lördag 16 juni 2012
Sverige
drar till landet nu. Tänker låta granarnas tysta lugn sluka mig och skydda mig mot allt det onda och hemska. Gud vet att jag inte klarar av det på egen hand. Jag tänker ströva över vidderna. Jag tänker vandra bland bergen. Jag tänker följa stigen till havets rand och finna Sanningen. Jag tänker bli ett med Sverige. Mitt land. Mitt älskade land. Kanske kommer det, när jag står där vid havets rand, förbi en inavlad liten engelsman. Kanske börjar engelsmannen dra torra skämt om det svenska försvaret. Kanske låter han bli att be om ursäkt för alla de brott mot mänskligheten som hans vidriga land genomfört genom åren. Kanske blåser det då upp en vind från norr. Kanske kommer nordanvinden farande emot oss. Kanske sveper den med engelsmannen högt upp i luften tills han skriker högt i sin panik och sin skräck. Kanske kastas han hänsynslöst mot den hårda graniten och krossas likt ett billigt lerkrus från Tesco. Kanske står jag stadigt kvar. Ligt berget. Likt skogen. Fotboll betyder så jävla lite.
måndag 11 juni 2012
fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthoravv fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthoravv fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthoravv fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthorav fitthora fitthorav fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthora fitthoravv fitthora fitthorav fitthora fitthoravvv fitthorav fitthora fitthorav fitthora
And here it goes again
Jag var seriös med min eviga skilsmässa med fotbollen som jag förklarade efter MATCHEN som för alltid kommer att ha den försvunna biten av mitt mod att sätta mina känslor på spel på sitt samvete. Jag var allvarlig när jag sa att jag ALDRIG skulle kolla på fotboll igen, FULLKOMLIGT jävla allvarlig. EM inleddes, jag brydde mig inte, visste inte vad som hände, vem som vann eller förlorade. Jag kom hem från Umeå/Beyond the Wall och så tvingade min brorsa mig att se på England-Frankrike. Och jag brydde mig ju egentligen inte. Men så såg jag Benzemas jävla kattegenskaper i boxen, Ribérys innersidor och Gerrardförnedrande speed och Nasris vridlighet. Och så började det kännas i magen varje gång de blå- eller vitklädda närmade sig varandras straffområden. Och så är det Sverige-Ukraina snart. Och nu... FAN. Jag älskar ju fotboll. Men jag kommer ju gråta över den igen snart, det vet jag ju också. Fan.
Walcott?
Jag vet egentligen lika väl som alla andra att Theo Walcott bara är en blek kopia av Aaron Lennon som tror att Harry Potter och De Vises Sten är en vuxenbok. Men. Hur fan kan inte få starta idag? Hur fan kan FUCKING Milner få göra det istället? Att Hodgson är tråkig visste vi innan, men så jävla tråkig? Särskillt märkligt blir det när Oxlade-Chamberlain, den modiga lilla grisen, får starta. Han är ju nämligen i sin tur bara en blek kopia av Walcott....
AVGÅ
söndag 10 juni 2012
Återkomsten
Hej allihop!
Som ni säkert har märkt har den här bloggen legat nere ett tag. Det har främst haft att göra med att stora delar av den här bloggens personal greps av förtvivlan och depression efter Matchen-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Man kände helt enkelt att man inte kunde ta fler smällar, och att det kanske var läge att helt och hållet skita i alltihop. Naturligtvis tänkte man fel. Naturligtvis har den här turneringens två första dagar en gång för alla bevisat varför fotboll fortsätter vara världens största sport fastän den dagligen åskammar så mycket sorg och lidande. Det är helt enkelt så fruktansvärt intressant att du kan inte slita dig. Så nu sitter jag här igen, med huvudet fullt av förhoppningar, förundringar och förväntningar. Jag inser väl någonstans att jag kommer bli sparkad och trampad på ganska snart igen, men just nu bryr jag mig inte. Just nu är det bara äntligen EM och det så grymt och vackert och VERKLIGT att man blir lycklig ända in i den allra innersta delen av sin märg.
Och det bästa är att det inte finns några pauser. Ikväll är det dags igen.
Italien-Spanien, 18:00
Den första av matcherna är den som lär hålla överlägset högst nivå, jag har faktiskt svårt att se någon annan gruppspelsmatch där så mycket kompetens kommer att ingå, möjligtvis undantaget Tyskland-Holland. Spanien är naturligtvis stora förhandsfavoriter. Det är visserligen alltid ett vanskligt tillstånd för ett lag att befinna sig i, men finns det några som visat att de klarar av att hantera favoritskap så är det väl just Spanien. Italienarna slår alltså ur underläge, men är långt ifrån chanslösa. Ju mer jag ögnar igenom den azurblå truppen, desto mer farlig och intressant ser den ut.
Nyckeln till succé för Italien återfinns förmodligen i anfallet. Här huserar herrarna Cassano och Balotelli. Två världsspelare. Två gigantiska personligheter. Och två potentiella praktfiaskon. Låt mig illustrera det hela genom att använda den slitna men ack så användbara ordboks-metaforen: slår man upp "bångstyrig" i ordboken så är chansen stor, för att inte säga överhängande, att man möts av antingen Marios eller Antionios uppsyn (förmodligen kniper Cassano platsen eftersom Balotelli redan lagt beslag på bildrutan brevid uttrycken "sjövild", "oberäknelig" och "upptågsmakare" i samma ordbok). Att få dessa två att fungera tillsammans med varandra och resten av laget är en uppgift som heter duga för vilken tränare som helst, och jag tvivlar starkt på att Prandelli har tillräckligt med auktoritet och pondus för att få anfallarna att göra vacker tass. Istället ligger ansvaret hos spelarna själva. Och jag har tillräckligt med vett i kroppen för att avstå från spekulationer om vad Mario Balotelli tänker, och därmed också kommer, göra ikväll.
Även om Italien får ihop anfallspelet ikväll är det inte säkert att det kommer att generera i varken mål eller farligheter. Spanien mönstrar nämligen EM:s troligen bästa mittbackspar i form av Ramos och Pique, och bakom dessa vaktar ikonen Casillas en bur som han genom åren gjort till sin och ingen annans. Det är lätt att glömma bort dessa faktum bland alla hyllningskörer för det spanska mittfältet, men om Spanien vinner det här mästerskapet (vilket jag tror att de kommer att göra) så kommer troligen vara tack vare defensiven.
Irland-Kroatien
Här ställs alltså två små katolska, härdade och stolta nationer mot varandra. Som bloggens läsare förmodligen redan är införstådda i (inte för att ni läser bloggen utan för att ni känner mig) så har jag längtat länge och omsorgsfullt på den här matchen. Äntligen är Irland tillbaka i hetluften. Äntligen kommer jag få se Damien Duff sjunga nationalsången. Äntligen är det mest besjungna, beskrivna och förhärligade av alla världens länder representerat i ett stort mästerskap. Jag ska inte säga att jag älskar det irländska landslaget, men jag är utan tvekan väldigt, väldigt pepp. Därmed inte sagt att jag kommer bli knäckt apa om (när) Irland förlorar. Konceptet Irland bygger nämligen ytterst lite på hur det går i de faktiska matcherna. Det räcker så bra med att de bara är där. Och att de kämpar till den sista blodsdroppen.
Tur är väl det, för Irland är fan inte bra i år. Intrycket man får är av ett lag som harvar någonstans i mitten av engelska andradivisionen. Att startelvan till stor del hämtas från Aston Villa säger väl egentligen det mesta, och lägger man dessutom till det faktum att en av de tänkta målskyttarna spelar för Wolverhampton (Wolverhampton!), och att storstjärnorna Given, Keane och Duff nådde sin pik ungefär samtidigt som Darin var med i Idol så blir frågan inte huruvida Irland kommer att ha en chans mot Kroatien, utan snarare hur de lyckades ta sig till Polen överhuvudtaget. Icke desto mindre har jag lyckats hitta några punkter som gör att Irland kanske (möjligen, hypotetiskt) skulle kunna hota Kroatien:
1. Gruff
Kroatien är ett småvuxet och lättviktigt lag, med Irland har både tyngd, kraft och längd. Irländarna kommer spela på gränsen konstant, och kanske lyckas man därmed skrämma och störa Kroaterna så till den milda grad att de inte förmår hitta rytm i anfallsspelet. Dessutom känns Irland överlag som ett betydligt mer kämpande landslag.
2. Shay Given.
Förutom att han (nästan) heter samma sak som Tyrion Lannisters konkubin och är väldigt gammal, så är Given dessutom en väldigt bra målvakt, som dessutom (här kommer klyssjan, tugga och svälj) varit med i hetluften förut. Det krävs inte många kvalificerade räddningar för att t.ex. Jelavic ska börja minnas de otaliga 0-0-matcher Villa Park som Given har varit med och kreerat.
3. Modric är faktiskt lite överskattad.
Modric är faktiskt lite överskattad. I egenskap av Tottenhamsupporter borde jag väl egentligen hylla den lilla prestationsprinzessan precis som alla andra. Men ju mer jag sett av honom, desto mer inser jag att han i mångt och mycket är en tevelirare, som gör många snygga och tydliga saker när han har bollen, men inte så mycket mer. Omgiven av van der Vaart och Parker utgör inte detta något större problem, men i Kroatien är han en ensam mittfältsstjärna som måste bära sitt lag på ett helt annat sätt. Jag tvivlar på att den tunne och ofta lynnige Modric kommer att kunna/vilja göra detta. Men här kan jag verkligen vara astronomiskt fel ute.
Om man ska säga något övrigt om det kroatiska laget så är det väl egentligen bara att konstatera att det är ett lag som förtjänar stor respekt. Fotbollen på Balkan tenderar ofta att negligeras här i Sverige, för faktum är att de postjugoslaviska ländernas fotbollkultur har rötter som går djupt, djupt ner i fotbollens mylla. I denna kutlur återfinns nämligen det främsta kvarvarande arvet från Donauskolans doktriner, själva motorn i den europeiska fotbollens utveckling. Kroatien är ett litet land, men spelare som Jelavic, Krancjar och Mandzukic gör att man har all anledning att vara stolt över sitt lag.
TIPS: Spanien-Italien 1-0, Irland Kroatien 1-0
Som ni säkert har märkt har den här bloggen legat nere ett tag. Det har främst haft att göra med att stora delar av den här bloggens personal greps av förtvivlan och depression efter Matchen-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn. Man kände helt enkelt att man inte kunde ta fler smällar, och att det kanske var läge att helt och hållet skita i alltihop. Naturligtvis tänkte man fel. Naturligtvis har den här turneringens två första dagar en gång för alla bevisat varför fotboll fortsätter vara världens största sport fastän den dagligen åskammar så mycket sorg och lidande. Det är helt enkelt så fruktansvärt intressant att du kan inte slita dig. Så nu sitter jag här igen, med huvudet fullt av förhoppningar, förundringar och förväntningar. Jag inser väl någonstans att jag kommer bli sparkad och trampad på ganska snart igen, men just nu bryr jag mig inte. Just nu är det bara äntligen EM och det så grymt och vackert och VERKLIGT att man blir lycklig ända in i den allra innersta delen av sin märg.
