Chelseas vapensköldar

Om man nu ska ranka de vapensköldar Chelsea F.C. har haft genom åren, och det ska man ju, så skulle jag sätta dem i följande ordning:

5.

4.

3.

2.

1.

Fundering

Northug - skidornas El Hadji Diouf, tänker jag en sekund. Sen kommer jag på att Northug inte stått och skrattat åt en motståndare som just brutit benet, och att han inte var personlig vän med Muammar Ghadaffi.

Här är en bild på Stephen Ireland

God Jul

God Jul önskar Fotboll 1.8! Här får ni läsare en present i form av en inbäddning av det snyggaste målet hösten 2011:

Tottenhams skadeutveckling senaste veckan

sjuk och eländig

Jag är jättsjuk och orkar ingenting och ska därför fatta mig kort.

Först:
Fan vilken hjältematch Tottenham gjorde mot Sunderland. De har absolut gjort bättre matcher den här säsongen, men ingen i lika mycket motvind och med lika mycket oflyt som igår. Matchen var på många sätt också reservernas, hyndornas och hackkycklingarnas match. Till att börja med spelade man STABILT FÖRSVARSSPEL OMG OMG och Gallas var FAKTISKT HELT OKEJ OMG OMG. Detta beror givetvis mycket på Ledley King, men även på avbytaren Sandro, som fick fylla luckan efter Modric.

Sandro skulle vara given på vilket annat PL-mittfält som helst, men får nu istället föra en otacksam tillvaro som tolfte spelare, som också sällan gör jättemycket väsen av sig när han väl får spela. När han mot Sunderland fick chansen från start visade han hur bra han faktiskt kan vara, inte minst när man leder och bara behöver låsa matchen.

I övrigt var ineffektiviteten i vanlig jävla ordning påtaglig, särskilt hos Adebayor.




Angående kvällens match är jag mest förbannad på att Tottenham inte kan ställa upp med ordinarie lag, hade vi gjort det hade jag varit mycket optimistisk. Nu är dock så inte fallet. Det är fruktansvärt mycket inte fallet. Let me paint you a picture:
Så här skulle Tottenhams uppställning se ut om alla var friska:

Fridel
Walker-Dawson-King-AssouEkotto
Lennon-Parker-Modric-Bale
van der Vaart
Adebayor

Supersubs: Huddlestone, Defoe


Mot Chelsea kommer vi troligen ställa upp så här:

Friedel
Walker-Gallas-Kaboul-AssouEkotto
van der Vaart-Parker-Sandro-Modric
Kane
Pavlyuchenko

Supersubs: Livermore, Dos Santos

Alltså det är ett jävla skämt har det någonsin funnits ett så här skadedrabbat lag? Vem faaan är fystränare i Tottenham? Alltså förutom att fem ordinarie är borta (varav vår bästa mittfältare, vår bästa forward och vår bästa back är tre) så måste dessutom Modric avstå från sin favoritposition och lalla omkring på kanten.

Alla fem skadorna är inte definitiva, Adebayor och King och möjligen Bale bedöms ha chanser att kunna starta ikväll. Gud give att så blir fallet.

Mitt Bundesligalag hösten 2011

Neuer

Piszczek-Santana-Hummels-Lahm

Schweinsteiger-Kroos

Reus-Götze-Ribery

Gomez

Tränare: Lucien Favre

Inför Tottenham-Sunderland

Premier League går in i et nyckelskede denna söndag, när matcherna kommer tätare och flera topplag ställs mot varandra. Flera av dessa lag befinner sig dessutom i pyskologiskt delikata situationer, och ett mål åt det ena eller andra hållet kan få en enorm betydelse för ligans fortsatta utveckling.

Vi har till att börja med Manchester City som förlorat sin första match för säsongen och som nu för första gången får pröva på att spela i något annat än medvind. Den här säsongen målades på förhand upp som en kamp mellan London och Manchester, och till en början såg det ut som att världsmetropolen i syd skulle mosas till småbitar av bomulls- och arbetslöshetsmetropolen i nord. Under hösten har dock bilden skiftat i och de tre Londonlagen har börjat vädra de två Manchesterlagen i toppen. Mot ett Arsenal som har börjat få upp farten på allvar efter katastrofinledningen kommer detta City att ställas på prov. Vinner man förvandlas förlusten i måndags till en engångsföreteelse, spelar man oavgjort krymper avståndet till de andra lagen, förlorar man är krisen ett faktum.

United befinner sig kanske i ett allvarligare läge än City efter en tids mindre smickrande resultat och klickande anfallsspel. Förra veckans 5-1 vinst såg visserligen övertygande ut, men laget är fortfarande i skriande behov av en kreativ mittfältare, och Ferguson kommer nog behöva gräva i fickorna i januari om man på allvar ska kunna göra upp om titeln. Är det någon som vet hur man vänder en negativt trend är det emellertid just Fergusson, och det kommer att krävas några fler poängtapp innan man kan börja tala om kris i United.

Chelsea har hela säsongen varit motsättningarnas lag. Både i CL och i ligan har respektingivande resultat varvats med djupdykningar och märkbar brist på inspiration. Som allra tydligast blev detta denna vecka, när man lyckas först lyckas slå City, och sedan inte får med sig mer än en poäng från ett nedflyttningshotat Wigan. Jag tycker om Villas-Boas utstrålning och ser gärna att han lyckas, men ska det bli något roligt för Chelsea i år måste han antingen stabilisera sitt lag, eller hoppas på genomklappning från någon av de andra Londonlagen.

Mitt i denna eldstorm befinner sig alltså Tottenham. Det mesta har redan sagts om lagets fantastiska höst, så jag ska försöka koncentrera mig på det som ligger framför oss. I senaste Euro-talk häcklade Krisian Borell och David Fjäll Tottenhams oförmåga att prestera när man har förväntningarna på sig, och drog upp den gamla, tyvärr rätt sanningsenliga, fördomen om ett Tottenham som aldrig är bäst när det gäller. Naturligtvis är det löjligt att börja med såna analyser efter EN förlust, som dessutom kom till stånd mer pga olyckliga omständigheter än dåligt spel, och idag har Tottenham en chans att visa att man lämnat sitt gamla förlorar-jag bakom sig.

Sunderland hemma är nämligen just en sån match som det gamla Tottenham hade så svårt för. Ingen lätt match, men ändå en match som man ska vinna. För Spurs gäller alltså i princip samma sak som för City: vinst är ett måste för att inte orosmolnen ska börja ta fast form.

Så hur ser förutsättningarna ut spelmässigt?
Chris Foy kommer inte döma idag men hans ande vilar ändå tung över matchen genom Kabouls avstängning och Parkers gula kort. Gallas-Bassong måste vara det sämsta mittbackspar en trea i ligan någonsin ställt upp med, och det gäller därför att göra många mål framåt, och att ytterbackarna verkligen tar sitt ansvar bakåt, om det så sker på bekostnad av några offensiva äventyrsruscher längs kanten. Parkers situation är svårbedömd. Får han en varning idag är han alltså borta mot Chelsea och då kan vi lika gärna börja fila på bortförklaringar till 3-0-förlusten redan nu. Samtidigt är den här matchen som sagt var även den enormt viktig. Mitt förslag är att starta med Parker och sen, förutsatt att läget i matchen inte är alltför kritiskt, byta ut honom mot Sandro i halvtid. Sandro saknar Parkers split vision och offensiva blick, men är förstklassig i det defensiva spelet och bör vara optimal ifall att vi leder.

I övrigt hoppas jag bara att allt fortsätter som det gjorde innan Stokematchen, och att vi kan möta Chelsea på torsdag med ett rejält psykologiskt övertag.

Best of EM-grupperna

Hade ingenting att göra så jag gjorde ett toppat lag av varje grupp.

Grupp A

Chech
Kadlec-Kyrgiakos-Berezutskiy-Piszczek
Matuszvzyk
Arshavin-Rosicky-Kuba
Lewandowski-Pavluchenko

Grupp B

Neuer
Coentrao-Pepe-Hummels-Lahm
Schweinsteiger-Kroos
Robben-Özil-Ronaldo
Gomez

Grupp C

Valdes
Maggio-Pique-Puyol-Ramos
Xavi-Alonso-Fabregas
Iniesta-Balotelli-Pedro

Grupp D

Hart
Clichy-Terry-Cahill-Abidal
Ribery-Jones-Parker-Nasri
Benzema-Rooney

Nej Zlatan kom inte med

festen

i min ensamhet sitter jag här och funderar på hur det skulle vara om man hade en fest, och fick bjuda vem man ville i hela världen. Har inte tänkt klart än, men hittills ser listan ut så här:

1. Balotelli.

Jag tar ett ögonblick nu...

och sörjer lite över att Frankrikes landslag inte är bra längre.

CL-lottning

Lottningen av åttondelsfinalerna är färdig. weshallmeettheminbattlenonetheless-experten Johan kommenterar utgången:

Lyon–APOEL
Att APOEL går vidare här känns ungefär lika troligt som det kändes att Rihanna skulle gå vidare med sitt liv rakryggad, stark och utan skam efter misshandeln av pojkvännen och artisten Chris Brown 2009. Inte särskilt troligt alltså. Men Lyon är instabilt, ojämnt och de har på sistone varit idiotiska nog att sätta Kongo-Kim på bänken. Det talar emot dem. Dessutom gick ju faktiskt Rihanna vidare med sitt liv. Rakryggad, stark och utan skam erövrar hon världen.

