Never forget "HIF:s helgon"

Det är smidigt för Luis Suarez acklimatiseringsprocess i Barcelona att han redan talar språket sedan sin tid i Uruguay.

Emil är arg.

Genomgång av VM:s journalistkår del 1: SVT

Fotbolls-VM innebär inte bara att man tittar på en väldig massa fotboll, det innebär också att man tittar på en väldigt massa människor som pratar om fotboll. Människorna i fråga kan vara kommentatorer utanför bild, studioankare i en studio, expertkommentatorer i en studio eller varför inte medlemmar av en diffus expertpanel placerad i en soffgrupp snett bakom ryggen på expertkommentatorerna i en studio.

Helt enkelt är det en väldig massa prat, och i egenskap av fotbollsentusiast, journalist-wannabe och allmän tyckare tycker jag därför att det nu närmast är min plikt att erbjuda mina läsare en grundlig genomgång och betygssättning av detta prat. Här nedan följer alltså utan konstigheter min betygsättning av de två TV-bolagen SVT och TV4:s journalistiska gärnin så här långt i turneringen. I börjar med SVT för att dom har sin studio längre norrut.

SVT

Studioankare: Andre Pops, +++
Andre Pops är en av Sveriges absolut mest mysiga personer, och sprider en känsla av trivsel och trygghet som får Ernst Kirchsteiger att framstå som en orcherfyllt belägringstorn på Pelennors Slätt i jämförelse. Emellertid är han ingen egentlig fotbollsperson, vilket gör att den där riktiga glöden inte riktigt kommer fram, eftersom den inte riktigt existerade hos Pops från första början. Han uttalar orden "Hej och välkomna till försnacket inför kvällens match mellan England och Uruguay" med ungefär samma tonläge som han uttalar orden "Hej och välkomna till vinterstudion där vi sitter och väntar på damernas storslalom i Garmisch Partenkirchen där Maria Pietilä-Holmner ligger trea inför andra åket", vilket naturligtvis är både missvisande och komprometterande.

Expertkommentator: Daniel Nannskog ++
Det har sagts många gånger och nu sägs det igen: Daniel Nannskog älskar fotboll och det är svårt att inte ryckas med i hans entusiasm. Denna entusiasm är dock det enda som egentligen talar för Nannskogs journalistiska hjärning: i övrigt är han lite för klyssj-benägen och lite för populistisk (jag kommer aldrig förlåta honom för att han sa att Ghanas dans var "det bästa med fotbolls-VM") för att få godkänt.

Vice-expertkommentator: "Erik" +
Folkliga traditioner tar ofta tid att utveckla och utforma, men den här gången behövde bara svenska folket två knappa veckor på sig för att hinna etablera "hata Erik Hamrén som expertkommentator" till en genuin svensk folksport. Därför känns det lite taskigt att nu sälla sig till klagokören (dessutom skriker hipstern i en att ett fördömande av Hamrén känns fruktansvärt "gjort"), men faktum är att det hur mycket man än anstränger sig känns horribelt svårt att hitta något positivt att säga om Hamréns insats så här långt. Flosklerna haglar, frågorna besvaras långsamt och luddigt, och liksom av gammal vana svarar han på ankarets frågor som vore han satt i en extrem försvarsstälning. Detta beteende är problematiskt i hans roll som förbundskapten, och blir i hans rollsom exper fullständigt absurt.

Vice-vice-expertkommentator, förvisad till soffan: Johanna Frändén ++++
Johanna Fränden har upprepade gånger röstats fram till Sveriges bästa Sport-twittrare, men har haft svårare att övertyga när det kommer till muntligt språkbruk. 2010 måste Frändén ha satt något slags världsrekord i interjektion, men sedan dess tycks hon som journalist ha genomgått en omvandling till det bättre, och även om de Frändénska stämbanden fortfarande bedriver en någon överdriven produktion av ordet "ööh" så är det övergripande helhetsintrycket denna gång tämligen gott. Frändén är den enda experten i SVT som förmår lyfta resonemanget till att handla om något mer än det som händer på planen, hon är den enda som vågar (och kan?) vara nördig när det kommer till historia och statistik, och även om jag aldrig fullt ut kommer att kunna acceptera en person som självmant tar på sig smeknamnet "Juanita" så blir betyget en fyra, om än en svag sådan.

Vice-ankare, också förvisad till soffan: David Fjäll +++++
Som så många andra människor med alltför mycket fritid har jag under en längre tid följt David Fjäll i hans roll som programledare för Euro Talk, och det är bara att konstatera att han klarar av övergången från hipstrigt onlineformat till svenneteve extra premium galant. Faktum är att han nästan är ännu bättre i SVT:s studio: här rensar han bort en del av den dryghet och självgodhet som ibland ligger honom i fatet hos Svenska Fans. Fjäll är lugn, ödmjuk, korrekt och insatt, och han lyckas visa upp den glöd som Pops saknar samtidigt som han behåller den sans som Nannskog för länge sedan har förlorat. Varför Fjäll inte får förtroende som ankare "på riktigt" kan jag inte förstå. Även om det känns extremt "lätt" att göra det måste man kanske ändå presentera en hipstertes av rang här: kanske passar SVT på att presentera en svart person som studioankare av rädsla för att drabbas av svennevreden ("antirasismen kan fakiskt gå för långt" etc etc). Jag hoppas naturligtvis att jag har fel, men man kan inte låta bli att undra.

Kommetator 1: Chris Härenstam +++
Svag trea. Chris är otroligt kunnig och leverar ofta information på ett relevant sätt med god timing. Problemet är att han liksom Nannskog ofta blir för entusiastisk och "insäljande", och i de lägen känner även en fanatiker som jag att personen man lyssnar på bryr sig lite för mycket om sport för att man ska vara helt bekväm med det. Saknar dessutom kemi med sin expertkommentator.

Kommentator 2: Staffan Lindeborg ++
Jag skulle vilja påstå att det överlag finns väldigt få svenska medborgare idag som är så totalt aningslösa när det kommer till vilken stavning som ska betonas i de ord man ska säga som Staffan Lindeborg. Att SVT valt att ge jobbet som kommentator till denne man är därför dråpligt, och till en början lite roligt, men det blir i längden tröttsamt, irriterande och ohållbart. Saknar även han kemi med sin expertkommentator.

Expert 1: Glenn Strömberg ++++
Liksom Daniel Nannskog besitts Glenn Strömberg av en kärlek till fotbollen som i det närmaste är fanatisk. Till skillnad från sin sydsvenske kollega lyckas emellertid Strömberg kanalisera denna fanatism till något substansiellt och njutbart. Generellt är det också en fröjd att se när någon som spelat på Strömbergs nivå och därmed sitter inne på värdefulla erfarenheter har ett så bra språkbruk att dessa erfarenheter kan kläs i den skrud de förtjänar.

Expert 2: Markus Johannesson ++

Blek. Dryg. Öis.

Grupp H: Hipsteruppvärmningen

Grupp H ter sig vid första anblick som en i grunden ganska anonym grupp som välsignats med ett ensamt jättebra och jätteintressant lag.

Ingen gillar Algeriet för att dom brukar vara dåliga och allmänt förstås som det lag som fått den plats Afrika "tagit" från Europa (e.g. hade Europa fått 15 och Afrika 4 platser hade Sverige varit med istället för Algeriet osv.), och dessutom är dom ett lag som saknar en ordentligt förankrad roll i den konventionellt berättade fotbollshistorien.