Och det bästa är att det inte finns några pauser. Ikväll är det dags igen.
Italien-Spanien, 18:00
Den första av matcherna är den som lär hålla överlägset högst nivå, jag har faktiskt svårt att se någon annan gruppspelsmatch där så mycket kompetens kommer att ingå, möjligtvis undantaget Tyskland-Holland. Spanien är naturligtvis stora förhandsfavoriter. Det är visserligen alltid ett vanskligt tillstånd för ett lag att befinna sig i, men finns det några som visat att de klarar av att hantera favoritskap så är det väl just Spanien. Italienarna slår alltså ur underläge, men är långt ifrån chanslösa. Ju mer jag ögnar igenom den azurblå truppen, desto mer farlig och intressant ser den ut.
Nyckeln till succé för Italien återfinns förmodligen i anfallet. Här huserar herrarna Cassano och Balotelli. Två världsspelare. Två gigantiska personligheter. Och två potentiella praktfiaskon. Låt mig illustrera det hela genom att använda den slitna men ack så användbara ordboks-metaforen: slår man upp "bångstyrig" i ordboken så är chansen stor, för att inte säga överhängande, att man möts av antingen Marios eller Antionios uppsyn (förmodligen kniper Cassano platsen eftersom Balotelli redan lagt beslag på bildrutan brevid uttrycken "sjövild", "oberäknelig" och "upptågsmakare" i samma ordbok). Att få dessa två att fungera tillsammans med varandra och resten av laget är en uppgift som heter duga för vilken tränare som helst, och jag tvivlar starkt på att Prandelli har tillräckligt med auktoritet och pondus för att få anfallarna att göra vacker tass. Istället ligger ansvaret hos spelarna själva. Och jag har tillräckligt med vett i kroppen för att avstå från spekulationer om vad Mario Balotelli tänker, och därmed också kommer, göra ikväll.
Även om Italien får ihop anfallspelet ikväll är det inte säkert att det kommer att generera i varken mål eller farligheter. Spanien mönstrar nämligen EM:s troligen bästa mittbackspar i form av Ramos och Pique, och bakom dessa vaktar ikonen Casillas en bur som han genom åren gjort till sin och ingen annans. Det är lätt att glömma bort dessa faktum bland alla hyllningskörer för det spanska mittfältet, men om Spanien vinner det här mästerskapet (vilket jag tror att de kommer att göra) så kommer troligen vara tack vare defensiven.
Irland-Kroatien
Här ställs alltså två små katolska, härdade och stolta nationer mot varandra. Som bloggens läsare förmodligen redan är införstådda i (inte för att ni läser bloggen utan för att ni känner mig) så har jag längtat länge och omsorgsfullt på den här matchen. Äntligen är Irland tillbaka i hetluften. Äntligen kommer jag få se Damien Duff sjunga nationalsången. Äntligen är det mest besjungna, beskrivna och förhärligade av alla världens länder representerat i ett stort mästerskap. Jag ska inte säga att jag älskar det irländska landslaget, men jag är utan tvekan väldigt, väldigt pepp. Därmed inte sagt att jag kommer bli knäckt apa om (när) Irland förlorar. Konceptet Irland bygger nämligen ytterst lite på hur det går i de faktiska matcherna. Det räcker så bra med att de bara är där. Och att de kämpar till den sista blodsdroppen.
Tur är väl det, för Irland är fan inte bra i år. Intrycket man får är av ett lag som harvar någonstans i mitten av engelska andradivisionen. Att startelvan till stor del hämtas från Aston Villa säger väl egentligen det mesta, och lägger man dessutom till det faktum att en av de tänkta målskyttarna spelar för Wolverhampton (Wolverhampton!), och att storstjärnorna Given, Keane och Duff nådde sin pik ungefär samtidigt som Darin var med i Idol så blir frågan inte huruvida Irland kommer att ha en chans mot Kroatien, utan snarare hur de lyckades ta sig till Polen överhuvudtaget. Icke desto mindre har jag lyckats hitta några punkter som gör att Irland kanske (möjligen, hypotetiskt) skulle kunna hota Kroatien:
1. Gruff
Kroatien är ett småvuxet och lättviktigt lag, med Irland har både tyngd, kraft och längd. Irländarna kommer spela på gränsen konstant, och kanske lyckas man därmed skrämma och störa Kroaterna så till den milda grad att de inte förmår hitta rytm i anfallsspelet. Dessutom känns Irland överlag som ett betydligt mer kämpande landslag.
2. Shay Given.
Förutom att han (nästan) heter samma sak som Tyrion Lannisters konkubin och är väldigt gammal, så är Given dessutom en väldigt bra målvakt, som dessutom (här kommer klyssjan, tugga och svälj) varit med i hetluften förut. Det krävs inte många kvalificerade räddningar för att t.ex. Jelavic ska börja minnas de otaliga 0-0-matcher Villa Park som Given har varit med och kreerat.
3. Modric är faktiskt lite överskattad.
Modric är faktiskt lite överskattad. I egenskap av Tottenhamsupporter borde jag väl egentligen hylla den lilla prestationsprinzessan precis som alla andra. Men ju mer jag sett av honom, desto mer inser jag att han i mångt och mycket är en tevelirare, som gör många snygga och tydliga saker när han har bollen, men inte så mycket mer. Omgiven av van der Vaart och Parker utgör inte detta något större problem, men i Kroatien är han en ensam mittfältsstjärna som måste bära sitt lag på ett helt annat sätt. Jag tvivlar på att den tunne och ofta lynnige Modric kommer att kunna/vilja göra detta. Men här kan jag verkligen vara astronomiskt fel ute.
Om man ska säga något övrigt om det kroatiska laget så är det väl egentligen bara att konstatera att det är ett lag som förtjänar stor respekt. Fotbollen på Balkan tenderar ofta att negligeras här i Sverige, för faktum är att de postjugoslaviska ländernas fotbollkultur har rötter som går djupt, djupt ner i fotbollens mylla. I denna kutlur återfinns nämligen det främsta kvarvarande arvet från Donauskolans doktriner, själva motorn i den europeiska fotbollens utveckling. Kroatien är ett litet land, men spelare som Jelavic, Krancjar och Mandzukic gör att man har all anledning att vara stolt över sitt lag.
TIPS: Spanien-Italien 1-0, Irland Kroatien 1-0
fredag 25 maj 2012
Inställt
hej jag tänkte bara säga att mitt projekt att lista Englands 9 största klubbar genom tiderna är inställt eftersom jag inte längre kan skriva om Engelsk fotboll utan att hoppa ut genom fönstret eller skrikandes riva sönder tapeterna i mitt redan allt för misshandlade rum. Det lag som hamnade på sjunde plats i sammanställningen kan jag heller inte längre skriva om, eftersom de inte får nämnas vid namn. Detta har inget med fruktan eller feghet att göra, men FA, som ju numera helt och hållet kontrolleras av Ni-Vet-Vilket-Lag, har förhäxat namnet så att alla som skriver om det på ett ofördelaktigt sett direkt kan spåras av myndigheterna, upphittas och fängslas. Det är en mörk tid vi lever i.
tisdag 22 maj 2012
Det går en dolkstöt rätt in i min abdomen varje gång nån nämner fotboll. Jag blir liksom tasead och hoppar till. Sedan slängs jag ner i en brunn och nån spikar på plankor långt ovanför mitt huvud. En efter en, och gradvis släcks allting allting SLÄCKS allting SLÄCKS SLÄCKS FAN FAN FAN DRA ÅT HELVETE JÄVLA FITTVÄRLD
söndag 20 maj 2012
lördag 19 maj 2012
torsdag 17 maj 2012
onsdag 16 maj 2012
Angliae Pars
Roy Hodgson har idag tagit ut sin första mästerskapstrupp som engelsk landslagscoach vilket naturligtvis inte har passerat. Snacket har till största delen handlat om utlämnandet av Rio Ferdinand till påstådd förmån för John Terry, vilket jag och många andra ser som en signifikativ del i vad som mycket väl kan vara den fegaste laguttagningen i engelsk fotbollshistoria.
Huruvida John Terry ska vara med eller inte är naturligtvis diskutabelt, och frågan har inget enkelt svar. Å ena sidan har Terry gjort tillräckligt många dumheter och visat tillräckligt många exempel på dåligt omdöme för att kunna kickas tio gånger om ur vilket landslag som helst. Å andra sidan är pudelns kärna i hela konflikten kring Terry ett rättsligt mål som han faktiskt inte blivit dömd i än, och så länge Anton Ferdinands anklagelser förblir overifierade är de svåra att använda som grund för att sparka Terry. Dessutom är Terry i Rooneys frånvaro Englands kanske bästa spelare, vilket naturligtvis inte gör saken enklare. Hade jag varit Hodgson hade jag nog tagit samma beslut och låtit Terry följa med till Kiev.
Det oförsvarliga i det hela är att Hodgson väljer att låta Rio Ferdinand stanna hemma. Hodgson påstår att petningen inte beror på rasisthärvan utan på att har varit skadebenägen en längre tid och "inte spelat så mycket sedan 2010". Tillåt mig att utnämna detta uttalande till 100% bullshit. När man tar ut spelare som Gary Cahill, Oxlade-Chamberlain och Theo Fucking Walcott i truppen har man ingetsomhelst mandat att kalla Rio Ferdinand, som startat 30 matcher för United den här säsongen och dessutom gjort det med bravur för skadebenägen. Roy Hodgson petar Rio Ferdinand för att han inte vågar riskera en konfrontation mellan de två mittbackarna, och därför väljer att göra sig av med den av de två som han spelmässigt tror sig kunna vara utan.
Det rätta för Hodgson hade varit att ta tjuren vid hornen genom att inleda ett samtal mellan de två och förklara för R&J att helt enkelt var tvugna att bita ihop och dra gemensamt lass för laget skull en månad. För att de är proffs. Och för att de är vuxna facking människor. Men såpass mycket kulor har tydligen inte den gode Roy. Därför utsätts nu Rio Ferdinand för en av de grövsta kränkningarna i fotbollshistorien. Allt mannen har gjort är att stå upp för sin bror, något som alla världshistoriens religioner, ideologier och kulturella doktriner ger honom fullständig rätt till, ja, till och med avkräver honom att göra. På grund av detta förnekas han nu rätten att representera sitt land.