Sympatier: Heja APOEL!
Tips: Lyon vidare, relativt bekvämt.

Napoli–Chelsea
Ett karaktärsdrag för årets Champions League har varit följande: Rutin är ovärderlig. Lag som dominerat i ligorna har lyckats sämre än sina konkurrenter i CL, helt enkelt för att de varit ovana vid situationen. I den aspekten är det här två motpoler som möts. Napoli, orutinerade, med sin ungdomliga iver, mot Chelsea, rutinerat men också aningen statiskt och oinspirerat i år. På förhand känns detta möte väldigt ovisst, men en viktig sak att minnas är att Napoli, som varit urstarka på Stadio San Paolo i höst, kommer att avsluta borta. Jag tror att det väger över.

Sympatier: Heja Napoli!
Tips: Chelsea vidare, obekvämt.

Milan–Arsenal
Och så kommer då duellen dras upp igen: Zlatan vs England. Det här är något de svenska tidningskrönikörerna skrattande brukar avfärda med att de brittiska kvällstidningarna är för isolerade på sin ö och inte orkar kolla över sundet, för SJÄLVKLART har Zlatan Ibrahimovic varit en av världens bästa spelare de senaste 5-6 åren. Detta är sant. Men det är faktiskt också sant att Zlatan vikit ner sig i duellerna med engelsmännen. Egentligen har han bara gjort en stormatch mot ett engelskt lag hittills. I 2-2 matchen mot... Arsenal. Planens bästa spelare kommer att spela för Arsenal, van Persie, men fan... avgör inte Zlatan det här ändå?

Sympatier: Heja Zlatan!
Tips: Milan vidare, obekvämt.

Basel–Bayern München
Basel har sina poänger. De har Granit och Xherdan, de har Freis, och de har St. Jacob Park. Men Bayern Munchen är... sanslösa just nu. De har världens bästa målvakt, världens bästa vänsterback, världens bästa defensive mittfältare, världens bästa yttrar och världens bästa anfallare. Dessutom har de Toni Kroos. Spelaren, som gått från att vara en liten skitunge till att bli en av kanske världens 10 bästa mittfältare, över en sommar. Att Bayerns backlinje inte håller måttet må vara hänt i den här matchen, för det kommer inte att göra någon som helst skillnad. Bayern vinner självklart.

Sympatier: Heja Bayern!
Tips: Bayern Munchen vidare, bekvämt.

Bayer Leverkusen–Barcelona
Ondskan har växt sig stark i år, och sprider sig som cancer från Spaniens östkust. En liten strimma av godhet (Bayer Leverkusen) kommer att göra sitt bästa, men kommer att nedslås skoningslöst.

Sympatier: Heja Bayer!
Tips: Ondskan vidare, bekvämt

CSKA Moskva–Real Madrid
Inför möten med ryska lag dras alltid samma sak upp: Kylan. Men de ryska lagen går nästan aldrig längre än åttondelen, no matter hur kallt det är på stäppen i Februari. Real har en hemmamatch också, och det räcker naturligtvis.

Sympatier: Heja CSKA!
Tips: Real Madrid vidare, frusna.

Zenit–Benfica
Någonstans är det väl samma resonemang man får föra här. I slutändan spelar kylan mindre roll än man tror. Dessutom är Benfica ett riktigt, riktigt bra fotbollslag den här säsongen, medan Zenit kom 2:a i en relativt enkel grupp.

Sympatier: Bryr mig faktiskt inte riktigt.
Tips: Benfica vidare, frusna.

Marseille–Inter
Inter är ett exempel som förkroppsligar resonemanget om rutin någonstans i början av det här blogginlägget. Laget har hackat något fruktansvärt i ligan, Ranieri har inte alls fått in en låga och glöd i truppen, och laget känns allmänt gammalt, segt och ointressant. Men så går det ändock vägen på något sätt i CL. Marseille liknar Inter på det sättet. Laget är rutinerat i CL och ligger 8a i ligan, men gick även de vidare till åttondelen (på ett sensationellt sätt) trots det krassa spelet hemmavid. Matchen måste anses oviss, men Inter har de bättre spelarna och måste därför ses som favoriter.

Sympatier: Heja Marseille!
Tips: Inter vidare, obekvämt.

We shall meet them in battle nonetheless... men ibland känns det bara jävligt svårt

El Clásico

Har haft mycket för mig och med tanke på resultatet var jag heller inte jättemotiverad att göra en analys av detta spanska toppmöte.

Om ni vill läsa en analys som hade varit snarlik den jag skulle ha gjort kan ni dock läsa denna artikel från Real Madrids sida på svenskafans.com:

http://www.svenskafans.com/spanien/realmadrid/Infor-Real-MadridBarcelona-426799.aspx

Om Alexander Gerndts vara eller inte vara i landslaget

Inte vara

Jepp, den här listan was bound to happen sooner or later

Topp 3 WAGs 2011. Att ranka en WAG är antiintelektuellt och kvinnoobjektifierande på alla sätt och vis, och därför har jag inga planer på att varken motivera någon av placeringarna på listan eller försvara listans existens. Guy's have needs, så ligger det till. Okay så...

3. Peter Crouchs flickvän Abigail Clancy

2. Clemens Fritzs flickvän Marie

1. Cristiano Ronaldos flickvän Irina Shayk

Felstuds

En enkel och syndig människas böner besvaras sällan, och gårdagen utgjorde inget undantag från denna regel. Tottenham förlorade igår mot Stoke, av flera olika anledningar.

Till att börja med mötte man ett lag som ska ha respekt för den insats de stod för. Stoke gjorde allt rätt, och spelade optimalt utifrån sina förutsättningar. Man kan prata om dödgrävarfotboll, fulspel och köttarförsvar, men som svensk vet man att lag som Stoke inte har några alternativ om de vill vinna sina matcher. De är ett storväxt lag med god fysik som lyckades utnyttja Tottenhams för dagen svaga mittlås genom fasta situationer och aggressivt huvudspel, följt av extremt lågt försvarsspel i boxen. De spelade hårt, på gränsen till fult (Parker måste vara ett enda stort blåmärke idag), men höll sig tillräckligt mycet i skinnet. Stoke är på allvar tillbaka efter sin formsvacka och har goda möjligheter att klättra i tabellen och hota åtminstone några av de sex stora.

Men de fick gott om hjälp. Av vädret, av publiken, av den smala, boxningsringsmässiga planen. Men framförallt av en herre vid namn Chris Foy.
Det klagas extremt mycket på domaren i fotboll. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Kritiken är minst sagt övervägande subjektiv och är ofta alldeles för hård mot en yrkeskår som bär den här sporten på sina axlar (minns Mourhinhos utspel mot Anders Frisk). Jag försöker så gott det går att hålla igen med gnäll och glåpord, men idag - 18 timmar efter att slutsignalen har gått - måste jag uppbåda det yttersta av min intellektuella, empatiska och förnuftiga kapacitet för att inte säga min hjärtas mening och hänfalla åt en total hatkampanj. För domaren Chris Foy var fruktansvärt jävla dålig igår.

Jag har sett väre felbeslut än vad jag såg igår, och jag har förmodligen sett domare som gjort änu större eftergifter till hemmalaget, men som vad gäller genomgående inkompetens, partiskhet gentemot hemmalaget och betydelse i negativ bemärkelse för matchens utgång, så tror jag aldrig att jag och mitt lag drabbats av en sämre domarinsats.

Till att börja med föregicks 1-0 målet av en handssituation med Peter Crouch inblandad. En känsligare domare hade kunnat blåsa men okej, det var en rörig situation och domaren kan inte se allt, och Foy höll sig lugn halvleken ut. I andra halvlek fick Tottenham en billig straff med sig, Modric blev visserligen sparkad på benskyddet, men ramlade tre sekunder för sent. Kanske var det den här Situationen som fick Foys omdöme att rämna totalt, han kände Britanniastadions tryck och vetskapet om att han kanske dömt lite för snällt mot Tottenham. För efter det börjar ett 30 minuter långt rättshaveri. Spurs pressar som galningar och får chans efter chans. Till slut får Kaboul bollen 10 meter från mål och klipper till. Bollen räddas med armbågen av Stokeförsvararen, men domaren ser inte (hur man nu kan miss nåt sånt, grejen med en armbåge är ju liksom att den STICKER UT IFRÅN KROPPEN) och spelet går vidare. Inte långt efteråt vänder Adebayor runt i straffområdet och klipper till. Mål! Eller nej, det är vinkat för Offside, en avblåsning som faktiskt såg sjysst ut till det på reprisen framgår att en Stokespelare står nere vid målgården, minst tre meter FRAMFÖR Adebayor. Spursspelarna blir mer och mer frustrerade medan smärre domarmisstag haglar över planen: en inspark döms trots att både Bale och Stokes Shotton verkade vara ense om att det var hörna, x antal obestraffade nedrivningar av rättvänd Modric, x antal defensiva frisparkar åt Stoke. Men Tottenham fortsätter pressa, och skulle kunna krävt åtminstone ytterligare en straffspark.

Vid det här laget måst Foy, hjärntvättad av Trentflodens stålrostiga vatten, ha insett att någto drastiskt krävdes för att Tottenham skulle hejdas. Möjligheten kommer när Kaboul tacklar en stokespelare på defensiv planhalva, och domaren blåser. Det är knappt ens frispark. Det är absolut inte varning. Och det är absolut inte varning på en spelare som redan har ett gult i ett läge när en utvisning kan döda matchen (ni kan säga vad ni vill om att ett gult alltid är ett gult oavsett situationen, alla domare tar med de här sakerna i beräkningen). Givetvis visar Foy upp det gula och sedan det röda kortet. I det läget är matchen död, Tottenhams uppspel har inga chanser till att utvecklas till farligheter eftersom de många passningsalternativen inte finns där längre. Spurs sjuker efter 95 minuter ihop, rånade.

