Bayerns bänk idag mot Hoffenheim

Neuer, Martinez, Alaba, Lahm, Müller, Robben och Mandzukic.

Keltelvan 2014

Många gånger i ens liv har man inte så mycket att göra, och då kan det vara bra att göra en drömelva som baseras på de spelare som är britter men inte engelsmän, dvs de som tillhör någon av Storbritanniens "keltiska" länder. Det har jag nu gjort, och efter lite googlande och wikipediande har jag kommit fram till det jag tror är den utlimata keltelvan 2014:

Målvakt:

David Marshall (Skottland, Cardiff City)

Backlinje:

Seamus Coleman (Irland, Everton)

Johnny Evans (Nordirland, Manchester United)

Ashley Williams (Wales, Swansea)
John O'Shea (Irland, Sunderland)

Mittfält:
Ryan Giggs (Wales, Manchester United)

Aaron Ramsey (Wales, Arsenal)

James McCarthy (Irland, Everton)

Robert Snoddgrass (Skottland, Norwich)

Anfall:

Gareth Bale (Wales, Real Madrid)

Steven Fletcher (Skottland, Sunderland)

Bubblare: Craig Bellamy, Darren Fletcher, Charlie Adam

Det är inget jättebra lag och jag tror att England ganska mycket hade sopat mattan med det. Dock är mittfältet starkt, särskillt ifall att man som jag räknar med Ryan Giggs som tillgänglig. Dessutom är det intressant att notera att Wales sin ringa storlek till trots kniper fyra platser, mer än något annat "land".

Hade det här laget tagit sig till VM? Jag tror nästan det.

Svar på Nattens senaste inlägg

Jag vet inte vad som är fel med min dator för jag kan inte kommentera på inlägg som mina medbloggare skriver. Därför kommer mina tankar kring inlägget "världens bästa lag" nu istället här, i inläggsform.

1. Jag säger inte att jag dömer dig, men jag säger att det skulle vara INTRESSANT att se vad Johan anno 2011 hade sagt om han hade hört hur Johan anno 2014 fullkomligt suger av den katalanska kuken i detta inlägg. Jag säger inte att du inte borde suga av den, jag säger bara att det vore intressant att se.

2. Jag håller med dig om att Bayern är favoriter, men hur ser det egentligen ut i försvarslinjen? Alaba är klass, men sen då? Har inte Lahm lämnat ett hål efter sig?

Jag tar bort det här sen när du har läst det för det ser fult ut, men låt det ligga kvar tills jag sett ditt svar.

Världens bästa lag

Eftersom min dator fungerar ungefär lika bra som Grekland är det här inlägget lite försenat, men egentligen spelar det ingen roll eftersom det som kommer tas upp i praktiken redan varit klart i några månader: FC Bayern München är bundesligamästare 2014. Efter 3-1 mot Hertha Berlin tog Bayern sin 23:e ligaseger och alla blev jätteglada och sprutade öl på varandra.

Säsongen 2013/2014 har överträffat allas förväntningar på Bayern München. Internetforumens och fikarummens gissningar om hur bra Pep skulle lyckas i trippelvinnarlaget präglades visserligen av det enorma barcelonahat som sjuder i vårt land vilket måhända skymde logik och intellekt en aning, men de löd ungefär såhär: "Pep kommer förstöra Bayern". Inte kunde väl det lag som vann Bundesliga, tyska cupen och Champions League i den kanske överlägsnaste stilen i modern tid utvecklas ännu mer? Såhär i slutet av Mars verkar de flesta vara överens om att det är precis det som hänt. Bayern München är idag ett spelskickligare lag än man var förra året, man är ännu bättre defensivt med en rent pungdjävulsk aggressivitet i återerövringsfasen och är nästan lika hungriga på att vinna matcher som man var förra säsongen (lika hungriga kommer nog inget lag nånsin vara igen).

Detta har Pep åstadkommit utan några större förändringar i laguttagningar. Thiago har kommit in och varit briljant allteftersom han acklimatiserat sig, men annars är Peps startelva identisk med Jupp Heynckes. Förutom då att Rafinha har kommit in istället för Javi Martinez. STOPP.

Ta ut Javi Martinez och sätt in Rafinha låter logisk... nej vänta vad i helv...

sten

En av de största anledningarna till trippelvinsten förra året var en spanjor som hette Javi och var bra. Utan basken har jag svårt att se Bayern ändå dominera finalmatchen mot Dortmund som de till slut gjorde i en match där Bastian Schweinsteigers psyke inte höll (han var rätt feg och meningslös). Mot Barcelona var Martinez en jävla gigant på mittfältet och hans förmåga att både täcka ytor och göra något relativt begåvat med bollen när han vann den var mycket värdefull för Bayern München. Så varför då bänka Javi Martinez? Anledningen är som alla som inte bott under en jävla sten den här säsongen att Pep börjat använda Phillip Lahm som defensiv innermittfältare. Och då kan ju människan som bott under den där stenen snett uppe till höger undra: varför har han då gjort det? 

När Pep satte ihop sitt mittfält i Barcelona gjorde han det med 1 spelskicklig sittande mittfältare (Busquets... som väl iof kan beskrivas "liggande". För att han ligger i gräset mycket. Och filmar) och med två vansinnigt spelskickliga offensiva kreatörer framför denne (världens två då bästa mittfältare, Iniesta och Xavi). Resultatet blev det mest överlägsna lag jag sett hittills rent spelmässigt under mitt liv och också det minst reaktiva laget jag sett under mitt liv. Vad än motståndarna gjorde förändrade Barcelona ingenting i sitt spel. Rullarullarulla. Motståndarna leder. Rullarullarulla. Barcelona leder. Rullarullarulla. Det rullades helt enkelt en hel del oavsett vad som hände.

Biff: hur saken var

När Bayern München var sådär överjävliga förra året var de visserligen sensationellt överlägsna spelmässigt typ alla lag de mötte, men de var också reaktiva mot Barcelona under semifinalmötet (det var väl egentligen den enda gången de var reaktiva den säsongen). Bayern låg och väntade som i bakhåll när naiva katalandvärgar rullade och rullade och rullade utan samma potens som tidigare och när de rödblåa gjort sitt drag högg de röda på det, klädde av det och skrattade åt det och resultatet blev en fotbollsförnedring som bara kan jämföras med mäns oacceptabla våld mot kvinnor. Reaktiviteten segrade över Tiki-takan. Med ett sådant synsätt passar ett mittfält uppbyggt med Javi Martinez och Bastian Schweinsteiger som defensiva ankare alldeles utmärkt: få, eller ja inget, mittfält kombinerade den spelskickligheten med sådan bollvinstförmåga, och med kontringsspelare som Robben och Ribéry var saken som man säger biff. Men Pep vill inte vara reaktiv. Pep vill spela ut alla. Också Barcelona. Så: Javi. Javi Martinez är en utmärkt passningsspelare när det kommer till att spela i ett kontrande lag, och att ge bollen vidare till Toni Kroos som smeker ut en boll på ett röd streck i djupled kan han sköta utmärkt. Men när Javi Martinez själv ska börja slå genomskärande genialitetsmackor eller kortpassa 40 gånger mellan utsträckta motståndarben är saken inte lika biff längre. Pep vill ha det spelskickligaste mittfältet i världen och på det spelar inte Javi Martinez.

Den första tanken som slår en när man då ser över alternativen på de bayerska mittfältet är naturligtvis: släng ner Schweinsteiger som sittande mittfältare och spela Toni Kroos/Mario Götze/Thiago/Thomas Müller framför honom. Bastian Schweinsteiger är väl efter kanske Arturo Vidal, Yaya Touré och Sergio Busquets världens bästa på den positionen. Men det fungerade inte riktigt. Visserligen har Bastian Schweinsteiger varit skadad en stor del av säsongen, men när han spelat har han inte varit förmögen att axla det defensiva ansvaret såsom en ensam sittande mittfältare i ett lag som Bayern München bör göra. Enter: Phillip Lahm.

De säger att det som utmärker ett geni inte är hur hög IQ personen har, alltså geniet är inte alltid den som bäst kan kolla på olika följder av geometriska figurer och kryssa i rätt alternativ under tidspress. Istället är den egenskapen som främst utmärker ett geni kreativiteten, att tänka på nya sätt och utanför den berömda boxjäveln. När en person med extremt hög IQ på första hälften av 1600-talet fick ett äpple i huvudet tänkte den människan oftast typ "Aj, jag tänkte på matte, jävla äpple som faller). Men inte geniet Isaac Newton. Han tänkte istället den mycket poetiska tanken: "Does the moon also fall?". När ditt spelarmaterial inte kan uppfylla dina visioner om hur fotboll ska spelas, tänker du då "Jävla spelarmaterial" eller tänker du "Faller månen också?". "Kan Phillip Lahm som spelat ytterback hela sitt liv bli en av världens bästa defensiva mittfältare istället?". Pep tänkte så, för att han var ett geni. Mittfältsproblemen var lösta.

folks uppfattning om var Lahm borde spela

                       Lahm som defensiv mittfältare? :O

Som vi ser ovan befinner sig idén om Lahm som defensiv mittfältare utanför boxen till vänster





Bayerns mittfält är idag oerhört dynamiskt, kreativt, tryggt och modigt. Insatsen mot Manchester City på bortaplan var bland det värre jag sett i fotbollsväg och där Schweinsteiger skulle hamnat på efterkälken i en ensam defensiv roll jagade Lahm ikapp snabba oljemiljonärer som om de vore Eintracht Braunschweig-spelare. Inget lag dominerar i dagsläget sina matcher såsom Bayern München gör. Och förra säsongens Bayern gjorde det inte heller. Både framåt och bakåt är Bayern München ett bättre lag än någonsin. Som jag ser det är det bara Bayern Münchne själva som står emellan sig själva och historisk andra raka trippel.

Och detta alltså för att en skallig spanjor kunde tänka utanför de vanliga ramarna och ställa sig frågan:

"Does the moon also fall?"

Lay Down All Thoughts And Surrender To The Void; spridda tankar från fotbollshelgen

Ibland händer det att vissa yttre stimuli sätter igång reaktioner i hjärnan som är så starka att man känner att allt som inte har med reaktionen att göra är så irrelevant att man vill slå det med en knölpåk i huvudet. För min del handlar det oftast i sådana lägen om att någonting får mig att inse hur bra Beatles är, samt hur mycket alla som inte TILL FULLO inser detta faktum kan dra åt helvete.

Just den här veckan utgjordes den utlösande situationen av ett avsnitt av Mad Men där Don Draper får höra "Tomorrow Never Knows". Don tycker inte så mycket om den, eftersom han  är gammal och kapitalistisk och har för mycket sex, och stänger därför av låten. Jag själv är dock varken gammal eller kapitalistisk och jag har absolut inte för mycket sex, och därför blev jag än en gång påmind om hur sanslöst bra Beatles är, vilken sanslös skiva Revolver är, och framförallt av hur helt OÄNDLIGT intagande "Tomorrow Never Knows" är.

Därför har jag nu lyssnat på "Tomorrow Never Knows" på repeat cirka 15 gånger, och under mina seanser har jag särskilt hakat upp mig textraden "Lay Down All Thoughts And Surrender To The Void". För när John Lennon gång på gång mässade fram denna närmast transmässiga text, var det inte utan att jag kände igen mig i det han sade. Dels som människa i stort, men också såsom fotbollssuporter i synnerhet.

Tottenham har ingen chans på att ta sig till Champions League. Det är nio poäng upp till Liverpool och Liverpool är jättemycket bättre. I toppstriden kämpar tre och ett halvt lag med vilka jag har relationer som varierar från hatisk avsmak till störande likgiltighet. Jag vill väl helst att Oljan ska få se sig besegrad på något sätt, men samtidigt tror jag att jag kommer att ha väldigt svårt att glädja mig åt ett ligaguld till spelare som Suarez, Agger och Sterling.

Ur känslosynvinkel är alltså ligan i princip död. Det som återstår är bara att lyda Lennons ord och luta sig tillbaka och låta tankar och förhoppningar besegras av den oljestinna intigheten. Det är sorgligt att det är så. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss form av lättnad. För denna intighet rymmer fortfarande en form av trevlighet: bra spelare som spelar bra fotboll. Och även om jag inte älskar den här ligan av kvalitetsskäl så har denna helgen genom sin totala brist på förhoppning och kognitiv vilja givit mig ren fotbollsmässig njutning på ett sätt som jag funnit talande. Jag har helt enkelt blivit underhållen.

Framförallt blev jag väl underhållen av Chelsea. Det är ett ondskans lag som långsamt maler ner fotbollen till stenmjöl likt en apokalyptisk dödskvarn, och jag hatar att jag blir underhållen, men icke desto mindre blir jag det. Sättet de kontrade sönder det arma Arsenalförsvaret från minut ett var storslaget och hisnande, och när Schürrle satte tvåan fick det blå laget spelet att se så enkelt ut att man nästan fnös. Jag kan inte tänka mig att något annat lag förutom Bayern München idag är kapabla till samma självklara kontrings- och omställningsspel, och om det inte varit för blåtröjornas alltjämt påtagliga ondhet skulle jag till och med kunna liknat lördagens insats vid den som det ädla tyska landslaget stod för 2010 när de slog ut England i VM-åttondelen.

Jag blev sedan underhållen av Liverpool och Cardiff, och det var särskilt underhållande att se hur påtagligt dålig Agger har blivit. Jag har aldrig gillat Agger särskilt mycket. Kanske är det för att han är dansk, kanske är det för att han är så mycket bättre än alla de stolpskott till mittbackar som vi mönstrat i den blågula elvan under senare tid, eller kanske är det på grund av hans frisyr. Jag vet inte, men hur det än är så kände jag ett stygn av belåtenhet när Cardiff City rullade in både 1-0 och 2-1 bakom Agger, Mignolet och co.

Att sedan Suarez i vanlig ordning dödade dramaturgin genom att helt enkelt vara så bra att dramaturgin blir irrelevant är en annan historia, men den stämmer likväl bra in i det Lennonska temat. Det fanns en tid när jag verkligen hade åsikter om Suarez, och förhållningssätt till hans person. Förr har jag känt förakt, ilska, genans och hänförsel i olika stadier. Nu när han styrt både sig och sitt Liverpool så långt bort i fjärran att man från den liljevita horisonten knappt ens ser skutan längre, så känns allt det där bara så apatiskt irrelevant. Det enda som återstår är att insupa den Uruguayanska intigheten och hjärndött låta sig hänföras av Premier Leagues otvivelaktigt bästa spelare just nu.

Intigheten lurade runt hörnet även i matchen mellan Southampton och Tottenham. När hoppet om CL är borta är den känslomässiga investeringen liten, och det enda man egentligen har att förlora är upplevelsen av en välspelad fotbollsmatch med en milt tillfredsställande utgång. Länge såg det ut som att jag skulle gå miste om dessa två, men en Christian Eriksen i storform och en återuppväckt islänning gjorde att man trots allt fick knyta en kvartsengagerad näve i fickan när slutsignalen gick. Det har varit mycket prat om Tottenhams misslyckade värvningar i år, men även om det kan ligga mycket sanning i detta resonemang så vill jag ändå påpeka att den unge dansken, när han väl varit frisk, varit en av ligans mest sevärda playmakers i år. Dessutom är han ung, och om bara Kastiliens hökögon vilar annorstädes i några år till så kan han mycket väl utvecklas till en riktig klasspelare på White Hart Lane. Dessutom vill jag ge cred till Southampton, som friskt och frejdigt utmanade ett stundtals passivt Tottenhamförsvar, och vägrade hänge sig åt den bussparkeringstaktik som tyvärr blir alltmer förhärskande bland mitten- och bottenlag även då de möter såpass mediokra elvor som Tottenhams.

Kort sagt var det alltså i tomhetens och uppgivenhetens tecken en underhållande helg, som till och med innehöll lite glädje. Djupt inom mig finns det väl fortfarande något som skriker att det inte är sådant som fotboll ska handla om, och att saker skulle kunna varit annorlunda, att de kanske till och med borde ha varit det. Rösten skriker att jag inte får ge upp, att jag inte får reducera mitt fotbollstittande till något så banalt som en syssla man utför i syfte att "ha lite trevligt". Men röstens ord ekar tomt, för dess budskap är inte längre hållbara, rimliga eller ens möjliga. Att följa Premier League just nu är att Kapitulera inför Tomheten. Och i Tomheten är lite underhållning tyvärr nog det bästa man kan hoppas på.

Här kommer så slutligen scenen jag pratade om. Man behöver inte förstå vilka alla är eller vad som händer. Däremot behöver man absolut tycka att låten är bra. Annars kan man nämligen dra åt helvete.

Om lottningen idag

Efter CL-lottningen idag när kvartsfinallagen ställdes upp mot varandra kändes det bra inom mig. Vissa gillar när stora lag ställs mot varandra tidigt i turneringar, men jag är inte en av dem. För mig känns en turnering där lol-lag är med nästan till slutet mindre liksom... svår att vinna. Jag vinner mycket hellre VM 2006 än VM 2002 om ni förstår vad jag menar. Visst är det roligare att berätta om de lätt demensskymda glimtarna av minnesbilder man har från världens vackraste turnering för barnbarnen om semifinalerna i turneringen utgjordes av Frankrike-Portugal och Tyskland-Italien, istället för av Sydkorea-Tyskland och Brasilien-Turkiet. Visst?

Lottningen idag undvek på ett ultimat sätt att skapa stormatcher. Visst, alla matcher är naturligtvis stormatcher relativt resten av turneringen men Real MAdrid, Barcelona och Bayern München slapp varandra och chansen för säg David Alaba att säga till barnbarnen: "2014, Lolly och Harry, då var vi 4 lag kvar i april; Real Madrid, Barcelona, Chelsea och så vi då." kvarstår. CL-turneringen 2013/2014 kommer troligtvis att när vinnaren står på Estadio da Luiz den 24:e maj kännas som en av de svåraste nånsin att vinna.