Truppen i övrigt innehåller inga lika stora bomber, men präglas som sagt var av undfallenhet, tillförlit till gammalt och beprövat material och defensivt tänkande. Den här truppen är inte skapt för att lyckas, den är skapt av någon som är livrädd för att misslyckas. Exkluderandet av spelartyper som Sturridge, och Lennon till förmån för Downing, Barry och Milner förslöar och tar udden av hela landslaget, medan Jermaine Defoes närvaro upplevs som närmast bisarr med tanke på att han inte varit ordinarie i klubblaget på två år.
På det stora hela får uttagningen klassas som direkt dålig, men för svensk del innebär den en tidig julafton. Min största mardrömskälla den senaste tiden har varit idén om Aaron Lennon vs. Martin Olsson, vilken nu alltså inte kommer att realiseras. Visserligen återfinns den potentiellt farligen Theo Walcott i truppen, men med tanke på hans skadehistoria så kommer förmodligen Martin ställas mot något betydligt mer segt och hanterbart. Ferdinands frånfall innebär dessutom att det rörliga svenska anfallet bör kunna göra kaos med den utpräglat "bussparkerarmässige" Gary Cahill.
Nu följer en genomgång av truppen, limey by limey.
Målvakter:
Robert Green (West Ham United)
Knullade självmant in en boll i målet mot USA i VM senast, och har sedan dess varit väldigt mycket reserv. Obs Championship lol.
Joe Hart (Manchester City)
En av världens bästa målvakter och det självklara förstavalet för England i sommar. Är spelmässigt i det närmaste komplett. Frågan är om den unge Hart klarar den enorma press som kommer att vila på hans axlar från både lagkamrater och fans. Premier League är en sak. Three Lions en annan.
John Ruddy (Norwich City)
Sensationslaget Norwich Citys enda representant i truppen sedan Grant Holt sorgligt nog ratats. Tycker nog mest det är helfestligt att få vara med. Ska gifta sig den 2 juni så garanterat nyknullad och känslomässigt stabil (?).
Backar:
Leighton Baines (Everton)
En stark vår på Goodison belönas med en plats i truppen, men troligen inte med en plats i startelvan. Har spenderat hela sin landslagskarriär i skuggan av Cashley, och kommer förmodligen fortsätta göra det i sommar.
Gary Cahill (Chelsea)
En med tanke på Hodgsons lösning av Terrygate helt logisk uttagning. Barcelonamatchen på Stamford Bridge i kombination med Terryarbetslivserfarenhet gör att han förmodligen kommer att få starta. Om inte skadorna stoppar honom.
Ashley Cole (Chelsea)
Cashley är som bekant jävligt gammal men han är fortfarande bra. Gjuten i startelvan. Har mött Sverige två gånger i mästerskap. Vet hur man gör.
Glen Johnson (Liverpool)
I Kyle Walkers frånvaro ett tämligen självklart val på högerbacken. Är knappast snabbast i världen men bör kunna tillföra saker offensivt med sin känsliga högerfot. Kan även spela till vänster om det skulle knipa.
Phil Jones (Manchester United)
Utfyllnadsspelare som kan spela på alla positioner och under säsongen har tvingats visat det mer än vad han kanske önskat på grund av Uniteds västfrontsmässiga sjukstuga. En utfyllnadsspelare som påminner lite grann om ett rosévin; duger till allt men passar till inget.
Joleon Lescott (Manchester City)
Skulle med 100% sannolikhet ha varit död vid det här laget om hans bakåtnick mot QPR senast hade lett till titeltapp. Nu gjorde den inte det och Shitty-Joleon kan glad i hågen sätta igång att packa sin första mästerskapsväska. Kommer att få starta om Cahills skada inte läker.
John Terry (Chelsea)
All is said. Är ett svin. Är så jävla bra.
Mittfältare:
Gareth Barry (Manchester City)
Lol? Gareth Barry kommer förmodligen med för att City med honom på planen har släppt in väldigt lite mål. Vad Roy Hodgson inte förstår är att anledningen till detta stavas Yaya Touré, Vincent Kompany, Joleon Lescott och Joe Hart. Inte Gareth Barry. För Gareth Barry är sämst.
Stewart Downing (Liverpool)
Ännu större lol. Är Roy Liverpoolnostalgisk eller vad? Downing är erkänd som en av ligans allra största floppar i år, han har sprungit in i fler återvändsgränder än vad Roy Hogdson kan räkna till (215) och har absolut ingensomhelst aning om hur man skapar ett vägvinnande anfallsspel. Vad i helvete Roy.
Steven Gerrard (Liverpool)
Liverpools favvokrympling är främst med på gamla meriter, men uttagningen får anses som riktig med tanke på att even steven kanske är den enda i truppen som har tillräckligt med omdöme, pondus och ledaregenskaper för att kunna ena laget. Uttagen till kapten.
Frank Lampard (Chelsea)
Slå upp uttrycket "på ålderns höst" i en ordbok och du möts av Frank Lampards ansikte. Men slå upp uttrycket "har så här på ålderns höst visat att han dock ännu har mer att ge", så möts du av samma syn. Frank kommer kanske inte få starta, men är det frispark i 89:e så har jag en bra gissning på vem som tar den.
James Milner (Manchester City)
Se Gareth Barry. Utterly useless.
Scott Parker (Tottenham Hotspur)
Scotty har blommat ut sent, men har spelat mycket under kvalet och får betraktas som given i startelvan om han bara är hel. Brist på kreativitet kan bli ett problem när han inte längre bara kan ge bollen till Modric efter att ha erövrat den. Väldigt, väldigt stilig.
Alex Oxlade-Chamberlain (Arsenal)
Peas in our time. Ja, jag gjorde just det ordskämtet. Oxlade-Chamberlain förtjänar inte mer än ett dåligt ordskämt. Utfyllnadsspelare.
Theo Walcott (Arsenal)
Snabb och farlig, men vad ska han göra när han inte har van Persie att passa och få passningar av? Dessutom förmodligen skadad.
Ashley Young (Manchester United)
Kan skjuta. Kan springa. Kan filma. Bra kantspelare helt enkelt. Potential att göra kaos med Mikael Lustig.
Forwards:
Andy Carroll (Liverpool)
Lite lol-varning på den här också men okej då, Caroll har faktiskt ryckt upp sig under våren och kommer att vara viktig när ett tillbakapressat England bara förmår lyfta upp bollar i boxen och inget mer. Ineffektiv.
Wayne Rooney (Manchester United)
Den givne stjärnan är som alla vet avstängd de två första matcherna. Kommer att bli mycket intressant att se hur han hanterar denna tillspetsade situation.
Daniel Welbeck (Manchester United)
Välförtjänt belöning efter en genombrottssäsong av den unge Welbeck. Har goda chanser att starta när Rooney är på plan.
Jermain Defoe (Tottenham Hotspur)
Alltså... det är inget fel på Deffo. Men att ta ut någon som inte ens är ordinarie i ligans fjärde bästa lag känns helt enkelt... Lars-Tommy. Gjuten som inhoppare.
söndag 13 maj 2012
Oedet
Dagen utanför är ljus och grön och full av vår och liv. Dagen ljuger. Dagen ligger egentligen insvept i en mjölkvit dimma, mätt av allvar. Idag finns inte plats för några inlägg. Idag finns inte plats för analys. Idag finns bara plats för det facking oedet.
Eastlands. Newton Heath. Shepherd's Bush. Tyneside. Islington. Harringey.
Oedet.
torsdag 10 maj 2012
Kvinnlig rösträtt
Hej här sitter jag och pluggar lite om kvinnlig rösträtt. Det är ibland intressant. Till exempel när jag såg en lista över vilket årtal som olika länder skaffade kvinnlig rösträtt. Om man bara tar med länderna som är med i fotbolls-EM ser den ut så här:
Danmark 1915
England 1918
Irland 1918
Holland 1919
Sverige 1921
Tyskland 1945
Frankrike 1945
Italien 1946
Grekland 1952
Portugal 1976
Spanien 1976
*Tjeckien 1990
*Polen 1990
*Ukraina 1990
Ryssland 1990.
*Kroatien 1993
Insikt 1: fan vad den här listan, i princip exakt lika gärna skulle kunna vara en lista som i fallande ordning beskrev hur mycket jag höll på de olika lagen i EM. Förutom så klart Danmark som jag fan inte bryr mig om att tycka om längre eftersom de behandlar oss som dryga svin med lillebrorskomplex (vilket de är), och de gamal öst- och balkanländerna som jag faktiskt tycker är lite charmiga. Men annars. Det är läskigt. Jag är så jävla PK.
Insikt 2: Frankrike kan så jävla mycket dra åt helvete.
Danmark 1915
England 1918
Irland 1918
Holland 1919
Sverige 1921
Tyskland 1945
Frankrike 1945
Italien 1946
Grekland 1952
Portugal 1976
Spanien 1976
*Tjeckien 1990
*Polen 1990
*Ukraina 1990
Ryssland 1990.
*Kroatien 1993
Insikt 1: fan vad den här listan, i princip exakt lika gärna skulle kunna vara en lista som i fallande ordning beskrev hur mycket jag höll på de olika lagen i EM. Förutom så klart Danmark som jag fan inte bryr mig om att tycka om längre eftersom de behandlar oss som dryga svin med lillebrorskomplex (vilket de är), och de gamal öst- och balkanländerna som jag faktiskt tycker är lite charmiga. Men annars. Det är läskigt. Jag är så jävla PK.
Insikt 2: Frankrike kan så jävla mycket dra åt helvete.
onsdag 9 maj 2012
Leda och följa
Hade en avföljningsspree på twitter i ett försök att göra mig mindre beroende av sidan.
Twitter accepterade alla 170 avföljningar utan de tekniska problem som ibland kan uppstå.
Alla avföljningar utom en.
<=
Kanske är det så att vissa män är menade att leda och bli följda för evigt
Twitter accepterade alla 170 avföljningar utan de tekniska problem som ibland kan uppstå.
Alla avföljningar utom en.
<=
Kanske är det så att vissa män är menade att leda och bli följda för evigt
lördag 5 maj 2012
Vinnare och Förlorare: FA-cupfinalen 2012
Eftersom jag inte är en ondskefull psykopat så tycker jag att FA-cupen är det viktigaste som finns och eftersom jag tycker det så är det min plikt att skriva ett ordentligt inlägg om kvällens match.
Det blev alltså Roberto di Matteos Chelsea som avgick med segern och som därmed tog sin sjätte titel på fyra år. Att kalla detta lag för ett "vinnarlag" vore ett grovt understatement. Vi har tidigare på den här bloggen fört ett resonemang kring klubbmentaliteter, och det Chelsea håller på att göra den här säsongen visar på att de är en klubb som på relativt kort tid (bar tio år sen Abramovitj tog över klubben) har lyckats kasta sig av den gamla "charmiga bohemer som förlorar med 3-4 för att vänsterbacken är packad"-mentaliteten till förmån för en demonisk vinstmaskinsmentalitet.