Det som är så hemskt med den här sortens matcher är att man känner sig så maktlös, maktlösare än vanligt eftersom även ens egna spelare tycks maktlösa inför en domare som förefaller ha bestämt sig hur matchen slutade. Jag tror inte att Chris Foy var köpt, jag tror inte heller att han var nazist (ett rykte som cirkulerade på "The Yids"' forum efter matchen. Jag tror helt enkelt han inte var kompetent nog, att han brast i omdöme och gick vilse i egna intitutioner och emotioner. Det är möjligt att Chris Foy hade en dålig dag på jobbet och att han har kapacitet att göra ett bra jobb nästa match. Men det skiter jag faktistk i, för mig kommer han alltid varit en jävla idiot som förstörde en match som Tottenham med en kompetent domare hade vunnit. Det är jag övertygad om.


Man kan emellertid inte bara skylla förlusten på Chris Foy och Stoke, Tottenham själva var inte tillräckligt bra, och det var just där jag fruktade att det skulle få åt helvete, som det gick åt helvete. Tottenhams boxspel har varit dåligt bakåt, även när Ledley King fortfarande stod på benen var det väldigt vad virrigt försvaret uppträdde när motståndarna lyckades nästla sig in i straffområdet. Idag klappade mittlåset ihop helt på båda målen, och Gallas var precis så jävla dålig som jag trodde att han skulle vara. Det är så stabbigt och osäkert och gnälligt att Stoke i princip bara hade att skicka in bollen framför mål för att det skulle bli livsfarligt. Kaboul gör så gott han kan och fungerar när han har en stabil kompis brevid sig, men är knappast en försvarsgeneral som man går till CL med. När transferfönstret öppnar MÅSTE Harry göra sig av med Gallas och leta efter en ny och stabil mittback. Problemet är att hitta någon som är duktig, men inte så fåfäng att han inte kan acceptera att bli ställd åt sidan de matcher som King kan spela (i det här scenariot är Dawson klar för spel, ytterligare en förutsättning för att Spurs ska klara topp fyra).

Sen måste man börja göra mer mål framåt. Tottenham är fantastiska på att skapa chanser, men man måste kunna sätta dit bollen oftare än man gör nu. Här behövs knappast några värvningar, Adebayor och Defoe har båda kapacitet att spruta mål, utan det handlar om att låsa upp funktionen hos spelarna i fråga. Det Tottenham måste förbättra är alltså spelet i de båda straffområdena. Utanför dessa var spelet igår, åtminstone i andra halvlek, så bra som det brukar och ska vara. Grundformen visar inga tecken på nedgång, och gör man allt man ska finns det ingen anledning att tvivla på att man tar tre poäng mot Sunderland.

BETYG:
Friedel ++
Några snygga räddningar, men delaktig i båda målen bakåt

Walker +++
Fick sin kant i princip helt för sig själv i andra halvlek och skapade gång på gång farligheter. Lite tveksam på 1-0 målet.

Gallas +
Fan vad dålig han är. Fan vad jag saknar Ledley King.

Kaboul: +++
En helt okej insats, inte minst framåt. Oskyldig till båda sina gula kort.

Assou-Ekotto: ++
Lite bånga tabbar. Blev utbytt i halvtid.

Lennon: +++
Tottenhams bästa spelare i första halvlek blev utbytt till förmån för Defoe. Är inne i en bra period nu.

Parker: ++++
Sliter 90 minuter oavbrutet. Tar kopiöst mycket stryk. Gnäller inte en sekund.

Bale: +++
inte någon av hans bättre matcher, men likförbannat ett ständigt orosmoment för Stoke.

van der Vaart ++
Osynlig. Fortfarande hämmad av skadan?

Adebayor: +++
Utanför straffområdet är han en naturkraft som förmår skapa chanser av ingenting på egen hand. Även innanför straffområdet gör han allt rätt. Utom mål.

Defoe: +++
Formstark och farlig, hämmades mycket av de många felaktiga domsluten.

Bassong: ++
Syntes inte mycket till, stack upp på några hörnor

Inte idag.

Under hårda och torra tider är matchdagens morgon ofta fyllda av ångest, men även av hopp. Man hoppas på ändring, på bättring, på förlossning. Att förlustsviten ska ta slut, att den kroniskt underpresterande forwarden ska börja näta, att sollet i målet kanske just idag ändå kan hålla tätt. Man är inte rädd för döden, man har dött så många gånger att man inte har något att förlora på att inhysa en glupande livstörst.

I det edens lustgård jag och Tottenham har befunnit oss de senaste månaderna är känslan det motsatta. Allt har gått bra, alla har presterat, och vi svävar på små, lätta moln. Men under dessa moln öppnar sig Avgrunden, den plats där jag spenderat större delen av mitt liv som Tottenhamlsupporter, men vars djup och vidd jag inser först nu när jag äntligen klättrat upp ur den och blickar nedåt. Jag har vunnit allt, alltså har jag allt att förlora. Mitt hopp står inte längre till revolutionen, utan till att revolutionen ska låta vänta på sig, så länge det bara går. Jag passar här på att citera den eminenta teveserien Game Of Thrones, i vilken Arya Starks svärdskonstlärare berättar att den framgångsrike krigaren endast har en sak att säga till Döden:
Inte idag.

Jag kan inte be om att Redknapps segersvit kan vara för evigt, jag kan bara fåfängt be om att den inte ska brytas idag. Ty för att vinna dagens match kan böner faktiskt behövas. Stoke är på pappret sämre en Tottenham, men är ett svårspelat lag och en stolt fotbollsinstituiton som i över 100 år har älskat den här sortens matcher, att slå ur underläge, att stå emot den anstormande stormen, att kämpa tills siste man spyr. Och tack vare den defaitistiskt-lutherska idévärld i vilken jag formats kan jag naturligtvis inte låta bli att se orosmoln på himlen. Främst är det naturligtvis skadorna. Vad Ledley King betyder för det här laget behöver väl knappast förklaras, och Gallas är inte i närheten av att vara en värdig ersättare, stabbig, seg och arrogant är vad han är. Adebayor kan inte missa så mycket som han gör mot ett så bra lag som Stoke. Och van der Vaart måste vara tillbaka i toppform, hans virtuositet kommer att behövas.

Tottenham har haft en sagolik höst och har gjort sig förtjänt av att ligga så här högt. Allt jordiskt måste förgås, och Tottenham kommer inte vara så här bra för alltid. Den förlustfria sviten kommer att brytas och dödas. Men inte idag. Beder jag ödmjukligen. Inte idag.

Sökord för den här bloggen

...

Jag börjar skriva det här i den 75:e minuten i matchen mellan Real Madrid och FC Barcelona och det står 1-3 till de senare. Mina känslor just nu skulle kunna beskrivas såhär: de finns inte. Jag känner helt ärligt ingenting. Jag skrev nånting på twitter i stil med: "NEEEJ" och typ: "JAG ORKAR INTE", men caps lock kan vara förledande för, igen, jag är inte ens arg. Det här med att jag inte bryr mig längre har i och för sig hänt förut; efter finalen i EM 2008 och VM-semifinalen Tyskland-Spanien 2010, men alltså... jag har aldrig brytt mig såhär lite någonsin i hela mitt liv om fotboll. Jag kollar på matchen igen och ser Messi storma fram. Gör han mål? Bryr mig inte.

Jag har fan alltid hejat på underdogen under hela mitt fotbollsliv med undantag från Brasilien 1998, men då var jag 7. Men inte på det sättet som andra verkar göra: jubla lite när det blir mål åt rätt håll och sucka lite när det blir mål åt fel. Själv har jag tidigare brytt mig så JÄVLA mycket och varit okontaktbar ett bra jävla tag efter att laget jag hejat fram förlorat. Men nu har jag blivit sårad för mycket. Jag antar att jag låter som en 50-årig tant som haft 200 romanser och berättar att hon inte tänker träffa en man igen på ett bra jävla tag, men liknelsen är fan inte så jävla långt borta. För jag ORKAR inte bli sårad igen. Så då orkar man heller inte älska igen. Barcelona är världens bästa lag, kanske genom tiderna, de kommer fortsätta att vinna ALLT, verkligen ALLT. Jag kan fanimej vara utan en veckolig dos av olycka sprutad in i mina ådror. Och därför tänker jag aldrig bry mig om fotboll igen.

Ett bortskrämt hjärnspöke

10:e december, 2011

15.00 (engelsk tid) går Manchester United ut på Old Trafford för att möta Wolverhampton Wanderers. Det är den första matchen sedan fiaskot i Basel och det är nu dags för United visa att man fortfarande är en maktfaktor att räkna med.

Kaptenen Vidic är skadad, och bedöms missa resten av säsongen. Målmaskinen Javier "Chicharito" Hernandez är också skadad sedan matchen mot Aston Villa och blir borta åtminstone tre veckor till. Utan dessa nyckelpjäser är det alltså upp till de kvarvarande "Red Devils" att plocka med sig tre pinnar mot Wolves och fortsätta sätta press på grannen City i jakten på ligatiteln 2011/12. För Wolves gäller det att försöka plocka poäng mot jagande Sunderland och Blackburn i bottenstriden.

