Allt annat än destruktivt: Hoegadelns Bane försvarar Roman Abramovitj

I somras värvade som vi alla vet Chelsea Willian på ett sätt som var bland det mest spektakulära man sett maken till, inte bara i fotbollens historia utan även i hela den kapitalistiska marknadsmodellens historia i stort. Det var mäktigt, det var ondskefullt, det var förnedrande och framförallt väldigt, väldigt rått när Chelsea högg Willian med pennan i handen på White Hart Lane och presenterade ett erbjudande som han, eller snarare hans agent, inte kunde motstå.

Jag var arg och besviken då, och nu när historien i samband med Salah upprepar ligger det självfallet nära till hands för en sån som mig att återigen bli arg och besviken. Men trots denna höga grad av tillhandsnäraliggande kan jag liksom inte förmå mig att riktigt bli arg ändå; tvärtom är det som att saken nu när den drabbar någon annan (Glenn Hysén) framstår i ett mer objektivt ljus, och tvingar fram en mer objektiv bedömning. Hur sjukt det än kan låta har Salah-affären försatt mig in i en abnormt ovan position: den som försvarare av Chelsea FC:s värvningstaktik; och framförallt då motståndare till idén om att klubben "värvar destruktivt".

Som jag ser det är det ett misstag att bedöma Willian och Salahaffärerna som rena kukmätningshistorier vars ända syfte varit att sabba för sina konkurrenter. För det första finns det ett fel redan i det antagande jag just presenterade: att kukmätningens syfte endast är destruktivt. Alla vi som känner till kukmätningsens grundläggande karaktär vet ju att en kukmätning är allt annat än destruktiv; tvärtom innebär den ju för den segrande parten en ENORMT konstruktiv kraft vad gäller självförtroende, bekräftelse och dylikt. När Willian sätter sig i limousinen och susar ut från parkeringen där AVB menlöst springer efter med ett ounderskrivet papper i handen är det alltså de facto inte bara något som Tottenham förlorar på, utan också något som Chelsea i minst lika stor utsträckning vinner på. När Willian blev en Chelseaspelare fick Roman Abramovitj transferfönstrets längsta kuk. 

För det andra vänder jag mig mot idén om att Chelsea "värvar spelare de inte behöver", eftersom jag anser att den idén härrör ur en förlegad världsbild där ett lag endast behöver värva spelar till positioner där de inte redan har bra spelare.

Poängen med Mourinhos Chelsea är att det är ett ganska ojämnt uppbyggt lag, vars taktik till enormt stor del bygger på snabba omställningar, även mot sämre lag, vilket gör att vissa positioner är under väldigt hög press, både skademässigt och prestationsmässigt. Framförallt gäller detta ytterpositionerna, som i princip MÅSTE befolkas av snorigt bra spelare för att laget inte ska falla ihop. Därför räcker det faktiskt inte med att bara ha Oscar, Schürrle, De Bruyne och Hazard som man hade innan säsongen. Särskilt nu när Mata är borta och Oscar tar mer och mer ansvar centralt så befinner sig Chelsea bara någon formsvacka eller skada ifrån att läcka betänkligt på kanterna. Därför behövde de Willian i augusti, därför behöver de Salah nu.

Jag tycker naturligtvis som alla andra att det är "a fucking disgrace" hur Chelsea i stort beter sig och vad den klubben idag står för, och jag vill på inget sätt säga att jag GILLAR att det här med Willian och Salah händer. Men vill man på allvar motverka och bekämpa Den Moderna Fotbollen så måste man låta Rätt förbli Rätt, och inte hänfalla åt ounderbyggda anklagelser bara för att de "känns" rätt. Därför avböjer jag att sälla mig till klagokören som kallar Willian och Salah för destruktiva värvningar. Såsom Chelsea ser ut idag, och såsom fotbollen funkar idag, är det tvärtom just den här sortens värvningar som gör och kommer att göra Chelsea till en så bottenlöst, äckligt bra fotbollsklubb att jag knappt ens klarar av att tänka på det utan att vråla likt en bedragen vildhund i den kalla Upplandsnatten.