I dimman

Kortfilmen ovan heter "Hedgehog in the fog". Den handlar om Hedgehog som ska genom skogen för att träffa sin kompis Bear cub och räkna stjärnor. Det hela avlöper väl (det är bara en konstig uggla som går efter honom ett tag och härmar det han gör som avviker från det normala) fram till att en vägg av dimma uppenbarar sig, och i den finns en vacker vit häst. Hedgehog undrar: "om hästen lägger sig ner i dimman för att sova, kommer den att kvävas i dimman?". Han beger sig in i den för att se efter själv. Inne i dimman blir allt jävligt surrealistiskt; ett fallande löv ter sig gigantiskt och kvävande ena ögonblicket för att i nästa ligga bredvid Hedgehog. Från under lövet glider en snigel fram - lövet verkar inte bekomma honom alls - och Hedgehog tar efter nån sekunds våndande upp lövet, betraktar det och inser att det kanske inte var så farligt ändå. Fler saker framträder under Hedgehogs vandring i diset; en fladdermus flyger förbi vilket skrämmer upp honom igen, ugglan kommer tillbaka och hoar bakom Hedgehogs rygg (Hedgehog avfärdar honom som mysko), och Hedgehog tappar sin sylt som han haft med sig till Bear cub. Genom diset kan Hedgehog höra Bear cub skrika efter honom. Plötsligt kommer en hund och lämnar tillbaka sylten - finns det inte lite godhet där i dimman ändå? Bear cub skriker igen och Hedgehog springer honom till mötes, ramlar i en flod, blir hjälpt iland av en Någon (en fisk) och slutligen hittar han till Bear cub. Men ändå är det kanske inte som han trodde det skulle vara där hos Bear cub. "Vem annan än du vet hur man räknar stjärnorna?!", säger Bear cub. Och det är förvisso sant, och visst är det underbart att vara tillsammans igen och räkna dem... men det kanske finns något annat där ute som är ännu mer kittlande? I dimman?

"Hedgehog in the fog" kan efter en första titt verka väldigt surrealistisk och vag, men efter några gånger inser man att den inte är det: Den handlar om en person. Yuriy Norshteyn som regisserat filmen kanske inte direkt hade det i åtanke (personen som åsyftas i filmen föddes tio år efter filmen gjordes), men såhär är det i alla fall: Hedgehog är ju Cristiano Ronaldo.

Som liten hejade Cristiano Ronaldo på Real Madrid och drömde om stjärnorna. SÅ: han bestämde sig för att ge sig ut på äventyr. En uggla följde efter honom och härmade allt han gjorde (Nani), först utanför skogen (Sporting CP) och sedan i dimman (Premier League). Dimman skrämde Cristiano till en början: tacklingar flög mot honom från alla håll och han höll händerna för ansiktet. Men efter ett tag insåg han att tacklingarna mest var på boll ändå och inte så jävla farliga (mindre spelare än han själv reste ju sig upp efteråt, borstade bort gräset från knäna och fortsatte). Så han blev lite mer av en man än han var innan (kanske skulle han aldrig blivit det om han inte vågat sig in i dimman?). Visst en fladdermus (Ruud van Nistelrooy) flög förbi och var läskig, men ändå växte han stadigt och verkade för ett tag faktiskt helt glömt bort sin destination (Real Madrid). Han hittade ju till och med vänner (Evra, Anderson) i dimman! Men så hör han Bear cubs röst genom diset och kommer ihåg vad han skulle göra... en fisk (Jorge Mendes) för honom genom vattnet och fram till Bear cub. Och där tror ju Cristiano till en början att han ska vara lycklig och färdig. Men så börjar en kluvenhet smyga sig på i honom. Cristiano börjar prata om hur lycklig han var i Manchester United, inte för att Bear cub är dålig, tvärt om, Bear cub berömmer gång på gång Cristiano för hur många mål han gör, och Cristiano understryker hur underbart det är att äntligen få vara i klubben han hejade på som liten... men gång efter annan uttalar han sig ändå om hur kan i framtiden vill återvända till Manchester United.

Hedgehogs undran när han gick in i dimman var om hästen skulle drunkna om den la sig för att sova. Men Hedgehog tänkte inte på om han själv skulle göra det. Och även om han kom ut ur diset... var det inte en liten del av honom som kanske drunknade ändå? Någon bit av honom som blev kvar där inne i dimman med hästen?

Fifa Ballon d'Or 2013

Boll 

Fifa Ballon d'Or kommer att delas ut den trettonde januari 2014. Man kan tycka vad man vill om att statusen på Ballon d'Or förändrats sen det slogs ihop med Fifa World Player of the Year (skulle verkligen Wesley Sneijder kommit utanför topp tre 2010 om France Football fortfarande delat ut priset?) men nu är det som det är och faktum kvarstår att det är den finaste individuella titeln en spelare kan vinna. Följande 23 spelare är nominerade:

Gareth Bale (Real Madrid/Wales), Edinson Cavani (Paris St Germain/Uruguay), Radamel Falcao (Monaco/Colombia), Eden Hazard (Chelsea/Belgium), Zlatan Ibrahimovic (Paris St Germain/Sweden), Andres Iniesta (Barcelona/Spain), Philipp Lahm (Bayern Munich/Germany), Robert Lewandowski (Borussia Dortmund/Poland), Lionel Messi (Barcelona/Argentina), Thomas Muller (Bayern Munich/Germany), Manuel Neuer (Bayern Munich/Germany), Neymar (Barcelona/Brazil), Mesut Özil (Arsenal/Germany), Andrea Pirlo (Juventus/Italy), Franck Ribery (Bayern Munich/France), Arjen Robben (Bayern Munich/Netherlands), Cristiano Ronaldo (Real Madrid/Portugal), Bastian Schweinsteiger (Bayern Munich/Germany), Luis Suarez (Liverpool/Uruguay), Thiago Silva (Paris St Germain/Brazil), Yaya Toure (Manchester City/Ivory Coast), Robin van Persie (Manchester United/Netherlands), Xavi (Barcelona/Spain).

Det finns mycket man kan säga om ovanstående lista när man summerar skeendena under den period som skall bedömas av "coaches and captains of international teams, as well as journalists from around the world". Vad gör Xavi där exempelvis? Vad gör Olof Mellberg inte där? Jusste han ror omkring i ett vikingaskepp. Men förutom honom då? Marco Reus, Sergio Busquets, Illkay Gündogan, Mario Götze, Juan Mata (för visst gjorde han en mycket bättre och framför allt jämnare säsong än Eden Hazard) och Toni Kroos är alla spelare som förtjänar att vara på listan framför namn som absolut är stora spelare men som ändå inte haft sina allra starkaste "kalenderår" (jag tänker på spelare som Andrea Pirlo, Manuel Neuer och Mesut Özil).

Men egentligen är det väl egentligen ganska sak samma vem som är bland de 23 bästa spelarna i världen. Det vi egentligen är intresserade av är så klart vem som är bäst. I mina ögon är det tre spelare som gör upp om utmärkelsen och de heter Lionel Messi, Franck Ribéry och Cristiano Ronaldo.

Jag skulle ranka spelarna såhär (under kalenderåret 2013)

Ettan

1. Franck Ribéry

Ett inte jättekontroversiellt val. "Fransk fotbolls juvel", som Zinedine Zidane kallade honom, eller "Ärrtorsken" som mindreåriga franska horor kallar honom, var den bästa spelaren i det Bayern Munchen som tog både trippeln och Barcelonas rövhål i våras. Redan fått UEFA Best Player in Europe Award 2013. Utsågs till Champions Leagues bästa spelare. Ägde.






2. Lionel Messi

Tvåan

Lionel Messi är naturligtvis fortfarande världens bästa fotbollsspelare. Vann ligan och skytteligan i Spanien (46 mål på 32 matcher wtf), 8 mål i Champions League och totalt 60 mål på 50 matcher. Så jävla bra.









3. Cristiano Ronaldo

Upp med huvudet! Du kom trea!

