Fänaden dör, fränder dör, fucking allt dör |
Jag antar att det är nu man borde skriva att man kommer bära med sig känslan efter Zlatans 2-1 mål. Men det ska jag försöka att inte göra. Det enda jag, osmakligt nog, kommer att tänka på då är i Män som hatar kvinnor när Peter Haber berättar för Micke Nyqvist hur hans favoritgrej i livet är ögonblicket (och han vet det exakta ögonblicket för det ser han i deras ögon) när de kvinnor han torterar inser att de kommer dö. Hoppet är det sista som lämnar människan och det hade liksom mot alla odds fortfarande närts inom dem. Men sen blir ögonen glasartade när hoppet dör och insikten om undergång går upp i dem. Tänk då att Zlatan gör två mål där i Peter Habers tortyrkällare och HOPPET TÄNDS IGEN. Eller inte bara tänds, du TROR till och med där ett tag att du ska lyckas lirka upp handbojorna eller att lagens blåvita väktare ska storma ner för trappan till källaren och befria dig! Är inte då det råaste jävla vidrigaste som nånsin kan hända i världen att släcka det hoppet igen? Men det kan väl inte hända? VÄL? Och så kommer jävla fittronaldo och gör två mål till. Det drar i snaran runt din hals, synen sviker dig och så blir dina ögon glasartade igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar