Farfars match

Kom över ett gammalt klipp på Youtube av någon som Super8-filmat semifinalen i VM 1958, där Sverige vann över Västtyskland med 3-1. Det är förmodligen Sveriges största seger någonsin men det ser man inte mycket av eftersom kameramannen förståeligt nog har vissa problem med att hålla kameran fäst vid bollen. Filmen är ändå ett intressant tidsdokument. Jag vet att min farfar, som jag aldrig har träffat och som därför aldrig kunnat berätta för mig hur det var, var där, och jag tycker om att nu kunna uppleva åtminstone ett litet sågspån av det han upplevde där, och försöka förstå vad det var han egentligen såg.



Det är slående hur verkligt allt känns när det är i färg, och man ler åt hur lite matchställen har förändrats. Så här på avstånd skulle det mycket väl kunna varit Philip Lahm och Mikael Lustig istället för Andre Walter och Kurre Hamrin som vandrar in på planen. De grundläggande spelmomenten är även de oförändrade; det slås hörnor, man gör sin gubbe på kanten, och någon springer i djupled. Det som har förändrats är främst farten på spelet, samt att allting ser ut att vara väldigt mycket svårare än det är idag, som en FIFA-match mot datorn där svårighetsgraden är överdrivet hög. Planen är visserligen inte optimal, men man påminns ändå om vilken sjuk bollkontroll dagens spelare har tillskansat sig.

Den starkaste sekvensen i filmen är väldigt kort, men lyckas ändå förmedla enormt mycket känslor och kanske också förståelse och insikt. Ungefär 1:05 in i filmen märker man att Tyskland har gjort mål, och de vitklädda spelarna kramar om varandra i en ring. Samtidigt ser man hur målvakten Kalle Svensson går mot målet för att hämta ur bollen. Och det är i det ögonblicket, när han sparkar ut bollen mot avspark, som det går som en ilning av igenkänning genom en. För i just den sekunden spelar de 55 åren ingen roll, i just den sekunden är hans kroppsspråk och hans känslomässiga utstrålning densamma som för alla andra målvakter som varit där han är. De tänker helt enkelt "vafan". Och de sparkar till bollen lite för hårt. Och det är just den sparken som får mig att känna att fotbollen i sin essens faktiskt är samma sport nu som den var då, tempoökning och plankvalitet till trots. Det är fortfarande en sport som handlar om känslor, såväl spelarnas som åskådarnas. Det är fortfarande passionen och viljan som utgör kärnan. Farfar, nog är det samma sport jag upplever idag som du upplevde då. Nog kände du hur blodet isades när tyskarna stod där och hade kramkalas. Nog fyllde dig vänsterbackens bristande positionsspel (vänsterbacken var Sveriges sämsta position redan då) med en irritation som är sådär frustrerande fruktlös som bara en fotbollsrelaterad irritation kan vara. Nog blev du allt redigt förbannad.