Ett sämre målsnitt än Messi förra säsongen (dock ett lite bättre den här säsongen). Vann Champions Leagues skytteliga med tolv mål men vann inget annat och även om han gjorde en fantastisk säsong individuellt så får han faktiskt nöja sig med en tredjeplats när han inte tog en enda titel. Har dock fortfarande fotbollsvärldens snyggaste flickvän vilket vi får hoppas kommer vara en tröst i den trettonde januarimörkret.

Världens bästa klubbmärken

AIK

När man ska lista världens bästa klubbmärken (och det ska man ju) är det kanske viktigaste av allt att först och främst distansera sig från klubbsympatier. Om Allmänna idrottsklubbens tre torn som tronar ovanpå en sköld där en sol, allmänna idrottsklubbens initialer och det faktiskt ganska ädla årtalet 1891 (Karl Gerhard föds och Helsingfors får hästspårvagnar) samsas, får min konstkännarådra att pulsera särskilt ska Allmänna idrottsklubbens märke upp på listan. Om Barcelonas ikoniska sköld med georgkors och katalanflagga och boll förtjänar att vara på listan rent objektivt, får jag helt enkelt vara objektiv. Oavsett om jag hatar AIK och oavsett om jag hatar Barcelona ska jag vara en ädel och rättfärdig listmakare. För visst kan sköldarna orcherna bär prydda av Ögat vara häpnadsväckande? Och visst kan den vita handen på Uruk-Hais hjälmar vara farligt vacker?

Det andra man ska göra är fundera över klubbmärket och ställa sig själv frågan: "Vad säger det här klubbmärket om klubben i fråga? Det kan visserligen vara vackert, men då kan man ju lika gärna kolla på Spirit. Vad SÄGER klubbmärket om klubben?"

A.C. FIdenza 1922

A. C. Fidenza 1922 i Serie Ds klubbmärke är väl visserligen inget som faller mig i smaken rent estetiskt, men om det SKULLE göra det skulle jag ändå inte ta med det på listan eftersom jag efter lite research kunnat konstatera att Fidenza inte är fullt av pegases i svart-vit-randiga tröjor som spelar fotboll. Om A. C. Fidenza 1922 valde att ha något som exempelvis påminde om det romarläger som ligger till grund för staden (Fidentia betyder tydligen romarläger) skulle det hela varit en annan femma. Men nu blev det en efterbliven pegas istället.

Det tredje och sista man ska göra är att helt enkelt vara ytlig. Hur vackert är klubbmärket? Rent estetiskt. Om jag var dörrvakt på säg Berns i Stockholm och en massa klubbmärken köade för att komma in - vem skulle få komma innanför de röda repen över vilka jag basade?

Här kan du utan tvekan uppfylla de andra kriterierna, men är du inte tillräckligt snygg får du gå till Dovas. 

Espérance de Tunis

Sen gillar jag ju i och för sig Dovas mer än Berns men det är en annan historia.

Men aja, som sagt: du kan uppfylla alla andra kriterier ett bra klubbmärke ska ha men är du ful och ser konstig ut så... ja. Berns. Dovas. Hela den grejen.

Espérance de Tunis klubbmärke må säga en hel del om hur det såg ut på Tunis gator 1919 (glada arabpojkar i fezer sprang omkring och sparkade boll) men även om jag älskar att det här klubbmärket existerar så håller det inte rent estetiskt. Ett klubbmärke ska inte se ut som när man hittar en gammal serietidning på nåns landställe med en riktigt random protagonist på omslaget.

Så kommer vi då till listan!

FEM

Olympiakos FC: Motsatsen till historielös. Ren och enkel. Klassisk. Ädel.

FYRA

AFC Ajax: Ajax, som även i övrigt är en ädel och värdig klubb, har ett klubbmärke som likt Ajaxs spelidé är mycket estetiskt tilltalande. Gubben på bilden är den grekiske hjälten Ajax som är utritad med elva streck (ett för varje spelare). Ajax beskrivs som "vicious, fearless, strong and powerful but also with a very high level of combat intelligence" vilket kanske inte är det man förknippar med klubben sen Zlatan lämnade för Juventus men fan ändå: Ett mycket nobelt märke.

TRE

Celtic FC: Symboliken som Celtics emblem bär på är väl kanske inte jag den bäst lämpade att avhandla med tanke på att jag har två bloggkollegor som bott i Skottland. Det jag kan konstatera är att förutom att vara rasande vackert (grönt och vitt jue) går det bortom fotbollen och betyder mer än jag antagligen kan greppa. Givetvis också ett plus när årtalet är så åldrigt.

TVÅ

CSKA Moskva: Brutal. Профессиональный футбольный клуб ЦСКА Москва (Professional Football Club Central Sports Club of Army Moscow) har ett klubbmärke som ser ut som en höstmissil. Så vacker. Så rå. Så rysk.

ETT

AS ROMA: Ja vad säger man? Roms grundare på emblemet till Roms största klubb. Jag slås av Roms storhet. Regerade de verkligen hela Europa? Dimman ligger tät över slagfältet där ytterligare ett gäng barbarer nedgjorts. Hjälmar med röda plymer och perfekta intrikata sköldformationer framträder för min syn. Rom ändå. Fucking Rom.

Sjuk Toni Kroos-statistik inför kvällens match mot Plzeň

Bäva Horvaths och Horavas!

Reaktioner på lottningen

Efter lottningen idag loggade jag in på blogger.com och utförde ett taffligt och patetiskt försök att klä mina tankar i ord och sedan presentera dessa ord i ett blogginlägg. Försöket blev taffligt och patetiskt eftersom det helt enkelt inte gick, vilket jag snart också insåg. Och det var i det här läget som jag drog mig till minnes ett citat från den gamla Hugh Grant-rullen "Fyra Bröllopp och en Begravning".

Filmen i stort är framförallt ihågkommen hos mig för att Rowan Atkinson var rolig, och för att jag lackade ur på att Hugh Grants rollkaraktär väljer den plastiga och tvådimensionella Andie MacDowell framför Kristin Scott-Thomas' mycket mer sympatiska och tilldragande roll i slutet.

Men det jag mindes nu var inte någon av dessa begivenheter, utan istället det som karaktären Matthew säger i minnestalet till sin partner Gareth på dennes begravning. Han säger "forgive me if i turn from my own feelings to the words of another splendid bugger", och illustrerar därmed hur ens språkliga förmåga i stunder av stark känslomässighet kan kännas otillräckliga, och därför ofta bättre illustreras av det som någon annan har sagt eller yttrat vid en liknande situation.

Även om ens livs kärleks frånfälle naturligtvis inte kan mäta sig med den sorg som uppstår när man står öga mot öga med att ha blivit lottad mot Portugal i playoff, så har jag ändå bestämt mig för att här använda mig av Matthews lösning, och citerar någon som helt enkelt uttryckt de känslor jag själv inte kunnat beskriva. Matthew valde ett Auden-citat, jag väljer istället fotbollsvärldens motsvarighet, och genljuder de ord som Taco, den mest älskade av alla Västgötabygdens söner, lät yttra efter lottningen.

"Det var skit" sa han. Och mer finns inte att säga.

Gut gemacht von Lahm

Harry Redknapp hit in face

Januzaj skriver på nytt för United

Denna lördagsmorgon vaknade jag med ett ytterst glädjande besked på min facebook- och twitterfeed:

Adnan Januzaj har kritat på ett 5-års kontrakt för United!

Kolla vad glada alla är! (Tagen från facebook.com/manchesterunited).

Som jag skrev i mitt inlägg efter den unge belgarens succé-"debut" mot Sunderland för två veckor hoppades jag verkligen att United skulle ta det här steget snabbt och inte upprepa misstaget de gjorde med Paul Pogba (den franske supertalangen man släppte som bosman till Juventus). 

David Moyes har uttalat sig efter kontraktsskrivandet och indikerat att han är mer eller mindre lyrisk över att Januzaj nu anförtror sig till United fram tills 2018. I Moyes ögon såg 18-åringen mer lovande ut i Sunderlandmatchen än själve CR7 gjorde i sin debut för United, och kommer bli en viktig kugge i hans lagbygge under åren framöver.