Merelyplayerzs tippning:

Barcelona - Atlético de Madrid (70-30)

Det är löjligt, men gång på gång glömmer jag bort hur bra FC Barcelona faktiskt är. Inget annat lag i världen spelar kortpassningsfotboll med sådan skicklighet (sen kan man tycka om den spelstilen eller inte) som 1.70-ligan gör. Backlinjen är måhända tunnare än Kennedys hår är mitt uppe på Kennedys huvud, men resten av laget är helt jävla sanslöst. Cesc spelar inte från start i Barcelona. Fundera en sekund på det. Cesc spelar inte från start. Atlético är dock elaka och hänsynslösa och kan hota om de sätter de chanser som alltid uppkommer när Mascherano spelar i ett mittförsvar.

Real Madrid - Borussia Dortmund (90-10)

Borussia Dortmunds skadelista är längre än panamerikanska landsvägen (som  är sjukt lång) och på den återfinns bland andra Illkay Gündogan. Dessutom är Robert Lewandowski avstängd i den första kvartsfinalen lol. Nu är visserligen försvarsgeneralen Mats tillbaka men det blir väl bara som att man åker från Ushuaia till Edmonton istället för att åka från Ushuaia till Prudhoe Bay om man återigen ska dra liknelsen med den panamerikanska landsvägen (skadelistan är fortfarande fett lång). Samtidigt möter man ett av världens tre bästa lag just nu. Cristiano Ronaldo är fortsatt världens näst bästa/bästa spelare och Bale är sådär Baleig som bara Bale kan vara. Hur bra är den mannen egentligen? Karim Benzema är en katt och Luka Modric har varit en av La Ligas bästa mittfältare den här säsongen. Med alla spelpjäser omkullkastade vid sidan av planen måste Marco Reus som på ett sätt burit det här laget den här säsongen bli Ron och Ramos måste typ bli utvisad och Pepe måste också bli utvisad och... fan vad det inte kommer gå.

Chelsea - PSG (55-45)

Enligt diverse experter är PSG favoriter i mötet som är en hyllning till oljans Gudinna och till ondskan. Varför förstår jag inte. För mig är Chelsea det perfekta cuplaget, och även om det gång på gång tjatas om den där centerforwarden som saknas har Chelsea en kontringsfotboll som kan skada vilket lag som helst och dessutom en ryggrad och stabilitet i försvarsspelet som kan matchas av ytterst få lag i världen. PSG ser i och för sig starkare ut än förra året, med en Zlatan som är mer macho och o-PK än någonsin samtidigt som han gör fler mål än någonsin och med en Matuidi som utvecklats till en tvåvägsmittfältare i absolut världsklass. Det här kommer bli ett mycket jämnt möte.

Bayern München-Manchester United (90-10)

 

Pep mot Moyes

Sammanfattning av åttondelsfinalerna i CL & inför kvartsfinalslottningen

Efter en minst sagt svettig CL-kväll där jag har fått se mitt United, mirakulöst nog, vända på steken i mötet med Olympiakos och vilket innebär att de säkrat avancemang i CL; turneringen som numera är det enda (om än väldigt lilla) hoppet man kan ha om att spela där även nästa säsong. Med hjälp av en återblick till inlägget jag gjorde inför åttondelarna ska jag nu reflektera kring hur bra mina spådomar har visat sig vara, samt hur det ser ut inför kvartsfinalerna. Visserligen kommer det inte vara möjligt att genomföra någon utförlig analys eftersom lottningen (fan vad jag ser fram emot lottningen) inte sker förrän på fredag. Jag tänkte dock kort gå igenom de olika kvartsfinalisterna, göra en intern rankinglista samt nämna vad jag tror om lagens chanser att vinna turneringen.

Sammanfattning av åttondelsfinalerna:

Manchester City vs Barcelona (1-4 on agg.) – Jag uppskattade: City 80%, Barca 20%
Pellegrinis mannar var egentligen aldrig nära att hota Barca. När jag skrev inför-inlägget hade City en jättebra trend i PL och spelade ut lag till höger och vänster. Uppskattningen 20/80 skulle dock visa sig aningen generös då Barca gick ut och bevisade att de helt enkelt är på en helt annan nivå fotbollsmässigt. Det mest intressanta man kan ta med sig av det här mötet är väl Dani Alves uttalande att han fram tills denna match bara trodde det fanns 1 lag i Manchester. Han kände inte till Manchester City.

Arsenal vs Bayern München (1-3 on agg.) – Jag uppskattade: Arsenal 20%, Bayern 80%
Under 15 väldigt spännande och fartfyllda minuter i det första mötet på Emirates Stadium avgjordes detta stormöte i princip direkt. Arsenal kom ut på hemmagräs och spelade inspirerat och med självförtroende. Det ambitiösa försöket att ta kontroll över mötet bar frukt i form av en tidig straff... som Mesut Özil brände. Strax därefter åkte Arsenal på en straff och en frilägesutvisning i baken. Därefter kontrollerade Bayern både första och andra matchen totalt; några ökända mirakel på Allianz blev det inte. München-laget ser starkare ut än någonsin inför kvartsfinalerna.

Bayer Leverkusen vs PSG (1-6 on agg.) – Jag uppskattade: Leverkusen 5%, PSG 95%
Som väntat fanns det inte mycket den nuvarande Bundesliga-fyran kunde göra för att sätta stopp på Zlatan & c/o. Ibra passade på att öka på med 2 nya mål på CL-kontot och har säkert redan börjat smygdrömma om chansen att få lyfta den där jävla Champions-bucklan för en gångs skull. Över huvud taget har tysklagen (minus Bayern) knappast briljerat i år, både Leverkusen och Schalke blev enkelt utslagna medan Dortmund knappat klarade sig vidare mot Zenit(!).

