Manchester Uniteds Nedgång & Fall

En sömnlös man.

Den övergångsfas som Manchester United-fansen visste skulle komma efter Sir Alex Fergusons avsked har blivit avsevärt mer påtaglig och frustrerande än förväntat. Förluster och poängtapp mot lag som Sunderland, Cardiff och Newcastle har blivit vardagsmat på Old Trafford och den tidigare så ointagliga borgen har förbytts till en "Theatre of Nightmares". David Moyes, "The Chosen One", har vid det här laget brutit så många rekordsviter till Uniteds nackdel att han inte längre lär sova särskilt gott om nätterna. Orosmolnen ligger tunga och mörka över Stretford i sydvästra Manchester medan festen är mer livad än någonsin i den östra delen av staden.

Förra säsongen erövrade United PL-titeln med elva poängs marginal. Efter mer än halva säsongen 2013/14 spelad ligger man nu på sjunde plats med hela sex poäng upp till en Champions League-kvalplats. Man har inte tappat en enda spelare, truppen är identisk (bortsett från tillskotten Fellaini och Zaha och nyligen utlånade Anderson). Vad är det egentligen som har hänt? Det ska jag diskutera i detta inlägg.

--------

Intrycket av United den här säsongen är att laget präglats av osäkerhet, nervositet och brist på disciplin. Spelet har ofta sett både krampaktigt och halvhjärtat ut och spelarna har många gånger sett ut som vore de befriade från både teknisk skicklighet och självförtroende. Osedvanligt enkla missar i försvarsspelet har ackompanjerats av uddlöshet i avsluten. Inte minst i De Stora Stjärnornas (Rooney och van Persie) frånvaro (genom skador) har detta intryck gjort sig särskilt gällande. Utan träsktrollet från Liverpool som offensiv kreatör och den Flygande Holländaren som Terminator har United osat fantasilöshet och t.o.m. uppgivenhet.

Att United har gått från en skräckinjagande fotbollsmaskin till en oigenkännlig skugga av detta kan förklaras på många olika sätt. Kanske har Moyes spelvision inte förmedlats tillräckligt tydligt till spelarna, eller så har den ännu inte hunnit spelas in eller det kanske är så att skotten helt enkelt inte vet hur han ska disponera ett lag som Man United. Argument som att Moyes bara är bekväm med den defensiva "poänggnetar"-stilen han körde med i Everton och inte har det som krävs för att styra ett storlag som Man U har inte varit ovanliga i diskussioner om varför spelet ser så tafatt ut.

TRUPPEN:
En annan förklaring är att det material David Moyes förfogar över helt enkelt inte är kapabelt att leva upp till de förväntningar som ställs på ett lag som Manchester United. Kanske är det så att spelare som Evra, Vidic, Smalling, Cleverly, Valencia, Young, Hernandez m.fl inte är de spelare som tillsammans kan förväntas utgöra ett Topp4-lag i engelsk-walesiska Premier League. Att den resultatmässiga (och i vissa fall spelmässiga) skillnaden är så stor jämfört med förra säsongen, trots den oförändrade truppen, skulle i så fall kunna förklaras av att...

Solsemester är roligare än att förlora
mot Sunderland.

(1) Skadeläget har varit ödesdigert. Först var Carrick och Rooney frånvarande under början av säsongen. När Rooney kom tillbaka blev van Persie långtidsskadad och när Carrick till slut återvände till Old Traffords gräs så stod plötsligt Rooney på skadelistan igen. Moyes blev till slut så desperat att han lät Rooney sticka iväg på solsemester mitt under säsongen för att få till någon sorts naturlig läkningsprocess.

(2) Spelarna har blivit ett år äldre var. Vidic, Ferdinand, Evra, Giggs m.fl var på väg utför redan i fjol och det börjar märkas att åren har börjat lägga sig på benen hos dessa trotjänare.

(3) United var spelmässigt bleka redan förra säsongen. Rooney och RvP bidrog med fart och kreativitet men det var de ganska ensamma med. Det var många uddamålsvinster, sista-minuten-avgöranden och domslut som gick Uniteds väg; tvärtemot hur det har sett ut under Moyes. Spelmässigt levererade den här truppen inte så mycket i fjol även om vinsterna kammades hem.