Mina egna reflektioner om spelaren är att han har tekniken och spelförståelsen för att kunna gå riktigt långt. Jag har inte sett tillräckligt av honom för att kunna göra några spådomar om huruvida han kommer att uppnå Ronaldo-klass i den röda tröjan men jag kan åtminstone säga att han har potentialen att gå långt (hur klyschigt den än låter). Som vi alla vet brukar det ju vara en indikation på att en spelare är grym (undantag: Elmander) när han har en benägenhet att dyka och det kriteriet uppfyller ju den unge Adnan utan problem.

Jag höjer mitt glas för en ljus framtid för Adnan Januzaj i Englands största fotbollsklubb och hoppas han blir den talanginjektion Moyes behöver för att se till att United fortsätter vara en titelvinnande klubb!

Missa saker

Man kan ju missa olika saker här i livet. Jag kommer ihåg när Anton E i min klass missade millenieskiftet för att han satt och sket. Jag själv missade 4-4 matchen mot Tyskland för att jag tagit ett halvårs paus från fotbollen. Samma sak med Zlatans fyra mål mot England. Det var ju jobbigt när man insåg det, och Anton E var väl inte skitglad heller (är man nio är det väl ganska coolt att se när hela himlen exploderar i färger och ett nytt millenium inleds). Men man hanterar det. Man kommer över det (till viss del i alla fall) för man missar saker här i livet, och det kan man inte alltid göra nånting åt.

MEN. Vissa saker här i livet är så fruktansvärda att missa att det ALDRIG, aldrig NÅNSIN kommer gå att komma över dem. En sån sak är väl till viss del att missa sitt barns födelse. En sån sak är TILL FULLO att missa när Per Mertesacker "tog för sig rejält på dansgolvet".

Hur FAN såg det ut?

Om ni inte sett det än

Ångesten som uppstår

Det är intressant det här med ångest. Man skulle kunna tänka att det är något rationellt och lättförklarat: när något dåligt händer mår man dåligt och man får ångest. Typ. Dock vet vi "i branschen" att det här med ångest sällan har särskilt mycket med verklig fara eller katastrof att göra, och detta slog mig med enorm kraft igår kväll, när jag märkte hur ångesten på de mest intrikata sätt red min lekamen till vansinnets brant.

Jag ska inte säga att jag inte kände ångest när matchen började med avvaktande spel och brist på initiativ (för det gjorde jag). Jag ska inte säga att jag inte kände ångest när det svenska försvaret på sedvanligt manér knullade upp en fast situation så att Ondskans Joddlarbrigader kunde ta ledningen (för det gjorde jag). Och jag ska inte säga att jag inte kände ångest även när det stod 1-1 men man visste att det inte räckte och klockan började krypa upp mot 90. För det gjorde jag verkligen.

MEN (som Glenn skulle ha sagt) denna ångest var dock ingenting, absolut INGENTING, i jämförelse med den ångest jag kände när Källström just smekt iväg den där kosmiskt sensuella lyran i gapet på vår Älgakapten, som sedan förvaltat den sådär självklart som bara han kan. För det var ju så vackert. Och det var ju så underbart. Och allt jag kunde tänka var: tänk om det här spricker. Tänk om Den Jävla Helvetes-Alaba dundrar in kvitteringen i slutminuterna. Tänk om denna skönhet och glädje förgås. Då. Vet. Jag. Inte. Vad. Jag. Knullning. Gör.

Under matchens sista fem minuter tänkte jag på riktigt att det var det värsta jag mått i hela mitt liv någonsin. Varje rörelse i min kropp kändes som tusen nålar samtidigt som jag inte kunde sitta still. Jag skrek. Jag svettades. Jag jämrade. Jag var en spillra av en människa. För i mitt huvud rullade bara mardrömmen på. De kommer göra mål. Det kommer att spricka. Guldet blir till sand. Helvetes jävla kuk. När slutsignalen gick kunde jag inte ens jubla; allt jag kände var en lättnad och en avspänning som var så stor att glädjen fick komma först efteråt.

Och jag tror att detta är nyckeln till mycket fotbollsrelaterad (och annan) ångest: det är först när man har något vackert som man har något att förlora, och det är först då som den riktiga ångesten slår till. Trots att nationens fotbollsmässiga situation var långt sämre INNAN de där två målen kom så är det först när de infallit som man på allvar börjar må dåligt. Det är först då man har fått en glimt av vad det är man går miste om. Naturligen följer ångesten. Men naturligen följer också, i alla fall den här gången, den enorma lättnaden, glädjen och stoltheten som uppstår när man fattar att vi faktiskt klarade det, att löftet höll, och att gårdagens helt sagolika narrativ inte var en bristande illusion utan faktiskt fick vara så där alldeles underbart verklig som bara en fotbollsmatch kan vara.


Jag orkar inte göra en matchanalys ordentligt men lite godtycklig betygsättning är ju aldrig fel så här får ni helt enkelt min bedömning av landslagsälgans insats igår, spelare för spelare:

ANDREAS ISAKSSON ++++
Visserligen osäker i luftspel och med fötterna, men man måste ändå älska en man som, för jag vet inte vilken gång i ordningen, håller kvar Sverige i en match genom sina avgörande räddningar på det här sättet. Är som en gammal Volvo som visserligen inte är jättespektakulär men som är trygg och säker och framförallt bara går och går och går, år efter år. Fan vad jag älskar Volvo. Fan vad jag älskar Andreas Isaksson.

MIKAEL LUSTIG +++
Att han är Sveriges bästa back säger kanske inte så mycket. Men det är han, och jag måste säga att jag gillar Lustigs attackinriktade inställning när han går framåt i plan, även om det inte alltid räcker hela vägen fram. Får onödigt mycket skit.

PER NILSSON ++
Kan rensa. Kan ingenting annat. Är väl det bästa vi har på mittbacken men jag tvivlar starkt på att det är gott nog i playoffen.

MIKAEL ANTONSON +
Väldigt hafsig, och stundtals osäker. Det är kanske förståeligt när man är 33 år och typ debutant, men icke desto mindre beklagligt. Bör ersättas av Jonas Olsson nästa gång.

MARTIN OLSSON +++
Visst brister det i defensiven, men gör man mål, och dessutom håller sig framme på ett giftigt sätt i stort sätt hela halvleken, så förtjänar man högt betyg. Trivs med Zlatan och Kacaniklic.

TACO ++
Inte någon av hans större matcher, och han släppte till på ett väldigt onödigt sätt vid baklängesmålet. Men han hade ändå ett antal fina grejer framåt, bland annat ett riktigt bra skott, och det känns som om han förstärkte greppet om sin startplats nu.

RASMUS ELM +
Det känns nästan plågsamt att behöva skriva om Rasmus Elm, för man ser att han försöker och man ser att han lider. Men har man ansvaret för att betygsätta den svenska startelvan så KAN man inte bortse från att Elm tyvärr inte tar chansen den här gången heller, och att han med sitt undfallande spel och sina osäkra sidleds- och bakåtpassningar är den största anledningen till att de svenska uppspelen så sällan hittade fram i första halvlek. Vi vet alla vad han kan i sina bästa stunder, men man måste nu börja fråga sig hur många chanser en spelare egentligen kan ges innan han anses ha förbrukat förtroendet.

SEBASTIAN LARSSON ++
Springer omkring lite grann och tar bra ansvar i defensiven, men är beklämmande uppslagsfattig i passningsspelet och dessutom väldigt fumlig i bollbehandlingen. Bör få konkurrens av Durmaz och Sana.

ALEXANDER KACANILKIC +++
Har haft en tendens att börja matcherna starkt för att sedan falla ur matchbilden. Bör förbättra sin slutprodukt, men är fortfarande en av de spelarna som det händer mest intressanta saker kring match efter match.

ZLATAN IBRAHIMOVIC +++++
En Titan. Alla liknelser av mindre storslagen karaktär är förolämpningar.

JOHAN ELMANDER +++
Filmade fult. Men fortfarande. Älg.

