Ångesten som uppstår

Det är intressant det här med ångest. Man skulle kunna tänka att det är något rationellt och lättförklarat: när något dåligt händer mår man dåligt och man får ångest. Typ. Dock vet vi "i branschen" att det här med ångest sällan har särskilt mycket med verklig fara eller katastrof att göra, och detta slog mig med enorm kraft igår kväll, när jag märkte hur ångesten på de mest intrikata sätt red min lekamen till vansinnets brant.

Jag ska inte säga att jag inte kände ångest när matchen började med avvaktande spel och brist på initiativ (för det gjorde jag). Jag ska inte säga att jag inte kände ångest när det svenska försvaret på sedvanligt manér knullade upp en fast situation så att Ondskans Joddlarbrigader kunde ta ledningen (för det gjorde jag). Och jag ska inte säga att jag inte kände ångest även när det stod 1-1 men man visste att det inte räckte och klockan började krypa upp mot 90. För det gjorde jag verkligen.

MEN (som Glenn skulle ha sagt) denna ångest var dock ingenting, absolut INGENTING, i jämförelse med den ångest jag kände när Källström just smekt iväg den där kosmiskt sensuella lyran i gapet på vår Älgakapten, som sedan förvaltat den sådär självklart som bara han kan. För det var ju så vackert. Och det var ju så underbart. Och allt jag kunde tänka var: tänk om det här spricker. Tänk om Den Jävla Helvetes-Alaba dundrar in kvitteringen i slutminuterna. Tänk om denna skönhet och glädje förgås. Då. Vet. Jag. Inte. Vad. Jag. Knullning. Gör.

Under matchens sista fem minuter tänkte jag på riktigt att det var det värsta jag mått i hela mitt liv någonsin. Varje rörelse i min kropp kändes som tusen nålar samtidigt som jag inte kunde sitta still. Jag skrek. Jag svettades. Jag jämrade. Jag var en spillra av en människa. För i mitt huvud rullade bara mardrömmen på. De kommer göra mål. Det kommer att spricka. Guldet blir till sand. Helvetes jävla kuk. När slutsignalen gick kunde jag inte ens jubla; allt jag kände var en lättnad och en avspänning som var så stor att glädjen fick komma först efteråt.

Och jag tror att detta är nyckeln till mycket fotbollsrelaterad (och annan) ångest: det är först när man har något vackert som man har något att förlora, och det är först då som den riktiga ångesten slår till. Trots att nationens fotbollsmässiga situation var långt sämre INNAN de där två målen kom så är det först när de infallit som man på allvar börjar må dåligt. Det är först då man har fått en glimt av vad det är man går miste om. Naturligen följer ångesten. Men naturligen följer också, i alla fall den här gången, den enorma lättnaden, glädjen och stoltheten som uppstår när man fattar att vi faktiskt klarade det, att löftet höll, och att gårdagens helt sagolika narrativ inte var en bristande illusion utan faktiskt fick vara så där alldeles underbart verklig som bara en fotbollsmatch kan vara.


Jag orkar inte göra en matchanalys ordentligt men lite godtycklig betygsättning är ju aldrig fel så här får ni helt enkelt min bedömning av landslagsälgans insats igår, spelare för spelare:

ANDREAS ISAKSSON ++++
Visserligen osäker i luftspel och med fötterna, men man måste ändå älska en man som, för jag vet inte vilken gång i ordningen, håller kvar Sverige i en match genom sina avgörande räddningar på det här sättet. Är som en gammal Volvo som visserligen inte är jättespektakulär men som är trygg och säker och framförallt bara går och går och går, år efter år. Fan vad jag älskar Volvo. Fan vad jag älskar Andreas Isaksson.

MIKAEL LUSTIG +++
Att han är Sveriges bästa back säger kanske inte så mycket. Men det är han, och jag måste säga att jag gillar Lustigs attackinriktade inställning när han går framåt i plan, även om det inte alltid räcker hela vägen fram. Får onödigt mycket skit.

PER NILSSON ++
Kan rensa. Kan ingenting annat. Är väl det bästa vi har på mittbacken men jag tvivlar starkt på att det är gott nog i playoffen.

MIKAEL ANTONSON +
Väldigt hafsig, och stundtals osäker. Det är kanske förståeligt när man är 33 år och typ debutant, men icke desto mindre beklagligt. Bör ersättas av Jonas Olsson nästa gång.

MARTIN OLSSON +++
Visst brister det i defensiven, men gör man mål, och dessutom håller sig framme på ett giftigt sätt i stort sätt hela halvleken, så förtjänar man högt betyg. Trivs med Zlatan och Kacaniklic.

TACO ++
Inte någon av hans större matcher, och han släppte till på ett väldigt onödigt sätt vid baklängesmålet. Men han hade ändå ett antal fina grejer framåt, bland annat ett riktigt bra skott, och det känns som om han förstärkte greppet om sin startplats nu.

RASMUS ELM +
Det känns nästan plågsamt att behöva skriva om Rasmus Elm, för man ser att han försöker och man ser att han lider. Men har man ansvaret för att betygsätta den svenska startelvan så KAN man inte bortse från att Elm tyvärr inte tar chansen den här gången heller, och att han med sitt undfallande spel och sina osäkra sidleds- och bakåtpassningar är den största anledningen till att de svenska uppspelen så sällan hittade fram i första halvlek. Vi vet alla vad han kan i sina bästa stunder, men man måste nu börja fråga sig hur många chanser en spelare egentligen kan ges innan han anses ha förbrukat förtroendet.

SEBASTIAN LARSSON ++
Springer omkring lite grann och tar bra ansvar i defensiven, men är beklämmande uppslagsfattig i passningsspelet och dessutom väldigt fumlig i bollbehandlingen. Bör få konkurrens av Durmaz och Sana.

ALEXANDER KACANILKIC +++
Har haft en tendens att börja matcherna starkt för att sedan falla ur matchbilden. Bör förbättra sin slutprodukt, men är fortfarande en av de spelarna som det händer mest intressanta saker kring match efter match.

ZLATAN IBRAHIMOVIC +++++
En Titan. Alla liknelser av mindre storslagen karaktär är förolämpningar.

JOHAN ELMANDER +++
Filmade fult. Men fortfarande. Älg.