Det är lätt att avfärda Chelseas utveckling som ett resultat av "pengadopning", men även om jag av princip är för alla former av Abramovitjsmutskastning så tycker jag att resonemanget är lite orättvist. Det krävs mer än "bara" pengar för att skapa ett vinnande fotbollslag, och Abramovitj har från första början förstått (eller varit klok nog att lämna över befälet till folk som har förstått) att skapa en lagstomme bestående av just vinnare, snarare än stjärnor. Det är dessa vinnare som nu, trots att de egentligen har sett sina bästa dagar, bär fram Chelsea. Nu står de här med ännu en buckla. Och ytterligare en, som de förmodligen värdesätter ännu mer än FA-cupen eftersom de flesta av dem är ondskefulla psykopater, kan komma att vinnas den 19 juni i München.
Intressant är att se hur Liverpool under samma tidsperiod har gjort en diametralt motsatt resa. Från att ha varit den kanske mest särpräglade vinnarklubben i England började man under 90-talet sakta men säkert tappa mark gentemot konkurrenterna, och även om man höll extremt hög klass fram tills för bara några år sedan så var trenden tydlig: man var inte längre vinnare (här ser jag alltså Istanbul 2005 som undantaget som bekräftar regeln). Dagens Liverpool är, tyvärr, ett utpräglat förlorarlag som har den där nästan Spursmässiga förmågan att förlora matcher utan att man riktigt fattar hur det gått till. Idag var man dessutom spelmässigt klart underlägsna Chelsea, men Andy Carrols mållinjesmiss känns på något sätt signifikativt för Liverpool 2012, där det mesta gått stolpe ut och laget omgivits av disharmoni och extremt negativ energi.
Liverpools framtid är nu osäker, men långt ifrån körd. Så länge det Bill Shanklys och Bob Paisleys minnen hålls vid liv och vårdas av Merseysides fotbollsklerker kommer Liverpool att ha kapaciteten att återfå den där vinnarmentaliteten. För att detta ska ske krävs dock att något ändras. Många Scousers har en längre tid spytt hat över valhänta, arroganta, ointresserade och framförallt amerikanska ägare, och jag kan inte annat än hålla med dem. Liverpool är en av de mest traditionstyngda klubbarna i världen och det minsta man kan kräva är en ägare som åtminstone inser detta faktum.
För att få bort ovan nämnda negativa energi krävs det vidare att någon med god ledarskapsförmåga går in och pekar med hela handen åt rätt håll. Liverpool har visserligen tydliga ledargestalter i Kenny Daglish och Steven Gerrard, men medan Kung Kennys brast totalt i omdöme under Suarezaffären, så har Even Steven gått skadat allt mer de senaste säsongerna. Och en kapten som inte kan spela är lite som en Khal som inte kan rida. Ingen Khal helt enkelt.
FA-cupfinalen 2012 blev alltså en het tillställning där den senaste årens trender befästes. Ni som läser den här bloggen vet vad jag tycker om Chelsea men en dag som denna är det bara att lyfta på hatten. Terry & co förtjänar respekt. Förutom Drogba såklart, som i vanlig ordning skämde ut sig och förtjänar att drabbas av alla Egyptens sju plågor samtidigt.
Övriga intryck:
Det blev alltså Roberto di Matteos Chelsea som avgick med segern och som därmed tog sin sjätte titel på fyra år. Att kalla detta lag för ett "vinnarlag" vore ett grovt understatement. Vi har tidigare på den här bloggen fört ett resonemang kring klubbmentaliteter, och det Chelsea håller på att göra den här säsongen visar på att de är en klubb som på relativt kort tid (bar tio år sen Abramovitj tog över klubben) har lyckats kasta sig av den gamla "charmiga bohemer som förlorar med 3-4 för att vänsterbacken är packad"-mentaliteten till förmån för en demonisk vinstmaskinsmentalitet.
Det är lätt att avfärda Chelseas utveckling som ett resultat av "pengadopning", men även om jag av princip är för alla former av Abramovitjsmutskastning så tycker jag att resonemanget är lite orättvist. Det krävs mer än "bara" pengar för att skapa ett vinnande fotbollslag, och Abramovitj har från första början förstått (eller varit klok nog att lämna över befälet till folk som har förstått) att skapa en lagstomme bestående av just vinnare, snarare än stjärnor. Det är dessa vinnare som nu, trots att de egentligen har sett sina bästa dagar, bär fram Chelsea. Nu står de här med ännu en buckla. Och ytterligare en, som de förmodligen värdesätter ännu mer än FA-cupen eftersom de flesta av dem är ondskefulla psykopater, kan komma att vinnas den 19 juni i München.
Intressant är att se hur Liverpool under samma tidsperiod har gjort en diametralt motsatt resa. Från att ha varit den kanske mest särpräglade vinnarklubben i England började man under 90-talet sakta men säkert tappa mark gentemot konkurrenterna, och även om man höll extremt hög klass fram tills för bara några år sedan så var trenden tydlig: man var inte längre vinnare (här ser jag alltså Istanbul 2005 som undantaget som bekräftar regeln). Dagens Liverpool är, tyvärr, ett utpräglat förlorarlag som har den där nästan Spursmässiga förmågan att förlora matcher utan att man riktigt fattar hur det gått till. Idag var man dessutom spelmässigt klart underlägsna Chelsea, men Andy Carrols mållinjesmiss känns på något sätt signifikativt för Liverpool 2012, där det mesta gått stolpe ut och laget omgivits av disharmoni och extremt negativ energi.
Liverpools framtid är nu osäker, men långt ifrån körd. Så länge det Bill Shanklys och Bob Paisleys minnen hålls vid liv och vårdas av Merseysides fotbollsklerker kommer Liverpool att ha kapaciteten att återfå den där vinnarmentaliteten. För att detta ska ske krävs dock att något ändras. Många Scousers har en längre tid spytt hat över valhänta, arroganta, ointresserade och framförallt amerikanska ägare, och jag kan inte annat än hålla med dem. Liverpool är en av de mest traditionstyngda klubbarna i världen och det minsta man kan kräva är en ägare som åtminstone inser detta faktum.
För att få bort ovan nämnda negativa energi krävs det vidare att någon med god ledarskapsförmåga går in och pekar med hela handen åt rätt håll. Liverpool har visserligen tydliga ledargestalter i Kenny Daglish och Steven Gerrard, men medan Kung Kennys brast totalt i omdöme under Suarezaffären, så har Even Steven gått skadat allt mer de senaste säsongerna. Och en kapten som inte kan spela är lite som en Khal som inte kan rida. Ingen Khal helt enkelt.
FA-cupfinalen 2012 blev alltså en het tillställning där den senaste årens trender befästes. Ni som läser den här bloggen vet vad jag tycker om Chelsea men en dag som denna är det bara att lyfta på hatten. Terry & co förtjänar respekt. Förutom Drogba såklart, som i vanlig ordning skämde ut sig och förtjänar att drabbas av alla Egyptens sju plågor samtidigt.
Övriga intryck:
- När Terry går upp för trappan och skakar hand med fansen blev jag lite rörd. Fans och spelar befinner sig idag väldigt långt ifrån varandra och ibland kan man undra hur fansen kan fortsätta älska dessa socialt extremt avlägsna multimiljonärerna. Men där och då är de på samma nivå. Där och då delar de något stort. Det är fint.
- Jag har börjat störa mig mer och mer på John Obi-Mikkel, han känns lite grann som en nigeriansk van Bommel. Han beter sig som en kuk, dvs en kuk som kan filma, ge efterslängar, irritera fina människor som t.ex. Scott Parker och som dessutom har ett omotiverat stort ego. Usch på honom.
- Carrols nick var solklart inte inne, förstår inte ens varför folk diskuterar.
- Chelsea har nu fler titlar än Tottenham. Det är sorgligt.
- John Terry är så jaeaeavla bra.
MVH
Hoegadelns_Bane.
torsdag 3 maj 2012
Bolton 1 - Tottenham 4: Hope is kindled...
... sa Gandalf när han fick se Amon Dîns vårdkase brinna i fjärran med ett ljus som utlovade en liten möjlighet för godheten att trots allt ändå segra mot ondskan. Jag säger det ikväll efter en stabil bortaseger mot Bolton, men liksom Gandalf är jag inte på något sätt optimistisk eller säker på framgång, tvivel och fruktan gnager fortfarande i mitt för var dag alltmer liljevita hjärta.
Gårdagens match slutade till slut 1-4 och resultatet var ingalunda oförtjänt. Tottenham spelade betydligt bättre än Bolton stod för en fotboll vars like vi inte sett till sedan Tiden Före Defoe Missade Friläget På Eithad Stadium. Därmed inte sagt att vinsten var enkel. Efter pausvilan var kom Bolton ut med litervis med tändvätska i ådrorna och efter kvitteringen såg Spurs precis sådär förvirrade och hjälplösa ut som de gjort så många gånger tidigare den här våren. Skillnade den här gången kom i och med att Tottenham snabbt kunde replikera efter att Gareth Bale på sin vänsterkant (vänsterkant!) serverat van der Vaart ett inlägg längs marken (marken!) som holländaren sedan lungt och säkert (lungt och säkert!) placerade i målet. Därfefter kontrollerade Londonlaget matchen fullständigt.
Här hamnar man alltså i ett slags hönan-och-ägget resonemang. Var Spurs osedvanligt starka återkomst ett resultat av det snabba målet eller var det snabba målet ett resultat av en osedvanligt stark återkomst? Jag lutar åt att lägga mig i mitten här, målet kom ur ingenstans men var samtidigt ett resultat av att Bale tänkte det som våra stjärnspelare alltför sällan tänkt den här säsongen: Nej nu jävlar.
Resten av matchen var mer eller mindre uppvisning. Roligast var att se att Lennon nu verkar vara 100% tillbaka. Den lille gnomen är en av mina absoluta favoritspelare i världen och jag skulle kunna gå så långt som att säga att han i kombination med Bale är lagets viktigaste spelare. I vår tid av mittfältsgeneraler, balansspelare och släpande forwards är det inte många som kan matcha den bredd som Tottenham innehar när dessa båda är friska och på humör. Att man sedan har spelgeniet Luka Modric i mitten skadar väl inte direkt heller. Kul var det även att se Adebayor näta två gånger om. Jag har som ni vet ondgjort mig storligen över togolesens omständighet och ineffektivitet under säsongen, men efter gårdagens två fullträffar är han faktiskt uppe i 14 mål denna säsong, och i kombination med sina många assist gör detta att det vore orättvist att inte tillerkänna den gode centertankens förtjänster. Det är inte vår individuellt sätt mest skicklige spelare, men med sin stora och slitsarka spelstil är han oumbärlig för det offensiva kollektivet.
