Den månatliga Premier LeaguerapporterarN: Septemberutgåvan.

I ett fåfängt försök att bringa någon form av ordning, rofylldhet och själsig balans till mitt liv har jag beslutat mig för att gå igenom det som har hänt i Premier League den här månaden; vad jag tänkt om det, vad jag känt om det och vad jag tyckt om det. Jag kommer att fokusera på de sju förväntade topplagen eftersom jag inte orkar bry mig om typ West Bromwich. Eftersom jag inte är en ondskefull psykopat kommer jag också att presentera lagen från norr till Söder istället för i alfabetisk ordning.


LIVERPOOL

Det är lika bra att säga det direkt så man får det överstökat: Brendan Rodgers' Liverpool har gjort det bra. Jag kan inte minnas senast Liverpool befann sig såhär högt i någon tabell överhuvudtaget, och jag kan inte heller minnas att Liverpool utstrålat så här mycket harmoni och positiv energi sedan Benitez dagar. Det sägs ju att man måste nå botten innan man kan börja klättringen uppåt och kanske är det så att Liverpool nu, efter all skit man gått igenom i form av rasism (Suarez), filmningar (Suarez) och kannibalism (Suarez) är färdiga med stålbadet. Kanske kommer historien om Liverpools tidiga 10-tal i framtiden likna den om Andy Dufresne i Shawshank Redemption, som kravlade sig genom tre kilometer av lera och skit och kom ut ren på andra sidan? Detta återstår naturligtvis att se, men som sagt var finns tecknen där. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad som hänt, men naturligtvis återfinns en hel del av förklaringen i att två av de spelare som under en längre tid ansetts ha två av Premier Leaguess största potentialer nu på allvar börjat blomma ut; Daniel Sturridge och Philipe Coutinho. Den sistnämndas skada vilar nu därför likt ett orosmoln över Merseyside men samtidigt vittnar faktumet att man fortsatt vinna även utan brassen om att ovädret inte är oundvikligt, och förstärker dessutom bilden av ett lag som är harmoniskt på djupet.

Tre frågor inför Oktober:

• Kommer myskänslan att bestå med Luis Suarez tillbaka i laget? Spelaren är trots sitt kunnande inte direkt oproblematisk och tendenser till en debatt liknande den om Zlatan för några år sedan har börjat höras från The Kop, där vissa menar på att laget kanske är bättre utan sin största stjärna på plan.
• Vad händer när Liverpool börjar tas på allvar av konkurrenterna? Hittills har laget slagit ur underläge och kunnat dra nytta av att ingen riktigt räknat med dom (läs United). I och med framgångarna kommer pressen, och det tåls att påminnas om att Brendand Rodgers hittills aldrig varit i närheten av den hets som ett CL-race innebär.
• Hur länge till varar Agger? Dansken har varit ett självklart inslag i Liverpools backlinje sedan hedenhös, men har nu fått konkurrens av båda Toure och Sakho, och frågan är hur länge till Rodgers kommer att ha överseende med Aggers stundtals svajjiga lägstanivå. 

EVERTON

Under de senaste tio åren sjöng fotbollsvärlden nästan oavbrutet David Moyes lov, med anledning av de goda resultat han förmådde prestera med det påstått "lilla" Everton, och det sades ofta att det var Moyes förmåga att koka soppa på en spik som gjort att Everton lyckats vara med och störa, om än inte kullkasta, de stora drakarna i tabelltoppen. Efter denna månad måste man dock fråga sig; är det kanske inte istället snarare Everton som gjort det bra med Moyes än Moyes som gjort det bra med Everton? För samtidigt som Moyes lider purgatoriska kval några mil österut fortsätter Everton stå för riktigt bra resultat, och dessutom spela riktigt trevlig fotboll. Everton är en klubb med historia, tyngd och potential och när man ser Baines och kompani desarmera motståndare efter motståndare känns tanken på ett lag som kan vara med och utmana om CL-platserna inte alls särskilt skrattretande. Nya förmågorna Coleman och Barkley går från klarhet till klarhet och Romelu Lukaku är precis som alla säger inte bara ett av Mournhios mest ofattbara spelarsläpp någonsin, utan också en bokstavlig guldgruva för Everton. Belgaren sägs vara den nya Drogba, och med tanke på att han till skillnad från originalupplagan inte vrider sig som en daggmast så fort någon kommer inom en radie av fem hektar från hans smalben så finns det all anledning för fotbollsvärlden att vilja se honom utmana och kanske till och med en dag överglänsa förebilden. "Wigan de Luxe" kan mycket väl vara inne i ett tillfälligt stim, men de kan också vara på väg mot något stort.

