Rimlig kritik från en rimlig man

Under gårdagskvällen pågick en fotbollsmatch i västra London som på många sätt påminde om en tillställning som utspelade sig på samma arena knappa två år tidigare. Enda skillnaden den här kvällen var att rollerna blivit ombytta. För två år sedan var det blåklädda oljefinansierade spelare som febrilt försvarande och uppoffrade sig då de i det närmsta blev fotbollsmässigt förödmjukade av motståndare med  namn som Messi, Iniesta och Xavi. Denna januarikväll var det dock Chelsea-spelarna som frustrerat försökte forcera sig igenom ett bussparkerande West Ham United, som mycket tydligt hade fått instruktioner av Sam Allardyce att gå ut på "Bridgen" och försöka spela sig till 1 poäng.

Efter 97 långa minuter och efter många blåmärken från täckta Lampard-skott kunde West Ham-spelarna äntligen pusta ut och konstatera att de lyckats knipa ett 0-0-resultat och därmed en poäng av ett fotbollslag med avsevärt högre individuell kvalitet än de själva. Frustrationen och besvikelsen var förstås stor hos Chelsea-spelarna som mäktade med 38 avslut medan West Ham endast kom till ett enda under hela matchen. Känslan av oförrätt i Chelsea-lägret var t.o.m. så påtaglig att Mourinho kände sig berättigad att oja sig i intervjuerna och presskonferensen efter matchen om hur synd det var om honom och hans lag som försökt spela fotboll mot ett lag som inte villa "bjuda upp till kamp". Ta er själva en titt och bestäm er för om uttalandena rimmar väl med Mourinhos fotbollsfilosofi:

Under sina år i Porto, Inter och Real Madrid kan det knappast sägas att José Mourinho har förknippats med en sådan anfallsinspirerad, sambafotboll som han nu plötsligt tycks premiera. UEFA-cupfinalen 2003 mellan Porto och Celtic är ett exempel, den andra CL-semifinalen mot Barcelona med Inter är ett annat. Efter att ha fått se sitt lag bli fullständigt demolerat mot ett gäng hänsynslösa katalaner i sin första El Clásico som Madrid-manager såg Mourinho till att även där "täppa till" bakåt. Det finns matcher då Mourinho disponerade sitt lag med sju försvarare och med Khedira, Lass Diarra och Pepe som "offensiva mittfältskreatörer". Dessutom skulle många hävda att Mourinho inte direkt kom med sitt Chelsea till varken Emirates eller Old Trafford i år med mentaliteten att gå ut och spela anfallsfotboll för att plocka tre poäng till varje pris.

Oavsett om man håller med om att Mourinho inte direkt dragit sig för att spela försvars- och kontringsinriktad fotboll tidigare så blir det fortfarande svårt att rättfärdiga hans syrliga kommentarer om West Hams spel. Vad tyckte han att West Ham skulle göra med sitt material egentligen? Gå ut med en hög backlinje och låta Chelsea-spelarna fullständigt springa sönder dem? "I am not one to criticize", upprepade sig Mourinho gång på gång i post-match-intervjuerna. "Then why are you criticizing them with every breath?", hade man önskat att reportern hade haft stake nog att fråga portugisen. Ännu mer osmakligt blir det när man tänker på att West Ham-spelarna hyllade Chelsea-spelarna rejält i sina intervjuer. Matthew Taylor berömde bl.a. Willian, Hazard och c/o och menade att de var fantastiska spelare som ett lag som West Ham inte har råd att ge några som helst ytor; de är för skickliga helt enkelt. För det uttalandet förtjänade han att bli ironiskt förlöjligad och bespottad av Mourinho.

För två år sedan följde Chelsea upp den uddamålsvinst man försvarat sig till mot Barcelona på Stamford Bridge med två närmast identiska prestationer, först i den andra semifinalen i Tapasskålen och sedan mot Bayern i finalen på Allianz Arena. När "Chelsea FC" ristades in på CL-pokalen och när John Terry sedan lyfte den mot den mörka München-himlen fanns det inte många "Blues"-sympatisörer som tänkte onda tankar om bussparkeringsfotboll. Kanske är det för mycket att begära att man som Chelsea-spelare eller anhängare skulle typ "be om ursäkt" för vinsten i just den stunden. Det man däremot kan efterlysa är väl någon form av självinsikt när man nu får smaka på samma medicin. Chelsea förtjänade att vinna mot West Ham igår men, som de själva borde vara väl medvetna om, räcker det inte alltid för att vinna.

Istället för en feldömd straff i sista minuten, en hörna som nickas in av Drogba, eller något annat Chelsea-mirakel så blev reaktionerna på läktarna lite mer i den här tappningen:

Million Dollar Listing New York Bayern München

Eftersom läkarlinjen blivit så jobbigt så fort att jag tänker på den som en krokodil som ligger och lurar under vattenytan för att sedan explodera i en antilops ansikte (mitt ansikte) har jag börjat kolla på riktigt dum tv för att slippa investera någon som helst energi eller intellektuell tankekraft i nånting när jag kommer hem från skolan (efter min kamp med krokodilen). Det programmet jag fastnat för mest heter Million Dollar Listing New York och handlar om mäklare i NEW YORK (surprise!) som säljer snuskigt dyra fastigheter åt snuskigt rika snuskmiljonärer (surprise!). Handlingen i tv-serien är egentligen så jävla oupphetsande; mäklaren beskriver ett säljobjekt, fixar en visning med något soft tema (typ den svenska mäklaren Fredrik fixade en svensk kock till en visning... inte så jävla upphetsande alltså), sen träffas mäklaren och nån person som representerar nån snuskmiljonär och man vet att dealen kommer genomföras och sen händer inte mer. Eller dealen sluts såklart. Och allt ser naturligtvis jävligt fräscht ut också.

Känslan jag får när jag kollar på Million Dollar Listing New York är den av att inget oförutsett kommer hända. Jag kan luta mig tillbaka med en halvt medvetslös postkrokodilfightsblick på dataskärmen och vara fullkomligt lugn... vilket är en rätt skön känsla. Samma känsla som jag får när jag kollar på Bayern München.

Att säga att man gillar när ett lag är överlägset är väl ganska tabubelagt inom fotbollen. Det fotbollspolitiskt korrekta är ju att tycka att det ger mer att se två korpenlag i en oavgjord match i lera än att se Bayern München demolera typ Hannover. Och jag köper den ståndpunkten, OM man har energi att investera sina känslor i matchens utgång. MEN: jag har ingen energi ibland. Ibland orkar jag inte kolla på skitdålig fotboll som är jämn. Ibland har jag inte energi åt att inte veta hur allt kommer sluta, för ibland har jag slagits med en krokodil. Medge att ni känner igen känslan! När den där antilopen mirakulöst överlevde det där jävla traumat vid vattenhålet är inte det första den orkar göra att ha en springtävling med sina antilopkompisar (eller vad det nu är antiloper gör)... istället vill den antagligen se när Franck Ribéry forsar förbi Hiroki Sakai på Hannovers högerkant och gör 4 mål, och antagligen se Franck Ribéry göra det på ett sätt som är jävligt fräscht.

Tre grejer från United-Cardiff

+ MATA

Att Chelseas bästa spelare de två senaste säsongerna plötsligt har blivit en United-spelare känns fortfarande en gnutta overkligt. Men i all hast var det nu alltså dags för den Lille Tekniske Spanjoren att göra sin debut för sin nya klubb. Man kan väl knappast säga att det strålade om honom och det märktes att han var en aning ringrostig och ännu inte riktigt inspelad i laget. Samtidigt var han en frisk fläkt på planen då han löpte kolossalt, hjälpte till i defensiven och ständigt försökte göra sig spelbar. Intentionerna var hela tiden positiva. Med lite mer precision i cross-bollarna, en aning mer speltid och förhoppningsvis ett lite snabbare bolltempo från medspelarna kommer Mata bli perfekt för det här laget.

++ ÅTERKOMSTEN

Ännu mer orgasmiskt än the Juan :) and only Matas ankomst och första spelminuter på sin nya hemmaarena var de skadade giganternas återkomster. Om någon hade glömt att United har en av världens bästa anfallare att tillgå så såg denne historiske målkung till att påminna dessa hypotetiska individer om detta ganska så omgående. Van Persie nickade United till ledning och visade på fantastiska kombinationer och rörelse matchen igenom. Olyckan kommer sällan ensam och för lagen som kämpar om fjärdeplatsen kommer detta bli brutalt tydligt när man ser ut att ställas mot en rödklädd Rooney-Mata-RvP-trio.

+++ TRE J**LA POÄNG

Hur mycket det än vattnas i munnen av att United helt plötsligt har kvalitetsspelare att tillgå på bänken och att framtiden med Mata och c/o känns minst sagt ljus, hade mörkret över Stretford inte luckrats upp om United varit tvungna att lämna Old Trafford med mindre än tre poäng. Med ett ganska så klassiskt Young-mål (typ det enda bra han gör i matchen) såg man till att man påbörjade sin klättring i tabellen. Svensklagen® Stoke och Fulham väntar i de två nästkommande matcherna och de här tre tillfredsställande pinnarna bådar gott inför det spelschemat.

--------------------------

...Samtidigt, några futtiga mil västerut i plinkmusikens hemstad, pågick ett galet Merseyside-Derby, rejält upphypat på förhand. Rent marknadsförings- och igenkänningsmässigt har ju matchen mellan Everton och Liverpool fått ett rejält uppsving i det svenska allmänna medvetandet. Det anstår sig därför inte att lämna det okommenterat att Everton blev fullständigt krossat av Brendan Rodgers mannar i det här mötet. Med 4-0 visar Liverpool att de inte kommer att lämna ifrån sig CL-kvalplatsen i första taget.

Allt annat än destruktivt: Hoegadelns Bane försvarar Roman Abramovitj

I somras värvade som vi alla vet Chelsea Willian på ett sätt som var bland det mest spektakulära man sett maken till, inte bara i fotbollens historia utan även i hela den kapitalistiska marknadsmodellens historia i stort. Det var mäktigt, det var ondskefullt, det var förnedrande och framförallt väldigt, väldigt rått när Chelsea högg Willian med pennan i handen på White Hart Lane och presenterade ett erbjudande som han, eller snarare hans agent, inte kunde motstå.

Jag var arg och besviken då, och nu när historien i samband med Salah upprepar ligger det självfallet nära till hands för en sån som mig att återigen bli arg och besviken. Men trots denna höga grad av tillhandsnäraliggande kan jag liksom inte förmå mig att riktigt bli arg ändå; tvärtom är det som att saken nu när den drabbar någon annan (Glenn Hysén) framstår i ett mer objektivt ljus, och tvingar fram en mer objektiv bedömning. Hur sjukt det än kan låta har Salah-affären försatt mig in i en abnormt ovan position: den som försvarare av Chelsea FC:s värvningstaktik; och framförallt då motståndare till idén om att klubben "värvar destruktivt".