Sydkorea har visserligen rykte om sig att vara Små Och Tekniska, och vi är många får något ömt i blicken när vi tänker på det vackra och moraliskt högtstående spel koreanerna faktiskt visade upp i VM nu senast i Sydafrika. Dock har Sydkorea sedan dess tappat sin kanske mest färgstarka spelare någonsin, Ji Sung Park, och ifrån min västerländska horrisont är det svårt att urskönja någon som i dagens Sydkorea är beredd att höja sig över anonymitetens bröstvärn.

Ryssland dansade en sommar, närmare bestämt EM-sommaren 2008, men även om laget stundtals visat upp bländande spel sedan dess så har man misslyckats i slutspelen både 2010 och 2012. Dessutom kan det knappast finnas något annat land på den politiska världsarenan just nu som är mer utskälld, avskytt och ogillat än Ryssland, och även om spelarna själva kanske inte bryr sig nämnvärt så kommer man tvivelsutan att påverkas av den politiska bakgrunden, dels eftersom neutrala fans kommer att stå emot dem, men också eftersom motståndarna kan komma att få en extra tändning av att det är just Ryssland man möter.

Sålunda är det frestande att på äkta svennemanér lyfta fram Belgien som den enda rimliga anledningen att följa Grupp H, och se det hela som en slags uppvärmningsturnering för "Hazard & Co.". Emellertid är det inte alls säkert att detta är en rimlig bedömning, dels eftersom Belgien känns aningen överhajpat (märk väl att merparten av laget spelar i PL, bl.a. återfinns inte mindre än tre Tottenhamspelare i truppen), men även för att de tre övriga lagen knappast är såpass meningslösa som många tror. Särskilt Sydkorea kan mycket väl komma att överraska, då laget utvecklat en stark vinnarkultur under de senaste tio åren.

Grupp D: Dödens grupp fast ändå inte

Direkt efter lottningen i december bestämde sig en samlad världspress för att dubba grupp D till "dödens grupp", och betäckningen har sedan dess vunnit gott gehör hos det allmäna medvetandet. Detta märks kanske främst på att engelsmännen för kanske första gången någonsin inte ser sig själva som en guldkandidat, och knappt ens tycks våga tro på avancemang.

Utnämningen av Grupp D till "dödens grupp" är egentligen märklig med tanke på att gruppen inte innehåller någon på förhand tippad guldkandidat (om man bortser från Marcus Birro, vilket man tenderar att göra i just den här typen av situationer), och dessutom i form av Costa Rica härbärgerar det som man på Göteborgska kallar för ett "bånkegäng", dvs ett dåligt lag som alla förväntas slå.

Italien är visserligen vice europeiska mästare, men har inför mästerskapet hämmats av ett bristande försvarsspel. Laget har dessutom inte föryngrats nämnvärt på två år, och dagens besked angående Gianluigi Buffons skada är inget mindre än en fotbollslig mostsvarighet till en plötsligt bortgången regent; få spelare besitter den pondus och konungslighet som Buffon besitter i dagens fotboll, och även om Sirigu är en kompetent ersättare så kommer avbräcket tvivelsutan att märkas.

Uruguay har världens kanske bästa anfallspar i form av Suarez och Cavani, men i övrigt ser det tämligen skralt ut. Mittfältet är anonymt sånär som på Forlan som ju i ärlighetens namn förmodligen har sett sina bästa dagar, och när vi ändå pratar om spelare som i ärlighetens namn förmodligen har sett sina bästa dagar så bör även nämnas att lagets kapten och mittbacksankare Diego Lugano inte direkt åldrats med värdighet sedan slutspelet för fyra år sedan: i år har han petats av bland annat Jonas Olsson i West Bromwich.

England är England är England och det är alltid väldigt svårt att prata om och bedöma det engelska landslaget eftersom det omges av så mycket historia, mytbildning, känslor och allmänt förvirrande jox. Att det är ett relativt anonymt engelskt landslag som reser till djungeln är tämligen odiskutabelt, men samtidigt ska man inte tro att England är dåliga bara för att de i grunden är överhajpade. Laget består trots allt av spelare som alla är ordinarie i PL-topplag, och med tanke på vad Rooney och Sturridge visat upp i ligan i år bör ljus- och kungsblå försvar tvivelsutan se upp.

Sammanfattningsvis är gruppen snarare en Livets Grupp än en Dödens Grupp, där det finns möjligheter för tre lag att vinna gruppen utan att behöva höja sig över sig själva, och dessutom en möjlighet att därefter ta sig förbi en motståndare från den inte alltför övermäktiga C-gruppen och därmed nå en kvartsfinal. Delvis med hjärtat tippar jag att 1950 och 1966 års mästarlag kommer att gå segrande ur kampen, men marginalerna är små och alla former av profetior är i nuläget oundvikligen av godtycklig karaktär.

tips:

1. Uruguay
2. England
3. Italien
4. Costa Rica

Grupp C: Svennefällan

Ifall att en genomsnittlig svennemedborgare lever ett genomsnittligt svenneliv är chansen stor, för att inte säga överväldigande, att personen i fråga förr eller senare råkar fastna i en så kallad svennefälla. En svennefälla kan se ut på en rad olika sätt, men det de alla har gemensamt är att de på något sätt har som funktion att locka svennen i en in i en förarglig situation genom att få svennen att tro tro att den genom några få enkla grepp kan göra en en korrekt bedömning av något inom ett område där man redan tror sig besitta expertis (oftast grillning eller demokrati).

Det är därför inte förvånande att jag nu själv, i egenskap av svenne, i samband med min bedömning av grupp C och dess deltagare glad i hågen ser ut att gå rakt in i den mest klassiska av svennefällor: jag har lockats till att tro på ett lag eftersom laget har många spelare från Premier League som man som svenne känner igen, gillar och tror sig "ha koll på".

Laget jag pratar om är naturligtvis Elfenbenskusten, som är gruppens odiskutabelt mest PL-meriterade lag. Didier Drogba kräver väl ingen egentlig beskrivning, Tioté har gjort det bra i Newcastle och Gervinho har under säsongen visat upp ett spel som fått en att nästan (men bara nästan) glömma bort hur extremt konstig han ser ut.

Men framförallt har laget naturligtvis Yaya Touré, och om jag ska vara ärlig bygger min favorittippning av ivorianerna främst på att jag helt enkelt har väldigt svårt att se hur ett lag som har Yaya Touré på plan ska kunna förlora någon match överhuvudtaget. Det är inte nog med att Yaya Touré är en sjukt bra spelare, han är också en spelare som genom sin position och spelstil torde ha en förmåga att centralt lyfta ett helt lag även om laget i fråga i övrigt inte är sådär fruktansvärt skräckinjagande.

Därför tror jag att Elfenbenskusten vinner gruppen framför Colombia, som utan Falcao framstår som något av ett Hipsterluftslott. Japan är som vanligt tekniska och skickliga men frågan är om dom inte VÄGER LÄTT (förlåt för den eurocentriska stereotypen) mot gruppens i övrigt fysiska lag. Grekland är jättedåliga och borde inte ens varit med från början egentligen. Sverige borde ha fått vara med istället.

Grupp A: det givna narrativets förlovade land

Hej allihop nu tänkte jag köra en genomgång av VM:s alla grupper men som den hipster jag är tänker jag inte göra det i punktform utan istället publicera en löpande text för varje grupp som liksom ANGRIPER gruppens ESSENS i sin HELHET. Det kommer bli jätteroligt. Här kommer grupp A!


GRUPP A

På något sätt känns det som att den här gruppen redan är spelad för montaget som skildrar dess segrares höjdpunkter kan jag med en till synes minutiös exakthet redan se framför mig. Jag ser framför mig hur Neymar uprepade gånger springer ut mot hörnflaggan med båda händerna knutna, hur Marcello hoppar upp och kramar sig fast runt hans axlar, och hur Scolari på bänken jublar kontrollerat men lugnt, medan kameran som filmar alltihopa på ett hetblodigt sätt svajar och hoppar på grund av det extatiska jublet på läktaren. 