Tre frågor inför Oktober:

• Kommer Phil Jagielka lyckas manifestera sin plats i Engelska landslaget genom att fortsätta rada upp solida insatser? Utöver Cahill ser jag ingen som just nu bör gå före honom i hackordningen.
• Everton har hittills saknat Fellaini ungefär lika mycket som Algeriet saknar att vara en fransk koloni, men frågan är om hans frånvaro på sikt kommer att bli mer kännbar när det tuffa spelschemat tar ut sin rätt?
• Kommer vi att få mer klarhet kring vad det egentligen är som är grejen med Tim Howards skägg?

MANCHESTER UNITED

Min första impuls här är att slänga iväg en gammal Lagerbäck-aforism, för "all" is fanimej nära nog "said" angående stackars Moyes och hans stackars lag. Det är svårt att tänka sig en sämre start än vad den karge skotten med det utpräglat godmodiga utseendet har fått, och vad som känns ännu mer beklämmande är att det egentligen inte finns något som tyder på att tendensen ska vända, förutom naturligtvis det faktum att "United är United" och att storklubbar historiskt sett är nästan lika svåra att krossa som att bygga upp. Intrycket jag har fått av United i år är av ett lag som är mer skrajt för att förlora än suget på att vinna, och det är naturligtvis något som Moyes måste jobba med. "In med Kagawa" lyder den vulgopopulistiska oppinionssammanfattningen, och i det här läget är jag beredd att hålla med den.

Tre frågor inför Oktober:

• 4-4-2 eller 4-4-3? Det senare spelsättet, om man i detta inkluderar det mer tillbakdragna 4-2-3-1, har varit förhärskande i PL under flera år, men frågan är om inte Uniteds spelarbas är bättre anpassat till ett 4-4-2? Därmed skulle inte det Özilformade hålet i truppen bli lika påtagligt heller.
• Börjar inte Ferdinand bli lite gammal nu?
• Börjar inte Vidic bli lite gammal nu? Börjar inte Evra bli lite gammal nu? Fan vad gamla dom är allihop!

MANCHESTER CITY

Sommarens mest utpräglade värvningslag började säsongen övertygande och har stundtals under September visat upp ett spel som jag tror att få lag har förmågan att matcha. Yaya Touré och Aguero verkar under sommaren ha utvecklats från sanslöst bra och kompetenta fotbollsspelare till fullkomligt bissarrt, nästintill LÖJLIGT bra och kompetenta fotbollsspelare. Jag kommer aldrig lära mig att älska dom, men man kan inte annat än beundra den formidabla professionalism som de i sina bästa stunder visar upp. Problemet för City är bara att man helt tydligt inte lyckats hålla den höga nivån konstant, vilket resulterat i förnedrande episoder såsom förluster mot Villa och Cardiff. Press och fans har hittills varit tämligen positiva till Pellgrini, men faktum är att han bara ligger tre poäng före Moyes i tabellen, och att United dessutom haft ett avgjort tuffare spelschema. Jag tror visserligen inte laget på sikt kommer ha några som helst problem med att kvalificera sig för CL, men fortsätter man tappa poäng på det här sättet riskerar man att tappa greppet om titelracet tidigt på grund av ren nonchalans. Kan det stundtals taffliga spelet bero på dålig inställning? Och kan den dåliga inställningen kanske kanske bero på att hela laget består av fotbollsmercenärer vars blod flyter trögt, kallt och grönt genom deras ådror? Jag säger inte att det är så, jag säger bara att det KAN vara så.