Som jag ser det är det ett misstag att bedöma Willian och Salahaffärerna som rena kukmätningshistorier vars ända syfte varit att sabba för sina konkurrenter. För det första finns det ett fel redan i det antagande jag just presenterade: att kukmätningens syfte endast är destruktivt. Alla vi som känner till kukmätningsens grundläggande karaktär vet ju att en kukmätning är allt annat än destruktiv; tvärtom innebär den ju för den segrande parten en ENORMT konstruktiv kraft vad gäller självförtroende, bekräftelse och dylikt. När Willian sätter sig i limousinen och susar ut från parkeringen där AVB menlöst springer efter med ett ounderskrivet papper i handen är det alltså de facto inte bara något som Tottenham förlorar på, utan också något som Chelsea i minst lika stor utsträckning vinner på. När Willian blev en Chelseaspelare fick Roman Abramovitj transferfönstrets längsta kuk. 

För det andra vänder jag mig mot idén om att Chelsea "värvar spelare de inte behöver", eftersom jag anser att den idén härrör ur en förlegad världsbild där ett lag endast behöver värva spelar till positioner där de inte redan har bra spelare.

Poängen med Mourinhos Chelsea är att det är ett ganska ojämnt uppbyggt lag, vars taktik till enormt stor del bygger på snabba omställningar, även mot sämre lag, vilket gör att vissa positioner är under väldigt hög press, både skademässigt och prestationsmässigt. Framförallt gäller detta ytterpositionerna, som i princip MÅSTE befolkas av snorigt bra spelare för att laget inte ska falla ihop. Därför räcker det faktiskt inte med att bara ha Oscar, Schürrle, De Bruyne och Hazard som man hade innan säsongen. Särskilt nu när Mata är borta och Oscar tar mer och mer ansvar centralt så befinner sig Chelsea bara någon formsvacka eller skada ifrån att läcka betänkligt på kanterna. Därför behövde de Willian i augusti, därför behöver de Salah nu.

Jag tycker naturligtvis som alla andra att det är "a fucking disgrace" hur Chelsea i stort beter sig och vad den klubben idag står för, och jag vill på inget sätt säga att jag GILLAR att det här med Willian och Salah händer. Men vill man på allvar motverka och bekämpa Den Moderna Fotbollen så måste man låta Rätt förbli Rätt, och inte hänfalla åt ounderbyggda anklagelser bara för att de "känns" rätt. Därför avböjer jag att sälla mig till klagokören som kallar Willian och Salah för destruktiva värvningar. Såsom Chelsea ser ut idag, och såsom fotbollen funkar idag, är det tvärtom just den här sortens värvningar som gör och kommer att göra Chelsea till en så bottenlöst, äckligt bra fotbollsklubb att jag knappt ens klarar av att tänka på det utan att vråla likt en bedragen vildhund i den kalla Upplandsnatten.

Manchester Uniteds Nedgång & Fall

En sömnlös man.

Den övergångsfas som Manchester United-fansen visste skulle komma efter Sir Alex Fergusons avsked har blivit avsevärt mer påtaglig och frustrerande än förväntat. Förluster och poängtapp mot lag som Sunderland, Cardiff och Newcastle har blivit vardagsmat på Old Trafford och den tidigare så ointagliga borgen har förbytts till en "Theatre of Nightmares". David Moyes, "The Chosen One", har vid det här laget brutit så många rekordsviter till Uniteds nackdel att han inte längre lär sova särskilt gott om nätterna. Orosmolnen ligger tunga och mörka över Stretford i sydvästra Manchester medan festen är mer livad än någonsin i den östra delen av staden.

Förra säsongen erövrade United PL-titeln med elva poängs marginal. Efter mer än halva säsongen 2013/14 spelad ligger man nu på sjunde plats med hela sex poäng upp till en Champions League-kvalplats. Man har inte tappat en enda spelare, truppen är identisk (bortsett från tillskotten Fellaini och Zaha och nyligen utlånade Anderson). Vad är det egentligen som har hänt? Det ska jag diskutera i detta inlägg.

--------

Intrycket av United den här säsongen är att laget präglats av osäkerhet, nervositet och brist på disciplin. Spelet har ofta sett både krampaktigt och halvhjärtat ut och spelarna har många gånger sett ut som vore de befriade från både teknisk skicklighet och självförtroende. Osedvanligt enkla missar i försvarsspelet har ackompanjerats av uddlöshet i avsluten. Inte minst i De Stora Stjärnornas (Rooney och van Persie) frånvaro (genom skador) har detta intryck gjort sig särskilt gällande. Utan träsktrollet från Liverpool som offensiv kreatör och den Flygande Holländaren som Terminator har United osat fantasilöshet och t.o.m. uppgivenhet.

Att United har gått från en skräckinjagande fotbollsmaskin till en oigenkännlig skugga av detta kan förklaras på många olika sätt. Kanske har Moyes spelvision inte förmedlats tillräckligt tydligt till spelarna, eller så har den ännu inte hunnit spelas in eller det kanske är så att skotten helt enkelt inte vet hur han ska disponera ett lag som Man United. Argument som att Moyes bara är bekväm med den defensiva "poänggnetar"-stilen han körde med i Everton och inte har det som krävs för att styra ett storlag som Man U har inte varit ovanliga i diskussioner om varför spelet ser så tafatt ut.

TRUPPEN:
En annan förklaring är att det material David Moyes förfogar över helt enkelt inte är kapabelt att leva upp till de förväntningar som ställs på ett lag som Manchester United. Kanske är det så att spelare som Evra, Vidic, Smalling, Cleverly, Valencia, Young, Hernandez m.fl inte är de spelare som tillsammans kan förväntas utgöra ett Topp4-lag i engelsk-walesiska Premier League. Att den resultatmässiga (och i vissa fall spelmässiga) skillnaden är så stor jämfört med förra säsongen, trots den oförändrade truppen, skulle i så fall kunna förklaras av att...

Solsemester är roligare än att förlora
mot Sunderland.

(1) Skadeläget har varit ödesdigert. Först var Carrick och Rooney frånvarande under början av säsongen. När Rooney kom tillbaka blev van Persie långtidsskadad och när Carrick till slut återvände till Old Traffords gräs så stod plötsligt Rooney på skadelistan igen. Moyes blev till slut så desperat att han lät Rooney sticka iväg på solsemester mitt under säsongen för att få till någon sorts naturlig läkningsprocess.

(2) Spelarna har blivit ett år äldre var. Vidic, Ferdinand, Evra, Giggs m.fl var på väg utför redan i fjol och det börjar märkas att åren har börjat lägga sig på benen hos dessa trotjänare.

(3) United var spelmässigt bleka redan förra säsongen. Rooney och RvP bidrog med fart och kreativitet men det var de ganska ensamma med. Det var många uddamålsvinster, sista-minuten-avgöranden och domslut som gick Uniteds väg; tvärtemot hur det har sett ut under Moyes. Spelmässigt levererade den här truppen inte så mycket i fjol även om vinsterna kammades hem.

En (4):e anledning skulle kunna tänkas vara en sorts "Fergie-faktor"; att Ferguson hade förmågan att alltid klämma ut max ur sina rödklädda krigare. Han fick Cleverly att se ut som den nye Scholes, han fick Welbeck att likna Andy Cole osv.

KONKURRENSLÄGET:

Medan Manchesterlagen dominerade fjolårssäsongen poängmässigt var det tre stora Londonklubbar som slogs om de två kvarvarande så väldigt eftertraktade CL-platserna. I år har konkurrensläget tätnat betydligt och nya utmanare om topplaceringar som Liverpool (som verkar ha återfått sin forna glans), Everton, Newcastle och t.o.m. Southampton har trätt fram.

Gareth "Utterly useless" Barry: Plötsligt
en av ligans bästa mittfältare.

Med Roberto Martinez som ny tränare har Everton plötsligt blivit ett av ligans mest stabila lag. I detta skede framstår spelare som Phil Jagielka, Gareth Barry och Kevin Mirallas överraskande nog som några av ligans absolut mest värdefulla spelare.  Efter mer än halva säsongen spelad har Everton visat upp både resultat och spel som överträffat det David Moyes mäktade med under sina 11 år i klubben. Samtidigt har även Southampton stigit fram i rampljuset och tycks ha utvecklat en ungdomlig monstertrupp mer eller mindre i hemlighet.

Förra året kämpade Man U (knappt) om ligatiteln med grannen Man City. Nu slåss man med nytända Liverpool, formstarka Tottenham, solida Everton, Alan "8-års-kontrakt" Pardews Franska Koloni och fotbollsbloggarnas nya gullegris Southampton. Utöver det blir man fullständigt förnedrad i mötena med de lag som nu framstår som de "gamla" rivalerna. United är knappt en utmanare i de sammanhangen längre. För en pressad manager, en tunn och mätt trupp och en klubb som är ovan att bli utslagna ur turneringar av lag som Sunderland och Swansea är läget betydligt mer prekärt än i fjol.

DEN PSYKOLOGISKA ASPEKTEN:

Som en effekt av allt detta (eller kanske som en konsekvens av tränarbytet?) har lagets mentala förutsättningar förändrats. Det finns de som talar om att Moyes har förändrat träningsrutinerna på Carrington så mycket att spelarna har pushats för hårt fysiskt. Hur mycket man kan lite på de uppgifterna är dock oklart. Det som däremot går att konstatera är att sedan Moyes tog över United har det kolossala psykologiska övertag och tryck man brukade ha mot sina motståndare under Fergie, bytts ut mot nervositet och en "allt-att-förlora-känsla".

Under alla de år jag har följt Man United har lagen som kommit till Old Trafford mötts av ett lag som uppträtt som en utsvulten, ilsken Grizzlybjörn. Bortalaget var ett gäng skrämda kaniner. När man som bortalag vandrade ned i arenans katakomber och lät hela innebörden av att man skulle gå ut och spela mot Manchester United infinna sig så började man redan då intala sig att en förlust inte skulle göra så mycket ändå. Det var ju meningen att man skulle förlora på Old Trafford. Som bäst kanske man skulle kunna gneta sig till en poäng. Lagen som kom för att utmana United på deras egna hemmaplan trodde ofta inte själva på att det var möjligt att slå dem. De var där för att bli björnföda.

Uträknade, sårade... döende?

På samma sätt hade United-spelarna den här självklara känslan att man skulle gå ut på plan, spela sitt spel och gå därifrån med tre poäng. De hade alltid ett psykologiskt övertag. Men så är det inte längre. Björnen är trött, sårad och blottad och de andra rovdjuren kan lukta sig till svaghet. Som en flock ilskna och hämndlystna järvar har lag som Everton, Newcastle och Tottenham visat att man kan komma till Uniteds hemmaborg och fälla den där björnen ganska enkelt.

----------

Trots allt detta negativa och trots alla motgångar just nu, sett med United-ögon, verkar det ändå finnas ljus i slutet av tunneln då en viss Liten Teknisk spanjor rapporteras genomgå sin läkarundersökning på träningskomplexet i Carrington i skrivande stund...

Angående det förra inläget...

... så hade jag faktiskt glömt följande klipp:




Så okej, Jan Koller skulle kanske kunna skola om sig i den moderna fotbollen men inte dom andra.

