Förändring och Vemod

Som vi alla vet förändras världen hela tiden, nu på 2000-talet snabbare än förut. Gamla institutioner som tidigare regerat supreme, typ Posten och skivbolag, går på knä medan nya fenomen som plastikkirurgikliniker och bröllopsplanerare ploppar upp och frodas likt svampar på en våt äng om hösten. I grunden tycker jag det är sunt. Vill man inte slösa papper och tid på att gratulera någon på en födelsedag via brev borde man ju såklart inte göra det, och om man känner att man vill lägga 1100 kr på att exempelvis bleka sitt rövhål är det ju fantastiskt att den möjligheten existerar. Samtiden borde ju se ut som samtidens människor vill att samtiden ska se ut, det är det enda rimliga. Men sen kan det naturligtvis rymmas en del melankoli i den rimligheten. Gamla människor på sterila ålderdomshem yrar om sina barndomar i bullerbymiljöer, kyrkor står tomma om julen, glesbygden avfolkas och hembygdsgårdar förfaller i snår och ensamhet... endast kulisser vid midsommarfiranden där 2000-talets människor dansar runt majstången med sina blekta rövhål. Lite sorgsen blir man ju allt när man tänker på det.

Bland de företeelser som försvinner i detta förändringens tidevarv vi lever i återfinns självklart fotbollsspelare. Eftersom fotboll till skillnad från exempelvis golf och poker är en sport kan man inte vara 60 år och fortfarande bäst i världen. Detta innebär att om man kollat på fotboll ett tag (i mitt fall i ungefär 15 år) kommer till slut alla ens barndoms största hjältar att vika ihop sina krigsmunderingar, signera och skänka bort dem på någon välgörenhetsaktion för cancerbarn och sedan luta sig tillbaka i en studiosoffa någonstans. Fotbollsspelare kommer och går, DÖR till och med för eller senare (även om exempelvis Paolo Di Canio kommer leva i nazisters hjärtan för alltid). Så är det bara.

Dock kan man ju fortsätta finnas på flera sätt en ett. Även om spelare som Roberto Carlos och Zinedine Zidane inte längre ångar respektive dansar fram över gräset som de än gång gjorde finns de ju ändå kvar på något sätt, i de spelare som avgudade dem som barn och genom tusentals timmar av träning någonstans för deras arv vidare. För visst återuppstår fotbollsspelaren Zidane varje gång Gourcuff gör såhär, och visst ler Roberto Carlos på någon hedersläktare när Michel Bastos skjuter skott jättehårt och träffar ibland. Detta känns betryggande och inger en med en känsla av att ens handlingar inte bara har betydelse för nuet, utan också för evigheten. Zidanes snurrfinter dör aldrig så länge det finns folk kvar som besjunger dem (kopierar snurrfinterna). MEN: vissa av mitt fotbollslivs stora spelare kommer faktiskt att dö, också i symbolisk mening. 

Somliga spelare kommer alltid att passa in i topplag. Att Franz Beckenbauer skulle dominera elitfotbollen på 1910-talet såväl som på 2010-talet är lika självklart som att Ludvig XIV skulle bli vald på Room Raiders - en spelare som der Kaiser är alltför komplett för att inte dominera oavsett era - men vissa spelare föddes helt enkelt i fel tid. Om en spelare som exempelvis Lorik Cana fötts 1963 istället för 1983, skulle hans jävla brutala bollvinnaregenskaper inte fångats upp av en storklubb på det cyniska 90-talet? Och samtidigt finns det då naturligtvis vissa fotbollsspelare som föddes i rätt tid; om Claude Makeléle fötts 1993 istället för 1973, skulle han verkligen spelat i en storklubb i en era där även de defensiva mittfältarna förväntas lägga passningar som skär genom försvarslinjerna? Kanske... vissa topplag som exempelvis Chelsea har inte det bollförande spelet som kräver den sortens kompetens från exakt alla spelare i laget men till och med där skulle hans bristande offensiva kvalitéer mycket möjligt väga över honom på Mourinhos våg till en bänkplats bredvid Demba Ba och Juan Mata (lol). Men nu föddes han 1973 och fick gnaga av folks ben precis på de briljanta sätt han var född att gnaga av folks ben på. Grattis Claude! Sen är i och för sig inte "Claude Makeléle-typen" den spelartypen jag främst tänker missgynnas i den nya tidens fotboll, för som sagt, måhända skulle han i José Mourinhos destruktiva kontringsfotboll kunna spela från start. Mikel springer ju omkring på "Bridgen" ibland, så totalt förpassad till mittenlagens träsk skulle Makeléle väl kanske inte varit.