Det finns liksom inget annat alternativ än att Brasilien dundrar fram som en bulldozer genom alla tre matcher till ackompanjemanget av en formligen manisk hemmapublik. Ingenstans i det här narrativet ser jag till någonsomhelst spänning; den diskussion som eventuellt kommer att uppstå kommer med all säkerhet enbart ske i futurum, och röra sig kring hur väl Brassarna kommer att stå sig mot tuffare lag senare i turneringen.

Spänningen i den här gruppen lär istället återfinnas i kampen om andraplatsen i gruppen, som med all säkerhet kommer att stå mellan Mexiko och Kroatien. Som den ohämmade eurocentriker man är har man naturligtvis en uppfattning om att Kroatien väger tyngre; Modric och Mandzukic är spelare av yttersta europeiska toppklass och nationen har alltsedan självständigheten åtnjutit en välförtjänt respekt bland sina motståndare på den internationella arenan. Favorittippningen känns mot denna bakgrund given.

Emellertid är detta som sagt en bakgrund som sjuder av eurocentrism, och därför ingen bra bakgrund. Istället ska man minnas att Mexiko är ett väldigt stabilt topp-16 lag, som gått till åttondelsfinal i FYRA raka VM (vilket kan jämföras med vårt eget svenska landslag som under "Erik":s ledning förlorat i FYRA raka matcher mot Danmark. Danmark. Bajs.), trots att man egentligen ingen av gångerna haft ett särskilt namnkunnigt lag på pappret. Visserligen kan det tyckas problematiskt att lagets största stjärna utgörs av en inhoppare i ett engelskt mittenlag, men jag har dock alltid tyckt att Den Lilla Ärtan varit underskattad och förtjänat ett bättre öde än så. I VM får kanske då Chicharito chansen att visa att jag haft rätt hela tiden.

Därmed dristar jag mig till att tippa Mexiko som slutlig grupptvåa, på bättre målskillnad än sina rutiga konkurrenter. I det här fallet har jag alltså kallt räknat med att Kamerun är ett i grunden dåligt fotbollslag som kommer att göras ännu sämre av att de centreras kring en av världens mest osköna fotbollspersoner någonsin: Samuel Eto'o. Visst, kanske att även denna min uppfattning är en produkt av min oavbrutet sjudande eurocentrism, men i så fall kan det inte ända inte hjälpas, för jag ser inte, hur mycket jag än anstränger mig, hur Roger Millas arvtagare ska kunna klara sig levande ur den här gruppen.

Mitt tips:

1. Brasilien
2. Mexiko

3. Kroatien

4. Kamerun

Matchrapport Hammarby - Ängelholm 1 - 2

Naivitet eller arrogans?

En dag som denna ska jag försöka bespara mig själv från att prata så mycket om mina känslor, de är ju såklart som de alltid är efter ett förlorat derby: Bubblande ilska och hopplös besvikelse. Inför-derby-ångesten började bita i mig ungefär en vecka innan avspark, en gnagande förvissning om att statusen som "knappa förhandsfavoriter" – som kvällspressen tillskrivit Djurgården inför matchen – skulle visa sig vara ren villfarelse. Mordor-laget tog nämligen greppet om matchen från minut 1 och lämnade inte över initiativet till Blåränderna förrän ställningen var 0-3 och klockan stod på 80min. För mig som djurgårdssupporter var det en ovan pina att se mitt lag uppträda både så inspirations- och taktiklöst mot just mörkrets knektar från de norra ödemarkerna.

Men jag har som sagt inte för avsikt att dröja kvar vid den känslomässiga betydelsen av den här förlusten utan har istället, för ovanlighetens skull, tänkt diskutera de taktiska element som gjorde att matchen blev som den blev. Även om DIF-spelarna inte kom in med rätt inställning och den där lilla extra Mattias Jonsson-glöden som man förväntar sig i ett derby, så var det ändå det Pelle Olssons självsmickrande taktiska upplägg som låg hemmalaget mest i fatet. 

Startelvorna såg ut på följande vis:

Det vi kan konstatera från början är att AIK – om man ser till spelare för spelare – är ett något, om inte bättre, så i alla fall mer solitt fotbollslag än Djurgården. Anfallsparen är kvalitetsmässigt jämförbara, så också backlinjerna (förutom möjligen ytterbackarna där AIK drar det längre strået) samt målvakter. Det är på mittfältet som de gulsvarta har det verkliga övertaget, både "på pappret" och om man ser till hur de respektive mittfältarna presterade i gårdagsmatchen. Djurgårdens enda ess i rockärmen får anses vara 19-år gamle Simon Tibbling som tillsammans med den numera Bröndbyaktuelle ghananen Daniel Amartey var de enda i DIF som bör kunna se sig själva i spegeln efter sina insatser igår. Över huvud taget var de de enda djurgårdarna som lyckades behandla bollen och förflytta sig på planen på ett godkänt sätt. Men trots att AIK får anses ha en aningen bredare trupp med större individuell spetskvalitet, så ska matchbilden aldrig behöva se ut som den gjorde igår i en allsvensk derbymatch.

I min mening finns det bara ett enda lag i Allsvenskan som på förhand, till stor del kan bortse från hur motståndarna vill spela fotboll, och istället bara fokusera på sitt eget spel. Det laget är inte AIK, utan Malmö FF. Resten av lagen kan dra nytta av att, åtminstone i viss utsträckning, anpassa sitt taktiska upplägg efter motståndarnas styrkor och svagheter. Att man skulle vilja göra det svårt för besökarna från Solna på det här sättet var dock inte en del av diskursen som florerade från DIF-håll inför matchen. "Vi ska fokusera på att spela vårt eget spel" hette det och över huvud taget var varken Pelle Olsson eller någon annan i Djurgården intresserad av att kommentera hur tänkt förhålla sig rent taktiskt till motståndarna. Optimistiskt och anfallsinriktat kan man kanske tänka om den filosofin, men ack så katastrofalt det blev i verkligheten.

Om vi nu ska försöka ta fasta på AIK:s styrkor och svagheter och fundera över hur Djurgården kunde ha utnyttjat dem så känns det relevant att börja med det centrala mittfältet. Det var nämligen där som AIK vann matchen. Att säga att Johansson och Faltsetas "förlorade mittfältskampen" mot Borges och Dimitriadis är ett ställningstagande som både är helt sant och grovt i underkant. Redan vid första bolltouch märktes det att Adde Johansson inte skulle ha mycket att hämta i den här matchen. Tydligen bytte DIF-kaptenen skor vid två tillfällen under kvällen igår men som det såg ut hade han snarare behövt byta fötter. Hur hade man då kunnat förebygga det här debaclet? Jo, just genom att erkänna vari AIK:s styrkor ligger för att sedan kontra det redan på förhand.

Landslagsspelaren för Costa Rica, Celso Borges har genomfört två lysande säsonger i Solna AIK sedan han anslöt inför säsongen 2012. Att det är en klasspelare som lämnat AIK betydligt försvagat och idélöst under sina skadeperioder är ett faktum som Djurgårdsorganisationen borde varit väl medvetna om. Om AIK får välja själva så låter de det mesta av sitt spel löpa genom denne Borges, som med sin säkra bollbehandling och speluppfattning ofta hittar lösningar framför motståndarnas straffområde. Med ytorna som Djurgården tillät AIK:s mittfältare att röra sig på igår kan jag gissa att Andreas Alm & c/o kände sig mer än bekväma. Det var rena rama julafton för Borges och de andra AIK:arna med det sättet som djurgårdarna tillät dem att spela fotboll.