Förändring och Vemod

Som vi alla vet förändras världen hela tiden, nu på 2000-talet snabbare än förut. Gamla institutioner som tidigare regerat supreme, typ Posten och skivbolag, går på knä medan nya fenomen som plastikkirurgikliniker och bröllopsplanerare ploppar upp och frodas likt svampar på en våt äng om hösten. I grunden tycker jag det är sunt. Vill man inte slösa papper och tid på att gratulera någon på en födelsedag via brev borde man ju såklart inte göra det, och om man känner att man vill lägga 1100 kr på att exempelvis bleka sitt rövhål är det ju fantastiskt att den möjligheten existerar. Samtiden borde ju se ut som samtidens människor vill att samtiden ska se ut, det är det enda rimliga. Men sen kan det naturligtvis rymmas en del melankoli i den rimligheten. Gamla människor på sterila ålderdomshem yrar om sina barndomar i bullerbymiljöer, kyrkor står tomma om julen, glesbygden avfolkas och hembygdsgårdar förfaller i snår och ensamhet... endast kulisser vid midsommarfiranden där 2000-talets människor dansar runt majstången med sina blekta rövhål. Lite sorgsen blir man ju allt när man tänker på det.

Bland de företeelser som försvinner i detta förändringens tidevarv vi lever i återfinns självklart fotbollsspelare. Eftersom fotboll till skillnad från exempelvis golf och poker är en sport kan man inte vara 60 år och fortfarande bäst i världen. Detta innebär att om man kollat på fotboll ett tag (i mitt fall i ungefär 15 år) kommer till slut alla ens barndoms största hjältar att vika ihop sina krigsmunderingar, signera och skänka bort dem på någon välgörenhetsaktion för cancerbarn och sedan luta sig tillbaka i en studiosoffa någonstans. Fotbollsspelare kommer och går, DÖR till och med för eller senare (även om exempelvis Paolo Di Canio kommer leva i nazisters hjärtan för alltid). Så är det bara.

Dock kan man ju fortsätta finnas på flera sätt en ett. Även om spelare som Roberto Carlos och Zinedine Zidane inte längre ångar respektive dansar fram över gräset som de än gång gjorde finns de ju ändå kvar på något sätt, i de spelare som avgudade dem som barn och genom tusentals timmar av träning någonstans för deras arv vidare. För visst återuppstår fotbollsspelaren Zidane varje gång Gourcuff gör såhär, och visst ler Roberto Carlos på någon hedersläktare när Michel Bastos skjuter skott jättehårt och träffar ibland. Detta känns betryggande och inger en med en känsla av att ens handlingar inte bara har betydelse för nuet, utan också för evigheten. Zidanes snurrfinter dör aldrig så länge det finns folk kvar som besjunger dem (kopierar snurrfinterna). MEN: vissa av mitt fotbollslivs stora spelare kommer faktiskt att dö, också i symbolisk mening. 

Somliga spelare kommer alltid att passa in i topplag. Att Franz Beckenbauer skulle dominera elitfotbollen på 1910-talet såväl som på 2010-talet är lika självklart som att Ludvig XIV skulle bli vald på Room Raiders - en spelare som der Kaiser är alltför komplett för att inte dominera oavsett era - men vissa spelare föddes helt enkelt i fel tid. Om en spelare som exempelvis Lorik Cana fötts 1963 istället för 1983, skulle hans jävla brutala bollvinnaregenskaper inte fångats upp av en storklubb på det cyniska 90-talet? Och samtidigt finns det då naturligtvis vissa fotbollsspelare som föddes i rätt tid; om Claude Makeléle fötts 1993 istället för 1973, skulle han verkligen spelat i en storklubb i en era där även de defensiva mittfältarna förväntas lägga passningar som skär genom försvarslinjerna? Kanske... vissa topplag som exempelvis Chelsea har inte det bollförande spelet som kräver den sortens kompetens från exakt alla spelare i laget men till och med där skulle hans bristande offensiva kvalitéer mycket möjligt väga över honom på Mourinhos våg till en bänkplats bredvid Demba Ba och Juan Mata (lol). Men nu föddes han 1973 och fick gnaga av folks ben precis på de briljanta sätt han var född att gnaga av folks ben på. Grattis Claude! Sen är i och för sig inte "Claude Makeléle-typen" den spelartypen jag främst tänker missgynnas i den nya tidens fotboll, för som sagt, måhända skulle han i José Mourinhos destruktiva kontringsfotboll kunna spela från start. Mikel springer ju omkring på "Bridgen" ibland, så totalt förpassad till mittenlagens träsk skulle Makeléle väl kanske inte varit.

Det finns dock spelartyper som under den korta tiden jag sett på fotboll (15 år som sagt) faktiskt helt försvunnit ur topplagens startelvor. Spelartyper som likt posten och skivbolag tidigare varit självklara element i människors liv, men nu avvecklats och förpassats till skuggorna. De spelartyperna jag främst tänker på är: "Dunderklumpen på topp" (e.g. Jan Koller), "Den bollsvage mittbacken" (e.g. Jamie Carragher) och "Räven-i-lådan" (e.g. Filippo Inzaghi). Att dessa spelartyper har dött ut bland topplagen är inget jag motsätter mig - fotbollen måste i min mening precis som människors analblekningsvanor få utvecklas hur den vill - MEN: vemodet finns ju fortfarande där. 

Dunderklumpen på topp

Den döende dunderklumpen

I det 4-4-2-system som jag växte upp med fanns få saker så rogivande för själen som en riktigt fet dunderklump på topp. När man någon gång såg en match med exempelvis Tjeckien ryste man i kroppen varje gång typ Karel Poborský skickade upp en långboll mot motståndarens straffområde. "Det här är ingen chansboll", visste man, "I 99 fall av 100 är en dunderklumps kala huvud först på den där långbollen för att skarva vidare den mot en framstormande Milan Baroš". Att Jan Koller stod däruppe och vann ALLT var betryggande, oerhört underhållande, och faktiskt väldigt väldigt sevärt. Den som förnekar nickduellers skönhet ser inte fotboll på det sättet jag ser fotboll, och skönheten i att se en dunderklump möta en dödlig i en luftburen tvekamp är i mina ögon obestridlig. 

I tiqui-taqans tidsålder finns tyvärr ingen plats för en Jan Koller i topplagen. "Dino" var inte direkt usel på fötterna, men "inte direkt usel på fötterna" är inte nog för anfallare i dagens toppfotboll. 2014 års Jan Kollers håller istället till i exempelvis Birmingham City (Nikola Žigić) och Stoke City (Peter Crouch); det finns fortfarande plats för dem i elitfotbollen, men inte på den allra allra största scenen. Och det är ju vemodigt. För efter 547 passningar på mittlinjen, vem skulle inte vilja se ett Barcelona "skicka en lång" mot en dunderklump? Nickskarv→anfallskompis→mål. Dunderklump.

Den bollsvage mittbacken

scousemumlande

Precis som det finns en obestridlig skönhet i att se en dunderklump vinna dueller i luften finns det en obestridlig skönhet i den perfekta glidtacklingen. Den snobbiga kreatörens snopenhet vid en bollförlust från en scousemumlande mittback kan väl för en oinvigd till en början uppfattas som just motsatsen till skönhet. Den elegante stiliga fransmannen smekte ju fram bollen med sådan ömhet och genialitet, och med en indisputabelt större talang än den scousemummlande mittbacken någonsin skulle kunna tillskansa sig i... ja i i princip vad som helst, hur kan du kallade det skönhet? Så var det absolut, men det är ju också där skönheten ligger. När den scousemumlande mittbacken reser sig över sina tekniska begränsningar, skiter i att ha bollen så mycket och istället bestämmer sig för att slänga sig i leran för att hans lag ska vinna.

När Jamie Carragher spelade i Liverpool vann de Champions League 1 gång, UEFA-cupen en gång och FA-cupen 2 gånger. De var tvivelsutan ett topplag. Jag undrar dock om Jamie Carragher skulle kunna spela i ett topplag idag. Jag tror inte det. Hans bollvinnaregenskaper var monumentala men när de allra största lagen av idag spelar genom hela laget, bygger upp sitt passningsspel bakifrån med en Thiago Silva eller en Gerard Pique, då finns den scousemumlande mittbacken inte med i planerna längre. Visst, Jamie Carragher var under sin topp en bättre back defensivt än Gerard Pique, men passningsmässigt var han ytterst begränsad och mittbackarna av idag måste fungera åt två håll på helt andra nivåer. Vemodigt såklart, för den där glidtacklingen kan inte alla passningsskickliga mittbackar av idag utföra. Och ett vackert hantverk går förlorat.

Räven-i-lådan

Det är något speciellt med straffområdesrävar som "lever för målet". Det finns inga speciella kvaliteter som skulle utmärka dem i en position längre ner i planen; de är inte överdrivet tekniskt begåvade, de besitter inte de fysiska egenskaper som krävs för att varken vinna bollen eller behålla den en längre stund och framför allt saknar de passion för att göra något annat än att peta in bollen från 3 meter. När man beskriver det så låter det ju som att "Räven-i-lådan" är en rätt överflödig pjäs på det gröna fältets schackbräde, men icke sa nicke; de för målet levande är bland det charmigaste fotbollsvärlden någonsin haft att erbjuda.

Jag vet inte varför jag gillar målskyttar som bara är just målskyttar så mycket, men någonstans tror jag att det har att göra med att det på något sätt känns som att ingen kan bli så glad som dem över nånting. Den nyblivne fadern som kommer ut i väntrummet där hans vänner sitter samlade, med sin förstfödde son och en cigarrlåda i famnen, och med ett fånigt leende i ansiktet som är så stort som det någonsin varit.... är han verkligen så euforisk som en räv-i-lådan blir när han just petat in bollen i öppet mål med tån? NEJ! Ingen blir så glad förutom rävar-i-lådor. Och gladast av alla blev nog Filippo Inzaghi. "Super-Pippo" förkroppsligar allt det den döende räven-i-lådan-spelartypen innebär: mannen som enligt Sir Alex Ferguson "föddes offside" blev omotiverat glad för även de obetydligaste av mål (typ 4-2 mot Brescia i 89 minuten), var väl ingen Garrincha med bollen och ägde varken ett särdeles skräckinjagande skott eller passningspel. Ändå är han en av sin generations största målskyttar.

Räv doftar byte och dyker genast efter det

I dagens fotboll där den generella startuppställningen gått från ett 4-4-2 till ett 4-2-3-1 ställs den ensamma anfallaren inför utmaningen att bära ansvaret man tidigare hade råd att ödsla två spelare på. Strikern av idag skall (om han inte spelar i ett extremt spelöverlägset lag) kunna ta ner bollar som skickas upp av ett stressat mittfält eller backlinje, skarva vidare passningar längs marken till framstormande medspelare och såklart också kunna avsluta själv. Detta får som konsekvens att rävar-i-lådor utan spetsegenskaper bortom att "stå på rätt ställe" försvinner. Mario Mandzukic kommer aldrig göra lika många mål som Filippo Inzaghi, men totalt sett gör han mer nytta idag än Inzaghi skulle gjort. 

Didier Drogba, Robert Lewandowski och Zlatan Ibrahimovic får väl ses som den anfallstypen 2014 års storklubbar trånar efter. De är tekniska, stora, starka, avslutnings- och passningsskickliga, ja kompletta helt enkelt på ett sätt den gode Filippo aldrig skulle kunna bli, även om han tränat på ett annat sätt hela livet. Chicharito har ett utmärkt målsnitt i Manchester United, men ändå startar Danny Welbeck före mexikanen. Det krävs helt enkelt mer än att göra mål av anfallare idag, och "Räven-i-lådan" går precis som "Dunderklumpen på topp" och "Den bollsvage mittbacken" till historien som något framtidens människor tyvärr troligtvis kommer se på samma sätt som vi idag ser på typ tårtan.