AC Milan vs Atletico Madrid (1-5 on agg.) – Jag uppskattade: AC Milan 25%, Atletico 75%
Det ska sägas att slutsiffrorna 5-1 ljuger en del när man tar mötet mellan det gamla mästergänget från Milano och de "nya" skönlirande spanjorerna i beaktning. Milan hade, för ovanlighetens skull, en hel del oflyt i de här båda mötena och hade egentligen kunnat vinna mötet på San Siro. Med en vinst i bagaget från det första mötet tror jag verkligen inte det hade varit omöjligt för de svartröda (som ovärdigt nog spelar i guldtröjor på bortaplan) att tråka sig vidare som enda italienska lag till kvartsfinal. Nu blir de istället out-fotbollade av självaste Frankrike! Inte godkänt...

Olympiakos vs Manchester United (2-3 on agg.) – Jag uppskattade: Olympiakos 15%, United 20%
Min 15/80-uppskattning skulle visa sig vara tämligen optimistisk och t.o.m. naiv när det röda Manchesterlaget åkte ner till den där jäkla "Grytan" och förlorade 2-0 efter den mest håglösa, oinspirerade insats jag någonsin sett från en United-elva. Efter den första matchen uttalade sig RvP besynnerligt om att det "var synd att andra spelare i United spelade på 'hans områden' på plan för mycket". Sedan dess har det spekulerats mycket kring holländarens relation till Moyes och United. Passande var det väl då att det var just denne van Persie som skickade United direkt till kvartsfinal med ett sensationellt hat-trick i det andra mötet lagen emellan.

Galatasaray vs Chelsea (1-3 on agg.) – Jag uppskattade: Galatasaray 20%, Chelsea 80%
Drogbas återkomst till Stamford Bridge var säkerligen känslosam för många Chelsea-anhängare men nog gladde de sig ändå åt att "den store elefanten" inte mäktade med mycket vad gäller att hota sitt gamla lag i kampen om kvartsfinalplatsen som stod på spel. Mourinho såg till att Chelsea stängde matchen på ett perfekt sätt i London efter att ha blivit smått omskakade nere i Istanbul. Trots ett mäktig stöd från de många tillresta turkiska supportrarna kunde inte Galatasaray göra någonting för att stoppa Chelsea från att avancera till kvartsfinal. 2-0-vinsten på Stamford Bridge var en perfekt utförd match, i sann Chelsea-tappning, som bådar gott för de blåklädda inför nästa fas i tuerningen.

Zenit S:t Petersburg vs Borussia Dortmund (4-5 on agg.) – Jag uppskattade: Zenit 15%, Dortmund 85%
Dortmund överraskade faktiskt lite när de slog Zenit med 4-2 i S:t Petersburg. Men i övrigt såg de gula getingarna rätt så bleka ut, sett över två matcher. Skador på Reus, Subotic, Gündogan m.fl stör fortfarande laget rejält.

Schalke 04 vs Real Madrid (2-9 on agg.) – Jag uppskattade: Schalke <1%, Real >99%
Cristiano Ronaldo har följt upp sin andra Ballong D'or-vinst på ett föredömligt sätt i både liga- och Europaspel. Med 4 mål på 2 matcher ligger portugisen nu på totalt 13 mål i turneringen, 3 före vår egen Volvoviking Zlatan Ibrahimovic och 5 före Messi.  Real passade på att spela ut hela registret mot ett blekt Schalke 04 då man tog en osedvanlig vinst på tysk mark för att sedan hinna lufta reservlaget i returmötet på Bernabeu-stadion. Uppskattningen att Schalke hade mindre än en hundradelschans att slå Real Madrid över två matcher kan väl heller inte sägas vara orättvis med slutresultatet 9-2.


Sammanfattningsvis kan det vara intressant att notera att samtliga förhandsfavoriter lyckades avancera till kvartsfinalspel!
------------------------

Intern rankinglista av kvartsfinallagen:

8.
Trots den fullständigt svindlande vändning som David Moyes lyckades pressa ur sitt manskap ikväll så är United fortsatt det klart svagaste laget inför lottningen av kvartsfinalerna. Visst hade det varit helt sjukt i huvudet om United lyckades vinna CL och skicka Liverpool till EL alá Chelsea 2012, men att det ska hända är typ lika troligt som att Jonas Sjöstedt i hemlighet sitter och extraknäcker som identitetsskyddad frilanskoluminst på avpixlat.

7.
Fjolårsfinalisternas glans har falnat snabbt och de uppträder inte längre som den närmast ostoppbara lagmaskin de var under 2012/13. Speciellt är det den oändligt långa skadelista som Jürgen Klopp  har fått dras med under säsongen som tycks hämma tyskarna. En fråga vi kan ställa oss inför Dortmunds kvartsfinal är om Erik Niva ska hinna med något mer blogginlägg som romantiserar Kevin Grosskreutz och dennes uppväxt i det mytomspunna Ruhr-området.

6.
Spelmässigt och med Eto'o/Torres som enda alternativ på strikerpositionen känns kanske inte Chelsea FC jätteläskiga. Taktiskt sett skulle jag dock hävda att "The Blues" absolut har förutsättningarna för att slå vilket lag som helst i turneringen. Mot Bayern och Barcelona skulle jag dessutom säga att de har ett psykologiskt övertag i och med händelserna i 2011/12-års CL-upplaga. Kanske skulle Real Madrid bli den svåraste nöten för Chelsea att knäcka i en kvartsfinal...


5.
Atleticó Madrid, laget som hela tiden lyckas fixa fram helt sjukt bra anfallare har varit en stor snackis under hela säsongen. De fortsätter att utmana Real och Barca om La Liga-titeln och ser spelmässigt ut som ett av de tveklöst bästa lagen. Varför jag rankar dem som femma efter PSG är pga. de svaghetstecken man kunde uttyda i de båda matcherna mot Milan. När allt kommer omkring är de obeprövade på den här nivån och jag tror de skulle få det tufft mot ett så individuellt skickligt lag som PSG. Samtidigt är det inte omöjligt att denna outsider, med rätt lottning, kan ta sig hela vägen till Lissabon.