---------

Ett förlösande 1-0 slås in av Nani i den 17' minuten efter en fin individuell prestation. Han spurtar helt enkelt förbi ett flertal orangeklädda försvarare och smeker in bollen i "fel" hörn för målvakten.

Wayne Rooney får också pusta ut när han tar slut på en två månader lång måltorka, med ett skönt 2-0-mål. Luis Nani får tillräknas ytterligare en assistpoäng efter sin framspelning till Rooney, som tar det målgivande skottet precis utanför straffområdslinjen.

Lugnet på Old Trafford rubbas dock något när Steven Fletcher överraskar United med ett tidigt reduceringsmål efter halvtidsvilan. Anfallaren blir för stark för Patrice Evra i luftrummet när han slänger fram huvudet, sätter pannan till bollen och skickar upp den i De Geas bortre kryss.

United svarar med två snabba chanser i form av ett genombrott av Rooney samt ett farligt inlägg från Jones som Danny Welbeck nästan kan sätta foten till. Inga mål där, dock.

3-1 kommer istället när Rio Ferdinand tar ett oväntat bra beslut och startar ett anfall i en pressad situation istället för att spela hem till De Gea. Efter ett fint samarbete mellan Phil Jones och Antonio Valencia kan bollen slås in i straffområdet där Luis Nani inte behöver göra mer än att peta in bollen för sitt andra mål i matchen.

4-1 också för United, när Rooney gör sitt 11:e mål för säsongen och andra mål för matchen. Valencia, som har varit bäst på plan, får till ännu ett inlägg som leder till att Rooney kan bomba in bollen på volley. "Nu kämpar Nani och Rooney om att bli först till ett hat trick", säger Viasatkommentatorn.

Ferguson passar på att ge den egna produkten Ezekiel Fryers, 19 år från Manchester, lite speltid i högsta ligan, då han byter ut Evra. Den 20-årige italienaren Federico Macheda testprövas också, och får faktiskt läge att sätta 5-1 för United i sitt första ingripande. Med denna ytterst unga 11:a som avslutar matchen för United kan man lungt och tryggt säkra en viktig trepoängare och därmed börja lägga Baselmatchen bakom sig.

Spelarbytg för United:

De Gea: 2 - Godkänt. Beprövades inte något speciellt idag. Var chanslös vid målet.

Evra (ut 67'): 3 - Farlig som vanligt när han följer med upp i anfallet, men inte tillräckligt frekvent i offensiven idag.

Ferdinand: 3 - Stabil matchen igenom. Gjorde inga nämnbara misstag förutom en dålig löpduell på stopptid vilket resulterade i ett onödigt gult kort.

Evans: 2 - Gjorde inga märkbara tabbar i försvarsspelet, men fullständigt osynlig i både uppspelsfasen och vid fasta situationer.

Smalling: 2 - Inga tabbar för honom heller, men är fortfarande stabbig i sitt passningsspel, vilket ibland kan hämma anfallsspelet.

Valencia: 4,5 - Löpvillig, kvick och teknisk. Nu visade Valencia alla sina kvaliteter på en och samma gång. Har han hittat superformen från förra hösten måntro?

Carrick: 3,5 - Stark som vanligt på mittfältet. Slog knappt en enda passning fel och var väldigt svår att ta bollen från idag.

Jones: 4 - Oerhört styrande på mittfältet för sin mycket ringa ålder (19). Låg bakom två av målen och var inblandad i mycket mer. Jobbade även hårt i försvarsspelet.

Nani (ut 76'): 4 - Tvåmålsskytt + 1 assist. Mycket löpvillig och ytterst giftig i sina avslut.

Rooney: 3,5 - En bruten måltorka talar för en ny positiv trend för Uniteds största stjärna. Kämpade som vanligt över hela planen, men visade också både självförtroende och precision i offensiven; något som saknats de senaste två månaderna.

Welbeck (ut 74'): 2,5 - Visar engagemang och delaktighet i spelet fram till och runt straffområdet. Inne i boxen, när det gäller att avsluta, är det dock inte lika roligt för 21-åringen.

Fryers: Spelade för kort tid för att betygsättas.

Macheda: Spelade för kort tid för att betygsättas. Missade dock två klara målchanser, ska påpekas...

Young: Spelade för kort tid för att betygsättas.

En snabb genomgång av den Guldpennanvinnande "Erik Niva-journalistiken"

A) Något händer någonstans i världen

B) Erik Niva kollar upp spelarna från det landet i Europa

C) En av spelarna i en Europeisk liga gjorde ett mål och en målgest för att visa respekt för offren i hemlandet

D) Spelaren gör en eftermatchintervju där han säger att han tänker på sin familj och sina vänner och på alla sina landsmän

E) Erik Niva läser intervjun i tidningen och sedan också andra artiklar om spelaren

F) Erik Niva matar in artiklarna i babelfish

G) Erik Niva får reda på vad det står

H) Erik Niva skriver vad det står i artiklarna i ett blogginlägg

I) Erik Niva avslutar blogginlägget med att lägg upp en bild på spelaren där han gör sin målgest

J) Erik Niva får guldpennan

Tankar från igår

• Det här händer bara inte

• Zagreb mäktade alltså med att släppa in 15 mål på sina två sista matcher, en bedrift jag tycker att de ska ha cred för

• Lyon... vilka jävla hjältar

• Holger Badstuber, kan vara så långsam, men när det kommer till speluppbyggnad är han fan en av de bästa mittbackarna i världen

• Ajax... ungefär så lång tid lade jag ner på att tänka på det sorgliga och ointressanta laget

• Fan vad de engelska kommentatorerna på streamen jag lyssnade på drog stora växlar av att City dominerade spelet ute på plan mot Bayerns b-elva (tre ordinarie)... säger det något om statusen på engelsk fotboll just nu?

• Det är fan mindre förnedrande för Man U att bli bajsade i ansiktet av en uteliggare än att spela Europa League

• David Silva är sanslös

• Fattar inte hur Inter vann sin grupp

• Napoli är faktiskt på riktigt

• Enigmat Jerome Boateng. Så skicklig med bollen med båda fötterna, atletisk i luftspelet och i glidtacklingar, sen dåraktiga misstag (inte igår dock)... jag vet inte om han är bra eller Bojan

• I Basel spelar alltså Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri. Vi tar det igen: I Basel spelar alltså Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri.

• Fan vad jag skulle vilja kunna utöva magi

• Fan vad jag skulle vilja vara ihop med Emma Watson

Theatre of Dreams

Mycket kan få en att tappa tron på fotbollens kraft. Det är t.ex..

...när man för femte gången i rad, tippat rätt vinnare i en Barcelona- eller Real Madrid vs. Random-La Liga-lag match,
...när man för fjärde gången i rad, tippat rätt svensk guldbollsvinnare,
...när man för tredje gången i rad, tippat rätt internationell guldbollsvinnare,
...när man för andra gången i rad, tippat rätt vinnare av ett EM eller VM.

Men all den tvekan försvinner med en gång när man för första gången ser ett uträknat och förringat FC Basel, i en totalt avgörande Champions League-match, fullständigt förgöra fjolårsfinalisterna Manchester i United. När man ser en uppgiven Sir Alex Ferguson på sidlinjen, med ett hav av vilt firande Baselsupportrar bakom sig. När man ser en Wayne Rooney som bär ett ansiktssuttryck som säger ”Ta mig härifrån”. Vid dessa syner är fotbollens kraft obestridbar

------------

Det var en kylig kväll, den 7:e december 2011, i schweiziska Basel. Eller, kylig och kylig. En vanlig kväll rent temperatursmässigt, åtminstone om man inte hette Nani eller David De Gea. Det var fotbollsmatch på gång och förutsättningarna för hemmalaget var enkla:

Vinna eller försvinna.

För bortalaget från den 1000km avlägsna hemstaden Manchester, var dock förutsättningarna mer prekära. För drygt två månader sedan, hade man nämligen blivit bryskt överraskade av samma motståndare på sin egen hemmaplan. Den matchen, den 27:e september, slutade visserligen oavgjort (3-3), men det var en moralisk vinst för FC Basel, som med det resultatet skapat sig läge att genomföra en av de största (om inte den absolut största) skrällen i Champions Leagues historia.

Trots detta var Basel uträknade på förhand. ”United tar nog hem det i slutändan”, ”Säkert gör de mål på ’Fergie time’” (ett öknamn som givits övertidsminuterna i en match där United spelar p.g.a. av deras benägenhet att göra sena mål), skrattade experterna.

Så blev inte fallet.

Med ett tidigt 1-0 mål, och ett fullständigt heroiskt försvarsspel lyckades FC Basel till slut besegra Manchester United mot alla odds (matchen slutade 2-1), och därmed säkra avancemang till åttondelsfinal i Europas största och mest prestigefulla turnering för klubblag. För United förpassas istället samma väg som Viktoria Plzen, Olympiacos och Trabzonspor. Det som väntar för dem är Europa League, en turnering som nog många skulle enas om att döpa om till ”Loser League”. Spel där, innebär nog för både anhängare, spelare och ledning i United, mer ett gatlopp med ytterligare skadehot och hån, snarare än en chans att vinna en titel.

------------

Manchester Uniteds hemmaarena Old Trafford brukar kallas för Theatre of Dreams, just eftersom så många United-drömmar uppfyllts där. Den här hösten har inte arenan svikit, utan än en gång uppfyllt drömmar.