Olsson valde att spela en derbydebutant från Gefle tillsammans med en 35-år gammal Adde Johansson på innermittfältet samtidigt som en halvskadad Prijovic fick starta på topp tillsammans med Jawo. Vi skulle ju "spela vårt eget spel", gissar jag att han tänkte när han mönstrade den elvan. Det jag har svårare att avgöra är dock huruvida det var arrogans eller naivitet som förblindade Olsson från den möjlighet att ett förlorat mittfältskrig skulle leda till precis motsatsen; att AIK istället fick lira boll som de älskar att göra, samtidigt som våra spelare var osäkra på om de skulle falla eller pressa. Resultatet, som vi alla såg, blev total AIK-dominans. Vanligtvis är det AIK som är kända för att komma in med hybris i de här mötena och blir chockade av ett hårt arbetande Djurgården som sätter hög press på förortsgrannarnas tilltänkta bollhållare. Så var det bl.a. i fjol när Per-Mathias Högmo anförde DIF i det första hemmaderbyt på Tele2. Nu var det istället Djurgården som trodde att de kunde jogga sig till en derbyvinst med våra två bästa innermittar i backlinjen resp. ute på vänsterkanten och med en ointresserad, ryggskadad schweizare på topp.

Djurgården kom till den här matchen med 7p på 3 matcher och 2 raka vinster med totalt 5-0 i målskillnad. AIK kom med kniven mot strupen efter att ha tappat för många poäng på de tre första matcherna i Allsvenskan. Hade de förlorat derbyt hade det börjat lukta kris i AIK-lägret. Det är alltid lätt att vara efterklok, men med det sagt så nästan skrek förutsättningarna efter att bänka den halvskadade Prijovic i syfte att spela med ett aggressivt tremannamittfält, lämpligen med Tibbling i den offensiva nr.10-rollen med någon tvåmannakombination av Chibsah/Johansson/Faltsetas bakom sig. Haris Radetinac hade sedermera kunnat ta Tibblings plats på kanten. På så vis hade DIF som lag haft de taktiska förutsättningarna för att sätta stopp för AIKs starka innermittfält och fått möjlighet att ställa om med snabba spelare som Haris, Jawo, Tibbe och Broberg. Hade DIF lyckats frånta AIK initiativet centralt tror jag det finns en stor chans att gästerna hade blivit desperata och till slut frustrerade. Det hade blivit en helt annan match.

Avslutningsvis får man hoppas att det här tog ned Pelle Olsson på jorden igen. Man kan inte strunta i att taktiskt anpassa sig efter ett motstånd som AIK bara för att precis slagit Halmstad och Mjällby. Att vi snyggade till resultatet till 2-3 ska inte påverka de slutsatser man bör dra av den här uppvisningen. Både tränare och spelare behöver rannsaka sig själva inför Malmömatchen om vi ska lyckas ta med oss några poäng därifrån.

SPELARBETYG (1-5):
Kenneth Höie ++
Norrmannen utstrålar för det mesta säkerhet, men står idag för en dundertavla som punkterar matchen. Dock tror jag inte att han hade gjort ett sådant misstag om matchbilden varit mer i DIF:s favör.

Stefan Karlsson +
Det märktes på den f.d. Kalmarspelaren att det här var hans första Stockholmsderby. Kämpade på, men passningsspelet var rent åt helvete.

Daniel Amartey ++
Gör som vanligt inga misstag att tala om och är trygg i både passnings- och positionsspel. Lyckas dock inte bli så inflytelserik i spelet som han brukar.

Emil Bergström ++
Springer runt och gör vad han kan. Att han är långsam och en medioker passningsspelare visste vi redan. Moving on...

Vytautas Andriuskevicius +

Litauern visar löpvilja men blir fullständigt demolerad av Nabil Bahoui och slår inlägg av Korpen-kvalitet.

Martin Broberg (ut 59') +
Osynlig i matchen av naturliga skäl. Han har utvecklats mycket under det senaste året men fysiken räcker fortfarande inte till i den här typen av matcher.

Andreas Johansson (ut 74') +
Kom aldrig in i matchen. Det räckte inte ens med tre-fyra tillslag för att Adde skulle få kontroll på bollen igår.

Alexander Faltsetas +
Kändes obekväm rätt igenom och är nog van vid att ha lite större ytor att jobba med, samt en partner att jobba med på mittfältet...

Simon Tibbling +++
Individuellt sett var det endast ett fåtal spelare på planen som kunde mäta sig med Tibbe. Visar inte bara spelskicklighet utan även en bra inställning och en hel del energi. Outtröttlig på sin kant. Borde spelat centralt.

Aleksandar Prijovic (ut 59')  +
Oerhört loj och uppenbart ovillig att gå in hundraprocentigt i de närkamper som kunde hjälpt DIF att komma in i matchen. Vet inte om jag såg honom vinna en enda nickduell och då är han ändå över 190cm lång. Löper knappt, bidrar inte till spelet. Bänken nästa -------->

Amadou Jawo ++

Krigar på som vanligt och erbjuder ett djupledshot de få gånger Djurgården fick tag på bollen. Kan inte göra så mycket mer än han gjorde, sett till matchbilden.

-----

Haris Radetinac (in 59') ++
Gör det han ska, men kommer in i ett svårt skede där DIF precis hamnat i underläge 0-2. En uppenbart bättre spelartyp för den här matchen än Broberg som han avlöste.

Erton Fejzullahu (in 59') ++
Vinner fler dueller på 30min och med sina 178cm än Prijovic gjorde på hela matchen. Kommer, precis som Haris, in i ett läge där matchen redan känns förlorad. Men han visar sitt värde med ett straffmål och en assist.

Yussif Chibsah (in 74') +
Gjorde inget märkbart avtryck på matchbilden och spelade märkligt långt ut på högerkanten. Trots detta var han betydligt nyttigare än både Faltsetas och Adde hann bli på trekvart.

Fingret i ögat: betraktelser angående söndagens match mellan Liverpool FC och Manchester City

I söndags blev jag en aning förälskad. Jag blev inte stormkär, jag mötte inte mitt livs kärlek och jag mötte absolut inte någon som jag skulle kunna tänka mig att ha ett seriöst förhållande med. Jag har ju redan ihop det med andra och ska jag vara ärlig stör jag mig ganska mycket på kärleksobjektet i fråga, och har gjort det en längre tid. Känslosvallet varade dessutom bara i två timmar, och nu är allt som vanligt igen.

Icke desto mindre hände de där två timmarna; jag minns dom tydligt och känner att jag såsom skribent för MerelyPlayerz bör skriva ner vad det hela var frågan om.

Kärleksobjektet var Liverpool FC och det som hände var till en början att Liverpool slog Manchester City hemma på Anfield Road med 3-2 i en match som mycket väl kan ha varit titelavgörande. Liverpool spelade riktigt bra; de förtjänade att vinna och ser med sitt alltigenom vägvinnande spel alltmer ut som ett värdigt mästarlag.

Liverpool är alltså ett bra lag. Ett attraktivt lag. Men som vi alla vet blir man inte förälskad i någon bara på grund av kompetens eller attraktivitet. Det krävs ofta något mer, något irrationellt värde som uppfylls och som får en att inte bara tycka om någon, utan att faktiskt även, som det på svensktoppsspråk heter, falla för någon. Igår fanns det två sådana värden hos Liverpool FC.

