Under gårdagskvällen pågick en fotbollsmatch i västra London som på många sätt påminde om en tillställning som utspelade sig på samma arena knappa två år tidigare. Enda skillnaden den här kvällen var att rollerna blivit ombytta. För två år sedan var det blåklädda oljefinansierade spelare som febrilt försvarande och uppoffrade sig då de i det närmsta blev fotbollsmässigt förödmjukade av motståndare med namn som Messi, Iniesta och Xavi. Denna januarikväll var det dock Chelsea-spelarna som frustrerat försökte forcera sig igenom ett bussparkerande West Ham United, som mycket tydligt hade fått instruktioner av Sam Allardyce att gå ut på "Bridgen" och försöka spela sig till 1 poäng.
Efter 97 långa minuter och efter många blåmärken från täckta Lampard-skott kunde West Ham-spelarna äntligen pusta ut och konstatera att de lyckats knipa ett 0-0-resultat och därmed en poäng av ett fotbollslag med avsevärt högre individuell kvalitet än de själva. Frustrationen och besvikelsen var förstås stor hos Chelsea-spelarna som mäktade med 38 avslut medan West Ham endast kom till ett enda under hela matchen. Känslan av oförrätt i Chelsea-lägret var t.o.m. så påtaglig att Mourinho kände sig berättigad att oja sig i intervjuerna och presskonferensen efter matchen om hur synd det var om honom och hans lag som försökt spela fotboll mot ett lag som inte villa "bjuda upp till kamp". Ta er själva en titt och bestäm er för om uttalandena rimmar väl med Mourinhos fotbollsfilosofi:
Efter 97 långa minuter och efter många blåmärken från täckta Lampard-skott kunde West Ham-spelarna äntligen pusta ut och konstatera att de lyckats knipa ett 0-0-resultat och därmed en poäng av ett fotbollslag med avsevärt högre individuell kvalitet än de själva. Frustrationen och besvikelsen var förstås stor hos Chelsea-spelarna som mäktade med 38 avslut medan West Ham endast kom till ett enda under hela matchen. Känslan av oförrätt i Chelsea-lägret var t.o.m. så påtaglig att Mourinho kände sig berättigad att oja sig i intervjuerna och presskonferensen efter matchen om hur synd det var om honom och hans lag som försökt spela fotboll mot ett lag som inte villa "bjuda upp till kamp". Ta er själva en titt och bestäm er för om uttalandena rimmar väl med Mourinhos fotbollsfilosofi:
Under sina år i Porto, Inter och Real Madrid kan det knappast sägas att José Mourinho har förknippats med en sådan anfallsinspirerad, sambafotboll som han nu plötsligt tycks premiera. UEFA-cupfinalen 2003 mellan Porto och Celtic är ett exempel, den andra CL-semifinalen mot Barcelona med Inter är ett annat. Efter att ha fått se sitt lag bli fullständigt demolerat mot ett gäng hänsynslösa katalaner i sin första El Clásico som Madrid-manager såg Mourinho till att även där "täppa till" bakåt. Det finns matcher då Mourinho disponerade sitt lag med sju försvarare och med Khedira, Lass Diarra och Pepe som "offensiva mittfältskreatörer". Dessutom skulle många hävda att Mourinho inte direkt kom med sitt Chelsea till varken Emirates eller Old Trafford i år med mentaliteten att gå ut och spela anfallsfotboll för att plocka tre poäng till varje pris.
Oavsett om man håller med om att Mourinho inte direkt dragit sig för att spela försvars- och kontringsinriktad fotboll tidigare så blir det fortfarande svårt att rättfärdiga hans syrliga kommentarer om West Hams spel. Vad tyckte han att West Ham skulle göra med sitt material egentligen? Gå ut med en hög backlinje och låta Chelsea-spelarna fullständigt springa sönder dem? "I am not one to criticize", upprepade sig Mourinho gång på gång i post-match-intervjuerna. "Then why are you criticizing them with every breath?", hade man önskat att reportern hade haft stake nog att fråga portugisen. Ännu mer osmakligt blir det när man tänker på att West Ham-spelarna hyllade Chelsea-spelarna rejält i sina intervjuer. Matthew Taylor berömde bl.a. Willian, Hazard och c/o och menade att de var fantastiska spelare som ett lag som West Ham inte har råd att ge några som helst ytor; de är för skickliga helt enkelt. För det uttalandet förtjänade han att bli ironiskt förlöjligad och bespottad av Mourinho.
För två år sedan följde Chelsea upp den uddamålsvinst man försvarat sig till mot Barcelona på Stamford Bridge med två närmast identiska prestationer, först i den andra semifinalen i Tapasskålen och sedan mot Bayern i finalen på Allianz Arena. När "Chelsea FC" ristades in på CL-pokalen och när John Terry sedan lyfte den mot den mörka München-himlen fanns det inte många "Blues"-sympatisörer som tänkte onda tankar om bussparkeringsfotboll. Kanske är det för mycket att begära att man som Chelsea-spelare eller anhängare skulle typ "be om ursäkt" för vinsten i just den stunden. Det man däremot kan efterlysa är väl någon form av självinsikt när man nu får smaka på samma medicin. Chelsea förtjänade att vinna mot West Ham igår men, som de själva borde vara väl medvetna om, räcker det inte alltid för att vinna.
Oavsett om man håller med om att Mourinho inte direkt dragit sig för att spela försvars- och kontringsinriktad fotboll tidigare så blir det fortfarande svårt att rättfärdiga hans syrliga kommentarer om West Hams spel. Vad tyckte han att West Ham skulle göra med sitt material egentligen? Gå ut med en hög backlinje och låta Chelsea-spelarna fullständigt springa sönder dem? "I am not one to criticize", upprepade sig Mourinho gång på gång i post-match-intervjuerna. "Then why are you criticizing them with every breath?", hade man önskat att reportern hade haft stake nog att fråga portugisen. Ännu mer osmakligt blir det när man tänker på att West Ham-spelarna hyllade Chelsea-spelarna rejält i sina intervjuer. Matthew Taylor berömde bl.a. Willian, Hazard och c/o och menade att de var fantastiska spelare som ett lag som West Ham inte har råd att ge några som helst ytor; de är för skickliga helt enkelt. För det uttalandet förtjänade han att bli ironiskt förlöjligad och bespottad av Mourinho.
För två år sedan följde Chelsea upp den uddamålsvinst man försvarat sig till mot Barcelona på Stamford Bridge med två närmast identiska prestationer, först i den andra semifinalen i Tapasskålen och sedan mot Bayern i finalen på Allianz Arena. När "Chelsea FC" ristades in på CL-pokalen och när John Terry sedan lyfte den mot den mörka München-himlen fanns det inte många "Blues"-sympatisörer som tänkte onda tankar om bussparkeringsfotboll. Kanske är det för mycket att begära att man som Chelsea-spelare eller anhängare skulle typ "be om ursäkt" för vinsten i just den stunden. Det man däremot kan efterlysa är väl någon form av självinsikt när man nu får smaka på samma medicin. Chelsea förtjänade att vinna mot West Ham igår men, som de själva borde vara väl medvetna om, räcker det inte alltid för att vinna.
Istället för en feldömd straff i sista minuten, en hörna som nickas in av Drogba, eller något annat Chelsea-mirakel så blev reaktionerna på läktarna lite mer i den här tappningen:
Hatar "Mou"
SvaraRadera