Samtidigt i västra London stärkte Newcastle en teori som jag sedan en längre tid inhyst: de är inte kloka i huvudet. Bara en knapp vecka efter att ha förlorat mot Wigan hemma så åker man ner och vinner på Stamford Bridge, denna ointagliga borg där såväl Manchester United som Barcelona förnekats sina lagerkransar under året, och bara vinner med 2-0. Jag undrar om Pardrew och hans mannar själva vet vad de håller på med. Men i och med segern igår finns alla möjligheter att det kan sluta i något riktigt bra. Resultatet får för Tottenhams del klassas som bra eftersom det i princip eliminerade Chelsea från fjärdeplatsdiskussionerna, medan man pga. bra målskillnad har saken i egna händer. Att Ha Saken I Egna Händer är emellertid ett utgångsläge som jag många gånger tidigare sett kastas bort, och med tanke på Tottenhams för- och närhistoria känns det nu i det närmaste givet att man på ett eller annat sätt kommer att bli förbispurtade på slutet. Men jag hoppas naturligtvis att jag har fel.
BETYG
Friedel +++
Höll på att göra ett Pythoneskt självmål på grund av en förrädisk grästuva. Annars stabil.
Walker +++
Habil insats efter drömmålet senast. Borde ha fått ta åtminstone en frispark.
Gallas +++
Jomenfaktiskt. Han var faktiskt helt okej.
Kaboul ++++
Väldigt skönt att se denne herre tillbaka på planen. Med King och Dawson skadade är han oumbärlig.
Rose ++
Kommer in i ett otacksamt länge i säsongens slutskede. Matchoträningen syntes igenom några gånger, men spelade under matchens gång upp sig till en någorlunda godkänd insats.
Lennon +++++
Tänk er en liten iller. Tänk er sen att denna iller är utrustad med ett spelsinne som står få fotbollspelare efter. Tänk er sedan att denna iller har varit skadad i två månader men äntligen får springa runt och leka med trögtänkta vildsvins-högerbackar, vilket är hans av naturen givna plikt att göra. En plikt som han älskar. Där har ni Aaron Lennon. Min favorit-iller of all time.
Sandro +++
Älskas av alla efter två kraftfulla matcher. Själv saknar jag fortfarande Den Stilige, men det känns skönt att veta att det finns en såpass kapabel ersättare som Sandro i truppen. Kan komma att behålla sin plats i startelvan säsongen ut.
Modric: +++++
Efter en lång tid av formsvackor, utslagna händer och kryptiska uttalanden i pressen kan vi nu glatt konstatera att lillprinsen är tillbaka i gammalt gott slag. 1-0 målet var vidunderligt, passningen till 3-1 genial.
Bale: ++++
De kalla högervindar som länge blåst i den unge walesarens medvetande tycks åtminstone för tillfället ha skingrats, och det är vi naturligtvis tacksamma för. Efter en ganska anonym första halvlek var Bale efter pausen precis så vänstervriden som vi vill ha honom.
van der Vaart ++++
En spelare som visat mycket hjärta under våren, men som likväl är väldigt beroende av sina lagkamrater för att kunna fungera som han ska. Igår gjorde han det. Avslutet på 2-1 höll hög klass.
Adebayor: ++++
Gör äntligen det han ska; mål. Är dessutom ständigt deltagande genom sitt sätt att hålla backlinjen sysselsatt varesig han är nära bollen eller inte.
Gårdagens match slutade till slut 1-4 och resultatet var ingalunda oförtjänt. Tottenham spelade betydligt bättre än Bolton stod för en fotboll vars like vi inte sett till sedan Tiden Före Defoe Missade Friläget På Eithad Stadium. Därmed inte sagt att vinsten var enkel. Efter pausvilan var kom Bolton ut med litervis med tändvätska i ådrorna och efter kvitteringen såg Spurs precis sådär förvirrade och hjälplösa ut som de gjort så många gånger tidigare den här våren. Skillnade den här gången kom i och med att Tottenham snabbt kunde replikera efter att Gareth Bale på sin vänsterkant (vänsterkant!) serverat van der Vaart ett inlägg längs marken (marken!) som holländaren sedan lungt och säkert (lungt och säkert!) placerade i målet. Därfefter kontrollerade Londonlaget matchen fullständigt.
Här hamnar man alltså i ett slags hönan-och-ägget resonemang. Var Spurs osedvanligt starka återkomst ett resultat av det snabba målet eller var det snabba målet ett resultat av en osedvanligt stark återkomst? Jag lutar åt att lägga mig i mitten här, målet kom ur ingenstans men var samtidigt ett resultat av att Bale tänkte det som våra stjärnspelare alltför sällan tänkt den här säsongen: Nej nu jävlar.
Resten av matchen var mer eller mindre uppvisning. Roligast var att se att Lennon nu verkar vara 100% tillbaka. Den lille gnomen är en av mina absoluta favoritspelare i världen och jag skulle kunna gå så långt som att säga att han i kombination med Bale är lagets viktigaste spelare. I vår tid av mittfältsgeneraler, balansspelare och släpande forwards är det inte många som kan matcha den bredd som Tottenham innehar när dessa båda är friska och på humör. Att man sedan har spelgeniet Luka Modric i mitten skadar väl inte direkt heller. Kul var det även att se Adebayor näta två gånger om. Jag har som ni vet ondgjort mig storligen över togolesens omständighet och ineffektivitet under säsongen, men efter gårdagens två fullträffar är han faktiskt uppe i 14 mål denna säsong, och i kombination med sina många assist gör detta att det vore orättvist att inte tillerkänna den gode centertankens förtjänster. Det är inte vår individuellt sätt mest skicklige spelare, men med sin stora och slitsarka spelstil är han oumbärlig för det offensiva kollektivet.
Samtidigt i västra London stärkte Newcastle en teori som jag sedan en längre tid inhyst: de är inte kloka i huvudet. Bara en knapp vecka efter att ha förlorat mot Wigan hemma så åker man ner och vinner på Stamford Bridge, denna ointagliga borg där såväl Manchester United som Barcelona förnekats sina lagerkransar under året, och bara vinner med 2-0. Jag undrar om Pardrew och hans mannar själva vet vad de håller på med. Men i och med segern igår finns alla möjligheter att det kan sluta i något riktigt bra. Resultatet får för Tottenhams del klassas som bra eftersom det i princip eliminerade Chelsea från fjärdeplatsdiskussionerna, medan man pga. bra målskillnad har saken i egna händer. Att Ha Saken I Egna Händer är emellertid ett utgångsläge som jag många gånger tidigare sett kastas bort, och med tanke på Tottenhams för- och närhistoria känns det nu i det närmaste givet att man på ett eller annat sätt kommer att bli förbispurtade på slutet. Men jag hoppas naturligtvis att jag har fel.
BETYG
Friedel +++
Höll på att göra ett Pythoneskt självmål på grund av en förrädisk grästuva. Annars stabil.
Walker +++
Habil insats efter drömmålet senast. Borde ha fått ta åtminstone en frispark.
Gallas +++
Jomenfaktiskt. Han var faktiskt helt okej.
Kaboul ++++
Väldigt skönt att se denne herre tillbaka på planen. Med King och Dawson skadade är han oumbärlig.
Rose ++
Kommer in i ett otacksamt länge i säsongens slutskede. Matchoträningen syntes igenom några gånger, men spelade under matchens gång upp sig till en någorlunda godkänd insats.
Lennon +++++
Tänk er en liten iller. Tänk er sen att denna iller är utrustad med ett spelsinne som står få fotbollspelare efter. Tänk er sedan att denna iller har varit skadad i två månader men äntligen får springa runt och leka med trögtänkta vildsvins-högerbackar, vilket är hans av naturen givna plikt att göra. En plikt som han älskar. Där har ni Aaron Lennon. Min favorit-iller of all time.
Sandro +++
Älskas av alla efter två kraftfulla matcher. Själv saknar jag fortfarande Den Stilige, men det känns skönt att veta att det finns en såpass kapabel ersättare som Sandro i truppen. Kan komma att behålla sin plats i startelvan säsongen ut.
Modric: +++++
Efter en lång tid av formsvackor, utslagna händer och kryptiska uttalanden i pressen kan vi nu glatt konstatera att lillprinsen är tillbaka i gammalt gott slag. 1-0 målet var vidunderligt, passningen till 3-1 genial.
Bale: ++++
De kalla högervindar som länge blåst i den unge walesarens medvetande tycks åtminstone för tillfället ha skingrats, och det är vi naturligtvis tacksamma för. Efter en ganska anonym första halvlek var Bale efter pausen precis så vänstervriden som vi vill ha honom.
van der Vaart ++++
En spelare som visat mycket hjärta under våren, men som likväl är väldigt beroende av sina lagkamrater för att kunna fungera som han ska. Igår gjorde han det. Avslutet på 2-1 höll hög klass.
Adebayor: ++++
Gör äntligen det han ska; mål. Är dessutom ständigt deltagande genom sitt sätt att hålla backlinjen sysselsatt varesig han är nära bollen eller inte.
onsdag 2 maj 2012
Inför Bolton vs. Tottenham
Fuck You Tottenham. Just som jag hade bestämt mig för att ge
upp, stänga den känslomässiga butiken, och gå ut för att njuta av våren,
ungdomen och livet så ser ni till att återuppväcka mitt hopp genom att slå
Blackburn med 2-0 och ta er upp på fjärdeplats. Givetvis inser jag att ni
aldrig kommer att klara fjärdeplatsen i slutändan och att Kyle Walkers
magnifika frispark bara var en tursam tillfällighet, men eftersom jag är en
kraftlös slav under fotbollen, hoppets och kärlekens mekanismer så kommer jag
likförbannat sitta i soffan ikväll. Och hoppas. Och tro. Så det är lika bra att
jag skriver ett inför-matchen inlägg.
Som så ofta är det mycket som har hänt i Tottenham den
senaste veckan. Framförallt har mycket handlat om Roy Hodgson, eller snarare
den brist på Harry Redknapp som präglade FA:s val av förbundskapten. Vad gäller
valet i sig kan jag förstå hur FA tänker, även om jag inte håller med. Man får en
rutinerad engelsman som har gjort en bra och stabil säsong. Dessutom får man en
slipad taktiker, vilket är betydligt mer än vad man kan säga om den gode Harry.
För Tottenhams del innebär beslutet att klubben än en gång tvingas in i en värld
av osäkerhet och spekulation. För Harry Redknapp personligen är beskedet, vad
han själv än säger, naturligtvis tungt. För klubben som helhet innebär det att
man måste sätta sig ner och fundera över huruvida man ska behålla eller göra
sig av med någon som alla räknat med skulle ge sig av självmant och gladeligen.