Men drömmarna som den uppfyllt är inte Manchester Uniteds, utan FC Basels. Ett FC Basel som nu har blivit schweizisk fotbolls kelgris på heltid, och som tågar vidare i fotbollseuropa, med fanan i topp och med Frei, Frei och Streller som anförare.

//Emil Duhlin, ett mycket besviket United-fan, men också ett mycket astounat fotbollsfan.

Tuppfätkning i en ond tid

Drog mig häromdagen till minnes en sång från Spanska inbördeskriget. Den heter svarta tupp och går så här på svenska:

Svarta tupp, när Du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Svarta tupp, när Du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.
Men när den röda tuppen gal,
då gryr morgonens timme.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Och de möts på en arena
näbb mot näbb mitt för varandra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.
Sporre av järn har den ena
men sitt mod äger den andra.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Svarta tupp, tror Du Du vunnit?
Säg mej vem slipade sporren?
Svarta tupp, tror Du Du vunnit?
Säg mej vem slipade sporren?
Den röda tuppen har aldrig dött
ni möts kanske i morgon.
Den röda tuppen har aldrig dött
ni möts kanske i morgon.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

Svarta tupp, tupp svart som natten
snart blir Din tid att förblöda.
Svarta tupp, tupp svart som natten
snart blir Din tid att förblöda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.
Den svarta tuppen är stor
men segrar ej över den röda.

Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?
Vinden ger jag min sång
som ingen får höra.

När jag hör den här sången tänker jag naturligtvis på Francos förtryck mot sin egen befolkning och alla brott mot mänskligheten som begicks. Men jag tänker också på vilka sovjet-sponsrade hycklare och krigsherrar, som stod bakom den röda tuppen, och hur många offer som även deras arrogans och hat krävde.

  Och jag tänker på det stackars folket, som tvingades välja mellan desssa två, i en ond och grym tid när vilda bestar använde vår världsdel till arena för sin tvekamp medan fridens och förnuftets män förtvivlade på gömda ställen och avlägsna vindpinade kuster.

  Sen, i mitt mörker, tänker jag att kanske är min tid inte så mycket bättre. Kanske står även mitt val mellan den svarta och den röda tuppen? Kanske står de goda valen inte längre att finna? Kanske har de aldrig gjort det?

  Sådant mörkt tänker jag.

  Sen kommer jag på vad Tottenhams klubbmärke är. En Blå tupp. På vit bakgrund. Blått som friheten, vit som freden. Och jag inser hur fint allt hänger ihop, och hur jävla grym jag är som hejar på den blåa tuppens lag. 

  De goda valen står ännu att finna. Man måste bara veta var man ska leta.

Om filmningar

Det här med filmningar

Hur äcklande det är

Hur patetiskt det är

Föraktet det väcker i djupet av ens hjärta

Men

Varför?

Varför äcklet?

När Wayne Rooney läggs under lager av jord

I sin sista vila

Kommer jag inte att spotta på stenen som rests till hans minne

Kommer inte att välta den

Över löven

På kyrkogården

Trots att han tacklat sönder

Knän

Karriärer

Drömmar

Åsamkat skador långt mer vida än

Så många

Av dvärgarna från halvön i sydväst har

"Det är som att ljuga"

"Lögnens fulhet upprör naturligtvis"

Att filma är att ljuga

Men är då inte

Att förneka en vårdslös tacklings

Ödesdigra följder för offret

Inför skiparen av rätt

Också att ljuga?

Alla ljuger

Ett lögnens skimmer vilar över hela det gröna fältet

Över filmaren

Över den i förnekelse krälande tacklaren

Över alla som vill segra

Så ser jag

Iniesta

Xavi

Di Maria

Filma igen

Och jag inbringas

I helig vrede

Värdig en korsfarare

Utanför den heliga staden

För inom mig rörs det upp ett minne

Ett minne som nedärvts i tusen år

Ett minne som lagrats i mitt DNA

Från mina förfäder vikingarna

Minnet om att det

Trots relevanta diskussioner

Om genus

Om könens roller

Faktiskt finns ett värde

I ATT VARA EN JÄVLA MAN OCH INTE FILMA SOM EN JÄVLA RYGGRADSLÖS JÄVLA ÖDLA FAN VAD JAG HATAR SPANIEN JÄVLA FITTA

Kvällens matcher

För en utomstående r det egentligen först nu som Champions League börjar bli intressant på riktigt, särskilt i år då många lag tack vare Uefas nya regler kommer från blåbärsländer med hög slagpåsefaktor. Zlatans holmgångar med Barcelona har naturligtvis varit underhållande, och Citys debackel har glatt mången fotbollsälskare. Men det har varit lite för många svaga matcher, Zagreb väcker onda minnen till liv och Genk låter mer som en fisk än ett fotbollslag. Ikväll hoppas vi på blod, svett, tårar och strider in på tilläggstid i turneringen som är värd varje miljard den genererar.

Grupp E

Allt fokus i den här gruppen ligger naturligtvis på vad som händer på Stamford Bridge. Chelsea har inte övertygat och måste såtillvida man inte spelar 0-0 vinna mot ett välsvarvat Valencia. Matchen handlar med all säkerhet om andraplatsen, Leverkusen spelar visserligen borta, men borde inte ha några problem mot gruppens belgiska hackkyckling. Jag skulle tippa Valencia om det inte vore för det engelska vädret, 5+ och regn är inget som gynnar Valencias tekniska fotboll, och de betydligt mer brunkiga (och överlag mer regnvana) Chelsea borde kunna ta chansen.


Grupp F

Arsenal har gått som en furie senaste tiden i ligan såväl som i CL, och som klara gruppsegrare kommer man förmodligen vila ett antal spelare. Detta kan tänkas öppna upp för Mellbergs Olympiakos, som alltjämt kan få problem med unga och hungriga reserver. Bäst utgångsläge har Marseille, som har saken i egna händer mot gruppens stora besvikelse, Dortmund. Tyskarna har en liten chans, men inte ens Europas mäktigaste läktarsektion lär kunna hjälpa dom ikväll, förlustspiralen är alltför långt gången.


Grupp G

I lolgruppen med stort L har Apoel guldläge att lyckas med det omöjliga och vinna gruppen, förra årets raketer Donetsk är sedan länge ute ur leken. Mer intressant är då matchen om andraplatsen, där stjärntyngda Porto möter de alltid lika gåtfulla ryssarna. Här tror jag att Portugisisk vinnarkultur och mästerskapsrutin (ja, Zenit har vunnit Uefacupen, men det ÄR inte samma sak), och Porto vinner med 2-1.

Grupp H

Gruppen är färdigspelad, färdigfixerad och hyfsat ointressant. Lite synd tycker jag om Pilsen, som varit ett piggt inslag i turneringen i år utan att få mycket för det.

Den anstormande stormen

På begäran, en ctrl+c ctrl+v:

Det är nu en vecka kvar till El Clásico. Jag känner därför att det är dags att sända ut en bön; en strimma hopp om att rättvisa ska skipas den lördagskvällen, under Madrids stjärnklara men ock iskalla himmel. Må, den kvällen, ett gudalikt ljus skina ned över Santiago Bernabéu och illuminera de vitklädda hjältar, som står där i trots mot det mest avskyvärda och smutsiga fotbollslag som någonsin vandrat på denna, våran Jord.

Och låt detta ljus leda konungens och ärlighetens folks lag, Real Madrid, till en total och ovillkorlig triumf. Låt Barcelonaspelarna ligga och kvida i gräset, inte i deras avskyvärda försök till filmingar och fusk, utan i visshet om att de rättmätigt och odiskutabelt har utsatts för en fotbollsvåldäkt som denna värld aldrig tidigare skådat. Må korten hagla för Barca-spelarnas gnet och tjafs, må korten hagla för deras filmningar och fusk och må Pep Guardiola - i skam och med svansen mellan benen - skickas upp på läktaren för att utsättas för vidare mentala övergrepp från de vitklädda supportrar som omringar honom.

Jag sänder ut en bön och ett hopp. Ett hopp om att detta ska bli den kväll då människor världen över, medgångssupportrar såväl som lojalister, får bevittna en match där fotbollsmördarna FC Barcelonas skräckvälde, till slut omkullkastas. En match där hoppet om fotbollens framtid segrar. En match där Cristiano Ronaldo, när slutsignalen ljuder, tornar över den argentiske dvärgen de kallar Messi. En match där Real Madrid segrar.

Fortuna: hennes bundsförvanter, slagpåsar och övriga. Spridda och spretiga raljeringar från en dag av törst

Har extremt mycket tankar och åsikter och känslor i huvudet efter kvällens lottning, men jag ska göra mitt bästa för att försöka få någonslags struktur på det hela. Redan när seedningsgrupperna blev klara insåg man att den här lottningen skulle kunna bli hur bra och hur hemsk som helts, både för svensk del och för turneringens. Sverige fick en bra lottning. För turneringen som helhet är jag inte lika säker, grupperna är minst sagt ojämna och röster kommer säkerligen höjas angående mutor, fusk och skandaler. Inte desto mindre injicerade lottningen i mig, och säkert många andra, det gift som heter fotbollsfeber, som förvisso aldrig lämnar en, men som kvällar som denna gör längtan efter de långa kvällarna med de stora matcherna så stor att det närmast gör ont.