Sen kan man såklart tycka att det borde gå att anpassa sig. Jan Koller skulle kanske kunnat gå och bli mittback istället? Men fan jag vet inte, det är svårt det där. En spelare som Ryan Giggs sadlade om när snabbheten svek honom, men han hade samtidigt så många kvalitéer att det på något sätt var självklart att han skulle lyckas med det också. Samma sak med Raúl som blev någon slags släpande forward/offensiv mittfältare i Schalke. Han var helt enkelt för begåvad för att inte finna en ny plats när hans egenskaper inte var optimala för hans ursprungsposition. Grejen med spelare som Jan Koller, Filippo Inzaghi och Jamie Carragher är att de kan en sak, och om de måste ändra sig är det så pass mycket svårare för dem att göra det än för fotbollsmagiker som Giggs och Raúl. Och då tycker jag faktiskt att det någonstans är värdigt att erkänna att man inte kan anpassa sig.

Tänk på Jermain Defoe. Han är bara 31, och hade han varit italienare och född 10 år tidigare hade han antagligen uträttat stordåd vid den här åldern i typ... Milan. Men världen är hård och räven-i-lådan-Jermain insåg att det kanske var mer passande att packa sina väskor och dra till USA och MLS. Jag kan tänka mig hur det var när han ställde sig på träningsanläggningen och berättade om sitt beslut för killarna i laget. Jag inbillar mig att det dvaldes vemod men också acceptans i hans blick, för det är ju det det handlar om. Vemod och Acceptans. Han harklade sig... tankar om en värld i förändring slog honom. "Och jag KAN inte anpassa mig", tänkte han.

"I will diminish, and go into the West, and remain Jermain Defoe"

Projekt "I'll Wear It Proudly": Premier Leagues klubbmärken, del 2: Manchester

Del I i merelyplayerzs serie om Premier Leagues klubbmärken återfinns här

Del 2: Manchester

I ett dynamiskt hörn av Nordvästra England ligger miljonstaden Manchester. Staden var av abnormt liten betydelse fram till den industriella revolutionen tog fart, då Manchester tack vare innovationskraft och tillgång till råvaror blev världens ledande centrum inom textilindustrin. Dessa dagar är sedan länge förbi, och "Englands Borås" är idag mer långt känt för sina pretentiösa indieband, livsfarliga spårvagnar och otaliga bilstölder än för sina tygprodukter.

Alla dessa regionala profileringar bleknar dock betänkligt när de jämförs med det som idag gjort staden världsberömd: de två fotbollslagen Manchester United och Manchester Shitty, som årligen lockar miljontals turister till staden. Det finns väl knappast någon som idag tänker på något annat än fotboll när man hör ordet Manchester (förutom obstinata Smithsfans och några pensionärer i det inre av Värmland som tänker på Manchesterbyxor), och mot denna bakgrund är det naturligtvis EXTREMT intressant att ställa sig frågan: hur har dessa lag valt att manifestera sig själva och sin stad genom sina klubbmärken, och hur lyckat blir resultatet?

Manchester City

Beskrivning: Sköld prydd av tre diagonala vita streck och ett gyllene skepp mot blå botten, stödd av gyllene örn, omgiven av tre ovanliggande stjärnor och en underliggande banderoll med texten "Superbia in Proelio".

Symbolik: De gyllene örnen är en del av Manchesters stadsvapen och sägs symbolisera flygindustrin. De tre stjärnorna har ingen betydelse men sammanfaller med antalet ligatitlar. De tre vita sträcken står för de tre Manchesterfloderna Irk, Irkwell och Medlock. Skeppet symboliserar stadens påstådda betydelse som hamnstad. Banderolltexten översätts "stolthet i fält".

Omdöme:
Till en början tycker man att Manchester Shittys vapensköld, sin vanvördiga moderklubb till trots, är helt ok, nästan på gränsen till riktigt tung. Industrimetafors-oernen får en att fyllas med vördnad och respekt inför den brittiska flygtekniken och vad den inneburit. De tre floderna är fyndigt representerade. Till och med de tre stjärnorna kan man acceptera.

Sen kommer man till skeppet. "Skepp", tänker man, "det var konstigt, Manchester ligger väl inte vid kusten. Eller?". För ett ögonblick grips man av oro över att ens uppfattning om Lancashires naturgeografi är helt felaktig. Har man varit ute och cyklat hela tiden? Är Manchester i själva verket en kuststad? Efter en snabb titt på Google Maps lugnas man dock: Manchester är alls ingen kuststad, det ligger i själva verket en bra bit in i landet.

Redan här blir man en aning förnärmad. Manchester Shitty har alltså valt att symbolisera sig själva med ett ståtligt skepp, trots att man är ett inlandslag? Enligt beskrivningen ska ju skeppet symbolisera Manchesters status som "major port city", och det känns lite halvovärdigt att räknas som sådan om man inte dagligen piskas av havets salta vågor. En hamnstad ska ligga som Liverpool, Boston, Göteborg eller Marseille. Inte inne på ett litet fält.

Dock, tänker man sedan, ska man kanske inte dömma ut Shitty så tidigt. Det finns trots allt städer som är feta hamnstäder även om de inte ligger exakt vid kusten. Man kan ju faktiskt ligga vid en fet flod också! Hamburg och Antwerpen ligger en bra bit in i landet, och säg den niding som skulle våga ifrågasätta dessa stolta städers hamnstadsstatus. Kanske är så även fallet med Manchester? Kanske att det är en flodhamn, och därmed värdigt sitt skepp?

Villfarelsen håller ett tag, men inte länge. För i heraldiksförklaringstexten som jag läser står det att Manchester räknar sig som en stor hamn tack vare "The Manchester Ship Canal", och att närvaron av fet flod i Manchester alltså i princip är lika med noll. Vid det här laget börjar blodet koka. "En kanal! Hädelse!" vrålar ens sinne. En hamnstad ska ha ett naturligt ursprung, och födas av vatten som födde ens förfäder. Inte ett lerigt jävla ingenjörsprojekt som är ungefär lika naturligt och anrikt som Gervinhos frisyr. Ett uselt betyg hänger i luften.

Emellertid bestämmer man sig en sista gång för att ge Manchesters kanalförklaring en chans. Kanske att detta är en ovanligt fin och ädel kanal. Kanske går den genom vackra miljöer? Kanske är den ett tungt inslag i stadsbilden? Kanske rör det sig om så häpnadsväckande ingenjörskonst att man inte annat än kan acceptera att den måste representeras på Shittys klubbmärke?

Så man går in på google, bildsöker "Manchester Ship Canal". Och så möts man av följande:

Manchester Ship Canal: En ocean av ovärdighet

Den satiriska tidsskriften "Punch" sätter på ett fyndigt
och skojigt sätt huvudet på FACKING spiken i debatten
kring Manchesters status som världsledande hamnstad.
(oktober 1882)

Nu tog jag visserligen med vilje fram del fulaste bilden jag kunde hitta, faktum är att det fanns en del historiensvingslag-mässiga bilder som faktiskt var ganska tunga. Men jag tycker ändå att bilden förmedlar basen till min ståndpunkt på ett bra sätt: denna geografiska entitet är en otillräckig motivation till en stads status som "hamnstad", och det är en EXTREMT otillräcklig motivation till att ha ett ståtligt jävla skepp på ett klubbmärke för en klubb från den påstådda hamnstaden.

Betyget på Manchester Shittys klubbmärke blir därför, vissa episka inslag till trots, lågt.

Betyg: ++

Manchester United

Beskrivning: Sköld med röd djävul på gul botten, krönt av ett gult skepp på röd botten. Skölden omsluts av två banderoller med klubbens namn i gult mot röd bakgrund, samt två gula fotbollar med röda detaljer.

Symbolik: Skeppet har jag redan gått igenom. Djävulen symboliserar att klubben kallas för "The Red Devils". Bollarna symboliserar väl antagligen att man är en fotbollsklubb. Manchester United står för Manchester United.

Omdöme:

Olyckligtvis har United valt att göra samma grava misstag som sina grannar och inkludera samma jävla skepp av samma ovärdiga jävla anledningar på skölden. Och till skillnad från vad fallet var med Shitty får man sannerligen leta med ljus och lyckta efter inslag som kan mildra domen över märket något. Färgkombinationen röd-gul känns godismässig (tänk pappret runt en fudgekola). Banderollerna är fantasilösa. Dessutom är Uniteds skepp, förutom att det är ovärdigt, också extremt fult. Med sina fyrkantiga och tvådimensionella segel leder det tankarna till någonslags dataspelsikon från ett riktigt gammalt dataspel, typ Civilisation I. Extremt oestetiskt är vad det är.

Närstudie av det extra fula skeppet

Spiken i kistan utgörs dock av den röda djävulen. Jag är personligen negativt inställd till smeknamnet i sig, som jag tycker är omoget, orytmiskt och NFL-mässigt, men även om man bortser från detta anser jag mig objektivt kunna dubba den röda djävulen till extremt ful. Designen är kantig, ena benet är för kort, och sättet han nästan lite buskismässigt hytter med treudden på får en att rysa av olust och genans. Det enda stället där jag kan tänka mig att denna djävul skulle kunna göra sig bra på är typ i en inbjudan till en sjuårings halloweenfest (tänk "Hallå där i höstmörkret! Du är bjuden på LÄÄÄSKIG Halloweenfest hos Hannes på lördag! Det kommer att bli massor av HEMSKT roliga lekar och KUSLIGT god tårta. Mammor och pappor är välkomna."), men till och med där skulle den kännas aningen plump och osatsig.

Som ni alla vet har jag i detta projekt valt att vara helt objektiv och därför helt bortse från klubbarnas egentliga karaktärer och eventuella personliga relationer till klubbarna. Därför måste jag alltså göra min medbloggare och andra eventuella Unitedfans besvikna: i objektivitetens namn kan jag, hur mycket jag än skulle vilja, inte ge detta stolpskott till klubbmärke något annat än ett riktigt lågt betyg.

Betyg: +

Oljan börjar svämma över

Jag har egentligen inte så mycket att säga om det ganska så väntade debaclet i London ikväll när Chelsea desarmerade United med tre mål av Samuel "Ondska" Eto'o. Det är en reflektion av ett United utan självförtroende, utan ett eget spel eller förmåga att bygga något, speciellt utan både Rooney och van Persie. Det jag däremot vill säga är att det börjar bli pinsamt tydligt att domarna faktiskt är rädda för att dela ut domslut som går emot den slemmiga portugisen som dundrar runt på Stamford Bridges sidlinjer.

Situationen där Azpiliqueta kapade Welbeck bakifrån, mitt i straffområdet, uppmärksammades inte det minsta av domarteamet och avfärdades som en filmning av Viasat-studion. Samtidigt faller blåklädda legosoldater till höger och vänster och Dowds pipa ljuder i ett.

EDIT: Det röda kortet på Vidic kändes väl heller inte "solklart"?

Trots domarinsatsen var dock Chelsea såklart det bättre laget och United fortsätter att vara totalt värdelösa utan Rooney, RvP eller något kompetent mittfält. För Chelsea var det här såklart en viktig vinst i sitt fortsatt pågående fälttåg mot den PL-buckla vi vet att Torres, Terry, Eto'o och Cashley m.fl kommer att lyfta i slutet av maj. Tack för mig.

