Inför Portugal - Sverige: Vågor

Sverige ska möta Portugal i den första av två playoffmatcher på fredag. Fan. Det är svårt att säga något som inte redan sagts om det egentligen. "Helvete", "Fittkuk", "Bajshora" och så vidare har redan slängts runt så mycket i vårt avlånga kungarike efter lottningen att det egentligen känns onödigt att upprepa det.

Vi möter världens just nu bästa spelare. Helvete. Vi möter ett av världens mest tekniska landslagsmittfält. Fittkuk. Vi möter ickemoralens gatekeeper och skyddsängel Pepe. 

Bajshora.

Bestialis Sapiens

När jag tänker på matchen nu på fredag tänker jag på orättvisa. Jag tänker på döden. På en gnista av hopp som plötsligt uppslukas av mörker. Men jag försöker också tänka på slaget i Helms klyfta där de ädla männen av Mark stod emot horder av Pepes som stormade över dem i våg efter våg. Så inser jag att Sarumans Pepes inte hade en Cristiano Ronaldo att samlas bakom. Och så famlar jag i mörker igen.

När vi lottades mot Portugal insåg jag inte riktigt vad som hände om jag ska vara ärlig. Och jag har fram till idag levt i någon slags drömvärld om att vi nog skulle få dansa en sommar i Brasilien ändå. "Vi har ju överraskat alla redan... kan vi spela oavgjort mot Tyskland borta kan vi allt slå undan benen på ett Portugal som stapplat sig oimponerande genom VM-kvalet". Men vadfan har jag tänkt egentligen? Det här laget blev utslaget på straffar mot Spanien i EM förra året. På ett offsidemål mot Spanien i VM 2010. Det här är laget som är 11 platser före oss på FIFA-rankingen. Hur kunde jag tro att det var något annat än en dåres hopp om någon annan utgång än alltings undergång?

Jag antar att man måste vara realistisk för att inte bli besviken. Att man måste stålsätta sig inför det mycket troliga CR7-jublel som kommer få en att spy i sin egen mun på fredag. Jag tänker att man kanske till och med måste omfamna faktumet om Portugals överlägsenhet. Typ försöka njuta av det?

I muminboken Pappan och havet finns kapitlet Sydvästen som börjar såhär:

”I skymningen kände fiskaren på sig att nu skulle de vackra vågorna komma. Han drog båten högt upp på sin udde och vände den med kölen i vädret och band fast sina metspön. Sen kröp han in i cementhuset och vek ihop sin gråa skrynklighet till en boll och lät den perfekta ensamheten komma emot sig.”

Kan vi krypa in i vårt cementhus och stå emot de vackra vågorna? Och faktiskt mysa där inne? Havet piskar och sliter i våra väggar och lister... skummiga fingrar klöser i dörren men de får inte riktigt grepp och lyckas aldrig slingra sig in. Kan det bli så på fredag? Att vi sitter där inne och kanske till och med skrattar lite åt vågkrafternas fruktansvärda styrka som ändå inte kommer åt oss? Jag vill så gärna tro det!

Men vågorna som piskas upp i den här playoffstormen är så vidunderliga.

Och våra husväggar består av Mikael Antonsson och Per Nilsson.