Det första återfanns på läktaren. Stämningen på The Kop var manisk, allt annat man har hört från arenor runtom i England post-Hillsborough bleknade på ett nästan beklämmande sätt vid jämförelse. I detta tidevarv av supporterförakt och höjda biljettpriser har man nästan glömt att en engelsk fotbollsarena inte behöver vara så tyst att man kan höra vad spelarna på planen säger, men Anfield Road fick en att minnas, och det rejält. Visserligen är man som Hammarbysupporter alltid förvånad över att se hur få ramsor som finns i rotation (tror The Fields of Anfield Road gick igång minst var femte minut), men intensiteten och ljudnivån fick en ändå att smälta.

Det andra värdet, som kanske även var den viktigaste faktorn bakom mitt tillfälliga svärmeri, stavades klyssjigt men sant nog Steven Gerrard.

Steven Gerrard har varit med i elitfotbollen så länge jag kan minnas, och i både landslaget och Liverpool har han varit en av de där spelarna som man alltid ömmat lite extra för, på grund av hans sympatiska utstrålning, på grund av hans skadebenägenhet och kanske även på grund av att han spelat för en klubb och ett land som inte riktigt varit i nivå med honom själv (nu räknar jag Istanbul 2005 som en anomali, haters gonna hate). Steven Gerrard är något så ovanligt som en spelare som spelar för sitt hjärtas klubb, och när han efter slutsignalen samlade spelarna runt sig och på en dialekt lika bred som Merseys estutarium skrek "This does not foching slip, listen, this does not FOCHING slip" var det som att en skön vålnad från fordom uppstått framför ögonen på en. Här stod en spelare, nej, en MAN, som vigt sitt liv åt en klubb, som är nära slutet på karriären, och som plötsligt inser att det han så länge kämpat för nu kan vara på väg att hända. Nu skrek han. Nu grät han. Som sagt var har jag alltid haft ett gott öga till Gerrard, men efter dessa scener var det mer än bara vänskap mellan oss. Det var förälskelse.

Så här några dagar efteråt inser jag naturligtvis att min tillfälliga fling på många sätt är komprometterande, och förnuftsmässigt sett dåligt underbyggd. Steven Gerrard må vara en one club man, men hans statiska karriär kan lika gärna vara ett resultat av skadebenägenhet som lojalitet. Vad gäller hans tårar i söndags har det nu kommit fram att de kan ha berott på att Sakho körde in pekfingret i ögat på honom, och om detta är sant är det minst sagt kostligt.

Och varje gång man hör the Kop sjunga ska man inte glömma att läktaren fått sitt namn efter en imperialistisk krigsskådessplats, Spion Kop i dagens Sydafrika, vilket visar på den dubbelmoral som frodas i en klubb som så ofta vill hävda sig stå utanför det engelska maktetablissemanget, men samtidigt gång på gång visat upp otrevliga och chauvinistiska tendenser såväl på läktarplats som i spelarleden.

Därför känns hela den här förälskelsegrejen just nu lite pinsam, och mest av allt vill jag bara gå vidare och fortsätta på den smala förnuftsmässiga vägen medelst en fortsatt objektiv och kritisk granskning av topplagen i Premier League. Samtidigt kan jag inte hjälpa att jag också känner mig en aning upplyft. En liga som jag själv dödförklarat fick mig att känna sanna känslor, och en toppstrid som mest av allt präglats av sin enormt höga Barbarossa-faktor blev för bara ett ögonblick angelägen och meningsfull.

Det känns det helt enkelt bra att man fortfarande kan få känna lite pirr i den moderna toppfotbollens verklighet. Även om den utlösande faktorn kanske egentligen bara bestod i att en ung parisare inte hade tillräckligt bra koll på sitt pekfinger.

Paus från bloggen

Eftersom jag inte haft en dator på några månader och gått till skolan och skrivit blogginlägg på medicinska biblioteket så har jag fått en osoft relation till bloggen. Det känns mer och mer som en syssla jag gör för att Emil ska ge mig öl (är vi uppe i 9 stycken nu?) vilket suger för att skriva blogginlägg om fotboll är egentligen nästan det roligaste jag vet. Aja. Eftersom jag inte har en dator så kan jag förutom att inte skriva på bloggen i lugn och ro hemma inte heller KOLLA PÅ NÅN JÄVLA FOTBOLL och det är så jävla osoft att ba hitta på idéer till inlägg om man inte ens kan kolla på sporten man skriver om. SÅ: jag tar en paus från bloggen i några veckor tills jag fixat grejer med min dator.

Orimligt att be massan "ta sitt ansvar"

Det svenska fotbolls-, supporter-, huliganvåldet, kalla det vad man vill, döljer sig allt som oftast effektivt för allmänhetens ögon. Nätterna och de skuggiga gränderna gör att vi slipper bevittna vad som pågår mellan organiserade gäng av unga killar som av olika anledningar är ute efter att slåss. Men ibland träder det våldet fram i rampljuset och möts då oftast av poliskravaller, upprörda sportkrönikörers vädjanden om "en enad front mot våldet" och politikers tomma löften om tre- och femårsplaner för att "stärka säkerheten kring svenska idrottsevenemang". I lördags krävde det våldets framträdande ett liv av en fotbollssupporter, medmänniska och för mig även en djurgårdsbroder.

När jag vaknade i lördags till strålande sol och med vetskapen om att det var dags för allsvensk premiär kände jag mig närmast extatisk. Den där bekanta känslan av förväntan och ovissheten om hur det ska gå för mitt lag bubblade inom mig när jag slog mig ned framför matchen mellan Helsingborg och Djurgården. Med en Premier League-säsong från helvetet i bagaget, hade jag verkligen sett fram emot att få lägga United-kaoset åt sidan ett tag och istället supa in den stappliga och långsamma men ack så igenkännliga och hemtrevliga fotbollen från den svenska högstadivisionen. Det jag inte visste då var att den här dagen skulle komma att handla om något helt annat än fotboll.

I ärlighetens namn blev jag först väldigt irriterad och arg över att mitt lags premiär i Allsvenskan på nytt spolierats. I förvirringen av den bisarra "planstormning" som utspelade sig på TV-skärmen framför mig kände jag oförrätt och uppgivenheten inför denna  nya "läktarskandal"; till synes av det slag som tycks drabba, inte bara mitt eget Djurgården, utan även de andra Stockholmsklubbarna, ungefär en gång per år vardera. Men när DIF-publiken började skandera "mördare, mördare" och när beskedet väl kom om vad som var grundanledningen till att ett knappt hundratal ilskna DIF-fans hade tagit sig in på Olympias gräs var det såklart en väldig ström av ännu mörkare tankar och känslor som direkt vällde över en.

Först och främst togs jag av allvaret av att en "vanlig" fotbollssupporter, en flerbarnspappa som - helt i onödan - har behövt sätta livet till eftersom han höll på fel lag och befann sig på fel plats på fel tillfälle. Visserligen hade det varit en stor sorg för oss alla och dennes anhöriga, även om den bortgångne skulle visa sig ha Firma-anknytningar. Samtidigt kan jag inte hjälpa att känna att det faktum att den här mannen inte befann sig i Helsingborg i något annat syfte än att stödja laget i sitt hjärta. Utan någon annan "provokation" än att möjligen ha varit iförd något klädesplagg som vittnade om mannens blårandiga tillhörighet fick han, av tre ännu okända män, utstå en så våldsam att den slutligen ledde till att fyra barn miste sin far för alltid.