Tre fråger inför Oktober:

• Är Lescott permanent petad nu? Vet inte så mycket om Nastasic men på något sätt känns det rimligt att det är han som gäller nu.
• Hart är i så fall enda engelsman i startelvan. Kommer man försöka göra något åt det eller bara acceptera att engelska spelare överlag inte är tillräckligt bra längre?
• Hur kommer det att bli med Jovetic? Han har inte direkt spelat jättemycket och kan mycket väl sitta och vara sur någonstans i detta nu.

TOTTENHAM

Inför Transferfönstrets sista helg gav sig ordförande Daniel Levy och sportchef Franco Baldini ut på en shoppingrunda i Fotbollseuropa som genom sin budget, glamourvolym och uppenbara impulsivitet gjorde att de lätt skulle kunnat misstas för två av tjejerna i Sex and The City ute på fälttåg i Manhattan (har för dålig koll på serien för att kunna namedroppa men kanske att Levy var Carrie och Baldini var Samantha? Eller?). När ruset lagt sig fann man sig sittandes med tre nyinköpta ynglingar Erik Lamela, Vlad Ciriches och Christian Eriksen. Den förstnämnde bar både den största prislappen och de största förväntningarna, men hittills råder det inget tvivel om att det är den unge dansken som imponerat mest. Eriksen var precis den pusselbit Tottenham saknade förra året, som man egentligen saknat ända sedan Modric och VDV stack, och det har varit en närmast pornografisk upplevelese att se hur han lyckats hitta fram med sina passningar till målfarliga lagkamrater. Absurt nog har mottagaren ofta utgjorts av Gylfi Sigurdsson, som mer eller mindre dömts ut som en flopp redan inför säsongen, men som nu hittat både mål och självförtroende med besked. Om den "unge vargen" (som jag kallar Lamela för pga hans förflutna i Roma och som jag kommer bli jättesur om andra inte också kallar honom för) hittar in i startelvan under oktober kan Tottenham inte bara ha ett av ligans starkaste defensiva mittfält, utan också ett av de starkaste offensiva. Defensiven har redan prisats tillräckligt, men det räcker väl egentligen med att inse hur sjukt det är att en spelare som Sandro trots matchfitness inte ens är i närheten av att ta en startplats. En tomrum kvarstår dock: i och med Bales flytt är Tottenham det enda av topplagen som inte har den där riktiga världsspelaren att förlita sig på, och risken finns att viktiga matcher mot topplagen kommer att gå förlorade på grund av denna hålighet.

Tre fråger inför Oktober:

• Hur länge till ska Roberto Soldado få gå mållös innan Jermain Defoe ges chansen från start? Jag vill precis som alla andra att Soldado ska lyckas, men det går inte att bortse från att han inte gjort ett enda spelmål i ligan hittills.
• Ska man tolka den senaste tidens laguttagningar som att AVB nu bestämt sig för att satsa på Dawson-Vertonghen som sitt mittbackspar? Helt rätt isåfall anser jag; Dawson är en något udda figur i dagens Tottenham med sina lyror och låga, avvaktande spel, men alla söta degar behöver sitt salt och Tottenhams salt stavas Micahel Dawson, som dessutom utgör en välbehövlig själ i detta ännu ganska rangliga lagbygge. Tillsammans med den mer vågade Jan Vertonghen utgör han ett formidabelt komponerat mittlås.
• Hur ska man kunna ordna speltid åt Lewis Holtby? Den hyperaktive lille tysken har varit fullkomligt lysande så fort han fått chansen i år, men i och med att Eriksen storspelat ännu mer har han oftast fått börja på bänken. Ett bayerskt 4-1-4-1 skulle kunna vara en lösning på dilemmat, men då måste samtidigt antingen Paulinho eller Dembele ställas över... Tottenham lever nu i sanning i de delikata problemens tidevarv.