Sverige playoff fuck österrike

Kommer hem asfull efter att jag inte vågade öppna en tjej som såg ut som Jessica Chastain och det var den perfekta öppningslinen. Aja. Innan jag gick ut och blev full såg jag ett svenskt jävla landslag kvalificera sig till playoff. Och det var jävligt mycket coolare än nånting som Jessica Chastain-lookaliken nånsin skulle kunna gjort med mig, Eller kanske. Nej men fanm faktiskt!!! Playoff till VM. Kan nånting vara coolare än ett jävla VM? Vi inledde dåligt, där marko Arnautovic och Alaba briljerade med sitt tekniska kunnande, och även om Zlatan (var det den bästa landskampen jag sett honom i?) briljerade med SITT tekniska kunnande var Österrike det bättre laget i min mening den första halvleken. 1-0 efter en tveksam offsidesituation, jag såg matchen på en risig stream så jag kan inte ge ett värdigt utlåtande, så jag säger tveksam. Eftersom jag är ganska packad just nu så kanske jag inte ger en korrekt återgivelse av kvällens skeenden, men som jag kommer ihåg det, så började sverige pressa alltmer efter österrikes ledningmål. Johan Elmander träffade stolpen efter ett redigt jävla älgskott som skruvade sig från målvaktens grepp och in i historieböckerna - om det inte hade varit för att avståndet mellan målstolparna är fucking 7.32 m3ter. Fan vad osammanhännganden det här är. hursomhelst. Sverige vänder på ngt jävla sätt (Zlatan är en störd människa) och vi går till playoff på ngt jävla sätt. Och vad man än säger om det här svenska landslaget; det är otekniskt, det är dåligt på at försvara, det är blablablablqa, så kan ingen bortförklara en sakL: Vårt svenska landslag ger inte upp. Det finns en anda i laget som vänder 4-0 till 4-4 borta mot världens kanske bästa landslag, som vänder 1-0 till 1:2 borta mot Irland, som vänder 0:1 till 2:1 mott ett landslag i slagläge, med knvien mot strupen. Det här landslaget har en själ och en vilja som en till och med en skäggig man från Gullspång skulle varit stolt över. Olof Mellberg skulle imponerats av det här jävla fucking laget.

Farfars match

Kom över ett gammalt klipp på Youtube av någon som Super8-filmat semifinalen i VM 1958, där Sverige vann över Västtyskland med 3-1. Det är förmodligen Sveriges största seger någonsin men det ser man inte mycket av eftersom kameramannen förståeligt nog har vissa problem med att hålla kameran fäst vid bollen. Filmen är ändå ett intressant tidsdokument. Jag vet att min farfar, som jag aldrig har träffat och som därför aldrig kunnat berätta för mig hur det var, var där, och jag tycker om att nu kunna uppleva åtminstone ett litet sågspån av det han upplevde där, och försöka förstå vad det var han egentligen såg.



Det är slående hur verkligt allt känns när det är i färg, och man ler åt hur lite matchställen har förändrats. Så här på avstånd skulle det mycket väl kunna varit Philip Lahm och Mikael Lustig istället för Andre Walter och Kurre Hamrin som vandrar in på planen. De grundläggande spelmomenten är även de oförändrade; det slås hörnor, man gör sin gubbe på kanten, och någon springer i djupled. Det som har förändrats är främst farten på spelet, samt att allting ser ut att vara väldigt mycket svårare än det är idag, som en FIFA-match mot datorn där svårighetsgraden är överdrivet hög. Planen är visserligen inte optimal, men man påminns ändå om vilken sjuk bollkontroll dagens spelare har tillskansat sig.

Den starkaste sekvensen i filmen är väldigt kort, men lyckas ändå förmedla enormt mycket känslor och kanske också förståelse och insikt. Ungefär 1:05 in i filmen märker man att Tyskland har gjort mål, och de vitklädda spelarna kramar om varandra i en ring. Samtidigt ser man hur målvakten Kalle Svensson går mot målet för att hämta ur bollen. Och det är i det ögonblicket, när han sparkar ut bollen mot avspark, som det går som en ilning av igenkänning genom en. För i just den sekunden spelar de 55 åren ingen roll, i just den sekunden är hans kroppsspråk och hans känslomässiga utstrålning densamma som för alla andra målvakter som varit där han är. De tänker helt enkelt "vafan". Och de sparkar till bollen lite för hårt. Och det är just den sparken som får mig att känna att fotbollen i sin essens faktiskt är samma sport nu som den var då, tempoökning och plankvalitet till trots. Det är fortfarande en sport som handlar om känslor, såväl spelarnas som åskådarnas. Det är fortfarande passionen och viljan som utgör kärnan. Farfar, nog är det samma sport jag upplever idag som du upplevde då. Nog kände du hur blodet isades när tyskarna stod där och hade kramkalas. Nog fyllde dig vänsterbackens bristande positionsspel (vänsterbacken var Sveriges sämsta position redan då) med en irritation som är sådär frustrerande fruktlös som bara en fotbollsrelaterad irritation kan vara. Nog blev du allt redigt förbannad.

Projekt "I'll Wear It Proudly": Premier Leagues klubbmärken, del 1: Northumbria & Yorkshire

Få saker är lika inspirerande och feta och allmänt bra som en ordentlig vapensköld. Det här är visserligen något jag varit medveten om länge, men när jag idag efter en tids bortavaro från Uppsala på väg hem till mig gick förbi Södermanland-Nerikes nation så såg jag Södermanlands landskapsvapen utmejslat i fasaden på var ståtliga nationsbyggnad. Och jag sa till mig själv: "Tänk, du junker av Södermanlands mylla kommen, där ståtar den grip som var dina förfäders täcken, tecknet under vilket de levde och tjänade, tecknet under vilket de slogs och stupade i fjärran land, tecknet under vilket de mindes vilka dom var och vari deras stolthet låg. Och tänk, där ståtar även det tecken under vilket dina efterkommande skola rista sin levnads bana, under vilket du själv ock ska leva, och en dag dö". Jag fylldes helt enkelt av insikt om hur fruktansvärt grymt det är med vapensköldar, och tänkte därför helt logiskt att när jag kommer hem ska jag fan ta och göra en genomgång av Premier Leagues bästa (och sämsta) vapensköldar. Följaktligen kan jag nu stolt presentera för er Fotboll 1.8:s officiella genomgång av Premier Leagues bästa och sämsta vapensköldar! För att inte jobba ihjäl mig tänker jag presentera vapensköldarna en landsända åt gången, och inte alla på en gång. Kommer jag att presentera lagen i alfabetisk eller geografisk ordning? Ja, vad faan tror ni?

Del 1: Northumbria & Yorkshire

Newcastle United F.C.

Beskrivning: Svartvit sköld omgiven av två sjöhästar, krönt av ett torn med  ett lejon hållandes S:t Georgsbaneret.

Symbolik: Sjöhästarna symboliserar Newcastles maritima historia, tornet ska föreställa den normandiska fästning som funnits i staden sedan 1200-talet, S:t Georgskorset symboliserar England.


Omdöme: När laget numera till största delen består av divigt inköpt franskt bottenskrap känns det värmande, om än lite vemodigt, att se hur klubbmärket i alla fall fortfarande är ett av de mest regionalt betingade i ligan. Visst är det inte ett under av smakfullhet, det klubbmärket gör på ett episkt sätt tydligt vilken klubb och vilken sorts stad man har att göra med. Man skulle ju kunna fråga sig varför man bortsåg från den uppsjö av episka havsmonster som skulle kunnat symbolisera havet och istället valde två sjöhästar, men samtidigt så är det kul när heraldik vågar bryta mot normerna välja lite efterblivna djur ibland. Lejonet är bara mainstream. Befästningen inger respekt. En klassiker.

Betyg: ++++

Sunderland Association Football Club

Beskrivning: Vapensköld omgärdad av två lejon och två banderoller, krönt av ett drifthjul och ett spjut med rödvita serpentiner fästa vid sig. Skölden är fyrdelad och visar två rödvita fält, ett föreställandes en bro det sista föreställandes ett antikt tempel med en stigande fullmåne i bakgrunden.