Man skulle kunna skriva en hel C-uppsats i sociologi och mer därtill för att försöka förklara grunden i det problem som svenska politiker, myndigheter, fotbollsklubbar, supporterföreningar och fotbollsförbund har så obeskrivligt svårt att få bukt med. En hel del har såklart redan forskats och skrivits om. De flesta som fördjupat sig i det här fenomenet är ense om att fotbollen och allting runt omkring den, i sig endast är den utlösande faktorn. Grundförutsättningarna för att en individ över huvud taget är benägna att idka våld på det här sättet är betydligt djupare rotade än den upplevda lagtillhörigheten. Mansidealet och normerna som gör att våld och status blir sammankopplade, brist på annan social tillhörighet och trygghet är några av de anledningar, som sociologer är överens om, bidrar till att subkulturer centrerade kring våld florerar i samhällets undanskymda vrår.

Det är väldigt lätt för kolumnister, medieprofiler, fotbollstyckare och bloggare från öst och väst att ropa efter att "något måste göras" och "det räcker nu, detta måste få ett STOPP" osv. Lika lätt är det att dra alla fotbollssupportrar över en kam och skylla "supporterkulturen" och "de där idiotiska männen och sin dumma fotboll" för våldet; utan fotbollsmatcher hade det inte funnits några tillfällen för våldsverkarna att löpa amok, tänker man sig. Men de eviga frågorna: "Vad ska vi göra för att se till att det här inte kommer att hända igen? Vad ska vi göra för att få bukt med det här våldet?" förblir lika omöjliga att besvara även om många försöker. Fotbollsklubbarna själva, i samklang med sina respektive supporterföreningar talar om att "stå enade tillsammans" för att motverka våldsidkarna inifrån och krönikörerna skriver om allt ifrån "kollektivt ansvar" till "konkreta åtgärdsmetoder". SvFF:s svar på att sära fotbollen och människor som utöver våld i fotbollens namn bygger i nuläget på att sportsligt och ekonomiskt bestraffa de klubbar som dessa "supportrar" råkar tillhöra. Samtidigt är politikerna förhållandevis tysta i de här sammanhangen. Från justitieminister Ask fick vi igår höra ett ganska så lösryckt uttalande om att "det (problemet) ligger i supporterkulturen", medan oppositionsledaren Stefan Löfven flikade in med en kommentar om att han ville införa maskeringsförbud på de svenska arenorna.

Mordor är inte Gondor.

Självklart är det viktigt att vi, de "vanliga" supportrarna, försöker att sjunga och prata om kärlek snarare än hat. Även om det inte är den slutgiltiga lösningen på problemet så kommer det att hjälpa att ge Vi-mot-dom-retoriken så lite plats i diskursen som möjligt. T.ex. AIK:s "Vi är inte ni"-kampanj är en sådan företeelse som knappast bidrar till att motverka den spända, hatiska stämning som ibland svärtar ned svenska fotbollsmatcher, utan snarare motsatsen. För mig framstår kampanjens budskap inte som något annat än ren våldsromantik. "Vi är allas motståndare, allas sömnlösa natt". Jag vet inte om det blir mer hatiskt och uppviglande än så. Och det här kommer från AIK Fotboll. Inte Firman Boys eller ens Black Army. Det är ett officiellt budskap som Allmänna Idrottsklubben ställer sig bakom. Lite mindre av den här varan skulle absolut inte skada svensk fotboll och framför allt inte öka risken att vi får uppleva fler onödiga dödsfall.

Men när man åkallar massan, de "vanliga" supportrarna, och ber dem att "ta sitt ansvar" och stå upp mot den lilla klick som står för de idiotiska planstormningarna och våldsattentaten, då bortser man från massans grundläggande natur. En massa är en massa just för att den är oorganiserad, den har ingen enskild vilja eller förmåga att direkt motsätta sig de betydligt mer organiserade, om än avsevärt mindre till antalet, våldsverkande krafterna. Bara individer kan bestämma sig för att göra motstånd, och vem vill vara den första att försöka stoppa en påtänd 100-kilos DFG-medlem som precis är på väg att hoppa över läktarstaketet för att ta sig in på planen och "försvara sitt lags heder"? Ingen vill göra det, ingen vågar. Individen är är rädd och därför är massan maktlös. Dessutom skulle direkta konfrontationer mellan supportrar och "supportrar" under en match bara leda till mer våld och tråkiga scener. Framför allt är supportrarna oförmögna att komma åt de grundpelare ("mansnormerna", bristen på social säkerhet osv.) som skapat våldskulturen i de här sammanhangen från början.

Nej, det direkta svaret för att framgångsrikt motverka de våldsgenomsyrade subkulturer som fått fotfäste i svensk fotboll ligger inte hos supporterföreningarna eller fotbollsklubbarna. Kanske finns det inget direkt svar över huvud taget. Men det skulle kunna finnas ett första steg och för att det ska kunna tas krävs det politiska beslut. Vi behöver konkreta politiska handlingsplaner för att göra det möjligt att förbättra och effektivisera kameraövervakningen på arenorna, för att införa maskeringsförbud och kanske på sikt även koppla fotbollsbiljetter till ID-handlingar. Men att vi ska få se de här besluten tas känns, trots tragedin i helgen, ganska så avlägset. Mycket av den passivitet vi ser från regeringen och riksdagen har att göra med flera olika saker; dels att vår justitieminister tyvärr är ohjälpligt inkompetent när de gäller de här frågorna och inte minst att fenomenet i sig endast är sporadiskt aktuell i den politiska debatten men även i det allmänna medvetandet.

Löst snack om att "supporterkulturen" måste förändras och förlöjligande satirer av fotbollen som detta blogginlägg kommer inte att leda till några förändringar över huvud taget. SvFF:s kollektiva bestraffningar och ekonomiska utarmning av de svenska storklubbarna kommer hjälpa ännu mindre. Fokus måste läggas på att bestraffa de individer som utövar våld och stormar planer; det måste bli möjligt att stänga av dem från svenska fotbollsmatcher för alltid. Den enda andra utvägen är att vi försöker efterlikna England, höjer biljettpriserna, tar bort ståplats och dödar den levande läktarkulturen. Det kommer på sikt att ta död på svensk fotboll helt och hållet, men det kanske det är värt om de politiska besluten jag pratat om i det här inlägget är så omöjliga att ta.

Avslutningsvis vill jag rikta tankarna till den omkomne fotbollssupportern, hans familj och anhöriga.
Vila i frid, Stefan Isaksson.

Bayerns bänk idag mot Hoffenheim

Neuer, Martinez, Alaba, Lahm, Müller, Robben och Mandzukic.

Keltelvan 2014

Många gånger i ens liv har man inte så mycket att göra, och då kan det vara bra att göra en drömelva som baseras på de spelare som är britter men inte engelsmän, dvs de som tillhör någon av Storbritanniens "keltiska" länder. Det har jag nu gjort, och efter lite googlande och wikipediande har jag kommit fram till det jag tror är den utlimata keltelvan 2014:

Målvakt:

David Marshall (Skottland, Cardiff City)

Backlinje:

Seamus Coleman (Irland, Everton)

Johnny Evans (Nordirland, Manchester United)

Ashley Williams (Wales, Swansea)
John O'Shea (Irland, Sunderland)

Mittfält:
Ryan Giggs (Wales, Manchester United)

Aaron Ramsey (Wales, Arsenal)

James McCarthy (Irland, Everton)

Robert Snoddgrass (Skottland, Norwich)

Anfall:

Gareth Bale (Wales, Real Madrid)

Steven Fletcher (Skottland, Sunderland)

Bubblare: Craig Bellamy, Darren Fletcher, Charlie Adam

Det är inget jättebra lag och jag tror att England ganska mycket hade sopat mattan med det. Dock är mittfältet starkt, särskillt ifall att man som jag räknar med Ryan Giggs som tillgänglig. Dessutom är det intressant att notera att Wales sin ringa storlek till trots kniper fyra platser, mer än något annat "land".

Hade det här laget tagit sig till VM? Jag tror nästan det.