4.
Förra året tog det stopp för Paris när man rök ihop med Barcelona i kvartsfinalen. Det tämligen historielösa köpelaget överraskade dock många när man pressade Barca hårt över två matcher. Många undrar om detta är året som PSG har utvecklats tillräckligt för att gå hela vägen. Med rätt lottning tar det sig i alla fall minst till semifinal. Det är ingen hemlighet att Zlatan aldrig har vunnit CL och trots att han har sagt att han har nöjd med vad han åstadkommit i sin karriär även utan en Europa-triumf, skulle han nog inte tacka nej till att höja pokalen i Lissabon i maj.

3.
Tillsammans med Real och Bayern är Barcelona en hel fotbollsmässig nivå över de övriga kvartsfinallagen. Av de tre stora favoriterna tycks det pratas minst om katalanerna som CL-mästare. Den allmänna uppfattningen om Barcelona i år tycks vara att de inte riktigt är där de var för 3-4 år sedan längre, att man inte kan mäta sig med Bayern och att man t.o.m. skulle vara underdogs i ett möte med ärkerivalerna Real Madrid. Jag har dock en känsla av att Barcelona är riktigt starka i år och att det inte skulle vara otroligt att de smög sig fram till finalen för att plötsligt stå där som segrare igen.

2.
Utöver superspelaren Ronaldo är det två ex-Tottenhamspelare som har varit mycket inflytelserika i Real Madrids brutala anfallsspel den här säsongen. Det mesta av snacket har handlat om walesaren(!) som rekordvärvades till världens största klubb i somras och som, efter en tuff start under hösten, nu bidrar med en ny dimension i Reals anfallsspel; plötsligt är högerkanten nästan lika farlig som Ronaldos vänsterkant. På innermittfältet har Modric utvecklats till en riktig klasspelare. Lyckas Ancelotti fixa Madrids tioende Europatitel?

1.
---------------- Neuer ----------------
Lahm - Boateng - Dante - Alaba
---------- Schweinsteiger ----------
Robben - Kroos - Götze -- Ribery
------------- Mandzukic ------------

Bänken:
Müller, Thiago, Martinez m.fl.

Tränare:
Pep Guardiola

...därför är Bayern München det tveklöst farligaste laget kvar i turneringen och är på väg mot att bli det första laget som någonsin försvarar en CL-titel. INGEN vill möta Bayern i en kvartsfinal.

All börjar fan bli said.

För varje unket misslyckande David Moyes och hans tafatta manskap fortsätter att presentera blir desperationen i alla som stöttar och identifierar sig med Manchester United större och större. För varje meningslös alibipassning, för varje halvhjärtat brytningsförsök, för varje oinspirerat "anfall" blir ångesten och depressionen i mig och säkert tusentals andra United-supportrar mer tryckande och påtaglig. Samtidigt börjar jag känna hur en kvävande apati väller över mig; hur jag har börjat sluta hoppas på att United ska lyckas åstadkomma NÅGONTING, spel- eller resultatmässigt. Jag känner mig ungefär som någon som har haft världens bästa flickvän i flera år som plötsligt har börjat vara otrogen mot en. Man förlåter henne och hoppas att hon ska bättra sig, man älskar henne och man vill inte erkänna för sig själv att hon är förändrad för alltid. Kanske blir det den här helgen som hon bestämmer sig för att behandla mig bättre. Kanske är det min gamla, Riktiga flickvän som jag får se idag. 

Sen ligger man där med en klump i halsen och försöker tänka på något annat än hur ens emotionella sinnen precis slitits i stycken för vad som känns hundrade gången det här året.

----

Det spelar egentligen ingen roll vilket motståndet är. Det vet vi med säkerhet nu. I höstas var det hemmaförluster mot lag som Newcastle, Everton och West Bromwich; motstånd som tappade poäng mot hade inneburit rena katastrofer under Sir Alex era och som nu ses som något helt normalt. För några veckor sedan var det en patetiskt utskåpning mot Olympiakos (Olympiakos!!!!). Idag var det så dags för ärkerivalen Liverpool. Som den idiot jag är hade jag än en gång intalat mig att det skulle se annorlunda ut den här gången. Det är ju ändå derby, och om spelarna ska dyka upp med kämpatakter och vinnarinstinkt någon gång så är det väl nu! Allt kan ju hända i ett derby. Som det visat sig så många gånger förut den här säsongen blev mitt naiva hopp tillintetgjort ganska så omgående då United, totalt fantasilöst och oinspirerat lät Brendan Rodgers lag gå ut och styra och ställa på hela plan och fick Manchester United att se ut som allt annat än just Manchester United. Det måste ha varit ovant för en spelare som Steven Gerrard att gå ut och spela en match på Old Trafford, se sitt lag tillskänkas TRE (om än 1 var felaktig) straffar och sedan åka därifrån med tre enkelt tillförskansade pinnar i bagaget.

Allt har redan sagts 10000 gånger om på alla möjliga forum, i tidningar, bloggar och kommentatorsfält. Det här är helt enkelt för dåligt. Det är både som United-supporter och fotbollsälskare, pinsamt att bevittna. United har gått från att vara det mest fruktade laget till England till en harmlös slagpåse. Det fullkomligt skar i skälen att ännu en gång behöva konstatera att vi är det mest lättspelade laget i Premier League. Kom till Old Trafford, goda vänner! Pressa oss högt och tvinga oss till dåliga uppspel, ta över spelet och forcera er igenom oss. Varsågod! Passa ut på kanterna och vägga er igenom vårt trötta, mentalt nedbrutna försvar. När vi har bollen kan ni luta er lugnt tillbaka, sluta upp i mitten av planen och tvinga oss ut på kanterna varifrån vi kommer - utan hopp om att det ska bära frukt - slå tafatta inlägg in i boxen där ni enkelt får nicka bort bollen. Det måste vara så inåt helvete skönt att möta Manchester United dessa dagar.