Personligen är jag som ni vet en uttalad Arry-supporter. Visst
har han sina brister, framförallt i det taktiska tänkandet. Men att skylla
Tottenhams misslyckade vår på honom tycker jag är orättvist, Tottenham förlorar
inte på grund av dålig rotation eller kassa spelsystem (under våren vanns
matcher på löpande band oavsett om man spelade 4-4-1-1, 4-2-3-1, 4-4-2 eller
4-3-2-1). Ansvaret ligger hos spelarna, särskilt hos de stora stjärnorna Luka
Modric och Gareth Bale, som totalt vikit ner sig så fort det börjat blåsa
kallt. Supportrar har en tendens att vara fördömande mot coachen samtidigt som
de ofta låter spelarna komma undan lindrigt, och dessvärre är Spursfansen inget
undantag. Harry har nu tre matcher på sig att ge mig rätt och dem fel.
Mot Blackburn visade hela laget för första gången på länge på
god inställning, och inställning är nyckelordet även ikväll. Tottenham har ett
bättre lag än Bolton på så gott som alla positioner och om spelarna kommer
någorlunda till sin rätt bör Tottenham helt enkelt kunna spela så pass mycket
bättre fotboll än Bolton att de vinner matchen. Det är inställning och psyke
som kan fälla Spurs. Många gånger den här säsongen har vi t.ex. sett hur baklängsmål
fått detta lag av rädhågsna playmakers och ryggradslösa gnomer att totalt tappa
sugen. Andra gånger har otur med små marginaler haft samma effekt. Ikväll vill
jag inte se något sådant.
Skadeläget är annars bättre än på länge, särskilt skönt
känns det att ha Kaboul tillbaka i en skade- och Gallasdrabbad backlinje. På
sin hemsida visade Tottenham bilder på hur en mössprydd Ledley King sprang
omkring på en träning (träning!) igår men som vanligt är det osäkert kring den
gode kaptenen. Lennon har som vanligt sin jävla hamstring och Parker tycks
osäker, men med tanke på Sandros jättematch senast känns det som att Tottenham
hur det än blir kommer att kunna mönstra ett starkt mittfält.
Kvällens match är givetvis en måstematch. Ett tiotal mil
söderut möts Chelsea och Newcastle och allt annat än ett oavgjort resultat i
den matchen, kombinerat med liljevitt poängtapp, innebär att Tottenham inte längre
har fjärdeplatsen i egna händer.
tisdag 1 maj 2012
Inför EM-fundering
Schweinsteiger Khedira
Özil Kroos Müller
Gomez
Om man byter den mångsidiga Müller till Podolskis (som ärligt talat inte är tillräckligt skicklig med bollen för att få spela mittfältare i världens näst ädlaste landslag) vänsterposition, flyttar ut Özil på högerkanten så att han kan vika in i planen med sin giftiga vänster likt en spelfördelarnas Robben, och låter Kroos dirigera styrkorna från mitten skulle den tyska anfallsmakten bli än mer fruktansvärd än den redan är. Tyvärr vet jag att Jogi Löw slutade läsa den här bloggen vid inlägget om Sergio, 25, och att han därmed inte kommer att få reda på detta genialiska taktiska drag, och därför kommer Spanien att vinna EM.
söndag 29 april 2012
Poké-CL
Vi har naturligtvis alla frågat oss frågor som "Varför är Rihanna så jävla het?", "Hur lyckas Rihanna vara så jävla sexig och oanständig men ändå behålla något slags söt oskyldighet utan att det känns påklistrat?", "Undrar om Rihannas systrar är lika vackra som Rihanna... men det kan de väl inte vara??", "Var Rihanna populär i skolan?", "Vilken är egentligen Rihannas favoritfärg?", "Om Rihanna fick välja en superkraft... vilken skulle hon välja?", "Gillar Rihanna Sverige?" och "Om CL-semifinallagen var pokémon, vilka skulle de vara då?"
Kriterierna jag går efter här är pokémon-stats och de olika pokémonens roll i filmerna och spelen. Statsen jag bedömer efter är alla utom statset "Hit Points" då jag fann detta mycket svårt att omsätta till fotbollstermer.
Statsen och vad de innebär:
Attack: En lag som Juventus har hög attack. Ospektakulärt, effektivt anfallsspel mer beroende av samarbete med varandra än av individuell skicklighet.
Special Attack: Individuell spetskompetens i lagets anfall.
Defense: Ett defensivt taktiskt välorganiserat lag har en hög defense. Mer beroende av fungerande lagspel med press och understöd osv än av skickliga brytningar från en Cannavaro.
Special Defense: Försvar mot Special Attack. Kräver en annan typ av samarbete än Defense. Messi får svårare att göra mål mot ett lag med hög Special Defense
Speed: Aaron Lennon
Real Madrid C.F.
Darkrai stats
Attack: 90
Defense: 90
Special Attack: 135
Special Defense: 90
Speed: 125
Kommentar: Liksom Darkrai har Real Madrid sinnessjukt hög Speed och Special Attack. Relativt andra pokémon har Darkrai hög Attack, Defense och Special Defense, men faktum kvarstår att dessa inte är Reals främsta egenskaper. Vad gäller Darkrais personlighet tycker jag den kommunicerar ondskan från Madrid och Mourinho ganska bra, man ser att den inte vill världen något gott och att man bör hålla sig undan så länge det går.
FC Bayern München
Salamence stats
Attack: 135
Defense: 80
Special Attack: 110
Special Defense: 80
Speed: 100
Kommentar: Vad kan egentligen representera Bayern München bättre än en fet jävla drake? Salamence har grym Attack (Bayerns signum), Special Attack (Bayerns signum) och lite lägre speed (Bayern Münchens signum) än vad som egentligen är acceptabelt vid liknelser av Bayern München med pokémon. Men Salamence är STÅTLIG och LÄSKIG och är därför en bra representant för allt det Bayern München står för.
FC Barcelona
Mewtwo stats
Attack: 110
Defense: 90
Special Attack: 154
Special Defense: 90
Speed: 130
Kommentar: Ja... vad finns det egentligen att säga? De har Messi, Alexis Sanchez och Iniesta, och därför är deras Special Attack och Speed fetare än någon annans. För er som inte har sett den första Pokémonfilmen kan jag berätta att Mewtwo är enormt ond och ohederlig vilket gör honom extremt lämpad att förkroppsliga den katalonska dverjaklubben.
Chelsea FC
Shuckle stats
Attack: 10
Defense: 230
Special Attack: 10
Special Defense: 230
Speed: 5
Kommentar: Shuckle kan bara försvara sig. Den vinner endast på att göra Toxic på motståndaren vilket förgiftar den, och eftersom det inte GÅR att döda den för den har så JÄVLA fet Defense och Special Defense kan den vänta aslänge på att motståndaren ska dö.
Kriterierna jag går efter här är pokémon-stats och de olika pokémonens roll i filmerna och spelen. Statsen jag bedömer efter är alla utom statset "Hit Points" då jag fann detta mycket svårt att omsätta till fotbollstermer.
Statsen och vad de innebär:
Attack: En lag som Juventus har hög attack. Ospektakulärt, effektivt anfallsspel mer beroende av samarbete med varandra än av individuell skicklighet.
Special Attack: Individuell spetskompetens i lagets anfall.
Defense: Ett defensivt taktiskt välorganiserat lag har en hög defense. Mer beroende av fungerande lagspel med press och understöd osv än av skickliga brytningar från en Cannavaro.
Special Defense: Försvar mot Special Attack. Kräver en annan typ av samarbete än Defense. Messi får svårare att göra mål mot ett lag med hög Special Defense
Speed: Aaron Lennon
Real Madrid C.F.
Attack: 90
Defense: 90
Special Attack: 135
Special Defense: 90
Speed: 125
Kommentar: Liksom Darkrai har Real Madrid sinnessjukt hög Speed och Special Attack. Relativt andra pokémon har Darkrai hög Attack, Defense och Special Defense, men faktum kvarstår att dessa inte är Reals främsta egenskaper. Vad gäller Darkrais personlighet tycker jag den kommunicerar ondskan från Madrid och Mourinho ganska bra, man ser att den inte vill världen något gott och att man bör hålla sig undan så länge det går.
FC Bayern München
Salamence stats
Attack: 135
Defense: 80
Special Attack: 110
Special Defense: 80
Speed: 100
Kommentar: Vad kan egentligen representera Bayern München bättre än en fet jävla drake? Salamence har grym Attack (Bayerns signum), Special Attack (Bayerns signum) och lite lägre speed (Bayern Münchens signum) än vad som egentligen är acceptabelt vid liknelser av Bayern München med pokémon. Men Salamence är STÅTLIG och LÄSKIG och är därför en bra representant för allt det Bayern München står för.
FC Barcelona
Mewtwo stats
Attack: 110
Defense: 90
Special Attack: 154
Special Defense: 90
Speed: 130
Kommentar: Ja... vad finns det egentligen att säga? De har Messi, Alexis Sanchez och Iniesta, och därför är deras Special Attack och Speed fetare än någon annans. För er som inte har sett den första Pokémonfilmen kan jag berätta att Mewtwo är enormt ond och ohederlig vilket gör honom extremt lämpad att förkroppsliga den katalonska dverjaklubben.
Chelsea FC
Shuckle stats
Attack: 10
Defense: 230
Special Attack: 10
Special Defense: 230
Speed: 5
Kommentar: Shuckle kan bara försvara sig. Den vinner endast på att göra Toxic på motståndaren vilket förgiftar den, och eftersom det inte GÅR att döda den för den har så JÄVLA fet Defense och Special Defense kan den vänta aslänge på att motståndaren ska dö.
lördag 28 april 2012
Raúls farväl
 |
| Blancos |
 |
| Megan Mischler |
Sergio, 25
Sergio, 25, skakar i mörkret och vaknar från en fruktansvärd mardröm i sitt bo bland spikar och mögel. Kalla droppar av svett glider utmed stråna från hans hud och längs morrhåren. Han är chockad men slickar ändå glupskt i sig den salta vätskan. Sergio har hunnit bli 25, men i hela sitt liv har han inte funnit något mer välsmakande än sina egna kroppsvätskor. Han onanerar mer än 30 gånger om dagen och tuggar alltid i sig det kletiga vita med ett ansiktsuttryck som bara kan liknas vid hur en äldre fransk matrecensent ser ut när han äntligen hittat en rätt tillagad med sådan virtuositet och konstnärlighet att han släpper sin hårda mask av ignorans och blir en glad liten pojke igen.