ARSENAL

Jag tror aldrig tidigare att jag varit med om att ett lag gått från uträknade och hånade till respekterade titelkandidater så snabbt som Arsenal gjorde under de två dagarna i början av september som man lyckades med att både besegra Tottenham och dra hem en av de mest imponerande, förbryllande och omvälvande transferkupperna i fotbollshistorien: värvningen av Mesut Özil. Visst, Arsenal hade redan bra spelare på den positionen. Visst, Arsenal borde egentligen satsat på att köpa någon försvarsklippa istället med tanke på hur lagets defensiv sett ut. Men Mesut Özil är fortfarande så jävla bra och Mesut Özil har under september månad hittat så jävla bra in i Arsenals spelsätt och som ett naturligt resultat av detta är Arsenal nu helt enkelt ett så jävla bra fotbollslag att det inte går att göra så mycket mer än att resignerat hashtagga "title contenders" och inse att Arsene Wenger har visat alla tvivlare att han inte bara fortfarande är med i leken, utan att det faktiskt är han som är den jaevla lekledaren himself. Och rent objektivt sett ser jag egentligen mycket hellre att Arsenal går bra än att Shitty eller Chelski gör det, de är ju trots allt en av få klubbar som utstrålar rimlighet i dagens fotboll. Dessutom spelar de riktigt underhållande.

Tre frågor inför Oktober:

• Trots Özil kvarstår ju faktiskt det problem som fanns även innan månaden; Arsenals backlinje ser ibland tämligen skakig ut, trots man nästan enbart mött mediokra lag (inräknat ett underpresterande Tottenham i NLD). Hur sårbara kommer Arsenal vara när större kanoner kommer på besök?
• Konkurrensen på Arsenals innermittfält är mördande, och namn som Cazorla, Özil, Wilshere, Ramsey och Flamini inger med rätta respekt. Dock innebär konkurrensen att flera av de nämnda spelarna kommer att behöva spela ur position eller nöta bänk. I nuläget löses problemet kemiskt pga. den höga skadefrekvensen, men hur kommer Wenger att formera när hans mannar tillfrisknar framöver? Hur säkert sitter t.ex. "kronjuvelen" Jack Wilshere?
• Vermaelen har inte fått spela på länge vilket är logiskt eftersom han är dålig. Kommer detta fortsätta? 

CHELSEA

Chelsea har länge utgjort något av en hälsofara för fotbollen genom sitt sätt att bedriva business (vara onda) och spela fotboll (vara onda), men just nu känns det nästan som att Chelsea genom sitt beteende utgör ett större hälsohot mot sig själva än någon annan. Man petar Mata. Man lånar ut Lukaku. Man köper in Korpen-Eto'o och spelar honom på topp samtidigt som stjärnvärvningen Willian knappt fått spela en minut. Just fallet Willian är visserligen så uppknullat att det överhuvudtaget inte går att analysera kring det, men de övriga åtalspunkterna känns faktiskt relevanta, och med tanke på att resultaten minst sagt svajjat på senare tid så är det faktiskt läge att ställa sig frågan: vet Mourinho vad han håller på med? Eller börjar han faktiskt förlora greppet? Det är alltid svårt att veta när det kommer till fotbollsvärldens svar på Salazar Slytherin, t.ex. kan man tolka hans senaste hetskampanj mot AVB både som ett Machiavelliskt maktspel på hög nivå med långsiktig psykologisk överhöghet som följd, eller som en tämligen patetisk besatthet riktad mot en klubb och en tränare som han för fem år sen överhuvudtaget inte tort ha känt något behov av att bemöta alls. Den "svajjiga" stämningen till trots ska man dock inte glömma bort att Chelsea faktiskt i nuläget ligger på CL-plats, och att backlinjen om möjligt är än mer monstruöst stabil än den var i fjol.

Tre frågor inför Oktober:

• Torres petade Jan Vertonghen i näsan jättetydligt i söndags men slapp undan straff, och faktum är att Torres när han inte fingerpenetrerat kroppsöppningar på flamländska mittbackar i år visat upp ett spel som nästan påminner om fornstora dar. Fortsätter han så här kan Eto'o få det jobbigt.
• Ashley Cole utmanas i engelska landslaget numera rejält av Leighton Baines. Kommer Cashley behöva höja sig ett snäpp för att behålla den platsen?
• Många människor i Chelsea är väldigt gamla men verkar ändå vara bättre än någonsin. Paradexemplet är Peter Cech, vars kompetens lovordades med besked och med rätta för någon vecka sen här på fotboll 1.8. Är han Premier Leagues just nu bästa målvakt? Och kanske ännu viktigare: Är han den bästa spelaren i Europa just nu som kommer från ett land utan kust??????

