortfarande är långtifrån färdigkonstruerat, och onekligen stundtals gnisslar ordentligt. Arrogansen, denna Mourinhos arvssynd som följt och skadat hans lag ända sedan hans förra sejour i Chelsea, gör sig gång på gång gällande och får Chelsea att tappa poäng på ett omotiverat, och till synes även ologiskt sätt. Noterbart är även att den lilla portugisen med den stora hjärnan och lilla själen har roterat med en enorm friskhet på mittfältet, och inte ens Ballon d'Or-nominerade Eden Hazard kan längre känna sig helt säker på en startplats. Huruvida detta är ett tecken på truppens bredd eller Mourinhos ovilja att visa sina spelare tillit låter jag tillsvidare vara osagt, men det är ingen vågad gissning att det kan komma att uppstå en del butterhet bland vissa offensiva mittfältare i Chelsea på sikt om inte startelvan börjar koagulera mer under november månad. Backlinjen däremot känns fortfarande stabil, och bakom denna befäster Petr Cech omgång för omgång sin position som den bästa spelaren utan tillgång till havskust i världen just nu.

Tre frågor inför November:

• Kommer Mourinho på något sätt försöka satsa på ligacupen eller tänker han göra mainstreamvalet och skita i den?
• de Bruyne har hittills fått väldigt lite speltid, kommer den unge belgaren bli historisk genom att bli den första unga belgaren någonsin som inte är knullningsbra och gör sjukt många mål och petar alla?
• John Terry är gammal men tycks fortfarande vara given. Däremot verkar det råda viss oenighet kring vem som ska vara brevdid honom. Cahill är tillräckligt bra för att starta för England, men räcker det för att starta för Chelsea?

LIVERPOOL

I förra månadens genomgång uttryckte jag lindriga tvivel kring huruvida "mysstämningen" som byggts upp av Rodgers under September skulle krackelera i och med Suarez' återkomst till laget.  Just vad gäller mysstämningen kan jag inte göra några direkta uttalanden (förutom att Sturridge var väldigt vred igår när Suarez inte passade, vilket kan vara en indikator på bristande mysstämning), men det råder inga tvivel om att Uruguayanen inte bara återtog sin gamla roll som stjärna direkt, utan även förstärkte den. Tillsammans med Sturridge utgör han nu ena halvan av Premier Leagues kanske bästa anfall, och ve det försvar som gör anspråk på att kunna stoppa dessa två.

Den höga poängplaceringen till trots finns det dock en del som tyder på att allt inte är frid och fröjd i Brendan Rodgers Liverpool; på Emirates blev det framförallt pinsamt tydligt hur svårt att man hade att serva de två där framme med rätt sorts bollar. En stor orsak till detta har varit avsaknaden av den unge Philipe Coutinho på mittfältet, som visserligen kom in mot Arsenal men som fortfarande har en bra bit kvar tills han är fullt återställd. Jordan Henderson har visserligen gaskat upp sig en aning och visat att han åtminstone är värd en hyfsat stor bit av den där löjliga summan han köptes in för, men någon kreativ mittfältsgeneral kommer han nog aldrig att bli.

Dessutom bidrar Liverpools något egendomliga formation till att man riskerar hamna i ett rejält underläge på mittfältet. I en tid där, som ovan sagts, topplagen i bland ställer upp med sju mittfältare i samma startelva väljer Brendan Rodgers att förlita sig på ynka tre stycken, till förmån för att kunna ha två renodlade forwards längst fram. Såväl bollvinnande som kreativitet hämmas av en sådan här uppställning, och när dessutom ytterbackarna misslyckas med sina framryck blir Liverpool ibland väldigt, väldigt tunna i det konstruktiva spelet.

Tre frågejaevlar:

• Hur lång tid kommer det dröja innan Coutinho är tillbaka på allvar, och vem petar han? Både Lucas och Henderson hänger löst.
• På vilket sätt kommer Liverpool i längden kunna utnyttja att man kör med två anfallare? I nuläget verkar det inte finnas någon direkt arbetsuppdelning mellan de två, men jag skulle inte bli förvånad om Suarez så småningom kommer att droppa ner till någon form av Zlatan-position.
• Varför är Jose Enrique alltid fucking skadad när jag har honom i mitt fantasylag? Orkar snart inte mer men finns samtidigt ingen jag byta honom mot. Jobbigt.