Om Lukas Podolski bott kvar i Polen och somnat i ett solarium och sen gått ut med sina kompisar som är vampyrer

Ballongdor 2014

Igår var det Ballon d'Or-gala och Merelyplayerz live-bevakade självklart händelserna via twitter:

MEN: en så seriös fotbollsblogg som Merelyplayerz faktiskt är (inofficiellt världens mest seriösa fotbollsblogg per läsare) kräver självklart ett inlägg om galan med mer seriösa kommentarer än att Pelé ser ut som Nyamko Sabuni och att Júlio César gillar glass.

Pelé och Nyamko Sabuni

Galan igår "började redan innan den började" när tyska Bild berättade (korrekt) att Cristiano Ronaldo skulle vinna världens finaste individuella pris före Lionel Messi och Franck Ribéry. Sedan följdes det avslöjandet av en läckt bild från en skärm i Zürich där världslaget presenterades och sen tyckte ingen att det var så spännande längre (damfotbollens bästa spelare 2013 var inte avslöjad än men på grund av patriarkala strukturer brydde sig ingen om det).

Hursomhelst, angående utnämningen av världens bästa spelare 2013 är det svårt att placera de tre bästa spelarna objektivt "korrekt"; Cristiano "noll titlar under 2013" Ronaldo, Lionel "skadad en tredjedel av 2013" Messi och Franck "Vann Bundesliga, DFB-pokal, UEFA Champions League UEFA Super Cup och FIFA Club World Cup 2013" Ribéry var verkligen de tre överlägset bästa spelarna förra året. Dock går det faktiskt att säga något objektivt korrekt om det av Fifa uttagna världslaget. För det är fan helt jävla sanslöst. FIFA XI 2013 ser nämligen ut såhär:

Manuel Neuer 

Dani Alves - Thiago Silva - Sergio Ramos - Phillip Lahm

Franck Ribéry - Xavi - Andrés Iniesta

Lionel Messi - Zlatan Ibrahimovic - Cristiano Ronaldo

Det finns många frågor som väcks av att se ett lag som förlorade med 7-0 mot ett annat lag i en CL-semifinal HA FLER SPELARE MED I VÄRLDSLAGET ÄN DET LAGET SOM VANN MOT DOM MED FUCKING 7-0. Av att se Sergio "∞ röda kort" Ramos anses som världens näst bästa mittback. Men man är ju samtidigt över 12 år och inser varför det är som det är och det är väl egentligen ingenting man behöver gå in på eftersom alla förstår vad det beror på (världen är rätt osoft på vissa plan). Merelyplayerz ser det dock självklart som sin plikt att rita upp ett eget värdigt världslag som motvikt till ondskan och orimligheten som sipprar fram ur maktens ruttna korridorer i Zürich. Så, här kommer det, ett rimligt världslag 2013:

Manuel Neuer

Phillip Lahm - Thiago Silva - Dante - David Alaba

Yaya Touré

Ilkay Gündogan - Franck Ribéry

Lionel Messi - Robert Lewandowski - Cristiano Ronaldo

Sådärja. Bort med barcaspelare som förnedrades och förintades av alpernas röda riddare. In med rhenlandets kontrande getingar. Och in med Yaya Touré/Touré Yaya (världens bästa spelare 2013 enligt Nigerias coach Stephen Keshi).

Det här laget skulle antagligen vinna mot alla lag i världen förutom mot Bayern München.

Lista: Viasat-studion

Det har blivit dags att möta upp mitt löfte om att rangordna experterna i Viasat-studion. Självklart är det så att de olika fotbollsgubbarna har varierande uppdrag och roller i studion men jag har likväl valt att rangordna dem utefter mitt eget fulla godtycke (givetvis med en tillhörande motivation).

6. Magnus Pehrson:
Det fullständiga bottenskrapet i Viasats fotbollsstudio utgörs av en totalt misslyckad före-detta Djurgårdsmanager, numera Estlandsmanager. Karisma är väl inte direkt det första ord jag skulle använda för att beskriva denne plattityd-spottande "analytiker". Pehrson sätter en grå prägel på hela lördagsstämningen när han kommer in med sitt mediokra fotbollskunnande och talar om för oss varför Agüero tar väldigt bra löpningar. Tur är väl det att Viasat-redaktionen verkar ha insett att MP inte direkt är "rätt man för jobbet" eftersom han oftast tilldelas matchdagar där höjdpunkterna är typ Cardiff-Crystal Palace och Swansea-Fulham.

5. Pontus Kåmark:
I likhet med Magnus Pehrson får man gärna känslan av att denne gamle Mordor-back inte har sådär jättemycket att bidra med i studion. Om man har tillägnat sig någon fotbollsjournalistik av kvalitet så börjar man tröttna ganska så snabbt på ett evigt tjatande om att "det är två fantastiska lag på plan, men jag ger Mourinhos Chelsea fördelen i den här matchen". Det enda uppfriskande är väl när Kåmark kommer med exempel från sin egen spelarkarriär då han t.ex. kan spekulera kring hur laget resonerar i halvtid beroende på matchbilden osv. Han gör det även helt OK när det gäller att analysera försvarsspel.

4. Bosse Pettersson:
Egentligen kan jag inte tycka att Bosse tillför så mycket mer i själva diskussionerna om man jämför med Pehrson och Kåmark. Framför allt tycker jag att hans relativa okunnande lyser igenom ibland när han ska prata om de sämre lagen. Igår, t.ex., när han skulle uttala sig om Steve Sidwell så nöjde han sig med att slå fast att han typ "är bra ibland och dålig ibland". Samtidigt känns det som att Bosse hör hemma i studion, han känns trygg i sin roll på något sätt. Bosse känns ofta väldigt säker på sina åsikter, vilket både kan bli lite irriterande när man inte håller med, men samtidigt förtroendeingivande. Han lämnar en inte med den här uppgivna *suck*-känslan som Kåmark och Pehrson.

3. Ola Andersson:
Den ende renodlade fotbollsanalytikern i studion som på sina håll kan kännas aningen torr men som jag ändå tycker kan backa upp denna torrhet med bra analyser. "Rit-Ola" brukar ofta mobbas för de, många gånger meningslösa, linjer han drar kors och tvärs över pausade anfallssituationer men jag tycker att han får utstå en hel del onödig kritik. Om inte Lagerbäck finns till hands tycker jag det passar bra att para Ola med Erik Niva för att få både ett spel- och sammanhangsmässigt perspektiv på matcherna i fråga.

2. Lars Lagerbäck:
Lagerbäcks karisma är knappast mer påtaglig än Kåmarks eller Magnus Pehrsons men när det gäller pondus så ligger mannen bakom uttrycket "All is said" på en helt annan nivå. Lagerbäck har stor erfarenhet vilket märks i hans analyser, speciellt när det gäller försvarsspel, och det finns en uppfriskande ärlighet i hans beskrivningar av matcherna. Den största nackdelen är hur irrationellt mycket han hyllar Zlatan, speciellt i förhållande till Ronaldo och Messi. Lagerbäck tycker ju som bekant att Zlatan är världens bästa spelare, och det skulle inte förvåna mig om Lasse brukar tillbringa lördagskvällarna med att frenetiskt "försvara" Zlatan i AB:s kommentarsfält efter att Cavani gjort hat-trick i PSG:s senaste match.

1. Erik Niva:
För mig finns det ingen tvekan om att Erik Niva är den överlägset mest intressanta att lyssna till i Viasat-studion. Visst, hans hyllningar av "akademi-spelare" som slagit sin in i A-laget och historier om hur människorna i Ruhr-området inte har någonting att se fram emot i sin vardag förutom att se sitt fotbollslag spela på helgerna kan bli många och upprepade. Men det finns alltjämt något genuint med Niva; man känner att han bryr sig på riktigt. Den dimension han bidrar med i kontextualiseringen av matcherna har jag svårt att tro att någon annan svensk fotbollsjournalist skulle kunna matcha.

Matchrapport Tottenham - Crystal Palace

Hejallihop, nu tänkte jag skriva en matchrapport för det var ett tag sen jag gjorde det och det är så mycket som känns skojsigt och fint runt Tottenham just nu så det känns helt enkelt jättemotiverat att jag gör det. Innan jag går in på detaljnivå känner jag dock, eftersom det verkar vara väldigt populärt just nu bland fotbollskännare att "inte hänga med så mycket i vad som händer i PL" på grund av att man "mest kollar på Bundesliga", kort sammanfattar vad som hände igår: Tottenham slog Crystal Palace på hemmaplan med 2-0 efter mål av Christian Eriksen och Jermain Defoe. Tilläggas bör även att Spurs var jättedåliga i första halvlek och att Palace sköt en straff jättelångt utanför efter sju minuter.

För att bevisa vilken festlig typ jag är tänkte jag börja med spelarbetygen. Här kommer dom!

Lloris ++++
Gjorde det han skulle. Tjusiga räddningar. Tjusig person.

Walker ++
Var lite svajjig i första halvlek och tvingades gå av i femtionde. Jag är verkligen jätteorolig för att något ska vara allvarligt fel med Kyle; enligt mig har han varit Tottenhams bästa spelare den här säsongen och en långtidsskada skulle vara förödande. Yorkshires Karolina Westberg är i sina bästa stunder ligans bästa ytterback, och en skada skulle vara ett avbräck för vilket lag som helst (utom för Bayern München så klart).

Dawson +++
Allas vår favorit icke-livegna bonde stod för en stabil insats idag, även om bollarna rullade in lite väl lätt bakom backlinjen ibland. Matchen var en del i en uppåtgående period för den annars så häcklade kaptenen, och i nuläget känns han given i startelvan även om man tar in en frisk Vertonghen i beräkningen. Särskilt som jag tror att Sherwood förmodligen inte kommer våga rucka på en stark ledarfigur så länge tränarens egen status är såpass obefäst som den nu är.

Chiriches +++
Vlad var som vanligt jättetunnhårig, jätteirrationell och jättecharmig. I sina bästa stunder fungerar han nästan som en gammaldags centerhalv, genom sin förmåga att förvandla en brytning till en dribbling till ett uppspel på bara några få sekunder. Naturligtvis leder detta stundtals till svettiga situationer, men underhållningsvärdet på den gode rumänen är och förblir stort.

Rose +++
Egentligen var inte Danny Rose särskilt bra idag. Hans inlägg var jättedåliga och flera gånger rann Palace igenom tämligen lätt på hans kant. Men jag kan ändå inte låta bli att med tindrande ögon förtjusas över det faktum att vi äntligen har en ordentlig vänsterback på planen igen, som är vänsterfotad och snabb och offensiv och erbjuder all den där bredden som varken Vertonghen eller Naughton lyckades tillföra. Tindrandes önskar jag följaktligen nu blott att han inte går sönder igen.

Lennon ++++
Få spelar har väl gynnats så mycket av "FourFourTim":s kontrarevolutionära spelsystemsreform som Aaron Lennon. Utan att tvingas vika in sig, utan att behöva spela till höger och utan att behöva skjuta (han hatar att skjuta av någon jävla anledning), är nu Lennon tillbaks i den roll där han trivs bäst: som ren ytter i ett rent fyramannamittfält. Idag blev det en assist för Lennon, men det största jobbet gör han nästan bortom poängstatistikens räckvidd genom sina idoga löpningar, gedigna hemjobb och öppnande dribblingar. En tillgång av rang är vad han är.