Summary and Conclusion

Överlag skulle jag vilja säga att det utöver Manchester United egentligen inte har skett någon större förändring vad gäller psykologisk rangordning lagen emellan under September, men att lagen snarare har förflyttat sig närmare varandra. De pengastinna förhandsfavoriterna har fått se sig rejält utmanade av lagen från norra London och Merseyside, och även om jag visserligen tror att det blir svårt för t.ex. Tottenham och Everton att utmana i långa loppet så finns det mycket som pekar på att den här upplagan av Premier League kommer att bli betydligt jämnare än vad många trott. Och jag kan ärligt säga att jag inte sedan matchen-som-inte-får-nämnas vid namn har känt en sådan här entusiasm och glädje inför en ligasäsong. Mina känslor kommer naturligtvis göra att min fotbollsperson återigen krossas till småsten på något utstuderat vidrigt sätt framemot vårkanten, men nu tänker jag faktiskt njuta denna nyfunna poesi så länge den vilar i mitt bröst. Allting känns bara så överhövan intressant helt enkelt.

Som avslutning har jag även tagit ut ett "månadens lag". Jag har egentligen alls ingen behörighet till att göra det här eftersom det finns gott om lag i ligan som jag överhuvudtaget inte sett än, och många spelare som jag bara sett någon minut. Tänk istället på det här mer som ett gäng spelare som jag velat lyfta fram, och kom gärna med egna förslag sen!


MÅLVAKT: Hugo Lloris, Tottenham

Den enskild största anledningen till att Tottenham har släppt in minst mål i ligan. En gigantisk matchvinnare.

VÄNSTERBACK: Leighton Baines

Borträknat Philip Lahm det mest konungsliga man har skådat på en ytterbacksplats. Dödlig både framåt och bakåt. En klassisk Premier Leaguespelare. Jättefin.

MITTBACK: Phil Jagielka

Förståeligt uttagen till kvaltruppen. Börjar växa ut till en riktig ledargestalt.

MITTBACK IGEN: Jan Vertonghen

Den enskilt näst största anledningen till att Tottenham har släppt in minst mål i ligan. Det är märkligt hur hemtam han känns trots att det bara är hans andra säsong i laget. Grym inställning.

HÖGERBACK: Branislav Ivanovic

Är bara brutal.

SITTANDE MITTFÄLTARE: Aaron Ramsey

För stolt drakbaneret vidare å Wales' vägnar nu när Bale stuckit. Har otippat nog gjort sig given i PL:s bästa innermittfält.

SITTANDE MITTFÄLTARE IGEN: Yaya Touré

Att han var en mittfältsgeneral av närmast napoleonska mått visste vi sen innan, men Yaya Touré är nu dessutom en målskytt av rang. Fantastiska frisparkar.

VÄNSTERYTTER: Gylfi Sigurdson

Kanske den största positiva överraskningen av de alla. Målsökande viking som inte gnällt en sekund under sin långa bänknötarperiod, och som nu välförtjänt njuter frukterna av sin lojalitet och sitt slit.

CENTRAL MITTFÄLTARE: Mesut Özil

Aldrig har jag så lite förståelse för folk som inte tycker om fotboll som när jag ser Mesut Özil spela fotboll. En konstnär. En titan. En skönhet.

HÖGERYTTER: Ross Barkley

Njut medan ni kan, eftersom han är engelsman kommer denna spännande unga talang snart att överhajpas och krossas av det engelska mediadrevet. Och här sitter jag och bidrar till strukturerna!

STRIKER: Daniel Sturridge

Det störda är att han med all säkerhet inte ens kommer att vara klubbens bästa spelare under nästa månad. Suarez måste lyckas inkorporera Sturridge i sitt spel, annars går Liverpool miste om en av ligans största offensiva tillgångar.