TOTTENHAM

Det fanns en tid då Tottenhamfansen brukade håna sina lokalrivaler i rödvitt genom att bittert skandera "One-Nill Arsenal" för att påminna Tony Adams och kompani om att de visserligen vann matcher, men oftast gjorde på erbarmligt tråkiga sätt och främst tack vare alltför väl inövade och exekuterade offsidefällor. Tottenham kanske inte vann alla matcher, men när man väl gjorde det så gjorde man det med stil, klass och finess. Tottenham var offensivens och klacksparkarnas förlovade land, och valspråket "Audere Est Facere" har varit en ledstjärna för klubben genom många generationer.

Mot denna bakgrund är Tottenhams beteende och resultat under den här säsongsinledningen i sanning anmärkningsvärda. Tottenham har varit laget som saknar offensiv kraft och initiativtagande, Tottenham har varit laget som gjort en tredjedel av sina mål på straff och Tottenham har varit laget som hellre passar bollen i sidled femton gånger än försöker sig på en enda satsning in mot motståndarnas straffområde. Men Tottenham har också varit laget som släppt in minst mål av alla de stora lagen, och Tottenham är framförallt laget som i dagsläget parkerar på en Champions Leagueplats, skiljd från andraplatsen endast på grund av målskillnad.

Jag ska därför inte gå så långt som att säga att jag är missnöjd. Men jag ska dock inte heller sticka under stol med att det finns något som inte känns rätt med Spurs just nu. Dels för att bristen på offensivt mod och innovation på sikt oundvikligen kommer att straffa sig också poängmässigt, men också för att jag faktiskt tycker att AVB:s spelsätt just nu inte anstår en klubb som Tottenham. I så många bistra stunder har jag kommit dragandes med mitt gamla "The Game Is About Glory"-snack om att det viktigaste inte är att vinna, och nu ser jag helt enkelt tvingad till att vara man nog och konsekvent konstatera att vi är tråkiga och fega, och därmed inte kan räknas som ett stort fotbollslag just nu. Visst vinner vi, men jag ser inte vadförslags Glory det ligger i att slå Hull med 1-0 hemma på en tveksamt tilldömt straff.

Det finns ju onekligen offensiv kraft i Tottenham, men de enskilda spelarna är både för ojämna och för osammanspelta för att kunna skapa den magi som krävs. Christian Eriksen har mattats rejält under Oktober, Lewis Holtby visar upp tonvis med vilja med droppar oftast för långt ner i planen, och Roberto Soldado gjorde visserligen mål mot Villa men springer alltförofta bort från målchanserna. Det börjar mer och mer kännas som att det är ohemult mycket läge att Erik Lamela fullbordar sin acklimatiseringsperiod och träder in i startelvan med en metaforisk stålmannedräkt. Typ snart. Det fanns onekligen tecken på att något är på gång mot Hull i ligacupen i onsdags, och om fans, tränare och medspelare bara ger honom det stöd som behövs så kanske Erik Lamela kan visa sig vara just den katarsis som Tottenhams anfallsspel behöver.

Lite sånadäringa frågor inför november (ca 3 st):