Dembele ++
Jätteklantig fällning som gav straff, och stundtals frustrerande icke-innovativ i passningslägen. Dock som alltid stark med bollen. Har bra hållning.

Bentaleb ++++
Inför matchen var många förbryllade över hur Bentaleb kunnat gå före såväl Holtby som Capoue i laguttagningen, och det spekulerades i huruvida någon slags utpressningssituation förelåg mellan honom och Sherwood (Vapensmuggling? Kommunistmöten? BDSM-selfies?). Emellertid tackade dock den unge akademispelaren med råge för förtroendet genom att vara en av planens bästa spelare, och agerade med lugn och pondus i 90 minuter. Var centimeter ifrån ett drömmål i första halvleken. Framtidsnamn är bara, så att säga, förnamnet.

Eriksen +++
Det är någon väldigt corny med att den gjutna 10:an Christian Eriksen spelar till vänster, och precis som i fallet Bentaleb fattar jag inte riktigt hur Sherwood tänker. Men precis som Bentaleb gjorde Eriksen en mycket gedigen insats idag, och därmed är det väl bara att acceptera den udda postionen tillsvidare och utgå ifrån att Sherwwod vet vad han gör. Eriksen var inte bara målskytt, utan även ständigt närvarande i det konstruktiva spelet. Kan förbättra defensiven.

Soldado +
Jag tycket verkligen synd om Soldado. Det märks att han vill, det märks att han försöker, och det märks att han är en ädel sportsman hela han, men likförbannat är det fortfarande bara att konstatera att det är något som inte stämmer. I och med Defoes avfärd i februari kommer pressen på Soldado att ta sig ur formsvackan öka ännu mer, och jag tror inte att detta är till hans fördel. Behöver psykologisk hjälp?

Adebayor +++
I första halvlek såg det ut som Adebayor tränades av Pia Sundhage (obs litterär referens, inte näthat), för hans motivation och arbetsbörda var i princip lika med noll. Efter pausvilan, och en möjlig Sherwoodhårtork, verkade dock togolesen ha bestämt sig för att fotboll var roligt igen, vilket naturligtvis resulterade i en målgivande, och matchvinnande, nickpassning efter fem minuter. Är oumbärlig för att Sherwoods 4-4-2 ska fungera.


INHOPPARE

Naughton +++
Naughton har under hösten varit ett skämt i alla matcher han fått spela. Dock ska man minnas han oftast fått hoppa in till vänster, fastän han egentligen är bäst som högerback, och när han idag fick komma in på sin favoritposition visade han att han faktiskt trots allt besitter en del talang. Lyftningen mot Adebayor vid 1-0 var klass.

Defoe ++++
Jag är inte emot att Defoe flyttar, tvärtom tycker jag att det känns som ett rimligt val både för honom själv och för klubben. Dock kommer jag att sakna honom, särskilt när han som idag framstår i en sådan fullkomlig kontrast mot Soldado. Ständigt spelbar, ständigt målsökande och nästan alltid dödlig i avsluten. En karaktär som kommer att saknas.

Chadli -
Chadli spelade för kort tid för att betygsättas och dessutom är jag arg på honom eftersom han är en muskelknutte utan fantasi och innovationsförmåga. Flanderns Marcus Flint.



Här kommer några avslutande Talking points:

• Det är ännu för tidigt att säga något underbyggt om Tim Sherwood som manager. Det är dock absolut inte för tidigt att säga något ounderbyggt om Tim Sherwood som manager så här kommer det: jag tycker det känns som att Tottenham har hittat rätt person. Snabbt kan man konstatera att han under sin första månad som manager 1) återgått till 4-4-2, 2) återintroducerat Adebayor och 3) Trollat fram Bentaleb ur ingenstans och vågat ge honom chansen. Inga av dessa tre grepp är på något sätt revolutionära eller geniala, men de har alla gett påtagliga resultat, på ett sätt som inger förtroende. Jag köper att han är oerfaren. Jag köper att folk är arga på att han hejar på Arsenal. Jag köper att folk stör sig på att han pratar om sig själv i tredje person (de enda som får göra det är som bekant Zlatan och drottning Silvia). Men tills dess resultaten bevisar motsatsen tänker jag fortsätta tro på att Tim Sherwood som en återställare av klubbens själ, vars spel kretsar kring Ära snarare än Bollinnehav.
• Tottenham borde värva Guidetti i fönstret. Jag är seriös. Vi behöver någon som är ung, hungrig och inte tjurar över att behöva sitta på bänken. Och Harry Kane är och förblir en ytter. Guidetti lär vara i princip gratis, och kan bli en grym vitamininjetkion, om inte annat så i Europa League. Ni hörde det från mig först.
• Satt och slökollade på United Swansea efter matchen, och kom på mig själv med att bli glad för att United vann. Är detta ett tecken på att United sjunkit så lågt att rivalernas supportrar nu unnar dem segrar, eller är det bara ett tecken på att jag är dum i huvudet? Själv väljer jag att tro att mina känslor grundar sig i en sympati för David Moyes, och en vilja att det ska löna sig att satsa på kulturell kontinuitet istället för Fabio Capello. Dock får det inte löna sig alltför mycket. United är tre poäng bakom Spurs, och inte alls så långt ifrån en CL-plats som det kan verka. Om nu Rooney blir kvar...

Kom att tänka på hur oromantisk Alexander Gerndt är jämfört med Tolkien

John Ronald Reuel Tolkien skriver en romantisk saga åt sin fru

Sen graverar han in titeln på den på deras gemensamma gravsten

Alexander Gerndt spelar upp "Just the way you are"  för sin fru

Sen slår han henne och sparkar en fotboll på henne ashårt

Zlatti

Den månatliga Premier LeaguerapporterarN: decemberutgåvan

Hejallihop, nu är det dags för den månatliga premierleaguerapporterarN igen! Precis som förra gången går jag igenom klubbarna i den ordning som de ligger i ligan. Varje klubb bemöts först med betygsättning och en kort kommentar, varefter jag svarar på de frågor jag ställde för en månad sedan vid den rapporteringen, och sedan avslutar jag varje avsnitt med att ställa tre nya frågor inför Januari. Jag tror det kommer bli jätteroligt!!!


ARSENAL

+++

Utan att stormvarning utärdas kan man nyktert konstatera att en del orosmoln börjar hopas invid den rödvita horrisonten, den bibehållna förstaplatsen till trots. Förlusten mot Shitty var blytung, och därtill är flera nyckelspelare i dagsläget skadade. Fortfarande vinns dock de flesta matcherna, och ligatiteln är alltjämt Arsenals att förlora.

Inför December ställdes några frågor. Här är de svar jag har fått:

• Bendtner gjorde mål senast vilket var sjukt. Formvisningen var naturligtvis extremt välkommen för Wenger, som nu kanske kan räkna med bredd även på anfallssidan. Frågan är bara hur stor den bredden är. Bör Giroud känna sig hotad? Kommer jag och alla andra som hånat dansken få kännas oss duktigt skamsna under december, månne?
  
  - Även om själva konkurrensfrågan gjorts inaktuell av Girouds skada så är det ändå i sammanhanget relevant att konstatera att Den Tofsprydde Dansken fortsätter att gå starkt, och igår t.o.m. blev något av en matchvinnare. Hade han inte gått sönder hade Giroud möjligen blivit svettig på riktigt. Nu hamnar Arsenal i stället i en betänklig anfallskris, och till och med Arsene Wenger erkänner nu att det är läge att agera på transfermarknaden för att rätta till situationen.
  
• Många har förklarat Arsenals absurda framfart i ligan med att dom helt enkelt har haft ett lätt schema. I December ser schemat närmast drakoniskt ut, då bland annat Everton, Shitty och Chelsea står på programmet. Den givna frågan lyder därmed: hur kommer Arsenal svara mot denna nya utmaning?
  
  - Arsenal har mattats något, och mot Shitty bekände man den genantaste av färger genom att släppa till sex baklängesmål. Prestigeförlusten lär ha svidit ännu mer än själva poängförlusten, och även om insatserna mot Chelski och Everton var godkända så är det minnet av matchen på Etihad som framförallt dröjer sig kvar.
  
• Som sagt var har Arsenal gått absurt bra hittills, och absurdast av alla har Aaron Ramsey varit. Han gör mål eller poäng vid i stort sett varje omgång, och det pratas (enligt hemliga källor) om att man nu ska införa en förordning i Brittisk sjukvård som säger att alla som inte har honom i sitt fantasylag bör diagnosticeras som mentalt handikappade. Frågan är bara: är det här en tillfällig urballning eller kommer han fortsätta vara så här bra? Kan Wales i så fall vara världens kanske ojämnaste landslag?
  
  - Precis som laget i sin helhet har Ramsey mattats något utan att på något sätt vara dålig. Poängskörden har dock tvivelsutan minskat i omfång och med tanke på att Walesaren nu dessutom är skadad så kan det bli svårt för honom att undvika en försämrad poängsfrekvens även under resten av vårsäsongen. "Sämre" är dock inte alltid "dåligt", och när låret väl har läkt kan Ramsey mycket väl komma att fortsätta vara en viktig kugge i Arsenals lagmaskineri.
  
  Tre nya frågor:
  
  - På lördag möter Arsenal Tottenham i en laddad första omgång av 2014 års FA-cup. Arsene "En fjärdeplats är en form av trofé" Wenger har aldrig prioriterat cupspel i någon större utsträckning, men med tanke på mötets och turneringens dignitet kan han mycket väl känna sig pressad att mönstra en stark startelva. Hur går fransmannen tillväga?
  
  - Özil blev efter noter, och med rätta, utskälld av lagkapten Per Mertesacker i samband med 6-3-förlusten mot City (se hit för mer info). Özil bad efteråt om ursäkt via Facebook, men risken finns naturligtvis att den glosögde mittfältaren gjort sig impopulär på riktigt bland fansen. Kommer historien att självdö, eller följer en fortsättning under Januari?
  
  - Jag tycker det är jättekonstigt att Walcott får spela. Han är bara bra mot Sverige och Tottenham, och utöver sina bristfälliga litteraturkunskaper har han också ett tämligen smalt register jämfört med de spelare han konkurrerar med. Blir Walcotts sejour i startelvan kortvarig, eller kommer den lille vuxenboksläsaren att bevisa att jag trott fel om honom?

MANCHESTER CITY

+++++

Manchester Shitty verkar slutligen ha hittat fram till kontinuiteten, och det bländande spel vi tidigare glimtvis sett prov på har under December utvecklats till en monstruös vardag. Laget släpper visserligen in väldigt mycket mål, men så länge Aguero with Friends robotskt maler ner försvar efter försvar så är det väl egentligen ingen som bryr sig.

Tre svar från December:

• Hart har varit petad i en massa matcher. Istället har nån rumän fått stå. Rumänen har väl gjort det bra och hållit nollan mot en massa lag. En stor andel av dessa lag utgjordes dock av Tottenham, och inte ens jag skulle kunna släppa in mål mot Tottenham i dagsläget. Så jag tycker inte att rumänen är en lösning i långa loppet, antingen måste Joe Hart komma tillbaka eller så investerar man nytt i Januari. Kommer Hart stärka sina aktier i december?
  