Symbolik: Lejonen återfinns i stadens officiella vapen. Bron ska föreställa Wearmouth Bridge, en stålkonstruktion från tidigt 1900-tal som ligger i närheten av stadion, och det antika templet är Penshawmonumentet, ett lokalt landmärke som i sin tur är en replika av Hefaistostemplet i Aten. Drifthjulet är en hyllning till stadens tidigare omfattande kolindustri. Den latinska inskriptionen lyder "Consectatio Excellentiae" och betyder "I strävan efter ypperlighet".

Omdöme: Ytterligare ett klubbmärke som är alldeles för fint för klubben i sin nuvarande utformning. Det är något visst med den industrialismen, och jag blir rörd ända in i den innersta av märgar av att se hur stolt klubben hedrar sitt historiska arv genom drifthjulet och den ståtliga stålkonstruktionen Wearmouth Bridge. Blotta tanken på att Paolo di Canio bar det här märket får mig att vilja spränga nånting i luften av frustration. Det antika templet är något apart och det är inte utan att man förbryllar över mänsklighetens förmåga att via association förbinda två så vitt skilda saker som Smidekonstens Gud och Sebastian Larsson. Men känns förmodligen rimligt för den som bott där. Enda minuset är att det latinska mottot lades till 1997 och känns jättekrystat och fejk. Att jag sen personligen inte gillar kombon röd-vitt är ju inte Sunderlands problem.

Betyg: ++++

Hull City Association Football Club

Beskrivning: Sköld med tigerhuvud mot orange bakgrund. Krönt av textfält och omgärdat av textbaner.

Symbolik: Hull's smeknamn "The Tigers" symboliseras med nitisk tydlighet genom baneret och tigerhuvudet, som funnits där sen 1949.

Omdöme: Jag respekterar tigrar som grupp och företeelse, men jag tycker faktiskt inte att de hör hemma på en fotbollsklubbs vapensköld, och jag tycker framförallt inte att en tiger som ser ut som en serieteckning hör hemma där. Märket ser ut som något som en trettonåring i Alvik har designat åt sina låtsaskompisars innebandylag, och citattecknen runt "The Tigers" påminner genom sina panikartade försök till lättsamhet blott alltför mycket om "Dr Geller - 'Ross'"-incidenten i Vänner. Att copyrightmärket likt en svart flugskit hamnar utanför skölden utgör pricken över i:t. Ovärdigt, oestetiskt, jättefult.

Betyg: +

klyschor

en av de värsta klyschorna är att det är av de värsta klyschorna att idrott och politik inte hör ihop

(Försenad) Matchrapport från Man United-Seb Larssons Sunderland

Med Manchester Uniteds inte alltför överraskande totalusla inledning på PL-säsongen 2013/14 har jag fått höra många spådomar om lagets förväntade återhämtning. Psuedo-övertygelsen om Uniteds ofrånkomliga återtåg till toppen av PL har materialiserat genom haglande floskler som "United är United" och "storlagen kommer alltid tillbaka". Men när jag själv bevittnat ett gäng håg- och Fergusonlösa rödtröjor bli utspelade av sina värsta lokalrivaler och annat löst pack (läs WBA) har jag haft svårt att våga tro på att Uniteds "Return to Glory" bara ligger runt kröken. Med en halvtjock brasse på innermittfältet, ett negligerat japanskt geni på läktaren och en vilsen, ytterst bekymrad smålagstränare vid sidlinjen har Uniteds framtid känts allt annat än hoppfull.

Vinsten igår mot Seb Larssons Sunderland signerad Adnan Januzaj, född exakt 4 år efter mig, den 5:e februari 1995 (fan vad gammal man är), var i alla fall ett steg i rätt riktning. Spelmässigt var det egentligen en riktigt dåligt match av United, men i sann Fergie-anda lyckades man ändå vända på steken efter en tidig kalldusch och ta hem tre cp-viktiga pinnar. Att vi vinner på just detta oglamorösa sätt tror jag ger laget en rejäl moralmässig skjuts inför hemmamatchen mot Southampton hemma. Som bekant är det ju "viktigt att gå på uppehåll med en vinst ryggen". Förhoppningsvis kan Moyes och kompani använda den här vinsten som mental avlastning nog att slicka sina sår under landslagsuppehållet och komma tillbaka som det United jag känner igen och älskar på Old Trafford om två veckor.

3 tankar om Sunderland-matchen:

• Adnan Januzaj får förtroende av Moyes att starta i en sådan här dödsviktig match; ett beslut som jag förbannade något oerhört fram tills att den unge belgaren dunkade in kvitteringen. En ovärdig filmning dessförinnan ger dock nykomlingens insats en något bitter eftersmak. Jag avvaktar med att börja hojta om stjärnstatus och med att kröna honom till "Den nye George Best", men jag hoppas innerligt att United lärt sig från sitt misstag med Paul Pogba och erbjuder den här killen ett nytt kontrakt illa kvickt.

• David de Gea briljerar något enormt i målet. Räddningen på Giaccherinis nick vid 1-0 räddade verkligen United kvar i matchen. Han går från klarhet till klarhet och inte är det väl långt ifrån att han är aktuell för spanska landslaget nu när Casillas - sjukt nog - petas i Real Madrid?

• Seb Larsson började på bänken i sitt eget Sunderland och när han blev inbytt vid ställningen 1-0 var han en av de bidragande faktorer som ledde till att United till slut vann matchen. Han känns väl sisådär het inför landslagsuppehållet. Att han sedan gnäller lika mycket på domaren som sin östgötadialekt förgyller knappast hans insats.

3 önskningar inför nästa match (hemma mot Southampton):

• Att Nani bänkas. I mina ögon är det inte mindre än tjänstefel från Moyes sida att han spelar över både Valencia och Kagawa i den här matchen. Formen från säsongen 2010/11 känns som ett minne blott.

• Att Fellaini spelar och leverar. Det börjar bli dags för denne belgiske gigant att gå in och styra på mittfältaren så som utlovat. Med sin frånvaro i den här matchen börjar han lukta mer och mer panikvärvning.

• Att United lyckas vinna samtidigt som Adam Lallana gör mål eller assist för Southampton. Fantasy Premier League har verkligen börjat ta överhanden i mitt fotbollstittande...

Ilskerapport från Tottenham-West Ham

Det är så konstigt det här med fotboll ibland. Ett lag vinner några matcher och man tror (logiskt nog, kan tyckas) därför att dom är jättebra, och kommer fortsätta vara jättebra, men så en dag så kommer det en match som gör att man inser att man hade fel från början! Det visar sig då att det jättebra laget i själva verket hela tiden har varit ett jättedåligt lag bestående av elva jättedåliga spelare (plus tre jättedåliga inhoppare), anförda av en jättedålig tränare med jättedålig taktik som ställer upp laget i en jättedålig formation vilket naturligen leder till jättedåliga insatser och jättedåliga resultat. På grund av att laget är jättedåligt vet man att det som nu väntar är en jättedålig höst följd av en jättedålig vår vilket kommer resultera i en jättedålig placering, vilket kommer att ikläda laget ett jättedåligt rykte som i sin tur renderar ett jättedåligt transferfönster där jättemånga jättedåliga spelare lämnar och ersätts av ännu mer jättedåliga spelare som kommer att föra klubben mot en jättedålig framtid där alla de jättedåliga spelarna kommer att se sina jättedåliga karriärer fortskrida tills de går vidare till jättedåliga jobb som jättedåliga expertkommentatorer i jättedåliga kanaler där de kommenterar jättedåliga matcher. Precis så här känns det just nu med mig och Spurs, och om ni inte redan listat ut det kan jag nu explicit fastslå att jag egentligen bara finner ett ord som adekvat kan beskriva Tottenhams insats idag: Jättedåligt.