Det finns dock spelartyper som under den korta tiden jag sett på fotboll (15 år som sagt) faktiskt helt försvunnit ur topplagens startelvor. Spelartyper som likt posten och skivbolag tidigare varit självklara element i människors liv, men nu avvecklats och förpassats till skuggorna. De spelartyperna jag främst tänker på är: "Dunderklumpen på topp" (e.g. Jan Koller), "Den bollsvage mittbacken" (e.g. Jamie Carragher) och "Räven-i-lådan" (e.g. Filippo Inzaghi). Att dessa spelartyper har dött ut bland topplagen är inget jag motsätter mig - fotbollen måste i min mening precis som människors analblekningsvanor få utvecklas hur den vill - MEN: vemodet finns ju fortfarande där. 

Dunderklumpen på topp

Den döende dunderklumpen

I det 4-4-2-system som jag växte upp med fanns få saker så rogivande för själen som en riktigt fet dunderklump på topp. När man någon gång såg en match med exempelvis Tjeckien ryste man i kroppen varje gång typ Karel Poborský skickade upp en långboll mot motståndarens straffområde. "Det här är ingen chansboll", visste man, "I 99 fall av 100 är en dunderklumps kala huvud först på den där långbollen för att skarva vidare den mot en framstormande Milan Baroš". Att Jan Koller stod däruppe och vann ALLT var betryggande, oerhört underhållande, och faktiskt väldigt väldigt sevärt. Den som förnekar nickduellers skönhet ser inte fotboll på det sättet jag ser fotboll, och skönheten i att se en dunderklump möta en dödlig i en luftburen tvekamp är i mina ögon obestridlig. 

I tiqui-taqans tidsålder finns tyvärr ingen plats för en Jan Koller i topplagen. "Dino" var inte direkt usel på fötterna, men "inte direkt usel på fötterna" är inte nog för anfallare i dagens toppfotboll. 2014 års Jan Kollers håller istället till i exempelvis Birmingham City (Nikola Žigić) och Stoke City (Peter Crouch); det finns fortfarande plats för dem i elitfotbollen, men inte på den allra allra största scenen. Och det är ju vemodigt. För efter 547 passningar på mittlinjen, vem skulle inte vilja se ett Barcelona "skicka en lång" mot en dunderklump? Nickskarv→anfallskompis→mål. Dunderklump.

Den bollsvage mittbacken

scousemumlande

Precis som det finns en obestridlig skönhet i att se en dunderklump vinna dueller i luften finns det en obestridlig skönhet i den perfekta glidtacklingen. Den snobbiga kreatörens snopenhet vid en bollförlust från en scousemumlande mittback kan väl för en oinvigd till en början uppfattas som just motsatsen till skönhet. Den elegante stiliga fransmannen smekte ju fram bollen med sådan ömhet och genialitet, och med en indisputabelt större talang än den scousemummlande mittbacken någonsin skulle kunna tillskansa sig i... ja i i princip vad som helst, hur kan du kallade det skönhet? Så var det absolut, men det är ju också där skönheten ligger. När den scousemumlande mittbacken reser sig över sina tekniska begränsningar, skiter i att ha bollen så mycket och istället bestämmer sig för att slänga sig i leran för att hans lag ska vinna.

När Jamie Carragher spelade i Liverpool vann de Champions League 1 gång, UEFA-cupen en gång och FA-cupen 2 gånger. De var tvivelsutan ett topplag. Jag undrar dock om Jamie Carragher skulle kunna spela i ett topplag idag. Jag tror inte det. Hans bollvinnaregenskaper var monumentala men när de allra största lagen av idag spelar genom hela laget, bygger upp sitt passningsspel bakifrån med en Thiago Silva eller en Gerard Pique, då finns den scousemumlande mittbacken inte med i planerna längre. Visst, Jamie Carragher var under sin topp en bättre back defensivt än Gerard Pique, men passningsmässigt var han ytterst begränsad och mittbackarna av idag måste fungera åt två håll på helt andra nivåer. Vemodigt såklart, för den där glidtacklingen kan inte alla passningsskickliga mittbackar av idag utföra. Och ett vackert hantverk går förlorat.

Räven-i-lådan

Det är något speciellt med straffområdesrävar som "lever för målet". Det finns inga speciella kvaliteter som skulle utmärka dem i en position längre ner i planen; de är inte överdrivet tekniskt begåvade, de besitter inte de fysiska egenskaper som krävs för att varken vinna bollen eller behålla den en längre stund och framför allt saknar de passion för att göra något annat än att peta in bollen från 3 meter. När man beskriver det så låter det ju som att "Räven-i-lådan" är en rätt överflödig pjäs på det gröna fältets schackbräde, men icke sa nicke; de för målet levande är bland det charmigaste fotbollsvärlden någonsin haft att erbjuda.