Drömmen, vad handlade den om? Sergio, 25, anstränger sin lilla hjärna... när han tänker går det inte fort. På grund av sitt hjässbens, pannbens, tinningbens och nackbens oerhörda tjocklek är hans hjärnvolym mycket begränsad. Därför är han dum i huvudet. Och därför har han svårt att komma ihåg drömmen. Han försöker minnas, han FÖRSÖKER, och lätta minnesspår framträder faktiskt, likt svagt färgad rök i dimma. Han hade drömt att ondskan inte regerade världen, så var det. Han börjar skälva av obehag vid denna hemska tanke, onanerar, äter sin egen sperma och blir åter lugn. Han somnar om, och fnyser ljudligt av välbehag när han börjar drömma om att fuska och bete sig som ett svin.
 |
| Hur Sergio, 25, ser ut när han äter sin egen sperma |
Messis päron och flickvän.
1. Messis morsa är så JÄVLA lik sin onda son
2. Messis flickvän är så JÄVLA söt. Tydligen dras skönhet till ondska.
Fuck it, jag lägger upp lite fler bilder på henne
Real Madrid vs Bayern München
Det fanns en tid i Onsdags, precis efter Cristiano Ronaldos 2-0, under vilken jag kände ungefär såhär:
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Allt var helt enkelt åt helvete. Bayern hade fått en hård straff emot sig (säger inte att den var fel, säger bara att den var hård), Robben hade missat öppet mål och Pepe, denna vidriga schakal bland män, vädrade as och förruttnelse, vilket stimulerade alla onda delar i hans svarta limbiska system och gav honom en erektion som syntes ända ner till helvetet och far hans (hans far är djävulens rövhål). Men de bayerska hjältarna gav inte upp. De visste att det de kämpade för var allt det som var rätt, och att deras kamp skulle leva kvar även efter att de stupat. Så Schweinsteiger manade på sina mannar. För att gå till strids mot kommersialismen som strömmade ner från de vita väggarna på Santiago Bernabeu. För att gå till strids mot Pepes oändliga ondska.
Och visst stred de. Tempot var... Shadowfaxigt. En böljande storm som måste dödat mången överviktiga med svaga hjärtan runt om i världen och som fick mig att gripa efter mitt slagsvärd. Känslan av att falla handlöst och okontrollerat fyllde en med osäkerhet och paranoia. Det fick en förbereda sig på regeringar i upplösning, på utkablade bilder av Peterskyrkan som störtade samman i ett svampmoln av damm och skuggor, på enorma skogsbränder, på djur som samlades i stora antal på högre belägen terräng där Lejon och Lamm grät tillsammans över jordens undergång.
Att säga att första halvlek var "spännande" skulle vara som att säga att Rihanna "ser bra ut", alltså en underdrift som bara kan beskrivas som ett helgerån och en hädelse, med döden som enda värdiga straff. Rihanna "ser inte bra ut". Hon är så JÄVLA snygg. Och den första halvleken mellan Real Madrid och Bayern München är antagligen den bästa jag sett i mitt 21-åriga liv.
Expressens Johan Orrenius formulerade det kanske bäst när han skrev följande:
"Jag tror aldrig jag har blivit så skamlöst underhållen av en fotbollshalvlek. Real anföll. Bayern anföll. Cristiano Ronaldo gjorde två mål. Arjen Robben reducerade. Men det var egentligen inte målen som var grejen, utan intensiteten och känslan av att går jag och pissar nu riskerar jag att missa mer fotbollskonst än vad jag vanligen samlar på mig på ett helt år. Det kunde förstås inte fortsätta så. Det hade blivit för mycket. Då hade vi varit tvungna att låta Chelsea spela mot två motståndare i finalen."
Första halvlek slutade alltså 2-1. Och den var en propaganda för fotbollen bra nog för att få Leni Riefenstahl att skjuta sig själv i huvudet av gränslös skam.
Den andra halvleken har beskrivits som tråkig. Men om man tycker det är man ett jävla retarderat cp. Alltså man är cp OCH efterbliven. För det var nu spänningen kröp in under huden på spelarna, och det var ett fascinerande skådespel i mänsklig psykologi och natur. Bayern förde matchen alltmer, men de vågade inte riktigt kasta fram allt folk som de gjort tidigare. Någonstans var andra halvlek baksmällan efter en vild kväll på Reperbahn, där de båda lagen insett hur mycket energi de gjort av med i den frustande inledningen. Och matchen gick till förlängning där Real Madrid faktiskt var det vassare laget, men som man nästan insett redan i början av andra halvlek skulle matchen inte avgöras där, utan gå till straffar.
Nu vill jag att du som läser det här föreställer dig följande: Du är fotbollsspelare. I Real Madrid. Vilket alltså innebär att du är så jävla bra. Och du har så jävla stor press på dig. Ditt lag är världens största klubb (ja det är den). Och ni har inte varit i CL-final på över tio år. Sa jag att du hade en sådan jävla ENORM press på dig? Och det är CL-semi. På hemmaplan. Och du stegar fram för att ta en straff. Du bär världen på dina axlar. Det är ett under att du ens står. Skulle du vilja möta följande man 11 meter framför dig?
Bayern München vann och gick till final.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Allt var helt enkelt åt helvete. Bayern hade fått en hård straff emot sig (säger inte att den var fel, säger bara att den var hård), Robben hade missat öppet mål och Pepe, denna vidriga schakal bland män, vädrade as och förruttnelse, vilket stimulerade alla onda delar i hans svarta limbiska system och gav honom en erektion som syntes ända ner till helvetet och far hans (hans far är djävulens rövhål). Men de bayerska hjältarna gav inte upp. De visste att det de kämpade för var allt det som var rätt, och att deras kamp skulle leva kvar även efter att de stupat. Så Schweinsteiger manade på sina mannar. För att gå till strids mot kommersialismen som strömmade ner från de vita väggarna på Santiago Bernabeu. För att gå till strids mot Pepes oändliga ondska.
Och visst stred de. Tempot var... Shadowfaxigt. En böljande storm som måste dödat mången överviktiga med svaga hjärtan runt om i världen och som fick mig att gripa efter mitt slagsvärd. Känslan av att falla handlöst och okontrollerat fyllde en med osäkerhet och paranoia. Det fick en förbereda sig på regeringar i upplösning, på utkablade bilder av Peterskyrkan som störtade samman i ett svampmoln av damm och skuggor, på enorma skogsbränder, på djur som samlades i stora antal på högre belägen terräng där Lejon och Lamm grät tillsammans över jordens undergång.
Att säga att första halvlek var "spännande" skulle vara som att säga att Rihanna "ser bra ut", alltså en underdrift som bara kan beskrivas som ett helgerån och en hädelse, med döden som enda värdiga straff. Rihanna "ser inte bra ut". Hon är så JÄVLA snygg. Och den första halvleken mellan Real Madrid och Bayern München är antagligen den bästa jag sett i mitt 21-åriga liv.
Expressens Johan Orrenius formulerade det kanske bäst när han skrev följande:
"Jag tror aldrig jag har blivit så skamlöst underhållen av en fotbollshalvlek. Real anföll. Bayern anföll. Cristiano Ronaldo gjorde två mål. Arjen Robben reducerade. Men det var egentligen inte målen som var grejen, utan intensiteten och känslan av att går jag och pissar nu riskerar jag att missa mer fotbollskonst än vad jag vanligen samlar på mig på ett helt år. Det kunde förstås inte fortsätta så. Det hade blivit för mycket. Då hade vi varit tvungna att låta Chelsea spela mot två motståndare i finalen."
Första halvlek slutade alltså 2-1. Och den var en propaganda för fotbollen bra nog för att få Leni Riefenstahl att skjuta sig själv i huvudet av gränslös skam.
Den andra halvleken har beskrivits som tråkig. Men om man tycker det är man ett jävla retarderat cp. Alltså man är cp OCH efterbliven. För det var nu spänningen kröp in under huden på spelarna, och det var ett fascinerande skådespel i mänsklig psykologi och natur. Bayern förde matchen alltmer, men de vågade inte riktigt kasta fram allt folk som de gjort tidigare. Någonstans var andra halvlek baksmällan efter en vild kväll på Reperbahn, där de båda lagen insett hur mycket energi de gjort av med i den frustande inledningen. Och matchen gick till förlängning där Real Madrid faktiskt var det vassare laget, men som man nästan insett redan i början av andra halvlek skulle matchen inte avgöras där, utan gå till straffar.
Nu vill jag att du som läser det här föreställer dig följande: Du är fotbollsspelare. I Real Madrid. Vilket alltså innebär att du är så jävla bra. Och du har så jävla stor press på dig. Ditt lag är världens största klubb (ja det är den). Och ni har inte varit i CL-final på över tio år. Sa jag att du hade en sådan jävla ENORM press på dig? Och det är CL-semi. På hemmaplan. Och du stegar fram för att ta en straff. Du bär världen på dina axlar. Det är ett under att du ens står. Skulle du vilja möta följande man 11 meter framför dig?
Bayern München vann och gick till final.
torsdag 26 april 2012
Englands största klubbar genom tiderna, plats 9.
Marcus Leifby på aftonbladet har sedan en tid tillbaka i en nätdokumentärserie gått igenom vad han kallar "the big 10" , dvs de 10 största klubbarna England. En trevlig serie, och framförallt en trevlig idé! Problemet är bara att dessa 10 klubbar har röstats fram av svenska folket självt, vilket lett till att skrattretande småklubbar såsom Leeds, West Ham och Millwall behandlas på bekostnad av t.ex. Everton. Av detta har jag dragit två slutsatser:
1. Svenska folket är idioter.
2. Jag måste nog göra en egen lista.
Till skillnad från Svenska Folkets lista bygger den här på fakta och inte på vilka lag som är coola i filmen Green Street Hooligans. Listan berättar helt enkelt vilka klubbar som har varit mest framgångsrika, mao. i vilken utsträckning de har rätt att kalla sig storklubbar. I första hand har jag utgått ifrån antal titlar, där FA-cupen och ligan rankas lika (FA-cupen är ju egentligen mer prestigefylld, men ligan ger en bättre fingervisning om faktisk kvalitet). I andra hand har jag vänt mig till marathontabellen, och slutligen har jag tagit viss hänsyn till Europeiska titlar.
Alltså finns det ingen som kan, får eller bör vilja kritisera den här listan eftersom den bygger på totalt autistiska och därmed objektiva matematiska formler och principer. Det är helt enkelt bara att tugga och svälja. Var så goda, här kommer lag nr. 9!
PS. Anledningen till att jag börjar på 9 är att det var otroligt jämt kring 10:e-platsen, och alla inblandade lag (Blackburn, Sunderland etc.) var jättetråkiga att skriva om. Istället:
Alltsedan ärkerivalen United börjat breda ut sitt supporterupptagningsområde över hela den kända världen så har City börjat se sig själva som den enda "riktiga" Manchesterklubben. Huruvida detta stämmer eller inte kan diskuteras, men helt klart är att City genom åren har haft en av de mest lojala supporterskarorna i England. Tidigare hade klubben ett rykte om att vara extremt ojämna och stå för märkliga och ologiska resultat, ett beteende som fått namnet "typical City".