Alla kan förlora ibland, men med tanke på hur tät den här premier leaguesäsongen har varit och med tanke på hur mycket historia och tyngd som finns bakom den här matchen så känns det fan inte acceptabelt att förlora mot West Ham - ett jävla disneylag - hemma med 3-0. Tottenham byggde under säsongens första fem matcher upp ett rykte som väldigt svåröverkomliga defensivt, och White Hart Lane var på god väg att bli vår borg. Detta rykte är nu slaget i spillror, och hela England (och Wales) kan nu se att vi minsann inte är någon mosterbefästning, vi är ett sånt där lag som släpper in tre mål bakåt på hemmaplan. Mot West Ham. Vem, förutom möjligen Ben Arfa som är rädd för allt, är rädd för ett sånt lag? Visserlien ligger vi bara tre poäng bakom serieledarna nu, men på ett psykologiskt sätt var dagens förlust blytung, och Spurs måste göra väldigt mycket för att återuppbygga respekten hos motståndarna. Hånkampajerna på twitter om "chokes" och "collapses" är redan i full gång, och jag önskar verkligen verkligen att det inte tog så mycket som det gjorde. Visst gjorde West Ham det bra, och visst var deras defensiv bland det mest solida jag sett i år, men detta är och kommer att förbli Tottenhams förlust först och främst.


BETYG

Lloris +++
Går egentligen inte att skyllan för någon av målen.

Walker ++
Solid i första, lealös i andra.

Dawson ++
Ingen vill hellre än jag att Michael Dawson ska fortsätta lyckas i spurs, men det går inte att blunda för att det har varit lite väl mycket missar på sista tiden, och i den här matchen eskalerade felprocenten rejält. 0-3-målet var en fars, och hade det inte varit för Lloris hade notan kunnat bli ännu drygare. Jag vet att du kan bättre Daws, det är dags att du visar det för resten av världen nu också!

Vertonghen +
Höll ihop bra i första, total härdsmälta i andra. Kan inte ta de risker han gör nu utan bättre täckning. Förhoppningsvis inget mer än en plump i protokollet.

Naughton ++
Var Tottenhams bästa försvarare idag, och det säger rätt mycket om dagens insats.

Paulinho +++
Bäst i Spurs. Börjar visa upp den form han hade under för-VM, och är extremt duktig både på att vinna boll och attackera. Kanske lagets givnaste spelare.

Dembele +
Stark i kroppen, men otroligt fantasilös i sitt passningsspel. Med sina monotona sidledspassningar och alltför bollkära dribblingar påminner han mest av allt om en rugbyspelare. Vilket är jättedåligt.

Townsend ++
Visserligen en s.k. "frisk injektion", men har förbannat svårt att hitta in med bollarna i straffområdet. Måste på sikt ersättas av Lamela eller Lennon.

Christian Eriksen. ´+
Mycket blek instas, gick inte att känna igen från tidigare succéinsatser. Hajpen har varit rejäl, och möjligen ska man ställa över dansken till förmån för Holtby nästa match, så att han kan få andrum. Extremt mycket bolltapp.

Sigurdsson +
Jättedålig.

Defoe +
Högg lite grann och hade några chanser, men det är som alltid extremt frustrerande att se hur lam hans slutprodukt är när det gäller allt förutom målskytte. Bör bänkas till förmån för Soldado nästa match.

(inhoppare)
Soldado ++
Visade upp goda intentioner, men fick alldeles för lite boll av lagkamrater som hade gett upp på förhand.

Lamela +
Är man så dyr måste man fan jobba lite bättre. Måste börja leverera snart om inte floppklockorna ska börja klämta.

Holtby ++
Energiinjektion. Skapade inga jättechanser men visade som vanligt upp en enorm positiv inställning som bör resultera i en startplats mot Villa. Kommer dessutom vara fräsch efter uppehållet eftersom Tyskland är som dom är.

Philip Lahm

otippad bandyreferens av Andros Townsend

Den månatliga Premier LeaguerapporterarN: Septemberutgåvan.

I ett fåfängt försök att bringa någon form av ordning, rofylldhet och själsig balans till mitt liv har jag beslutat mig för att gå igenom det som har hänt i Premier League den här månaden; vad jag tänkt om det, vad jag känt om det och vad jag tyckt om det. Jag kommer att fokusera på de sju förväntade topplagen eftersom jag inte orkar bry mig om typ West Bromwich. Eftersom jag inte är en ondskefull psykopat kommer jag också att presentera lagen från norr till Söder istället för i alfabetisk ordning.


LIVERPOOL

Det är lika bra att säga det direkt så man får det överstökat: Brendan Rodgers' Liverpool har gjort det bra. Jag kan inte minnas senast Liverpool befann sig såhär högt i någon tabell överhuvudtaget, och jag kan inte heller minnas att Liverpool utstrålat så här mycket harmoni och positiv energi sedan Benitez dagar. Det sägs ju att man måste nå botten innan man kan börja klättringen uppåt och kanske är det så att Liverpool nu, efter all skit man gått igenom i form av rasism (Suarez), filmningar (Suarez) och kannibalism (Suarez) är färdiga med stålbadet. Kanske kommer historien om Liverpools tidiga 10-tal i framtiden likna den om Andy Dufresne i Shawshank Redemption, som kravlade sig genom tre kilometer av lera och skit och kom ut ren på andra sidan? Detta återstår naturligtvis att se, men som sagt var finns tecknen där. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad som hänt, men naturligtvis återfinns en hel del av förklaringen i att två av de spelare som under en längre tid ansetts ha två av Premier Leaguess största potentialer nu på allvar börjat blomma ut; Daniel Sturridge och Philipe Coutinho. Den sistnämndas skada vilar nu därför likt ett orosmoln över Merseyside men samtidigt vittnar faktumet att man fortsatt vinna även utan brassen om att ovädret inte är oundvikligt, och förstärker dessutom bilden av ett lag som är harmoniskt på djupet.

Tre frågor inför Oktober:

• Kommer myskänslan att bestå med Luis Suarez tillbaka i laget? Spelaren är trots sitt kunnande inte direkt oproblematisk och tendenser till en debatt liknande den om Zlatan för några år sedan har börjat höras från The Kop, där vissa menar på att laget kanske är bättre utan sin största stjärna på plan.
• Vad händer när Liverpool börjar tas på allvar av konkurrenterna? Hittills har laget slagit ur underläge och kunnat dra nytta av att ingen riktigt räknat med dom (läs United). I och med framgångarna kommer pressen, och det tåls att påminnas om att Brendand Rodgers hittills aldrig varit i närheten av den hets som ett CL-race innebär.
• Hur länge till varar Agger? Dansken har varit ett självklart inslag i Liverpools backlinje sedan hedenhös, men har nu fått konkurrens av båda Toure och Sakho, och frågan är hur länge till Rodgers kommer att ha överseende med Aggers stundtals svajjiga lägstanivå. 

EVERTON

Under de senaste tio åren sjöng fotbollsvärlden nästan oavbrutet David Moyes lov, med anledning av de goda resultat han förmådde prestera med det påstått "lilla" Everton, och det sades ofta att det var Moyes förmåga att koka soppa på en spik som gjort att Everton lyckats vara med och störa, om än inte kullkasta, de stora drakarna i tabelltoppen. Efter denna månad måste man dock fråga sig; är det kanske inte istället snarare Everton som gjort det bra med Moyes än Moyes som gjort det bra med Everton? För samtidigt som Moyes lider purgatoriska kval några mil österut fortsätter Everton stå för riktigt bra resultat, och dessutom spela riktigt trevlig fotboll. Everton är en klubb med historia, tyngd och potential och när man ser Baines och kompani desarmera motståndare efter motståndare känns tanken på ett lag som kan vara med och utmana om CL-platserna inte alls särskilt skrattretande. Nya förmågorna Coleman och Barkley går från klarhet till klarhet och Romelu Lukaku är precis som alla säger inte bara ett av Mournhios mest ofattbara spelarsläpp någonsin, utan också en bokstavlig guldgruva för Everton. Belgaren sägs vara den nya Drogba, och med tanke på att han till skillnad från originalupplagan inte vrider sig som en daggmast så fort någon kommer inom en radie av fem hektar från hans smalben så finns det all anledning för fotbollsvärlden att vilja se honom utmana och kanske till och med en dag överglänsa förebilden. "Wigan de Luxe" kan mycket väl vara inne i ett tillfälligt stim, men de kan också vara på väg mot något stort.