Jag vet inte varför jag gillar målskyttar som bara är just målskyttar så mycket, men någonstans tror jag att det har att göra med att det på något sätt känns som att ingen kan bli så glad som dem över nånting. Den nyblivne fadern som kommer ut i väntrummet där hans vänner sitter samlade, med sin förstfödde son och en cigarrlåda i famnen, och med ett fånigt leende i ansiktet som är så stort som det någonsin varit.... är han verkligen så euforisk som en räv-i-lådan blir när han just petat in bollen i öppet mål med tån? NEJ! Ingen blir så glad förutom rävar-i-lådor. Och gladast av alla blev nog Filippo Inzaghi. "Super-Pippo" förkroppsligar allt det den döende räven-i-lådan-spelartypen innebär: mannen som enligt Sir Alex Ferguson "föddes offside" blev omotiverat glad för även de obetydligaste av mål (typ 4-2 mot Brescia i 89 minuten), var väl ingen Garrincha med bollen och ägde varken ett särdeles skräckinjagande skott eller passningspel. Ändå är han en av sin generations största målskyttar.

Räv doftar byte och dyker genast efter det

I dagens fotboll där den generella startuppställningen gått från ett 4-4-2 till ett 4-2-3-1 ställs den ensamma anfallaren inför utmaningen att bära ansvaret man tidigare hade råd att ödsla två spelare på. Strikern av idag skall (om han inte spelar i ett extremt spelöverlägset lag) kunna ta ner bollar som skickas upp av ett stressat mittfält eller backlinje, skarva vidare passningar längs marken till framstormande medspelare och såklart också kunna avsluta själv. Detta får som konsekvens att rävar-i-lådor utan spetsegenskaper bortom att "stå på rätt ställe" försvinner. Mario Mandzukic kommer aldrig göra lika många mål som Filippo Inzaghi, men totalt sett gör han mer nytta idag än Inzaghi skulle gjort. 

Didier Drogba, Robert Lewandowski och Zlatan Ibrahimovic får väl ses som den anfallstypen 2014 års storklubbar trånar efter. De är tekniska, stora, starka, avslutnings- och passningsskickliga, ja kompletta helt enkelt på ett sätt den gode Filippo aldrig skulle kunna bli, även om han tränat på ett annat sätt hela livet. Chicharito har ett utmärkt målsnitt i Manchester United, men ändå startar Danny Welbeck före mexikanen. Det krävs helt enkelt mer än att göra mål av anfallare idag, och "Räven-i-lådan" går precis som "Dunderklumpen på topp" och "Den bollsvage mittbacken" till historien som något framtidens människor tyvärr troligtvis kommer se på samma sätt som vi idag ser på typ tårtan.



Sen kan man såklart tycka att det borde gå att anpassa sig. Jan Koller skulle kanske kunnat gå och bli mittback istället? Men fan jag vet inte, det är svårt det där. En spelare som Ryan Giggs sadlade om när snabbheten svek honom, men han hade samtidigt så många kvalitéer att det på något sätt var självklart att han skulle lyckas med det också. Samma sak med Raúl som blev någon slags släpande forward/offensiv mittfältare i Schalke. Han var helt enkelt för begåvad för att inte finna en ny plats när hans egenskaper inte var optimala för hans ursprungsposition. Grejen med spelare som Jan Koller, Filippo Inzaghi och Jamie Carragher är att de kan en sak, och om de måste ändra sig är det så pass mycket svårare för dem att göra det än för fotbollsmagiker som Giggs och Raúl. Och då tycker jag faktiskt att det någonstans är värdigt att erkänna att man inte kan anpassa sig.

Tänk på Jermain Defoe. Han är bara 31, och hade han varit italienare och född 10 år tidigare hade han antagligen uträttat stordåd vid den här åldern i typ... Milan. Men världen är hård och räven-i-lådan-Jermain insåg att det kanske var mer passande att packa sina väskor och dra till USA och MLS. Jag kan tänka mig hur det var när han ställde sig på träningsanläggningen och berättade om sitt beslut för killarna i laget. Jag inbillar mig att det dvaldes vemod men också acceptans i hans blick, för det är ju det det handlar om. Vemod och Acceptans. Han harklade sig... tankar om en värld i förändring slog honom. "Och jag KAN inte anpassa mig", tänkte han.

"I will diminish, and go into the West, and remain Jermain Defoe"