Klubben grundades av William Beastow och Anna Connel, i ett försök att bringa ljus och glädje till de sämre förmedlade i industristadens slumområden. Genom detta fick klubben en arbetarklassprägel som fortfarande i allra högsta grad finns kvar.
City vann FA-cupen redan 1894, men lyckades inte etablera sig som ordentlig toppklubb förrän under 30-talet. Den verkliga guldåldern inföll i i slutet av 60-talet, när City vann både ligan och cupen. Noterbart är att City vann ligan samma år som United vann Europacupen, 1968, vilket för de blå fansen var all bevisning som behövdes för att kunna kalla sig Europas Kungar.
I och med FA-cupfinalförlusten 1981 påbörjade City en färd neråt och nådde absolut Rock Bottom när man åkte ur dåvarande div. 1 1998. Sen dess har klubben kommit tillbaka med besked, och allteftersom pengar från de nya ägarna i Abu Dhabi (sedan 2008) pumpas in så tillkommer nya stjärnspelare. Det arabiska styret har dock än så länge bara genererat en titel, och hur framgångsrikt laget än blir så är många oroliga att lagets själ håller på att vattnas ur fullständigt, vilket rivningen av klassiska hemmaarenan Maine Road 2003 kan ha varit ett bevis på.
Klubbfakta
Grundad 1884
Ägare: Mansour bin Zayed Al Nahyan, Förenade Arabemiraten
Ordförande: Khaldoon Al Mubarak, Förenade Arabemiraten
Tränare: Roberto Mancini, Italien
Kapten: Vincent Kompany, Belgien
Ligamästare: 2 ggr (1937, 1968)
Cupmästare: 5 ggr (19084, 1934, 1956, 1969, 2011)
Europatitlar: Cupvinnarcupen 1970
Hemmaplan: Eithad Stadium, Manchester,
/Kulturell/Religös tillhörighet: Protetstantisk, arbetarklass, senare lokal.
Kändissupportern: Noel Gallacher är visserligen katolik, men har genom sitt ständiga kändisskap och envetna tjat för många blivit THE City Supporter. Brorsan Liam är även han blå om hjärtat, men har svårt att uttrycka fulla meningar och får därför i sammanhanget stå tillbaka för sin bror. Att dessutom Johnny Marr påstås hålla på klubben bestryker dess status som en elektromagnet för dryga indiemän med stort hävdelsebehov.
Smeknamn: The Citizens, The Blues, Shitty
Valspråk: Pride in Battle (Superbia in proelio)
1. Svenska folket är idioter.
2. Jag måste nog göra en egen lista.
Till skillnad från Svenska Folkets lista bygger den här på fakta och inte på vilka lag som är coola i filmen Green Street Hooligans. Listan berättar helt enkelt vilka klubbar som har varit mest framgångsrika, mao. i vilken utsträckning de har rätt att kalla sig storklubbar. I första hand har jag utgått ifrån antal titlar, där FA-cupen och ligan rankas lika (FA-cupen är ju egentligen mer prestigefylld, men ligan ger en bättre fingervisning om faktisk kvalitet). I andra hand har jag vänt mig till marathontabellen, och slutligen har jag tagit viss hänsyn till Europeiska titlar.
Alltså finns det ingen som kan, får eller bör vilja kritisera den här listan eftersom den bygger på totalt autistiska och därmed objektiva matematiska formler och principer. Det är helt enkelt bara att tugga och svälja. Var så goda, här kommer lag nr. 9!
PS. Anledningen till att jag börjar på 9 är att det var otroligt jämt kring 10:e-platsen, och alla inblandade lag (Blackburn, Sunderland etc.) var jättetråkiga att skriva om. Istället:
9. Manchester City FC
Klubben grundades av William Beastow och Anna Connel, i ett försök att bringa ljus och glädje till de sämre förmedlade i industristadens slumområden. Genom detta fick klubben en arbetarklassprägel som fortfarande i allra högsta grad finns kvar.
City vann FA-cupen redan 1894, men lyckades inte etablera sig som ordentlig toppklubb förrän under 30-talet. Den verkliga guldåldern inföll i i slutet av 60-talet, när City vann både ligan och cupen. Noterbart är att City vann ligan samma år som United vann Europacupen, 1968, vilket för de blå fansen var all bevisning som behövdes för att kunna kalla sig Europas Kungar.
I och med FA-cupfinalförlusten 1981 påbörjade City en färd neråt och nådde absolut Rock Bottom när man åkte ur dåvarande div. 1 1998. Sen dess har klubben kommit tillbaka med besked, och allteftersom pengar från de nya ägarna i Abu Dhabi (sedan 2008) pumpas in så tillkommer nya stjärnspelare. Det arabiska styret har dock än så länge bara genererat en titel, och hur framgångsrikt laget än blir så är många oroliga att lagets själ håller på att vattnas ur fullständigt, vilket rivningen av klassiska hemmaarenan Maine Road 2003 kan ha varit ett bevis på.
Klubbfakta
Grundad 1884
Ägare: Mansour bin Zayed Al Nahyan, Förenade Arabemiraten
Ordförande: Khaldoon Al Mubarak, Förenade Arabemiraten
Tränare: Roberto Mancini, Italien
Kapten: Vincent Kompany, Belgien
Ligamästare: 2 ggr (1937, 1968)
Cupmästare: 5 ggr (19084, 1934, 1956, 1969, 2011)
Europatitlar: Cupvinnarcupen 1970
Hemmaplan: Eithad Stadium, Manchester,
/Kulturell/Religös tillhörighet: Protetstantisk, arbetarklass, senare lokal.
Kändissupportern: Noel Gallacher är visserligen katolik, men har genom sitt ständiga kändisskap och envetna tjat för många blivit THE City Supporter. Brorsan Liam är även han blå om hjärtat, men har svårt att uttrycka fulla meningar och får därför i sammanhanget stå tillbaka för sin bror. Att dessutom Johnny Marr påstås hålla på klubben bestryker dess status som en elektromagnet för dryga indiemän med stort hävdelsebehov.
Smeknamn: The Citizens, The Blues, Shitty
Valspråk: Pride in Battle (Superbia in proelio)
onsdag 25 april 2012
tisdag 24 april 2012
Kvällen
Papprena från mackorna ligger under sittplatserna på den gigantiska tapasskålen öppen mot medelhavshimlen
1000€. Hur bortkastade de kan vara. 1000€. Yuhori Nakata, 25, skrider ner till taxin. Hennes Messi-tröja är kladdig av tilltugg hon spillt under lagets i hennes hjärtas vilda dödskamp.
Paco och Pedro, 56 och 47 är uppgivna. Föreställningen de blivit lovade av sin president var ovärdig.
Och Lionel Messi, 25, gråter. Han gråter över sin missade straff, över sin lilla kuk, över sin träff i stolpen, över hur mycket av hans värde som människa helt är beroende av vad han förmår att prestera i tapasskålen.
Sergio, 25, har krupit ner i kloaken. Han sitter och andas in de lugnande ångorna av avföring och äckel. Lössen kryper i hans päls. De är hans vänner. Hans bästa vänner. Sergios, 25, svans är rosa, hans råttänder glimmar oädelt i mörkret. Och han gråter. Han gråter ondskans tårar. Försöker sprida ondskan genom det smutsiga vattnet. Kommer Didier, 34, att besöka vattendraget för att släcka sin törst?
Nej. Didier, 34, kommer inte ner. Han är på väg bort. Från tapasskålen och Medelhavet och Paco, 56, och Pedro, 47, och Yuhori Nakata, 25.
För ondskan behöver inte alltid segra. Den gör det ofta. Men ibland tvingas kloakråttorna ner i kloakerna bland mössen. Ibland är 1000€ bortkastade. Och ibland tvingas även de största inse att deras värde är förgängligt och att deras kukar är små.
1000€. Hur bortkastade de kan vara. 1000€. Yuhori Nakata, 25, skrider ner till taxin. Hennes Messi-tröja är kladdig av tilltugg hon spillt under lagets i hennes hjärtas vilda dödskamp.
Paco och Pedro, 56 och 47 är uppgivna. Föreställningen de blivit lovade av sin president var ovärdig.
Och Lionel Messi, 25, gråter. Han gråter över sin missade straff, över sin lilla kuk, över sin träff i stolpen, över hur mycket av hans värde som människa helt är beroende av vad han förmår att prestera i tapasskålen.
Sergio, 25, har krupit ner i kloaken. Han sitter och andas in de lugnande ångorna av avföring och äckel. Lössen kryper i hans päls. De är hans vänner. Hans bästa vänner. Sergios, 25, svans är rosa, hans råttänder glimmar oädelt i mörkret. Och han gråter. Han gråter ondskans tårar. Försöker sprida ondskan genom det smutsiga vattnet. Kommer Didier, 34, att besöka vattendraget för att släcka sin törst?
Nej. Didier, 34, kommer inte ner. Han är på väg bort. Från tapasskålen och Medelhavet och Paco, 56, och Pedro, 47, och Yuhori Nakata, 25.
För ondskan behöver inte alltid segra. Den gör det ofta. Men ibland tvingas kloakråttorna ner i kloakerna bland mössen. Ibland är 1000€ bortkastade. Och ibland tvingas även de största inse att deras värde är förgängligt och att deras kukar är små.
måndag 23 april 2012
Bajen - BP 3-1
Eftersom jag har tenta på fredag orkar jag inte skriva särskilt långt om kvällens stockholmsderby, utan konstaterar bara att Bajen nyss gjort sin bästa match för säsongen. I kväll blev jag särskilt imponerad av Rynell (som alltid) och Lallet (fantastisk första-touch och 1 1/2 mål). Sedan tycker jag att Billy Schuler måste spela. Han har, efter Rynell, bäst touch i laget och vrider och vänder fantastiskt med bollen. Och Bojassén gör mål igen. Tror fan vi kommer tillbaka till Allsvenskan nu.
Allvar
Här är en bild på Kyle Walker efter att han tilldelats priset för årets unga spelare i Premier League. Men varför ser du så allvarlig ut Kyle?
Som jag ser det finns det några olika alternativ:
Som jag ser det finns det några olika alternativ:
- Han var inte beredd på att det fanns en kamera två meter ifrån honom.
- Han tror att han ser skräckinjagande ut när han gör sådär men egentligen ser han ju bara ut som ett jävla CP.
- Han har lovat att inte le igen förrän Spurs spelar Champions League.
Kollar igenom lite gamla inlägg...
...och tiderna förändras. De utopiska drömmarna som stänkte över inläggen från i vintras om ett Barca i kris besannades. Och det som sades ironiskt om andra lag är inte längre ironiskt:
Ärligt talat sjukt rimligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)