Svar på Nattens senaste inlägg

Jag vet inte vad som är fel med min dator för jag kan inte kommentera på inlägg som mina medbloggare skriver. Därför kommer mina tankar kring inlägget "världens bästa lag" nu istället här, i inläggsform.

1. Jag säger inte att jag dömer dig, men jag säger att det skulle vara INTRESSANT att se vad Johan anno 2011 hade sagt om han hade hört hur Johan anno 2014 fullkomligt suger av den katalanska kuken i detta inlägg. Jag säger inte att du inte borde suga av den, jag säger bara att det vore intressant att se.

2. Jag håller med dig om att Bayern är favoriter, men hur ser det egentligen ut i försvarslinjen? Alaba är klass, men sen då? Har inte Lahm lämnat ett hål efter sig?

Jag tar bort det här sen när du har läst det för det ser fult ut, men låt det ligga kvar tills jag sett ditt svar.

Världens bästa lag

Eftersom min dator fungerar ungefär lika bra som Grekland är det här inlägget lite försenat, men egentligen spelar det ingen roll eftersom det som kommer tas upp i praktiken redan varit klart i några månader: FC Bayern München är bundesligamästare 2014. Efter 3-1 mot Hertha Berlin tog Bayern sin 23:e ligaseger och alla blev jätteglada och sprutade öl på varandra.

Säsongen 2013/2014 har överträffat allas förväntningar på Bayern München. Internetforumens och fikarummens gissningar om hur bra Pep skulle lyckas i trippelvinnarlaget präglades visserligen av det enorma barcelonahat som sjuder i vårt land vilket måhända skymde logik och intellekt en aning, men de löd ungefär såhär: "Pep kommer förstöra Bayern". Inte kunde väl det lag som vann Bundesliga, tyska cupen och Champions League i den kanske överlägsnaste stilen i modern tid utvecklas ännu mer? Såhär i slutet av Mars verkar de flesta vara överens om att det är precis det som hänt. Bayern München är idag ett spelskickligare lag än man var förra året, man är ännu bättre defensivt med en rent pungdjävulsk aggressivitet i återerövringsfasen och är nästan lika hungriga på att vinna matcher som man var förra säsongen (lika hungriga kommer nog inget lag nånsin vara igen).

Detta har Pep åstadkommit utan några större förändringar i laguttagningar. Thiago har kommit in och varit briljant allteftersom han acklimatiserat sig, men annars är Peps startelva identisk med Jupp Heynckes. Förutom då att Rafinha har kommit in istället för Javi Martinez. STOPP.

Ta ut Javi Martinez och sätt in Rafinha låter logisk... nej vänta vad i helv...

sten

En av de största anledningarna till trippelvinsten förra året var en spanjor som hette Javi och var bra. Utan basken har jag svårt att se Bayern ändå dominera finalmatchen mot Dortmund som de till slut gjorde i en match där Bastian Schweinsteigers psyke inte höll (han var rätt feg och meningslös). Mot Barcelona var Martinez en jävla gigant på mittfältet och hans förmåga att både täcka ytor och göra något relativt begåvat med bollen när han vann den var mycket värdefull för Bayern München. Så varför då bänka Javi Martinez? Anledningen är som alla som inte bott under en jävla sten den här säsongen att Pep börjat använda Phillip Lahm som defensiv innermittfältare. Och då kan ju människan som bott under den där stenen snett uppe till höger undra: varför har han då gjort det? 

När Pep satte ihop sitt mittfält i Barcelona gjorde han det med 1 spelskicklig sittande mittfältare (Busquets... som väl iof kan beskrivas "liggande". För att han ligger i gräset mycket. Och filmar) och med två vansinnigt spelskickliga offensiva kreatörer framför denne (världens två då bästa mittfältare, Iniesta och Xavi). Resultatet blev det mest överlägsna lag jag sett hittills rent spelmässigt under mitt liv och också det minst reaktiva laget jag sett under mitt liv. Vad än motståndarna gjorde förändrade Barcelona ingenting i sitt spel. Rullarullarulla. Motståndarna leder. Rullarullarulla. Barcelona leder. Rullarullarulla. Det rullades helt enkelt en hel del oavsett vad som hände.

Biff: hur saken var

När Bayern München var sådär överjävliga förra året var de visserligen sensationellt överlägsna spelmässigt typ alla lag de mötte, men de var också reaktiva mot Barcelona under semifinalmötet (det var väl egentligen den enda gången de var reaktiva den säsongen). Bayern låg och väntade som i bakhåll när naiva katalandvärgar rullade och rullade och rullade utan samma potens som tidigare och när de rödblåa gjort sitt drag högg de röda på det, klädde av det och skrattade åt det och resultatet blev en fotbollsförnedring som bara kan jämföras med mäns oacceptabla våld mot kvinnor. Reaktiviteten segrade över Tiki-takan. Med ett sådant synsätt passar ett mittfält uppbyggt med Javi Martinez och Bastian Schweinsteiger som defensiva ankare alldeles utmärkt: få, eller ja inget, mittfält kombinerade den spelskickligheten med sådan bollvinstförmåga, och med kontringsspelare som Robben och Ribéry var saken som man säger biff. Men Pep vill inte vara reaktiv. Pep vill spela ut alla. Också Barcelona. Så: Javi. Javi Martinez är en utmärkt passningsspelare när det kommer till att spela i ett kontrande lag, och att ge bollen vidare till Toni Kroos som smeker ut en boll på ett röd streck i djupled kan han sköta utmärkt. Men när Javi Martinez själv ska börja slå genomskärande genialitetsmackor eller kortpassa 40 gånger mellan utsträckta motståndarben är saken inte lika biff längre. Pep vill ha det spelskickligaste mittfältet i världen och på det spelar inte Javi Martinez.

Den första tanken som slår en när man då ser över alternativen på de bayerska mittfältet är naturligtvis: släng ner Schweinsteiger som sittande mittfältare och spela Toni Kroos/Mario Götze/Thiago/Thomas Müller framför honom. Bastian Schweinsteiger är väl efter kanske Arturo Vidal, Yaya Touré och Sergio Busquets världens bästa på den positionen. Men det fungerade inte riktigt. Visserligen har Bastian Schweinsteiger varit skadad en stor del av säsongen, men när han spelat har han inte varit förmögen att axla det defensiva ansvaret såsom en ensam sittande mittfältare i ett lag som Bayern München bör göra. Enter: Phillip Lahm.

De säger att det som utmärker ett geni inte är hur hög IQ personen har, alltså geniet är inte alltid den som bäst kan kolla på olika följder av geometriska figurer och kryssa i rätt alternativ under tidspress. Istället är den egenskapen som främst utmärker ett geni kreativiteten, att tänka på nya sätt och utanför den berömda boxjäveln. När en person med extremt hög IQ på första hälften av 1600-talet fick ett äpple i huvudet tänkte den människan oftast typ "Aj, jag tänkte på matte, jävla äpple som faller). Men inte geniet Isaac Newton. Han tänkte istället den mycket poetiska tanken: "Does the moon also fall?". När ditt spelarmaterial inte kan uppfylla dina visioner om hur fotboll ska spelas, tänker du då "Jävla spelarmaterial" eller tänker du "Faller månen också?". "Kan Phillip Lahm som spelat ytterback hela sitt liv bli en av världens bästa defensiva mittfältare istället?". Pep tänkte så, för att han var ett geni. Mittfältsproblemen var lösta.

folks uppfattning om var Lahm borde spela

                       Lahm som defensiv mittfältare? :O

Som vi ser ovan befinner sig idén om Lahm som defensiv mittfältare utanför boxen till vänster





Bayerns mittfält är idag oerhört dynamiskt, kreativt, tryggt och modigt. Insatsen mot Manchester City på bortaplan var bland det värre jag sett i fotbollsväg och där Schweinsteiger skulle hamnat på efterkälken i en ensam defensiv roll jagade Lahm ikapp snabba oljemiljonärer som om de vore Eintracht Braunschweig-spelare. Inget lag dominerar i dagsläget sina matcher såsom Bayern München gör. Och förra säsongens Bayern gjorde det inte heller. Både framåt och bakåt är Bayern München ett bättre lag än någonsin. Som jag ser det är det bara Bayern Münchne själva som står emellan sig själva och historisk andra raka trippel.

