...

Jag börjar skriva det här i den 75:e minuten i matchen mellan Real Madrid och FC Barcelona och det står 1-3 till de senare. Mina känslor just nu skulle kunna beskrivas såhär: de finns inte. Jag känner helt ärligt ingenting. Jag skrev nånting på twitter i stil med: "NEEEJ" och typ: "JAG ORKAR INTE", men caps lock kan vara förledande för, igen, jag är inte ens arg. Det här med att jag inte bryr mig längre har i och för sig hänt förut; efter finalen i EM 2008 och VM-semifinalen Tyskland-Spanien 2010, men alltså... jag har aldrig brytt mig såhär lite någonsin i hela mitt liv om fotboll. Jag kollar på matchen igen och ser Messi storma fram. Gör han mål? Bryr mig inte.

Jag har fan alltid hejat på underdogen under hela mitt fotbollsliv med undantag från Brasilien 1998, men då var jag 7. Men inte på det sättet som andra verkar göra: jubla lite när det blir mål åt rätt håll och sucka lite när det blir mål åt fel. Själv har jag tidigare brytt mig så JÄVLA mycket och varit okontaktbar ett bra jävla tag efter att laget jag hejat fram förlorat. Men nu har jag blivit sårad för mycket. Jag antar att jag låter som en 50-årig tant som haft 200 romanser och berättar att hon inte tänker träffa en man igen på ett bra jävla tag, men liknelsen är fan inte så jävla långt borta. För jag ORKAR inte bli sårad igen. Så då orkar man heller inte älska igen. Barcelona är världens bästa lag, kanske genom tiderna, de kommer fortsätta att vinna ALLT, verkligen ALLT. Jag kan fanimej vara utan en veckolig dos av olycka sprutad in i mina ådror. Och därför tänker jag aldrig bry mig om fotboll igen.