• Soldado är som sagt fortfarande långt ifrån övertygande, men har trots allt haft en uppåtgående trend under månaden.  Fortsätter detta, eller kommer tvivelsyttrandena att öka i omfång även under November?
• Emanuel Adebayor verkar just nu göra allt  som står i hans makt för att ta sig ur den frysbox han varit förpassad till ända sedan han av "personliga skäl" hänvisats till juniorernas träning av AVB. Han följer med på bortamatcher i Transdnistrien och nöter bänk, han kramar om alla han ser på varenda träning, han postar gulliga instagramfoton och skriver uppmuntrande tweets om hur mycket han gillar Tottenham (avslutade med #Coys) med en frekvens som får t.o.m. Jonas Gardell att framstå som cybermässigt slö. Dock har inte AVB låtit sig imponeras hittills, och frågan är om splittringen är så djup att den faktiskt inte kan lagas. Personligen tycker jag att behandlingen inte känns helt befogad, och i en tid när vi har så här svårt med speluppbyggnaden kan Adebayors targetegenskaper vara ett utmärkt ess att ha i rockärmen.
• Efter att Kaboul återgått till full styrka och Vlad Chiriches visat sig vara en värvning av yttersta toppklass så kan konkurrenssituationen på Tottenhams centralförsvar inte beskrivas på något annat sätt än helt sjuk. Michael Dawson och Jan Vertonghen har varit titaniska rakt igenom och har hittills fått starta alla Premier Leaguematcher tillsammans (om än med belgaren stundtals utflyttad på vänsterbacken), men ingen av dem bör vara mer än ett fåtal tveksamma insatser ifrån att få stiga åt sidan. Med Lloris bakom sig är det inte konstigt att Tottenham inte släpper en jävel över bron, men kommer AVB våga rotera om någon börjar svikta?

MANCHESTER CITY

Jag blir inte klok på Manuel Pellegrinis Manchester City. Även om en femteplats i dagens läge inte är någon katastrof så känns det för mig absurt att det här laget inte är åtminstone i rygg på Arsenal i tabellen, för varje gång jag har sett dom i år har det kännts som ett lag som i såväl kunnande som genomförande befinner sig på en egen planet. Kanske är det så att Manchester City när dom är bra är riktigt riktigt jävla bra men att de fortfarande har problem med att hitta kontinuiteten? Gissningen känns inte sjövild, med tanke på att laget har en ny tränare och flera nya spelar, och tanken på vad det här laget kan göra om de här sakerna nu skulle modifieras och rättas till är smått hisnande.Aguero är fortfarande sinnessjuk,Dzeko är kanske den mest brutala supersub som världen någonsin har skådat (inte för att pissa på Ole Gunnar Solskjaers minne, men så är det), och David Silva är så äcklig att man tvingas tvivla på att han överhuvudtaget var skadad från början.

Det enda påtagliga problemet som funnits i City i år har egentligen utgjorts av Joe Hart och hans stundtals tarvliga insatser i målet. Många av oss känner kanske en trygghet i att Hart nu börjat bete sig som engelska landslagsmålvakter brukar bete sig (minns David James, Robert Green m.fl.), efter en tids onormalt stabila insatser, men för Pellegrini kändes nog valet att peta Hart i dagens match tämligen befogat. Dessutom har Nastasic haft en del problem, och de bra lagen har straffat den osäkerhet som alltså funnits i Citys försvar.

Tre frågor inför Januari. LOL! Nejmenserri tre frågor inför november:

• Hur länge till kommer Agüero klara av att vara så här monstruöst bra? Spelaren i fråga har genom sin leverans redan visat att han är en maskin, fortsätter han utan att bryta nivån är han officiellt en robot.
• Är och förblir Edin Dzeko en supersub och inget annat? Agüero lär han ju inte peta, men Negredo kanske kan hotas? Tycker på något sätt att Dzeko inte får den credd han förtjänar.
• Samir Nasri nätade nu senast och har startat sex av de sju senaste ligamatcherna. Vi var nog många som trodde att fransmannens attitydproblem skulle få honom att gå under radarn i den sjuka konkurrenssituation som nu finns på Shittys mittfält. Men Nasri verkar alltså ändå ha en uppåtgående trend. Är detta på grund av att han skärpt ihop sig eller är han helt enkelt bara så bra att det inte spelar någon roll att han är en kubikslyngel? Och kommer sagda positiva trend hålla i sig i november?

SOUTHAMPTON vet jag inte vad dom gör så högt upp och ärligt talat känns det mest som att dom bara är störiga. Alla vet ju att de kommer falla igenom förr eller senare. Vore jätteskönt om de bara kunde torska fem matcher i rad nu så att man kan få skita i dom och börja koncentrera sig på väsentligheter. 