  - Hart har fått starta de senaste matcherna, och även om han inte har rosat marknaden (bara en nolla på fyra försök) känns det som att han befinner sig över Pantilimon i hackordningen. Därmed är det naturligtvis inte sagt att Shitty tänker satsa på honom i långa loppet, och utveckligen under Januari blir intressant att följa.
  
• Många har pekat på det lustiga i att Negredo först hade tänkt gå till Tottenham i somras, men att han ratades för att han var "för dålig" varför Tottenham valde Soldado. Kommer man fortsätta skratta i december?
  
  - Jodå, Negredo fortsätter att måla och spela bra, om än inte i några ofantliga mängder. Framförallt är han fortfarande rejält mycket bättre än Soldado, så skratten kommer onekligen att eka giftigt i mitt hjärtas salar i ännu en tid.
• City har den sjukaste hemmaformen i hela ligan, men är samtidigt enormt svaga på bortaplan. Vad kommer Pellegrini göra för att vända denna trend och kommer det att fungera?
  - Det Pellegrini har gjort är att han har förmått sina spelare att bli så äckligt bra att det inte spelar någon roll att de har dålig moral när de spelar borta. Skillnaden mellan bortaspelet och hemmaspelet finns fortfarande där, men i och med att den allmän kvalitetsnivån höjts så betänkligt är sagda skillnad närmast uteslutande av akademiskt intresse.
  
  Tre nya frågor inför Januari:
• Sergio Aguero, som enligt min mening varit bland Premier Leagues fem bästa spelare den här hösten, är nu skadad, och Dzeko tycks vara den som i första hand fyller hans plats. Dzeko är en klasspelare, men icke desto mindre är det nog många ljusblå som skulle bli lugna av att se Jovetic tillfriskna och leverera. Annars hänger floppvärvningsstämpeln i luften. Hur kommer Jovetic svara under Januari?
• Det ryktas om att Joleon Lescott är på väg bort från klubben, om än bara via utlåning, vilket isåfall skulle innebära att man gör sig av med en verklig trotjänare. Att Lescott inte är en back i världsklass förstår jag, men frågan är Pellegrini kommer att straffas ifall han gör sig av med en av få spelare som inte känner sig nya och vilsna i den ljusblå jätteklubben? Frågan är relevant även om Lescott stannar, eftersom han knappast gör skillnad om han inte startar.
• Tänk om de värvar Zlatan i fönstret. Jag säger inte att det kommer hända, men tänk om!

CHELSEA

+++++

Trots ständiga roteringar och en till synes extremt tryckt stämning i truppen går Chelsea som tåget i ligan, och börjar mer och mer segla upp som titelfavoriter. Oljerobbotorna från väst har en disciplin och en taktisk kyla som saknar motstycke i dagens Fotbollsenglandochwales, och besitter som alltid en förmåga att vinna matcher som de inte borde vinna.

Svar på gamla frågor:

• Torres, Eto'o och Ba känns imbördes jämnare nu än för en månad sen, och spanjorens särställning är långt ifrån självklar. Kommer någon att sätta ner foten och säkra startplatsen under December?
  
  - Även om loppet fortfarande är jämt tyckts Torres ha dragit ifrån en liten aning jämtemot Eto'o, som nu ter sig som något av en lyxinhoppare. På femtedag jul visade kamerunesen dock sitt värde när han avgjorde mötet mot Liverpool med ett skitmål, och det skulle inte förvåna mig om Mourinho i fortsättningen kommer att matcha honom i just de "stora" matcherna. Demba Ba är inte ens med på banan, fattar inte varför jag nämnde honom ens, klart han inte får starta.
• Mata. Får spela nu. Ibland. Lite grann. Men hur. Länge ska Mourinho kunna hålla på så här? Är det ett tecken på hans makt att han kan rotera så friskt? Eller har han bara storhetsvansinne? Kommer laget börja lida?
  
  - Så här precis i början av transferfönstret känns frågan mer aktuell än någonsin, med tanke på de scener som utspelade sig i samband med att Mata blev utbytt igår. Den annars så professionelle spanjoren fick till synes slutligen nog och lät omgivningen via storvulna gester förstå precis hur missnöjd han var (skulle MerelyPlayerz vara en lite mindre fin blogg skulle jag skrivit "sydländskt hetsiga gester", men nu är vi faktiskt en abnormt fin blogg så därför skrev jag inte det. Hantera det.).
• Den enda som inte roteras är Frank Lampard. Varför då? Är det för att han är gammal? Kommer detta att straffa sig?
  
  - Frågan är vorden tämligen irrelevant eftersom Lampard faktiskt blivit petad en hel del under december, och nu också är skadad. Frankie har väl inte varit dålig, men han har varit tillräckligt obra för inte riktigt gå in i startelvan, och i det läget är Jose Mourinho allt annat än sentimental: i dagens Chelsea är det dagsformen som avgör, trygghet och tillit är underordnat.
  
  Tre nya frågor inför Januari:
• Den första frågan gäller naturligtvis Mata och hans framtid inom klubben. Kommer han att säljas, till vem, och till vilket pris? Och kommer Mourinho i så fall välja att ta in en direkt ersättare? Mata skulle vara perfekt i både Manchester United och Tottenham, men tanken på att Abramovitj skulle sälja till en direktkonkurrent är skrattretande.
• Trots det tydliga budskap som förmedlats i Nikes reklamfilmer verkar det som att gamle Cashley faktiskt är lite granna Done, och i några matcher har han till och med blivit petad av Azpilicueta. Situationen kan inte vara rolig för Cashley, och frågan är hur länge till han kommer att vara kvar i klubben, en flytt i januari är faktiskt ingen omöjlighet. Arsenal ser ju lite svaga ut på kanterna...
• En potentiell lösning på Eto'o/Torresdilemmat skulle kunna vara att plocka hem Lukaku från Everton, som i dagsläget borde peta allt vad kameruneser och kastilianer heter så att det bara sjöng om det. Frågan är dock om Chelsea är villiga att göra en sådan pudel, och dessutom lär Everton göra allt som står i sin jättefattiga makt för att hålla Belgaren kvar i truppen. Kommer något att hända? Och om inte: tar man då in någon annan?

LIVERPOOL

+++

Liverpool har haft ett tufft spelschema och stått för insatser av skiftande kvalitet och karaktär. Skalpen på White Hart Lane står naturligtvis ut, men gårdagens vinst mot Hull bör även den lyftas fram, då den visar på stark moral och en förmåga att kunna lyfta i motvind, med tanke på de skador och förluster som föregick mötet.

Lite svar på gamla frågor:

• Sturridge skada är naturligtvis ett enormt avbräck. Kommer någon att stiga upp på scenen och ta chansen i hans ställe (typ Moses?), eller kommer det att finnas ett stort hål i Liverpool tills dess att han är tillbaka?
  
  - Hål och hål, visst har det märkts ibland att startelvan inte varit optimal, men gör man fem mål i samma match, även om det är mot ett urlakat Spurs, så kan man knappast tillstå att problemet är akut. Laget har dock talat i tabellen, och känns extremt beroende av att Suarez fortsätter vara sjuk i huvudet.
  
• Suarez lottades alltså i samma grupp som sina engelska lagkamrater. Situationen är minst sagt tillspetsad, och lita på att Engelsk media kommer att hårdlansera mötet som en hatmatch. Frågan är bara: kommer dom i och med denna lansering köra på rasistlinjen, kanniballinjen eller bara nånslags pajjig Brasilienärkaos-linje när dom gör det?
  
  - Visserligen släpptes den här bilden
  
  
  
  
  redan innan förra rapporten, men eftersom bevakningen annars sorligt nog lyst med sin frånvaro får den tjäna som främsta analysobjekt i denna studie.Vid första anblick verkar den vara ett utslag av ett klockrent "Brasilienärkaos"-grepp, men faktumet att Uruguayanen skojfriskt tittar fram bakom någonslags djungeldunge kan tänkas vara en implicit och rassifierande flirt med kannibal-skolan. Fortsättning följer.
• Tycker att Mignolet är väldigt överskattad. Så många Liverpoolfans jag pratar med (100% av två stycken) tycker att han är typ bäst i PL men jag säger att han tog en straff mot Stoke för tre månader sen och har levt på någonslags pop-rykte sen dess. Jag förutspår att fägnaden kommer att falla från hans skuldror under december, och att alla kommer att se att jag hade rätt hela tiden. Kommer jag att bli motbevisad? Kommer min profetia visa sig vara äkta?
  
  - I samband med 2-1-målet mot Chelsea fick jag rejält med vatten på min kvarn, och även om tavlan var en isolerad händelse tycker jag det hela tyder på att Mignolet inte är den frälsare som så många trott att han är. Naturligtvis kan han dock fortfarande bli världsklass på sikt, och tavlor mot Chelsea är han långtifrån ensam om att göra.
  
  Tre nya frågor inför Januari:
  
• I en värld där fyrbackslinjen tycks vara en lika stor självklarhet som att Theoden har ett svärd har Rodgers gått emot strömmen och på senare tid spelat med trebackslinje och tillbakadragna yttrar. Trots nummrena är detta ett tämligen defensivt grepp, och man skulle kunna koppla de skrala resultaten mot topplagen som en systematisk oförmåga att ställa frågor till tillräckligt kompetenta försvar. Är det läge för Rodgers att helt och fullt gå tillbaka till en fyrbackslinje, eller förtjänar 3-5-2 ytterligare några chanser?
• I Gerrards frånvaro har Suarez gjorts till lagkapten, och uruguayanen tycks ha växt med uppgiften, Kommer Suarez moraliska uppåtkurva fortlöpa under Januari, eller kommer vi att få uppleva ett nytt festligt upptåg i kannibalismens och rassifieringens tecken?
• Jordan Henderson har tagit något av en revansch på alla som mobbat honom de senaste två åren genom att visa att han är värd åtminstone en del av den fantasisumma som Liverpool betalade för honom en gång i tiden. Kommer Januari att bli månaden då Henderson cementerar sin startplats, eller kommer han att återfalla i gamla synder?

EVERTON

++++

Utan att någon riktigt fattat hur det gått till befinner sig Everton med drygt halva ligan spelad en poäng från en Champions Leagueplats, och fyra poäng framför fjolårets ligasegrare. Martinez hyllas med rätta över hela världen för det han har gjort, och så länge laget spelar som de gör nu bör de tas på allvar i kampen om de framskjutna placeringarna.

Gamla frågor, nya svar

• Lukaku har ju varit jättebra. Men häromdagen hörde jag från ITK-källor att anledningen till att han blir utlånad hela tiden är att han är jättejobbig att ha och göra med, och typ är ett svin privat, och att Everton ska förvänta sig attitydrelaterade problem inom en snar framtid från hans håll. Samtidigt tycker jag inte att Lukaku visat upp några såna tendenser i sitt agerande på plan. Visst, han har ett stort ego, men det ska en anfallare ha. Kommer dessa rykten att kännas mer troliga om en månad, eller ska deras luftstatus cementeras en gång för alla av Lukakus fortsatt fläckfria beteende.
  
  - Inga såpor eller saftiga historier har flutit upp till ytan, och inget annat tyder på att något skulle vara fel kring Lukaku. Trots att hajpen och målformen mattats något fortsätter Lukaku att göra rejäla arbetspass för sitt lag, och en väl tilltagen assistpoäng bidrar därutöver till intrycket av en spelare som är besluten att jobba hårt och professionellt. Ryktena om en problematisk personlighet läggs därför tillsvidare på is.
  