  Till att börja med är grupp A alltså ett skämt, och skrattar högst gör troligen hemmanationen Polen, som nu har en reel chans att gå vidare. Ryssland borde dock kunna vinna gruppen, och tyvärr kan man inte heller räkna bort grekerna, som genom ännu en tursam lottning kan undgå att förpassas till den fotbollseuropas soptipp på vilken de ovillkorligen hör hemma. Tjeckien är troligen för dåliga för att kunna hävda sig ens i den här gruppen. Gruppens matcher spelas den 8, 12 och 16 juni. Förslagsvis är dessa de kvällar under EM som ni ägnar åt familjen, flickvännen (fan vad ingen som läser den här bloggen har en flickvän lol) eller kompisarna, för lagen är inte bara dåliga, de lär också vara riktigt tråkiga. Möjligen undantaget Ryssland, som kan skapa kul fotboll om bara Arsjavin och Pavluchenko kommer ihåg hur man gör. 

  Sedan har vi alltså två riktigt, riktigt tajta grupper. Här kommer kanonmatcherna hagla likt granatsplitter på Omaha Beach. Visst, en del lag i dessa grupper har anledning att känna sig bryskt behandlade av ödet (Hej Danmark), men vi oberoende tittare kan förvänta oss högklassig underhållning, och känner mig även väldigt tacksam för att Tyskland och Spanien nu hamnar på olika halvor, vilket gör att "drömfinalen" kan komma till stånd utan att man behöver ägna sig åt läggmatcher och taktikplacering.

  Grupp B är så bra att det nästan är lite sadistiskt. Danmark nämndes på förhand som en tuff motståndare och möjlig utmanare till en kvartsfinalplats, men framstår nu som något litet, skrämt och ytterligt hjälplöst. Att besegra Portugal visserligen möjligt, det har man ju gjort nyligen, men att sedan ta poäng, och kanske även vinna, mot någon av Tyskland och Holland... det går bara inte. Gruppen spelas till råga på allt i Lviv och Kharkiv, två städer i var sin ände av det vidsträckta och infrastrukturellt underutvecklade Ukraina, som inte direkt är berömda för gästfrihet och turistvana. Den här gruppen blir i ordets rätta bemärkelse ett elddop för alla inblandade. Den klena trösten består i att de som faktiskt lyckas ta sig vidare får möta något av blåbären från grupp A. I dagsläget känns det givet att dessa två lag blir Tyskland och Holland, i den ordningen. Holländarna kommer troligen att försöka stoppa tyskarna med samma benknäckartaktik som man använde mot Spanien i VM-finalen, men tyskarna känns för snabba och hårda för att detta ska kunna hejda dem.

  Grupp C är något mer human, men befolkas alltjämt av mycket gedigna fotbollslag. Undantaget är Irland, som ser ut att få svara för ännu en uppvisning i den irländska nationalsporten Gå Hädan Med Stil. Laget är dock inte tappat bakom en vagn, och kan säkerligen knipa en och annan poäng, Trappatoni kanske kan låta italienarna få smaka på egen medicin! Att Spanien ska vinna gruppen känns givet, men gällande andraplatsen känns det både ovisst och spännande. Italien får gälla som knapp favorit, men Kroatien visade rejält med tåga mot Turkiet, och Italien... ingen skulle väl egentligen bli förvånad över en djupdykning till.

  Som ovan nämnts är jag mycket nöjd med Sveriges lottning. Inte för att den är så lätt som nätsajterna hittills velat göra gällande, även om detta onekligen är en svagare grupp än B och C, utan främst för att den är oviss, färgstark, fylld av gammal rivalitet och historia och kommer att bjuda på 3 riktiga toppmatcher för svenskt vidkommande. Alla lagen är svårspelade och Sverige får finna sig i att slå ur underläge i varje match, men ingen match är omöjlig, och inget lag är omöjligt att ta poäng, eller ens vinna, mot. 

  Vi öppnar alltså mot Ukraina i Kiev inför 80 000 hemmasupportar. Zlatan må ha spelat nån el Classico, Lustig kommer förhoppningsvis ha en Old Firm i benen, men jag tvivlar på att någon i den svenska truppen har upplevt något så nära galenskapens kokpunkt som detta. Förhoppningsvis kan svenskarna låta bli att skrämmas, och istället vända på situationen och tagga en masse. Om inte Zlatan vaknar till av en sån inramning, med allt ljus på honom och hela stadion MOT honom, kommer jag officiellt förklara honom hjärndöd. 

  England blir som alltid intressant, gamla beteendemönster som engelskt översitteri, svensk tjongfotboll och följande engelsk förvåning över att svenskar faktiskt kan spela fotboll lär upprepas. Oroande är dock naturligtvis att engelsmännen bröt vår svit häromveckan på Wembley, men förhoppningsvis kan Sverige hänga kvar vid det faktum att vi inte förlorat mot England i en tävlingsmatch sedan 1908.

  Matchen mot Frankrike känns grymt oviss, de båda lagen har inte mött varandra på länge, och är därför kanske den mest intressanta av alla. Vad kan Elmander och Zlatan göra mot det franska försvaret? Hur klarar sig Lustig och Olsson när Ribery och Nasri kommer farande? Kan det svenska kollektivet mala ner den franska individualismen? Inga lugnande svar kan ges på frågorna, men detsamma gäller faktiskt för fransmännen.

  Gruppen som helhet känns extremt svårtippad, Sverige får väl som sagt ses som underdog, men kan absolut överraska och ska ingalunda ses som slagna på förhand. Ukraina har gjort bleka resultat men är hemmanation, och sådana går det sällan dåligt för. England är England och kommer därför troligen att genomföra ett antal försök att slå knut på sig själva, men är spelare för spelare klart starkast i truppen, även utan Rooney. Frankrike har trots fixstjärnorna Ribery och Nasri inte lyckats skapa något riktigt lag, men kan ha något nytt på gång. Alla lag kan vinna gruppen, alla kan komma sist. Det är ingen dödens grupp, men går Sverige vidare behöver man absolut inte skämmas för sin kvartsfinalplats, vilket är mer än vad man kan säga om lagen från grupp A...

En lottning är en lottning och tankarna och känslorna kring den brukar dö ut efter några veckor. Det är långt kvar och spelare kommer bli skadade, tränare kommer bli sparkade och den moderna fotbollen kommer göra sig påmind genom klubbägare som för sitt liv inte kan förstå varför de ska behöva ta hänsyn till en närmast ideel turnering, off-season. Men ikväll kan jag inte låta bli att älska denna lottning. Ikväll finns det något som inte fanns där igår, en spänning förnimmelse av förväntan har sakta sänkt sig över mig, ett litet embryo till det som komma skall i juni. Jag kan börja känna doften av bilagor, inför-program, studiosnack, fulla män i vikingahjälmar, stockholmska uteserveringar med storbildskärm i en juninatt som vägrar infinna sig, böner om framgång och nåd till högre makter, tränare och vänsterbackar. 

  Mörkret ligger tungt och kallt över Europa just nu.  Men om ett halvår kommer hela Europa, från Cadiz till Tärendö, från Kap Sunion till Galway, att leva, pulsera och koka. Fotbolls-EM. Nedräkningen kan börja.

Extremt preliminärt Tips:

GRUPP A:

Polen

Ryssland

Grekland

Tjeckien

GRUPP B:

Tyskland

Holland

Danmark

Portugal

GRUPP C:

Spanien

Kroatien

Italien

Irland

GRUPP D:

England

Franrike

Sverige

Ukraina

KVARTSFINALER:

Polen-Holland 1-3

Tyskland-Ryssland 2-0

Spanien-Frankrike 1-0

England-Kroatien 1-2

SEMI:

Holland-Spanien 1-2

Tyskland-Kroatien 3-0

FINAL

Tyskland-Spanien 1-1

Straffar ????????

  

Dream Team

Mitt världslag, på förekommen anledning:

MV: Manuel Neuer (Bayern München, Tyskland)

HB: Sergio Ramos (Real Madrid, Spanien)
MB: Nemaja Vidic (Manchester United, Serbien)
MB: Carles Puyol (Barcelona, Spanien)
VB: Philip Lahm (Bayern München, Tyskland)

HM: David Silva (Manchester City, Spanien)
DIM: Bastian Schweisteiger (Bayern München, Tyskland)
OIM: Xavi Hernandes (Barcelona, Spanien)
VM: Gareth Bale (Tottenham Hotspur, Wales)

FW: Edinson Cavani (Napoli, Uruguay)
FW: Mario Gomez (Bayern München, Tyskland)

Avbytare:
Iker Casillias (Real Madrid, Spanien), Maicon (Inter, Brasilien) Scott Parker (Tottenham Hotspur, England), Andres Iniesta (Barcelona, Spanien), Christiano Ronaldo (Real Madrid, Portugal).

Försenade tankar om en lättflytande måndagskväll

TOTTENHAM-ASTON VILLA 2-0

Jag hade väntat länge på den här kvällen. Inte för att den var så fantastiskt fin (ösregn och buffring i Flogsta, och inte mycket bättre vad det verkade i norra London), inte för att fotbollen var fantastiskt, inte heller för att Tottenham klättrade i tabellen och nu är uppe på tredjeplats. Jag hade väntat på att se en match som Tottenham bara vann. För att de var bättre, för att de var Tottenham. Gastkramning är underbart och utan den skulle vi förmodligen inte med våra masochistiska hjärnor dregla vid fotbollens fötter såsom vi gör, men hejar man på Tottenham och Hammarby blir gastkramningen och överraskningarna efter ett tag lite väl mycket vardag, och Den Stabila Ledningen I Halvtid Som Man Sedan Förvaltar Med Trygghet Och Stil får alltmer karaktären av en ouppnåelig dröm. Men så i måndags tog väntan slut.