Men det är inte bara på ren fotbollsnivå som United-spelarna underpresterar grovt. Det är inte bara att Rafael och Phil Jones, som om de spelade på korpennivå, skänker bort två helt onödiga mål genom en idiotisk hands och en jätteklumpig knuff direkt i början av andra halvlek (som HELT dödar de - om än astronomiska - chanser vi hade att komma tillbaka i matchen). Det är inte bara att Fellaini är en av de mest överskattade spelarna i England och ett av de största floppköpen i modern fotbollshistoria vilket blir tydligt i en match som denna då han blir avklädd av spelare som Jordan Henderson och Joe Allen. Det faktum att han var en av våra bättre spelare idag säger en hel jävla del. Det är inte bara att Juan Mata inte har ett enda passningsalternativ under 90 minuter. Heller var det inte bara att van Persie, som för övrigt inte ser att bry sig ett skit längre, inte hade ETT enda avslut på mål. 

Nej, det största problemet är att vi inte är ett lag längre. Spelarna spelar inte för varandra, de spelar inte för emblemet. Ingen spelare på plan (med undantag kanske av Rafael da Silva och Danny Welbeck de korta minuter han spelade) verkar vilja spela för Manchester United längre. De ser rädda och osäkra ut; som att de inte tror på det det är meningen de ska hålla på med, som att de är ledarlösa och vilse. Den PASSION som både ska förväntas och begäras av en United-elva när de ställs mot ett titeljagande Liverpool fanns inte att se någonstans. Det fanns varken vilja eller inställning så långt ögat nådde. Inte heller fanns det någon inspiration att insupa om man lät blicken vila på en mentalt sönderslagen skotte vid sidlinjen, som med trötta insjunkna ögon satt och betraktade hur den numera sönderskjutna fregatt, han ärvt av en landsman, sjunka ytterligare några meter ned i ett bottenlöst hav av olja och tårar.

För några månader senare gjorde jag ett inlägg på bloggen där jag listade några av de anledningarna jag tyckte mig kunna se som skulle kunna förklara varför United är så långt ifrån sitt "sanna" jag den här säsongen, samtidigt som jag försökte rädda Moyes och lägga skulden någon annan stans. Faktum är att när jag nu står här efter en förnedrande 0-3 förlust mot våra värsta ärkerivaler på vår egen hemmaplan i bagaget så har jag varken den ork, sinnesfrid eller tålamod som skulle krävas för att rationellt kunna resonera kring huruvida det faktiskt är David Moyes "fel" att det ser ut som det gör. Jag nöjer med nu med att säga att det inte spelar någon roll längre. Någonting måste ju förändras. Det här anstår sig inte en klubb som Manchester United. Oavsett om en gammal Everton-högerback som Phil Neville (som debuterar som tränare i United) och en gedigen stenåldersfotbollsanhängare som David Moyes skulle vara de mest kompetenta tränarna i världen "egentligen", så kan man inte annat än att konstatera att de totalt har misslyckats med att göra ett LAG av de spelare som står till deras förfogande. "Men är det inte spelarnas jobb att göra det bättre? Moyes valde ju den bästa elvan, mer kan han väl inte göra?" kanske någon säger. Som svar på det kan jag bara säga att om det enda en tränare behövde göra var att ställa upp bästa möjliga elva så skulle jag faktiskt kunna vara tränare. Det räcker helt enkelt inte. 

Ferguson brukade krama ut 120% av VARENDA spelare som drog på sig tröjan med Uniteds stolta emblem på och den som inte levde upp till hans hårda kriterium fick skämmas inför Ferguson, sina lagkamrater, fansen och framför allt sig själv. Moyes har istället lyckats tappa omklädningsrummet och låter spelarna vandra ut på planen som ett gäng vanliga kontraktsanställda som är där för att spela för att höja sina egna individuella marknadsvärden (inte för att de lyckas med det heller). Moyes måste tyvärr klandras för den sits han har satt United i och jag hoppas att han, både för sitt och klubbens bästa, själv väljer att avgå. Då kanske han äntligen kan få en natts sömn också. David Moyes talade från dag ett om hur tacksam och lyckligt lottad han var för att få vara i en klubb som Manchester United. Kanske borde varningsklockorna börjat ringa redan då? Han hör ju uppenbarligen inte hemma i den här rollen; som huvudtränare för en av världens mest prestigefulla klubbar. Det svårt att föreställa sig vem som någonsin, inte bara inom fotbollen, ska ha tagit sig så här mycket vatten över huvudet.

---

När så röken efter dagens helvetesfyrverkerier har börjat mattas ut och känslorna så smått har börjat gå från desperation till depression, då kommer så det verkliga mörkret i vilket man börjar reflektera över situationen vi har till hands: 14 poäng upp till Liverpool (som i fjol låg 29 poäng EFTER oss vid det här laget). Utslagna i snart alla cuper. Det är då jag inte kan rå för att tänka på att det tog Sir Alex Ferguson 26 år att bygga upp och befästa Manchester United som den kanske största fotbollsklubben i världen. Det har tagit David Moyes dryga 9 månader att rasera hela det bygget. 

Vid ställningen "0-3" vecklade Liverpool-fansen ut den här banderollen:

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta längre.

Projekt "I'll Wear It Proudly": Premier Leagues klubbmärken, del 3: Liverpool

Liverpool. Namnet smakar svett och metall när man tar det i sin mun.

Svett från de tusentals fiskare som levde sina liv i ständig och livsfarlig vals med vågorna på den Irländska sjön. Svett från sammanpressade slavar på botten av ett av de många skepp som tack vare en handel bortom all ära och redbarhet låg inne i stadens hamn då Liverpool var slavmarknadens världscentrum på 1600-talet. Svett från överläppen på en irländsk förstagenerationsinvandrare 1835 när han efter en sen kväll på krogen i en mörk gränd hör ljudet av protestantiska gängstövlar bakom sig. Svett från hundratusentals andra arbetare som gav sitt liv åt fabriker och varv. Svett från ägaren till White Star Line när han en natt i april 1912 hade fått reda på att något hade hänt fartygets flaggskepp Titanic. Svett ifrån tusentals familjers tinningar när flyglarmet gått och ljudet av Stukapropellrar hotfullt dånar över staden.