Tre frågor inför Oktober:

• Kommer Phil Jagielka lyckas manifestera sin plats i Engelska landslaget genom att fortsätta rada upp solida insatser? Utöver Cahill ser jag ingen som just nu bör gå före honom i hackordningen.
• Everton har hittills saknat Fellaini ungefär lika mycket som Algeriet saknar att vara en fransk koloni, men frågan är om hans frånvaro på sikt kommer att bli mer kännbar när det tuffa spelschemat tar ut sin rätt?
• Kommer vi att få mer klarhet kring vad det egentligen är som är grejen med Tim Howards skägg?

MANCHESTER UNITED

Min första impuls här är att slänga iväg en gammal Lagerbäck-aforism, för "all" is fanimej nära nog "said" angående stackars Moyes och hans stackars lag. Det är svårt att tänka sig en sämre start än vad den karge skotten med det utpräglat godmodiga utseendet har fått, och vad som känns ännu mer beklämmande är att det egentligen inte finns något som tyder på att tendensen ska vända, förutom naturligtvis det faktum att "United är United" och att storklubbar historiskt sett är nästan lika svåra att krossa som att bygga upp. Intrycket jag har fått av United i år är av ett lag som är mer skrajt för att förlora än suget på att vinna, och det är naturligtvis något som Moyes måste jobba med. "In med Kagawa" lyder den vulgopopulistiska oppinionssammanfattningen, och i det här läget är jag beredd att hålla med den.

Tre frågor inför Oktober:

• 4-4-2 eller 4-4-3? Det senare spelsättet, om man i detta inkluderar det mer tillbakdragna 4-2-3-1, har varit förhärskande i PL under flera år, men frågan är om inte Uniteds spelarbas är bättre anpassat till ett 4-4-2? Därmed skulle inte det Özilformade hålet i truppen bli lika påtagligt heller.
• Börjar inte Ferdinand bli lite gammal nu?
• Börjar inte Vidic bli lite gammal nu? Börjar inte Evra bli lite gammal nu? Fan vad gamla dom är allihop!

MANCHESTER CITY

Sommarens mest utpräglade värvningslag började säsongen övertygande och har stundtals under September visat upp ett spel som jag tror att få lag har förmågan att matcha. Yaya Touré och Aguero verkar under sommaren ha utvecklats från sanslöst bra och kompetenta fotbollsspelare till fullkomligt bissarrt, nästintill LÖJLIGT bra och kompetenta fotbollsspelare. Jag kommer aldrig lära mig att älska dom, men man kan inte annat än beundra den formidabla professionalism som de i sina bästa stunder visar upp. Problemet för City är bara att man helt tydligt inte lyckats hålla den höga nivån konstant, vilket resulterat i förnedrande episoder såsom förluster mot Villa och Cardiff. Press och fans har hittills varit tämligen positiva till Pellgrini, men faktum är att han bara ligger tre poäng före Moyes i tabellen, och att United dessutom haft ett avgjort tuffare spelschema. Jag tror visserligen inte laget på sikt kommer ha några som helst problem med att kvalificera sig för CL, men fortsätter man tappa poäng på det här sättet riskerar man att tappa greppet om titelracet tidigt på grund av ren nonchalans. Kan det stundtals taffliga spelet bero på dålig inställning? Och kan den dåliga inställningen kanske kanske bero på att hela laget består av fotbollsmercenärer vars blod flyter trögt, kallt och grönt genom deras ådror? Jag säger inte att det är så, jag säger bara att det KAN vara så.

Tre fråger inför Oktober:

• Är Lescott permanent petad nu? Vet inte så mycket om Nastasic men på något sätt känns det rimligt att det är han som gäller nu.
• Hart är i så fall enda engelsman i startelvan. Kommer man försöka göra något åt det eller bara acceptera att engelska spelare överlag inte är tillräckligt bra längre?
• Hur kommer det att bli med Jovetic? Han har inte direkt spelat jättemycket och kan mycket väl sitta och vara sur någonstans i detta nu.

TOTTENHAM

Inför Transferfönstrets sista helg gav sig ordförande Daniel Levy och sportchef Franco Baldini ut på en shoppingrunda i Fotbollseuropa som genom sin budget, glamourvolym och uppenbara impulsivitet gjorde att de lätt skulle kunnat misstas för två av tjejerna i Sex and The City ute på fälttåg i Manhattan (har för dålig koll på serien för att kunna namedroppa men kanske att Levy var Carrie och Baldini var Samantha? Eller?). När ruset lagt sig fann man sig sittandes med tre nyinköpta ynglingar Erik Lamela, Vlad Ciriches och Christian Eriksen. Den förstnämnde bar både den största prislappen och de största förväntningarna, men hittills råder det inget tvivel om att det är den unge dansken som imponerat mest. Eriksen var precis den pusselbit Tottenham saknade förra året, som man egentligen saknat ända sedan Modric och VDV stack, och det har varit en närmast pornografisk upplevelese att se hur han lyckats hitta fram med sina passningar till målfarliga lagkamrater. Absurt nog har mottagaren ofta utgjorts av Gylfi Sigurdsson, som mer eller mindre dömts ut som en flopp redan inför säsongen, men som nu hittat både mål och självförtroende med besked. Om den "unge vargen" (som jag kallar Lamela för pga hans förflutna i Roma och som jag kommer bli jättesur om andra inte också kallar honom för) hittar in i startelvan under oktober kan Tottenham inte bara ha ett av ligans starkaste defensiva mittfält, utan också ett av de starkaste offensiva. Defensiven har redan prisats tillräckligt, men det räcker väl egentligen med att inse hur sjukt det är att en spelare som Sandro trots matchfitness inte ens är i närheten av att ta en startplats. En tomrum kvarstår dock: i och med Bales flytt är Tottenham det enda av topplagen som inte har den där riktiga världsspelaren att förlita sig på, och risken finns att viktiga matcher mot topplagen kommer att gå förlorade på grund av denna hålighet.

Tre fråger inför Oktober:

• Hur länge till ska Roberto Soldado få gå mållös innan Jermain Defoe ges chansen från start? Jag vill precis som alla andra att Soldado ska lyckas, men det går inte att bortse från att han inte gjort ett enda spelmål i ligan hittills.
• Ska man tolka den senaste tidens laguttagningar som att AVB nu bestämt sig för att satsa på Dawson-Vertonghen som sitt mittbackspar? Helt rätt isåfall anser jag; Dawson är en något udda figur i dagens Tottenham med sina lyror och låga, avvaktande spel, men alla söta degar behöver sitt salt och Tottenhams salt stavas Micahel Dawson, som dessutom utgör en välbehövlig själ i detta ännu ganska rangliga lagbygge. Tillsammans med den mer vågade Jan Vertonghen utgör han ett formidabelt komponerat mittlås.
• Hur ska man kunna ordna speltid åt Lewis Holtby? Den hyperaktive lille tysken har varit fullkomligt lysande så fort han fått chansen i år, men i och med att Eriksen storspelat ännu mer har han oftast fått börja på bänken. Ett bayerskt 4-1-4-1 skulle kunna vara en lösning på dilemmat, men då måste samtidigt antingen Paulinho eller Dembele ställas över... Tottenham lever nu i sanning i de delikata problemens tidevarv.