EVERTON

Jag tänker sticka ut hakan lite grann här och göra ett av mina klassiska ounderbyggda påståenden genom att direkt slänga ur med följanden: Jag hävdar att inget lag som legat sjua vid den här tiden på året i Premier League NÅGONSIN varit relativt sett bättre än Everton, och även om det naturligtvis är helt befängt att ens börja spekulera kring sanninghalten i ett sånt påstående så tycker jag ändå att det har en viss bäring. För det här är inget mittenlag, det här är ett topplag som under Roberto "Han har gjort det bra" Martinez kommer att nå om inte hela vägen fram till Champions League, så åtminstone komma en riktigt bra bit på vägen. Det här känns just nu som ett lag utan egentliga svagheter, och med Lukakus både bildliga och bokstavliga spjutspetskompetens som första anfallslinje så är det inte bara lägstanivån som är hög. Goodison Park utgör just nu en mostruös uppgift för alla som kommer dit, och innan Tottenham kom dit och nollade dem igår så hade man tagit 28 av 30 möjliga poäng på sina senaste hemmamatcher. Det var längesen Merseyside kändes så här spännande.

Under gårdagens match uppdagades dock en sårbarhet i Evertons spelstil som på sikt kan bli ödesdiger: genom att flytta ner Sandro i en extremt sittande position lyckades Tottenham under de första 60 minuterna nästan helt plocka bort den vitale centern ur matchen, och i och med Dawson och Ciriches disciplin hade det blå mittfältet väldiga problem med att inte bara rätta upp till Lukaku, utan även att överhuvudtaget upprätta ett anfallsspel utan att kunna förlita sig på dennes targetegenskaper som felvänd. Detta visar inte bara på hur beroende man är av Lukaku, det visar även på att man har kanske fortfarande har lite svårt att hitta alternativa lösningar. 

Everton känns dessutom som ett av ligans mest skadekänsliga lag på en rad andra positioner. Visserligen har den unga Barcaklonen Deufoleu visat skymtvisa prov på kunnande, och visserligen känns konkurrensen på det inre mittfältet sedan Barrys återkomst hälsosam, men såväl längst bak som längst fram känns det som att Everton är aningen för tunna för att jag ska kunna tro på dom helt och fullt som CL-utmanare.

Tre frågor inför November:

• Sylvain Distin är riktigt jävla gammal men har också varit riktigt jävla bra. Är man riktigt jävla gammal tenderar man dock också att vara riktigt jävla långsam vilket Distin också är. Vad händer när han ställs mot mer hastighetskrävande motståndare än en felvänd Aaron Lennon?
• Leon Osman, Gareth Barry och James McCarthy konkurrerar just nu om en plats på mittfältet. Alla som läser den här bloggen vet vad jag tycker om Gareth Barry, men jag måste ändå tillstå att han under oktober månad, onekligen, har gjort det bra, och att det vore ett ganska stort misstag att peta åldringen. Valet står då alltså mellan Osman och McCarthy, mellan gammalt och ungt, mellan etablisemang framtid, mellan England och Någon Konstig Blandning Mellan Skottland Och Irland, mellan Centrum och Perfieri, mellan Katolicism och Protetstantism, mellan Utsugare och Utsugen. Hur kommer Martinez att satsa? Kommer han att välja England? Kommer han att vara ett kapitalistiskt svin? Kommer han att vara det?
• Ett alternativ är ju naturligtvis att peta Ross Barkley och köra upp Osman i mitten och Mirallas på kanten. Det gjorde han igår och det kändes ganska dumt. Men kanske var det smart? Kommer han att göra det igen och kommer jag isåfall bli motbevisad?
  

MANCHESTER UNITED

Återigen tvingas man säga att All Is Said eftersom alla återigen har pratat hela jävla tiden om Manchester United och MOYES och KRISEN och SKUGGAN som de nu sägs utgöra av sitt forna jag och FLOPPVÄRVNINGEN Fellaini osvosv. Det väldiga drevet har nästintill skapat en situation där man inte ser skogen för alla träd, och det är svårt att göra en sansad och korrekt bedömning av var United egentligen står idag. 