• I Lukakus skugga får den forne strikern Jelavic i stort sett ingen speltid alls. Detta kan vara problematiskt, eftersom det gör att Kroaten blir sur samtidigt som Belgarens kropp utnyttjas till maxgränsen, med möjliga skador som följd. Därför borde Jelavic kanske få några minuter. Samtidigt kan det i sammanhanget vara relevant att inte glömma att Jelavic är jättedålig. Så hur ska Martinez göra? Ska han släppa upp kroaten eller låta honom ligga kvar i frysboxen, hoppas att Lukaku håller, och investera i Januari?
  
  - Jelavic är fortsatt nedfrusen, och en flytt känns alltmer oundviklig. Problemet är bara att Everton har jättelite pengar och knappast kan investera i ett säkert klassnamn, samtidigt som alternativen i övrigt består av en långtidsskadad Kone och en Deulofeu lika skör som en borgerlig viktoriansk bild av den ideala kvinnan. I nuläget är situationen ett icke-problem, men på sikt kan The People's Club mycket väl hämmas betänkligt av sin brist på alternativ.
  
• När Everton i somras investerade i den katalanske forwarden Gerard Deulofeu nådde upphetsningen rent astronomiska höjder bland många Evertonfans. För varje månad som går tycker jag dock att det känns som att Deulofeu får mer och mer att bevisa, trots att det borde vara tvärtom. Det känns som att Everton värvat enligt den gamla klassiska doktrinen "Cataloniensis ergo bonum" (lat. "Han är katalan så då är han säkert bra"). Är det bara en fråga om tid, eller kommer Everton tvingas acceptera att han dragit en nitlott?
  
  - Som för att tydligt visa vad han tyckte om mig och min analytiska förmåga gick Gerard Deulofeu två timmar efter att detta skrivits ut och gjorde ett av årets snyggaste mål mot Arsenal, i en match som slutade 1-1. Visserligen har Den Lille Teknikern sedan dess varit skadad, men han har icke desto mindre visat fotbollsvärlden att talet om hans talang inte bara var stora ord, och att han en vacker dag kan bli en vinstaffär för Everton när han säljs till Manchester Shitty och gör sin gamla klubb lite mindre jättefattig.
  
• Seamus Coleman presenterade i mellandagarna en kandidat till årets mål, och nämns nu med tilltagande respekt av PL-kännare världen över. Tillsammans med Baines utgör han grundbulten till ett av ligans bästa kantspel, men han är fortfarande ung och ställs inför mer och mer press ju bättre han spelar. Kommer han att fortsätta övertyga i Januari?
• Folk säger att Leighton Baines är på väg till Tottenham, men det kan väl inte stämma? Eller hur???
• Tim Howard skägg är nu bortom all jävla värdighet. Kommer han att raka sig eller kommer vi snart att få se ett äkta Old Man Beard mellan stolparna på Goodison?

TOTTENHAM HOTSPUR 

+++

December har varit en av de konstigaste månaderna jag har upplevt i mitt Tottenhamliv, och den kommer att sammanfattas i detalj genom ett specialinlägg som förhoppningsvis publiceras här på MerelyPlayerz inom de närmaste dagarna. Tills dess säger jag bara att The Game Is About Adebayor, att Daniel Levy är en väldigt kryptisk person, och att allt är rått.

Här är mina gamla frågor, med medföljande svar:

• Inte så mycket av en analytisk fråga men ändå: när kommer Danny Rose tillbaka? Tottenhams försvar har varit horribelt senaste matcherna och många av problemen uppstår på Vertonghens vänsterkant. Dags att Jan återvänder till sin rättmätiga plats, tycker många, men då måste den unge engelsmannen först tillfriskna. Och ingen verkar riktigt veta när det ska hända.
  
  - Danny Rose kom tillbaka i mitten av månaden, och mycket har verkligen blivit bättre. Vertonghen själv är visserligen skadad, och problem uppstår fortfarande defensivt, nu senast i form av en multietnisk 18-åring med svart krage, men det finns ett tryck och en riktning i Tottenhams anfall nu längs vänsterkanten, som jag till stor del tror är ett resultat av Roses genombrottsinriktade spelstil.
• OM Rose kommer tillbaka, vem ryker då i mittförsvaret? Kaboul känns inte som ett alternativ, men faktum är att kapten Dawson svajat betänkligt på sista tiden samtidigt som Vlad Ciriches inte bara har en jättecool ansiktsmask utan även gör snygga brytningar och typ mål. Vågar AVB köra på Vertonghen-Vlad, eller gör han som jag skulle ha gjort och väljer Dawsons hjärta framför Vlads form?¨
  - Frågan har löst kemiskt genom att Vertonghen fortfarande är otillgänglig, och därmed lär Daws/Vlad vara det givna alternativet en tid framöver. Mot Liverpool var dock även rumänen skadad, vilket fick horribla följder i form av Etienne Capoue, som visserligen är hård, men sannerligen inte någon mittback. Rykten om ett inlån av en ny mittback i januari känns både välkomna och trovärdiga.
  
• Kokurrensen om höger ytterposition tätnar i Tottenham. Lennon är tillbaka från skada och såg pigg ut första halvlek mot Fulham, Lamela låter ana att något riktigt intressant kan vara på väg att hända, samtidigt som Townsends form svalnat något. Senast mot Fulham fick vi se Lennon på sin favoritposition samtidigt som Lamela tog högern, och stundtals såg det faktiskt riktigt intressant ut. Kanske är detta formationen som kommer lyfta Tottenham hur sidledsträsket? Jag hoppas mer än jag tror. Men likväl hoppas jag.
  
  - Med tanke på allt som hänt är det svårt att säga vad som beror på vad, men helt klart är att Lennon i de fyra senaste matcherna varit klockren som ren och rak högerytter, och förmodligen har skaffat sig ett rejält grepp om sin startplats. Till vänster har otippat nog Christian Eriksen startat de senaste matcherna, och gjort det förvånansvärt bra. Lamela verkar tillsvidare vara bänkad, återstår att se huruvida detta är något tillfälligt eller ett tecken på en djupare spricka mellan rekordvärvningen och Tim Sherwood. Chadli har fått spela ganska mycket vilket är fel och jättetråkigt.
  
  Tre nya frågelifrågor:
• Lewis Holtby har blivit något av en favorit bland fansen på White Hart Lane, men Tim Sherwood verkar till synes inte ha mycket till övers för den ettrige lille Ruhrländaren, som fått stå tillbaka för såväl Dembele som Capoue och Bentaleb. Kommer tysken återkomma i startelvan, eller kommer Januari bli en månad där han bänkas, fryses ut, eller till och med säljs?
• Danny Roses långtidsskada visade hur sårbart tunn Tottenhams trupp är på ytterbackspositionerna, och många kräver nu en återkallning av den till QPR utlånade Assou-Ekotto, som mer och mer framstår som utlånad mot sin vilja till följd av en schism med AVB. Kommer BAE komma åter, kommer Sherwood värva nytt, kommer han leta bland ungdomstalangerna eller kommer han att göra det Totteham så ofta gör: sitta still och hoppas att ingen skadar sig?
• 4-4-2 har varit en succé så här långt, och Adebayor och Soldado kompletterar varandra på ett förtjusande sätt. Dock är truppen inte byggd för just det spelsättet, och följden blir att vi nu har extremt många överflödiga mittfältare och ingen backup på forwardssidan, särskilt med tanke på att Defoe dessutom ryktas vara på väg bort. Det är med andra ord läge att värva en supersub. Guidetti, någon?

MANCHESTER UNITED

+++

Manchester United hade inför gårdagens match sex raka segrar och såg ut att ha "något spännande på gång". Därför måste det naturligtvis ha svidit extra mycket att se tre poäng segla iväg söderut vid slutsignalen, och Moyes är nu återigen en man under press.

Gamla frågor, nya svar:

• Rooney är alltså avstängd fram till 15 december, samtidigt som van Persie inte är helt återställd från sin skada. De närmaste veckorna blir ett eldprov för laget som många gånger räddats av individuell offensiv skicklighet i år. Vad blir provresultatet?
  
  - Provresultatet blev att Welbeck, som jag faktiskt alltid tyckt får onödigt mycket skit, gjorde det bra som ersättare och vunnit många poäng, men att man stundtals känner hur Holländarens kreativitet saknas på planen. Mot Tottenham förvånades jag av hur svårt de rödklädda hade att ta sig förbi en förhållandevis svag liljevit backlinje, och mycket har säkerligen att göra med att van Persie inte är där och agerar dyrk.
  
• Det finns en extrem massa mediokra brittiska spelare i Uniteds startelva idag. Kommer vi att få se under december en förklaring till varför så är fallet? Är Moyes patriot? Vill han bara skapa "själ"? Eller kommer dom alla bli bänkade?
  
  - I nuläget får man nog helt enkelt acceptera att medelmåttiga britter såsom Cleverley och Smalling, i frånvaro av iskall Fellaini och skadad Rafael, är det bästa som Moyes har att tillgå. Om han värvar Leon Osman i fönstret kan man nog sluta sig till att han verkligen är en patriot, men tillsvidare säger jag bara att han gör det bästa han kan av en prekär situation. Förresten vill jag också passa på att be om ursäkt för hur horribelt dåligt formulerad originalfrågan var rent språkligt. En skam faktiskt. Förlåt!
  
• Som en naturlig föjd av senaste tidens resultat är #MoyesOut-kampanjen nu i full gång. Hur dåliga måste resultaten bli innan skotten åker med huvudet först? Jag tillhör dem som tror att allt utom nedflyttning bör accepteras ett år som detta, med tanke på att Moyes är och förblir en långtidsinverstering. Dock är det inte säkert att styrelse med flera känner på samma sätt. Vill man sparka honom i år så bör man göra det redan i januari, så att en ny tränare kan få hinna göra några nyförvärv.Och mellan oss och fönstret finns det bara december...
  
  - Gårdagens förlust mot Tottenham var tvivelsutan blytung, och skapar med rätta en hel den frågetecken kring vilken slags klubb United håller på att bli. Dock får man inte glömma att matchen föregicks av sex raka segrar, och jag har svårt att tro att styrelsen agerar i Januari om inget dramatiskt händer.
  
  Tre nya frågizar:
  
• Många pratar om Uniteds svaga hemmastatistik, men jag väljer istället att fråga mig: vadan kommer det sig att bortastatistiken är så bra? Jag tror personligen att skuggan av Sir Alex hänger mindre tung över bortaarenorna, och att Moyes i de matcherna lättare kan känna att United är hans lag, som kan spela hans spel. Låt oss se om min teori håller även efter att Januari är till ända!
• Kagawa är namnet som alla Unitedfans skriker i sin nöd om kvällarna, men Moyes har hittills förblivit oberörd, och många talar om en återflytt till Tyskland för den unge Japanen. Hur gör Moyes?
• Chris Smalling är verkligen ingen bra ytterback, och även om han är reserv känner jag att det inte anstår ett lag som United att tvingas spela en sådan spelare så snart Rafael är skadad. Kanske kommer vi att få se en ny backup-högerback värvas redan i Januari?
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  
  

  

  Nu är Januarifönstret öppet!