Metall. Metall som smeden i den förindustriella byn format till redskap mellan sin hammare och sitt städ. Metall som våghalsiga pionjärer kom för sig att bryta ur jorden på märkliga sätt någon gång i början av 1700-talet. Metall i massproducerade verktyg som blivit till i den tidiga industrialismens mörka satanskvarnar. Metall som vid de väldiga skeppsvarven fogats till skrov på de atlantångare som plöjde över världens hav mer framgångsrikt och skoningslöst än några andra fartyg. Metall som gör vibrationer som gör musik som gör att publiken skriker likt medeltida stormtrupper som just blivit dränkta i kokande olja: stålsträngarna på John Lennons gitarr när han river av ackorden till Please Please Me för första gången på The Cavern.

Exemplen talar för sig själva: Liverpool är en stad med många ansikten. Ändå vill jag låta listan fortsätta en aning. För trots alla saker jag nämnt är frågan om det inte finns andra metaller, och annan svett, som jag tänker ännu lite mer på när jag hör ordet Liverpool.

Jag talar om dobbarna som Jamie Carragher kör in i låret på Olivier Giroud en regning höstkväll på Anfield. Jag pratar om högerstolpen på Goodison som sjunger högt och klart efter att ett skott från Paul Scholes misslyckats med att ta sig in i målet. Och jag pratar om svetten från Steven Naismith, Daniel Sturridge, James McCarthy, Martin Skrtel, Kenny Daglish, Dixie Dean, Ian Rush och de tusentals andra som fallit ner på det gröna gräset när den gröna mattans riddare slitit ont för att göra Liverpool till Englands historiska fotbollsstad nummer ett.

Mot denna övertygande bakgrund är det intressant att konstatera hur oerhört lite såväl Liverpools som Evertons klubbmärken har att göra med varesig svett eller metall. Det närmaste man kan komma är väl de stilistiska grindarna ovanpå Liverpools sköld, som dessutom är väldigt ometalliska till sin karaktär och ännu mindre svettiga.

Till en början blir man arg när man ser detta. Hur kan de båda klubbarna bara nonchalera den uppenbara tematik som jag så dräpande redogjort för i inledningen till detta stycke? Pissar dom på sin historia? Är det verkligen det de står här och gör?

Sen tänker man efter lite grann och inser att så nog inte kan vara fallet. Dels för att klubbarna i sig är äldre än många av de företeelser jag listade, och dels för att två lag som så till den milda grad tronar på minnen från fornstora dar omöjligen skulle kunna vara så självdestruktiva att de pissar på en historia som på många sätt är så oerhört mycket större än klubbarnas nutid. Istället för att ställa frågan "Pissar dom på sin historia?", väljer jag därför att ställa frågan: "Vad kan ha varit så relevant och ädelt att det konkurrerat ut min extremt välutvecklade tes om Liverpool som en stad av Svett och Metall, när det kommer till att ta symbolisk plats på klubbarnas vapensköldar?". Därmed har det blivit dags att vända oss till kakans själva russin: studien.

Liverpool F.C.

Beskrivning
Rödvit sköld med text och en fågel hållandes en kvist i näbben, krönt av en stiliserad avbildning av de s.k. "Shankly Gates" vid Anfield Road, omgärdad nertill av en banderoll och vid sidorna av två brinnande facklor.

Symbolik:
Fågeln i mitten är en välkänd symbol för staden och kallas "The Liverbird". Den är påhittad. Varför den håller en kvist i munnen är väldigt oklart. Shankly Gates är givetvis en hyllning till den legendariske 60-talstränaren Bill Shankly, och texten "You'll Never Walk Alone" är givetvis namnet på den Rodgers & Hammerstein-låt som sedan länge är Liverpool FC:s officiella inmarschlåt. De två facklorna är där för att hedra offren från Hillsboroughkatastrofen som krävde 96 Liverpoolsupportrars liv.

Omdöme:
En riktig klassiker med mycket tung symbolik, och dessutom ett riktigt vackert klubbmärke. Den rödvita färgkombinationen är enkelt elegant men tillåter ändå de kringliggande ornamenten att synas simultant. Shanklygrindarna och de två facklorna minner på skilda men tunga sätt om klubbens historia, och "You'll Never Walk Alone" framstår med sådan tyngd och pondus att man nästan glömmer bort att det egentligen bara är titeln på en ganska trött danslåt från en dålig musikal skriven av två amerikaner. Det enda som drar ner betyget är den konstiga fågeln som känns alldeles för pilsnerfilmsmässig (lite som att Hammarby skulle ha Julhunden i sitt märke). Inte blir det bättre av att kvisten är jätteful och väldigt osymbolisk.

Betyg: ++++

Everton F.C.

Beskrivning:
Blå sköld med gul bård och vit text, prytt med en avbildning av den verkliga byggnaden Prince Rupert's Tower.

Symbolik:
Prince Rupert's Tower är ett gammalt byhäkte som ligger i statsdelen Everton, efter vilken klubben inte helt otippat har fått sitt namn.

Omdöme:
Frågan som direkt hänger i luften när man ser det här märket är naturligtvis: varför bytte dom? Innan denna säsong hade Everton ett mycket snyggare märke, främst tack vare att det avbildade tornet var mycket mer episkt och respektingivande. Det nya tornet är kort och fult och ser mest av allt ut som något som en halvond sagoperson med svaga magiska krafter bor i.

Efter lite googlande inser man dock ett beklämmande faktum: designbytet är moraliskt berättigat eftersom det förra märket helt enkelt var förskönande, och rent ut sagt förljuget. Det som låter som att det skulle vara ett grymt gammalt sagotorn är i själva verket, i det verkliga livets verkliga Liverpool, inte mycket mer än en stenhög som sin ringa höjd till trots likförbannat ser ut att kunna luta över och falla ihop när som helst. Evertons nya design var alltså nödvändig ur sanningssynpunkt. Men med tanke på hur verklighetens torn faktiskt ser ut är det inte utan att man undrar om man inte gjort rätt i att låta dikt få besegra sanningen i detta fall. Evertons nuvarande klubbmärke är bara lite för mycket Steven Naismith.

Betyg: ++

Verkligheten.

Dikten.