Aston Villa är inget dåligt lag, de är förmodligen bäst av de PL-lag som inte fått spela Champions League under 2000-talet, och har varit fortsatt svårslagna i år. Därför är segern extra meriterande, och som sagt var tryggheten i sättet man förvaltade sin ledning på. För första gången i år kändes de 100 procent säkert bakåt, och bollinnehavet påmindeom, vågar jag säga det? Barcelona. Ibland. Lennon hopsar fortfarande bort lite för många dupledsbollar för att Katalonien till fullo ska infinna sig. Men passningarna som Modric, Parker och Bale står för räcker gott, och när nu även Adebayor hittat tillbaks till målet besitter Tottenhams spel en skönhet, som jag tänker mig är av det slag man finner hos sin fästmö när man kommer hem efter att ha legat och haft kallbrand i en skyttegrav i Flandern i tre år: trygg, ansvarsam och beständig. Det är en skönhet som anstår ett lag som med full rätt befinner sig på en tredjeplats i världens bästa liga.

En sista eloge ska naturligtvis Harry Redknapp ha för sin efterlängtade återkomst till bänken. Dels för att han överhuvudtaget är tillbaka och därmed ingjuter Själen med stort S i laget, men också för den taktiska triumf som Villamatchen faktiskt var. Birminghamgänget ställde upp defensivt och köttade till kanterna i ett försök att hejda Bale och Lennons respektive framfarter. Spurs visade då upp stor taktiskt elasticitet genom att idka kortpassningsspel och mitt-instick tills dess att ettan satt, för att sedan när Villa tvingades pressa återgå till det patenterade Blitzkrieget i djupled.

BETYG:

Friedel: +++
Hade nog rätt tråkigt.

Walker: ++++
Fortsatt pigg och farlig. Växer för varje match.

Kaboul: ++++
För en gångs skull riktigt säker, stod dessutom för lite farligheter framåt.

King: ++++
KUNG.

Benoit Assou-Ekotto: +++
Fem plus till nya frissen, som emellertid var det enda sant uppseendeväckande från kamerunesens sida den här kvällen.

Lennon: ++++
En tillgång som vanligt, sprang röven av Villa stup i kvarten.

Modric: +++
Hade mycket boll och gjorde några fina grejer. Är dock aningen överpretentiös i passningsspelet ibland.

Parker: ++++
Utgör tillsammans med kapten Ledley en svårforcerad centrallinje, och när Parker-King är det nya Maginot bakåt, gör Scott det han ska och lite till framåt.

Bale: +++
Inte självlysande på samma sätt som mot QPR och Fulham, men fortfarande av hög klass.

van der Vaart: +++
Kunde ha gjort mål ett antal gånger, men är så gott som alltid där när det händer.

Adebayor: ++++
Gör man två mål varav en cykelspark ska man ha gott betyg. Måste dock ställa in kikarsiktet lite bättre emellanåt, borde ha gjort hat-trick och kanske mer därtill på de chanser han fick.

EM - lag för lag

Jag orkar inte ha en fotbollsblogg längre för ingen läser den så nu får alla läsa vad jag skriver om allt i hela världen oavsett vad dom är intresserade av, inkluderat fotboll. Inkluderat den här texthoran!


EM 2012 - EN GUIDE LAND FÖR LAND!
Länderna presenteras i ungefärlig Öst-Västlig ordning.

Ryssland: tillbaka efter fyra års baksmälla

Ryssland tog Europa med storm EM 2008 och efter att ha nått semifinalerna trodde många experter att Ryssland skulle inte (eller återta) en position bland Europas fotbollsstormakter. Så har det inte riktigt blivit. Ryssland missade VM 2010 och stjärnor som Arsjavin och Pavluchenko vittrar bort på regnkalla bänkar i norra London. Nu är man efter ett starkt kval åtminstone tillbaka i slutspelet, backade av alltifrån vodkafryntliga supportrar till nationalsentimentala oljemiljardärer.

Talar för: Har ett brett utbud av spelare från en av Europas mest spännande och snabbast växande ligor. Arvet från demontränaren Hiddink är inte borta, och "den lille tsaren" Arsjavin bör kunna återfinna sambatakterna när han drar på sig landslagströjan

Talar mot: Ryska folket har ofta orimligt höga förhoppningar på sitt landslag (2006 tippade t.ex. flera tusen personer att Ryssland skulle vinna Vm trots att de överhuvudtaget inte kvalificerat sig), och spelarna riskerar knäckas under pressen.

Kuriosa:

Besserwisserkunskap att briljera med i tevesoffan: "Alltså, anledningen till att ryssarna sällan lyckas i Europeiska klubblag är nog att de längtar hem. Många ryssar flyttar inte hemifrån förrän vid 25 och unga spelare i typ London klarar sig inte utan morsan. True Story!"

Nationalsången: +++++ Klassisk s inihelvete. Bör skrämma slag på tyskar, polacker, ukrainare m. fl.

Lyssna för att bli pepp:
Eduard Khil – I Am Very Glad, Because I'm Finally Returning Back Home (Trololo)
City Of Prague Philharmonic – Lara's Theme - From Doctor Zhivago
P-Bros – Tingaliin - Tingeling Russian Bass Lovers Remix



Ukraina: på bekant men osäker jord

Värdlandet Ukraina plågas av inflation, korruption och instabilitet, men inget av detta kan dämpa 100 år av entusiasm för sporten i det forna Sovjets fotbollsmecka. Laget är direktkvalificerat och har därmed inte prövats mot ordentligt motstånd, 0-1 mot Sverige är väl det närmsta man kommer, vilket inte direkt gör att man får hicka).

Talar för: Hemmaplan. En gammal sanning som nästan alltid stämmer är att hemmalagen höjer sig flera snäpp. Ukraina är dessutom inte den blåbärsnation som folk vill få det att framstå från: kvartsfinalplatsen i VM 2006 visar att man fortfarande vet hur man lyckas i mästerskap.

Talar mot: Splittringen inom landet avspeglas även på fotbollsplan, där olika språk och kulturer ofta hamnat i konflikt med varandra på senare tid.

Kuriosa:

Besserwisserkunskap: "under orangea revolutionen stödde både coachen och lagkaptenen den moskvatrogna regeringen, snacka om dålig lagkänsla!"

Nationalsång: ++ Oepisk och långsam. Lär dock låta rätt tungt när 100 000 sjunger med i Kiev.

Lyssna för att bli pepp:
Ruslana – Wild Dances
The Band Of HM Royal Marines – Great Gate Of Kiev



Grekland: big wheel keep on turning

Greklands dödgrävarfotboll ledde till mångas förtret fram till EM-guldet 2004, men det skulle vara en engångsföreteelse. Var det tänkt. Så blev det inte, Grekland har man-man-försvarat sig till tre av fyra mästerskap sedan dess och manövrerade senast i VM ut Lagerbäcks nigerianer. Den tunga, stabila spelstilen står i bjärt kontrast till landets inrikespolitiska kaos.

Talar för: Rutinen. Tränaren Otto Rehagel styr med järnhand ett lag som har brottat omkull de flesta av Europas jättar.

Talar mot: Bristen på innovation. Som en äkta diktator har inte Rehagel låtit mycket förändras sedan man vann 2004, och motståndarna börjar lära sig hur allt fungerar.

Kuriosa:

Besserwisserkunskap: ”Länge brydde sig grekerna bara om klubblagen. Kanske är det just under svåra tider som man tyr sig till nationella symboler, som landslaget?”

Nationalsång: +++ Käck, men borde med tanke på historien kunnat vara med episk.

Lyssna:
Kostas Papadopoulos – Zorba The Greek

Kroatien: frös och svalt men segrade ändå
Balkans märkligt nog ända representant har alltsedan bronset 1998 skaffat sig ett rykte som disciplinerat och svårslaget, ett rykte som kommit lite på skam sedan man förlorat sig bort från gruppsegern i en av kvalets lättaste grupper. Respekten bör dock vara återställd efter att man krossat Turkiet i lejonets egen kula i Istanbul.

Talar för: Luka Modric. Jag må vara part i målet här, men Modric har i Tottenham utvecklats till en av världens bästa innermittfältare. Till skillnad från många andra stjärnor bör han också ha förmågan att från sin position lyfta sina spelare i stället för att, som Zlatan, låsa dem.

Talar mot: Uddlöst och med en ganska tunn trupp är Kroatien ett skugga av sitt forna betong-jag.


Kuriosa och annat nödvändigt:


Besserwisserkommentaren: ”Kroatien tog VM-brons 1998. Då hade man bara varit självständigt i fem år. Tänk vad det måste ha betytt för den unga nationen!”

Nationalsången: ++ Fanns inte när jag föddes lol

Lyssning:
Cornelis Vreeswijk – Blues för Dubrovnik

Tjeckien: Hur fan kom ni hit?
Till att börja med hamnar man i en grupp bestående av Alpgetter, Postsovjetiska stressyndrom och säckpipeblåsare. Sen lyckas man komma tvåa i den gruppen. I följande lottning har man tillförskaffat sig en så pass bra ranking att man möter ett lag som knappt finns på riktigt. Några tvivelaktiga domslut senare behöver man bara hålla nollan och se! Trots att man är saknar det mesta i fotbollsväg har man lyckats kvalificera sig till EM.