ARSENAL

Jag tror aldrig tidigare att jag varit med om att ett lag gått från uträknade och hånade till respekterade titelkandidater så snabbt som Arsenal gjorde under de två dagarna i början av september som man lyckades med att både besegra Tottenham och dra hem en av de mest imponerande, förbryllande och omvälvande transferkupperna i fotbollshistorien: värvningen av Mesut Özil. Visst, Arsenal hade redan bra spelare på den positionen. Visst, Arsenal borde egentligen satsat på att köpa någon försvarsklippa istället med tanke på hur lagets defensiv sett ut. Men Mesut Özil är fortfarande så jävla bra och Mesut Özil har under september månad hittat så jävla bra in i Arsenals spelsätt och som ett naturligt resultat av detta är Arsenal nu helt enkelt ett så jävla bra fotbollslag att det inte går att göra så mycket mer än att resignerat hashtagga "title contenders" och inse att Arsene Wenger har visat alla tvivlare att han inte bara fortfarande är med i leken, utan att det faktiskt är han som är den jaevla lekledaren himself. Och rent objektivt sett ser jag egentligen mycket hellre att Arsenal går bra än att Shitty eller Chelski gör det, de är ju trots allt en av få klubbar som utstrålar rimlighet i dagens fotboll. Dessutom spelar de riktigt underhållande.

Tre frågor inför Oktober:

• Trots Özil kvarstår ju faktiskt det problem som fanns även innan månaden; Arsenals backlinje ser ibland tämligen skakig ut, trots man nästan enbart mött mediokra lag (inräknat ett underpresterande Tottenham i NLD). Hur sårbara kommer Arsenal vara när större kanoner kommer på besök?
• Konkurrensen på Arsenals innermittfält är mördande, och namn som Cazorla, Özil, Wilshere, Ramsey och Flamini inger med rätta respekt. Dock innebär konkurrensen att flera av de nämnda spelarna kommer att behöva spela ur position eller nöta bänk. I nuläget löses problemet kemiskt pga. den höga skadefrekvensen, men hur kommer Wenger att formera när hans mannar tillfrisknar framöver? Hur säkert sitter t.ex. "kronjuvelen" Jack Wilshere?
• Vermaelen har inte fått spela på länge vilket är logiskt eftersom han är dålig. Kommer detta fortsätta? 

CHELSEA

Chelsea har länge utgjort något av en hälsofara för fotbollen genom sitt sätt att bedriva business (vara onda) och spela fotboll (vara onda), men just nu känns det nästan som att Chelsea genom sitt beteende utgör ett större hälsohot mot sig själva än någon annan. Man petar Mata. Man lånar ut Lukaku. Man köper in Korpen-Eto'o och spelar honom på topp samtidigt som stjärnvärvningen Willian knappt fått spela en minut. Just fallet Willian är visserligen så uppknullat att det överhuvudtaget inte går att analysera kring det, men de övriga åtalspunkterna känns faktiskt relevanta, och med tanke på att resultaten minst sagt svajjat på senare tid så är det faktiskt läge att ställa sig frågan: vet Mourinho vad han håller på med? Eller börjar han faktiskt förlora greppet? Det är alltid svårt att veta när det kommer till fotbollsvärldens svar på Salazar Slytherin, t.ex. kan man tolka hans senaste hetskampanj mot AVB både som ett Machiavelliskt maktspel på hög nivå med långsiktig psykologisk överhöghet som följd, eller som en tämligen patetisk besatthet riktad mot en klubb och en tränare som han för fem år sen överhuvudtaget inte tort ha känt något behov av att bemöta alls. Den "svajjiga" stämningen till trots ska man dock inte glömma bort att Chelsea faktiskt i nuläget ligger på CL-plats, och att backlinjen om möjligt är än mer monstruöst stabil än den var i fjol.

Tre frågor inför Oktober:

• Torres petade Jan Vertonghen i näsan jättetydligt i söndags men slapp undan straff, och faktum är att Torres när han inte fingerpenetrerat kroppsöppningar på flamländska mittbackar i år visat upp ett spel som nästan påminner om fornstora dar. Fortsätter han så här kan Eto'o få det jobbigt.
• Ashley Cole utmanas i engelska landslaget numera rejält av Leighton Baines. Kommer Cashley behöva höja sig ett snäpp för att behålla den platsen?
• Många människor i Chelsea är väldigt gamla men verkar ändå vara bättre än någonsin. Paradexemplet är Peter Cech, vars kompetens lovordades med besked och med rätta för någon vecka sen här på fotboll 1.8. Är han Premier Leagues just nu bästa målvakt? Och kanske ännu viktigare: Är han den bästa spelaren i Europa just nu som kommer från ett land utan kust??????

Summary and Conclusion

Överlag skulle jag vilja säga att det utöver Manchester United egentligen inte har skett någon större förändring vad gäller psykologisk rangordning lagen emellan under September, men att lagen snarare har förflyttat sig närmare varandra. De pengastinna förhandsfavoriterna har fått se sig rejält utmanade av lagen från norra London och Merseyside, och även om jag visserligen tror att det blir svårt för t.ex. Tottenham och Everton att utmana i långa loppet så finns det mycket som pekar på att den här upplagan av Premier League kommer att bli betydligt jämnare än vad många trott. Och jag kan ärligt säga att jag inte sedan matchen-som-inte-får-nämnas vid namn har känt en sådan här entusiasm och glädje inför en ligasäsong. Mina känslor kommer naturligtvis göra att min fotbollsperson återigen krossas till småsten på något utstuderat vidrigt sätt framemot vårkanten, men nu tänker jag faktiskt njuta denna nyfunna poesi så länge den vilar i mitt bröst. Allting känns bara så överhövan intressant helt enkelt.

Som avslutning har jag även tagit ut ett "månadens lag". Jag har egentligen alls ingen behörighet till att göra det här eftersom det finns gott om lag i ligan som jag överhuvudtaget inte sett än, och många spelare som jag bara sett någon minut. Tänk istället på det här mer som ett gäng spelare som jag velat lyfta fram, och kom gärna med egna förslag sen!


MÅLVAKT: Hugo Lloris, Tottenham

Den enskild största anledningen till att Tottenham har släppt in minst mål i ligan. En gigantisk matchvinnare.

VÄNSTERBACK: Leighton Baines

Borträknat Philip Lahm det mest konungsliga man har skådat på en ytterbacksplats. Dödlig både framåt och bakåt. En klassisk Premier Leaguespelare. Jättefin.

MITTBACK: Phil Jagielka

Förståeligt uttagen till kvaltruppen. Börjar växa ut till en riktig ledargestalt.

MITTBACK IGEN: Jan Vertonghen

Den enskilt näst största anledningen till att Tottenham har släppt in minst mål i ligan. Det är märkligt hur hemtam han känns trots att det bara är hans andra säsong i laget. Grym inställning.

HÖGERBACK: Branislav Ivanovic

Är bara brutal.

SITTANDE MITTFÄLTARE: Aaron Ramsey

För stolt drakbaneret vidare å Wales' vägnar nu när Bale stuckit. Har otippat nog gjort sig given i PL:s bästa innermittfält.

SITTANDE MITTFÄLTARE IGEN: Yaya Touré

Att han var en mittfältsgeneral av närmast napoleonska mått visste vi sen innan, men Yaya Touré är nu dessutom en målskytt av rang. Fantastiska frisparkar.

VÄNSTERYTTER: Gylfi Sigurdson

Kanske den största positiva överraskningen av de alla. Målsökande viking som inte gnällt en sekund under sin långa bänknötarperiod, och som nu välförtjänt njuter frukterna av sin lojalitet och sitt slit.

CENTRAL MITTFÄLTARE: Mesut Özil

Aldrig har jag så lite förståelse för folk som inte tycker om fotboll som när jag ser Mesut Özil spela fotboll. En konstnär. En titan. En skönhet.

HÖGERYTTER: Ross Barkley

Njut medan ni kan, eftersom han är engelsman kommer denna spännande unga talang snart att överhajpas och krossas av det engelska mediadrevet. Och här sitter jag och bidrar till strukturerna!

STRIKER: Daniel Sturridge

Det störda är att han med all säkerhet inte ens kommer att vara klubbens bästa spelare under nästa månad. Suarez måste lyckas inkorporera Sturridge i sitt spel, annars går Liverpool miste om en av ligans största offensiva tillgångar.

HAHAHA. HAHAHA. Haha. ha

Manchester Citys forum:

Guardiola, on Lahm: "If I told him tomorrow he has to play at centre forward, he'd be one of the best in Europe."