En (4):e anledning skulle kunna tänkas vara en sorts "Fergie-faktor"; att Ferguson hade förmågan att alltid klämma ut max ur sina rödklädda krigare. Han fick Cleverly att se ut som den nye Scholes, han fick Welbeck att likna Andy Cole osv.

KONKURRENSLÄGET:

Medan Manchesterlagen dominerade fjolårssäsongen poängmässigt var det tre stora Londonklubbar som slogs om de två kvarvarande så väldigt eftertraktade CL-platserna. I år har konkurrensläget tätnat betydligt och nya utmanare om topplaceringar som Liverpool (som verkar ha återfått sin forna glans), Everton, Newcastle och t.o.m. Southampton har trätt fram.

Gareth "Utterly useless" Barry: Plötsligt
en av ligans bästa mittfältare.

Med Roberto Martinez som ny tränare har Everton plötsligt blivit ett av ligans mest stabila lag. I detta skede framstår spelare som Phil Jagielka, Gareth Barry och Kevin Mirallas överraskande nog som några av ligans absolut mest värdefulla spelare.  Efter mer än halva säsongen spelad har Everton visat upp både resultat och spel som överträffat det David Moyes mäktade med under sina 11 år i klubben. Samtidigt har även Southampton stigit fram i rampljuset och tycks ha utvecklat en ungdomlig monstertrupp mer eller mindre i hemlighet.

Förra året kämpade Man U (knappt) om ligatiteln med grannen Man City. Nu slåss man med nytända Liverpool, formstarka Tottenham, solida Everton, Alan "8-års-kontrakt" Pardews Franska Koloni och fotbollsbloggarnas nya gullegris Southampton. Utöver det blir man fullständigt förnedrad i mötena med de lag som nu framstår som de "gamla" rivalerna. United är knappt en utmanare i de sammanhangen längre. För en pressad manager, en tunn och mätt trupp och en klubb som är ovan att bli utslagna ur turneringar av lag som Sunderland och Swansea är läget betydligt mer prekärt än i fjol.

DEN PSYKOLOGISKA ASPEKTEN:

Som en effekt av allt detta (eller kanske som en konsekvens av tränarbytet?) har lagets mentala förutsättningar förändrats. Det finns de som talar om att Moyes har förändrat träningsrutinerna på Carrington så mycket att spelarna har pushats för hårt fysiskt. Hur mycket man kan lite på de uppgifterna är dock oklart. Det som däremot går att konstatera är att sedan Moyes tog över United har det kolossala psykologiska övertag och tryck man brukade ha mot sina motståndare under Fergie, bytts ut mot nervositet och en "allt-att-förlora-känsla".

Under alla de år jag har följt Man United har lagen som kommit till Old Trafford mötts av ett lag som uppträtt som en utsvulten, ilsken Grizzlybjörn. Bortalaget var ett gäng skrämda kaniner. När man som bortalag vandrade ned i arenans katakomber och lät hela innebörden av att man skulle gå ut och spela mot Manchester United infinna sig så började man redan då intala sig att en förlust inte skulle göra så mycket ändå. Det var ju meningen att man skulle förlora på Old Trafford. Som bäst kanske man skulle kunna gneta sig till en poäng. Lagen som kom för att utmana United på deras egna hemmaplan trodde ofta inte själva på att det var möjligt att slå dem. De var där för att bli björnföda.

Uträknade, sårade... döende?

På samma sätt hade United-spelarna den här självklara känslan att man skulle gå ut på plan, spela sitt spel och gå därifrån med tre poäng. De hade alltid ett psykologiskt övertag. Men så är det inte längre. Björnen är trött, sårad och blottad och de andra rovdjuren kan lukta sig till svaghet. Som en flock ilskna och hämndlystna järvar har lag som Everton, Newcastle och Tottenham visat att man kan komma till Uniteds hemmaborg och fälla den där björnen ganska enkelt.

----------

Trots allt detta negativa och trots alla motgångar just nu, sett med United-ögon, verkar det ändå finnas ljus i slutet av tunneln då en viss Liten Teknisk spanjor rapporteras genomgå sin läkarundersökning på träningskomplexet i Carrington i skrivande stund...