Och detta alltså för att en skallig spanjor kunde tänka utanför de vanliga ramarna och ställa sig frågan:

"Does the moon also fall?"

Lay Down All Thoughts And Surrender To The Void; spridda tankar från fotbollshelgen

Ibland händer det att vissa yttre stimuli sätter igång reaktioner i hjärnan som är så starka att man känner att allt som inte har med reaktionen att göra är så irrelevant att man vill slå det med en knölpåk i huvudet. För min del handlar det oftast i sådana lägen om att någonting får mig att inse hur bra Beatles är, samt hur mycket alla som inte TILL FULLO inser detta faktum kan dra åt helvete.

Just den här veckan utgjordes den utlösande situationen av ett avsnitt av Mad Men där Don Draper får höra "Tomorrow Never Knows". Don tycker inte så mycket om den, eftersom han  är gammal och kapitalistisk och har för mycket sex, och stänger därför av låten. Jag själv är dock varken gammal eller kapitalistisk och jag har absolut inte för mycket sex, och därför blev jag än en gång påmind om hur sanslöst bra Beatles är, vilken sanslös skiva Revolver är, och framförallt av hur helt OÄNDLIGT intagande "Tomorrow Never Knows" är.

Därför har jag nu lyssnat på "Tomorrow Never Knows" på repeat cirka 15 gånger, och under mina seanser har jag särskilt hakat upp mig textraden "Lay Down All Thoughts And Surrender To The Void". För när John Lennon gång på gång mässade fram denna närmast transmässiga text, var det inte utan att jag kände igen mig i det han sade. Dels som människa i stort, men också såsom fotbollssuporter i synnerhet.

Tottenham har ingen chans på att ta sig till Champions League. Det är nio poäng upp till Liverpool och Liverpool är jättemycket bättre. I toppstriden kämpar tre och ett halvt lag med vilka jag har relationer som varierar från hatisk avsmak till störande likgiltighet. Jag vill väl helst att Oljan ska få se sig besegrad på något sätt, men samtidigt tror jag att jag kommer att ha väldigt svårt att glädja mig åt ett ligaguld till spelare som Suarez, Agger och Sterling.

Ur känslosynvinkel är alltså ligan i princip död. Det som återstår är bara att lyda Lennons ord och luta sig tillbaka och låta tankar och förhoppningar besegras av den oljestinna intigheten. Det är sorgligt att det är så. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss form av lättnad. För denna intighet rymmer fortfarande en form av trevlighet: bra spelare som spelar bra fotboll. Och även om jag inte älskar den här ligan av kvalitetsskäl så har denna helgen genom sin totala brist på förhoppning och kognitiv vilja givit mig ren fotbollsmässig njutning på ett sätt som jag funnit talande. Jag har helt enkelt blivit underhållen.

Framförallt blev jag väl underhållen av Chelsea. Det är ett ondskans lag som långsamt maler ner fotbollen till stenmjöl likt en apokalyptisk dödskvarn, och jag hatar att jag blir underhållen, men icke desto mindre blir jag det. Sättet de kontrade sönder det arma Arsenalförsvaret från minut ett var storslaget och hisnande, och när Schürrle satte tvåan fick det blå laget spelet att se så enkelt ut att man nästan fnös. Jag kan inte tänka mig att något annat lag förutom Bayern München idag är kapabla till samma självklara kontrings- och omställningsspel, och om det inte varit för blåtröjornas alltjämt påtagliga ondhet skulle jag till och med kunna liknat lördagens insats vid den som det ädla tyska landslaget stod för 2010 när de slog ut England i VM-åttondelen.

Jag blev sedan underhållen av Liverpool och Cardiff, och det var särskilt underhållande att se hur påtagligt dålig Agger har blivit. Jag har aldrig gillat Agger särskilt mycket. Kanske är det för att han är dansk, kanske är det för att han är så mycket bättre än alla de stolpskott till mittbackar som vi mönstrat i den blågula elvan under senare tid, eller kanske är det på grund av hans frisyr. Jag vet inte, men hur det än är så kände jag ett stygn av belåtenhet när Cardiff City rullade in både 1-0 och 2-1 bakom Agger, Mignolet och co.

Att sedan Suarez i vanlig ordning dödade dramaturgin genom att helt enkelt vara så bra att dramaturgin blir irrelevant är en annan historia, men den stämmer likväl bra in i det Lennonska temat. Det fanns en tid när jag verkligen hade åsikter om Suarez, och förhållningssätt till hans person. Förr har jag känt förakt, ilska, genans och hänförsel i olika stadier. Nu när han styrt både sig och sitt Liverpool så långt bort i fjärran att man från den liljevita horisonten knappt ens ser skutan längre, så känns allt det där bara så apatiskt irrelevant. Det enda som återstår är att insupa den Uruguayanska intigheten och hjärndött låta sig hänföras av Premier Leagues otvivelaktigt bästa spelare just nu.

Intigheten lurade runt hörnet även i matchen mellan Southampton och Tottenham. När hoppet om CL är borta är den känslomässiga investeringen liten, och det enda man egentligen har att förlora är upplevelsen av en välspelad fotbollsmatch med en milt tillfredsställande utgång. Länge såg det ut som att jag skulle gå miste om dessa två, men en Christian Eriksen i storform och en återuppväckt islänning gjorde att man trots allt fick knyta en kvartsengagerad näve i fickan när slutsignalen gick. Det har varit mycket prat om Tottenhams misslyckade värvningar i år, men även om det kan ligga mycket sanning i detta resonemang så vill jag ändå påpeka att den unge dansken, när han väl varit frisk, varit en av ligans mest sevärda playmakers i år. Dessutom är han ung, och om bara Kastiliens hökögon vilar annorstädes i några år till så kan han mycket väl utvecklas till en riktig klasspelare på White Hart Lane. Dessutom vill jag ge cred till Southampton, som friskt och frejdigt utmanade ett stundtals passivt Tottenhamförsvar, och vägrade hänge sig åt den bussparkeringstaktik som tyvärr blir alltmer förhärskande bland mitten- och bottenlag även då de möter såpass mediokra elvor som Tottenhams.

Kort sagt var det alltså i tomhetens och uppgivenhetens tecken en underhållande helg, som till och med innehöll lite glädje. Djupt inom mig finns det väl fortfarande något som skriker att det inte är sådant som fotboll ska handla om, och att saker skulle kunna varit annorlunda, att de kanske till och med borde ha varit det. Rösten skriker att jag inte får ge upp, att jag inte får reducera mitt fotbollstittande till något så banalt som en syssla man utför i syfte att "ha lite trevligt". Men röstens ord ekar tomt, för dess budskap är inte längre hållbara, rimliga eller ens möjliga. Att följa Premier League just nu är att Kapitulera inför Tomheten. Och i Tomheten är lite underhållning tyvärr nog det bästa man kan hoppas på.

Här kommer så slutligen scenen jag pratade om. Man behöver inte förstå vilka alla är eller vad som händer. Däremot behöver man absolut tycka att låten är bra. Annars kan man nämligen dra åt helvete.