Naturligtvis underpresterar man fortfarande, och naturligtvis har laget fortfarande problem. En åttonde plats i ligan talar för en klubb som United sitt tydliga språk hur jämn tabellen än när, och det känns fortfarande konstigt att se United ha så stora problem, och en sådan till synes låg tillitsnivå till sitt eget spel, som man har när man möter lag såsom t.ex. Stoke. Moyes verker fortfarande ha förtroende från fans och ledning, men utstrålar de gånger jag har sett honom skymta förbi en osäkerhet och en orolighet som naturligtvis är fullt förståelig, men icke desto mindre problematiskt.

Emellertid kan ingen förneka att det finns gryningstecken för laget, och faktum är att man under Oktober bara tappade två poäng i ligaspelet (mot Southampton), och skuggar lagen på andra platsen. Jag kan förstå om ett unitedfan tar det som en förolämpning att jag lyfter frasen "skuggar lagen på andraplatsen" som något man borde vara nöjd över, och sett till hur situationen såg ut efter att man blivit sänkt av Jonas Olsson hemma för en månad sen så tycker jag ändå att kurvan pekar uppåt. United förtjänar dessutom utöver den nya tränaren att bemötas med överseende och tålamod eftersom man haft sina båda mittbackar skadade under en stor del av säsongen. Ferdinand är kanske inte sådär fruktansvärt omistlig, men Vidic, vars råhet kanske bäst beskrivs genom att han enligt Alex Ferguson under en tidig Unitedträning på 90-talet bad om att få lämna laget för att åka ner till Kosovo och "göra sin plikt för Serbien" under det pågående kriget, är utan tvekan fortfarande en viktig kugge för lagbygget, och varken Jones eller Evans är ens i närheten av att vara värdiga ersättare.

Tre frågor inför november:

• Den abnormt unge Kosovobelgoengelsmannen Adnan Januzaj orsakade utbredd upphetsning bland Unitedsupportrar när han på egen hand avgjorde matchen mot Sunderland med två mål, och har fått fortsatt förtroende av Moyes i de efterföljande matcherna. Hur länge kommer formen hålla i sig, hur mycket förtroende kommer Moyes att fortsätta ge honom, och finns det en risk att ett för hårt matchande leder till att man bränner ut den unge talangen?
• Alex Fergusons självbiografi släpptes i dagarna och uppmärksammades storligen då den innehöll s.k. "tjockmobbning" riktad mot Wayne Rooney. Efter denna den kanske mest tillspetsade formen av vikttrakasseri man sett maken till sedan Kissie gav sig på Blondinbella med allt hon hade för några år sedan är det inte utan att man undrar hur boken kommer att påverka den redan skraltiga relationen mellan Rooney och Fergusons "Chosen One"; David Moyes.
• Det är uppseendeväckande att Fellaini har fått så lite starttid hittills tycker jag. Kommer det att fortsätta vara på det här uppseendeväckande sättet även under November?

Månadens Lag (obs gjort när trött):

PETR CECH
Landlocked. Monstruös.

SAGNA

Konstig frisyr men ack så följsam

DEJAN LOVREN

Här ska jag villigt erkänna att jag helt enkelt hade slut på idéer och att jag egentligen aldrig sett Lovren spela överhuvudtaget. Men nått måste ju Southampton göra och Lovren har bra med poäng på Fantasyligan och heter som ett felstavat franskt museum så jag tycker faktiskt han är så god som någon i den här positionen.

JOHN TERRY

Äckelpäckel.

JAN VERTONGHEN

Mittbackar som tvingas spela på vänsterbacken brukar inte vanligtvis spela så bra att de tar sig in i månadens lag. Men Jan var aldrig som de andra pojkarna.

ADNAN JANUZAJ

Kul med honom. Kul att han finns och är ung.

AARON RAMSEY

Har fortfarande någonslags ryck. Oförklarligt. Nästan lite läskigt. Wales.

OSCAR

Yes har honom i mitt fantasylag yeeees.

DAVID SILVA

Var skadad. Nu fruktad.

LUIS SUAREZ

Fullständigt fenomenal. Alltså i betydelsen ett fenomen. Hade nästan glömt bort hur sanslöst bra han är.

LUKAKU

I princip dött lopp mellan honom och Aguero. Men det känns som att Lukaku är ännu lite mer MVP-mässig än sin argentinska konkurrent. Dödlig mot alla utom Michael Dawson. Älskar Michael Dawson.