Talar för: Rutin. Typ. Och kanske Rosiscky.
Talar mot: Att truppen är tunn. Som ett jaevla rakblad.

Kuriosa:
Besserwisserkommentar: ”Ett riktigt EM-lag, i alla fall på senare tid när man ofta går långt i EM, för att sedan inte ens kvalificera sig till VM! Men ett lag som gick till VM-final så sent som 1962 förtjänar respekt.”

Nationalsången: ++ Torskade halva nationalsången när Slovakien avföll.

Lyssna:
Muse – Prague

Polen: sämst nu när det gäller
Polen har inte varit vad det nu är, en gång i tiden var det en gedigen fotbollsnation som kammade hem både medaljer och skytteligatitlar. Nu ser det dock skralt ut och bristen på mästerskapsrutin är påtaglig.

Talar för: Hemmaplan och en sjysst seedningsgrupp. Utöver detta ser det mörkt ut
Talar mot: Tunn trupp, dålig mästerskapstradition, brist på rutin, you name it.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Deras bästa spelar var svart men efter ett antal rasistiska påhopp förpassades han till kulisserna” (följes med fördel av en med vishet och sorg impregnerad skakning på huvudet)
Nationalsången: +++ Heter  Än är Polen Ej Förlorat. Än lol.
Lyssning:
Joy Division – Warsaw

Sverige: vad skogens väldighet än må dölja
Sverige är kanske det lag som på sin väg mot EM fått bekänna minst färg. Visserligen slog man Holland i sista matchen, men Holland hade inget att spela för och övriga lag i gruppen var knappast vad man kan kalla för kvalificerat motstånd. Tillsvidare får dock ett lag som förlorar mot Ungern och har problem med Finland gälla som underdog, mycket hänger på om man lyckas inkorporera fixstjärnan Ibrahimovic i spelsystemet.

Talar för: ett starkt kollektiv som många gånger genom fotbollshistorien lyckats få ett och ett att bli tre. Har en bra mix av unga spelare och äldre med välbehövlig mästerskapsrutin.
Talar mot: En minst sagt svajig defensiv, där alternativen dessutom är få. En av Europas historiskt största fotbollsnationer har kanske även ärvt en alltför stor kostym att fylla ut.

Kuriosa:
Besserwisserkunskap: ”Svenskt landslag? 10 av 11 spelare är från Västergötland eller Skåne. Där ser man vad milda vintrar kan göra!”
Nationalsång: +++ Inte det mest episka som har skrivits, men vacker i sin saktmodighet
Lyssning:
Jussi Björling – Sverige
Roger Pontare – När Vindarna Viskar Mitt Namn
Benny Andersson – Klinga mina klockor

Danmark: det nya Sverige
Många svenskar asocierar Danmark med en gladfotboll som ligger bekvämt i linje med andra danskheter som god och fet mat, slappa alkohollagar och porr. Riktigt så enkel är inte verkligheten, särskillt sedan Danmark på senare lagt sig till med en spelstil som är både defensiv och köttig. Svensk helt enkelt. Danskarna tycks också ha tagit över Sveriges förmåga att straffa giganter, i kvalgruppen lyckades man komma före Portugal.

Talar för: Besitter kaxigheten. Den aegte.
Talar mot: Var märkbart stabbiga i VM senast, och kan få svårt med snabbflytande lag.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Glada amatörer, det är verkligen Danmarks melodi! Ända fram till 70-talet vägrade man låta professionella spelare spela i landslaget. Och resultaten blev därefter.”
Nationalsången: Har behandlats tidigare i den här bloggen, men är faktiskt inte så dum i all sin småborgerlighet.
Lyssning:
VM Holdet – Re-Sepp-Ten
Olsen Brothers – Smuk Som Et Stjerneskud



Tyskland: Tall, Tan, Young and Lovely
Från att ha varit allas tråkiga, gråa och målsnåla hatobjekt har Tyskland på bara några år förvandlats till fotbollsvärldens älskling: offensivt, multikulturellt och ungdomligt har har ”det nya Tyskland” tagit de flesta med storm. En sak har dock inte förändrats: de vinner fortfarande nästan alltid. Joachim Löws fotbollsmaskin tuggar ner det mesta i sin väg, och har bara stoppats av ett enda lag, Spanien, de senaste två mästerskapen.

Talar för: En enormt bred trupp, särskilt på mittfältet, där det finns nära nog två världsklasspelare på varje position. Har trots ungdomen etablerat en enorm vinnarkultur.
Talar mot: När man inte kunnat kontrollera matchen och varit tvungna att överge plan A har man ibland visat tendenser att låsa sig. Dessa matcher är dock relativt lätträknade.


Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Det är ett sånt typiskt politikerbeteende från Angela Merkel att låta Özil få representera den lyckade integrationen. Grabben spelar ju bara fotboll!”
Nationalsång: ++++ Haydn kunde sina grejer, Deutschlandlied är både vacker och kraftfull. Efter könsbytet 1945 är dessutom det politiska budskapet bekvämt uppdaterat.
Lyssning:
Budapest Symphony Orchestra – Ride Of The Valkyries :D:D:D:D:D:D:D
Kraftwerk – Autobahn
Die Alpenkracher – Berliner Luft
Mofeta & Jerre – Bättre i Berlin


Holland: Snabbt, effektivt och ont.
Holland har gjort samma resa som Tyskland, fast tvärtom. Hippielaget nummer ett vars mittback hade Love Beads 1974 har blivit benknäckande, beräknande och effektiva. Men precis som Tyskland är man fortfarande otäckt bra. med van der Vaart, Snejder och Huntelaar i laget lider man inte direkt brist på spetskompetens.

Talar för: lyckas kombinera snabbhet med teknik på ett sätt som får motståndare kan stå emot.
Talar mot: Visar ibland upp en attityd som är arrogant, osportslig och skadlig för det egna laget. Negativ energi kan sprida sig snabbt.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Man säger att Sverige aldrig kan bli ett topplag för att vi är ett för litet lag: men se på Holland! Där kan vi allt lära oss av en annan kultur.”
Nationalsång: ++ Seg som Rollokolorna på ålderdomshemmet.
Lyssning:
David Bowie – Amsterdam


Italien: en dag på jobbet
Italien är med. Som vanligt. Är ifrågasatt. Som vanligt. Men genererar ändå enorma mängder respekt. Som vanligt. Och lär förmodligen gå vidare från gruppen. Som vanligt. Trots att de kan vara något mördande tråkigt över italiensk fotboll finns det något väldigt starkt i sättet som Italien lyckas hålla sig kvar på fotbollens olympos år efter år. 2012 års Italien ger en inga mardrömmar, men man slipper de gärna i sin grupp.

Talar för: En stark defensiv och ett grymt självförtroende. Varje spelare som iklär sig den azurblåtröjan höjer sig ett snäpp (utom Luca Toni).
Talar mot: Gjorde praktfiasko i VM senast och frågan är om den svaga truppen blivit särskilt mycket bättre sedan dess.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Har vunnit fyra VM-guld, men ett av de var fusk, eftersom Mussolini mutade domaren i finalen 1934. Och domaren, han var svensk. Där ser man hur onda vi var under kriget.”
Nationalsången: ++++ Käck!
Lyssning:
Studio Orchestra – Amarcord
Luciano Pavarotti – O Sole Mio


Frankrike: from the ashes a fire shall be woken?
För tio år sen var Frankrike en stormakt, en spottloska, en horroskopsläsande tränare och x antal divalater senare skrattar världen mest åt fransmännen. Så borde det inte behöva vara för ett lag som har både Ribery och Nasri. Kan återupprätta hedern i sommar, men svajigheten i kvalet förebådar annat.

Talar för: Slipper spela med favoritstämpel och kan slå ur underläge.
Talar mot: Dras fortfarande med splittringar inom gruppen och många spelare kommer inte till sin rätt.

KURIOSA:
Besserwisserkommentaren: ”Trots att man är världsmästare är fotbollen ingen självklar nummer ett i Frankrike. Både cykling och Rugby konkurrerar, särskilt i de sydvästra, mer agrara, delarna av landet.”
Nationalsången: +++++ Fetast av de feta. Kan få vem som helst att dra till närmsta herrgård och halshugga sig en adelsman, hans fru, hans barn och alla hans jävla hushållerskor.
Lyssning:
Joe Dassin – Les Champs-Elysées
Edith Piaf – Les amants de Paris



Spanien: för bra för att förlora
Det mesta har sagts, ropats och skrikits om detta spanska lag som kortpassat sig fram till allt som går att vinna. Det spelar ingen roll att spelarna saknar patriotisk motivation, att tränaren petar världsklasspelare och att man egentligen alltid spelar på samma sätt (tiqi-taca, en slags utmattningstaktik som går ut på att passa runt bollen till motståndaren rullar runt och skriker på marken av frustration), Spanien vinner alltid, för Spanien har de bästa spelarna i världen. Vad du än gör med dem: de vinner. Och de lär vinna det här också. Tyvärr.

Talar för: Världens bästa spelarmaterial som dessutom är rejält samspelat.
Talar mot: eeh… några av spelarna kanske pikade för något år sen? Spelar roll, de är fortfarande bättre än alla andra.


Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Spanien tycks ha övervunnit de motsättningar mellan katalaner och Madridspelare som tidigare slet laget sönder och samman. Man har till och med en bask i laget! En sådan härligt avslappnad mångkultur har vi minsann inte här hemma i Sverige. Vi kan inte dansa flamenco heller, det är vi för uppdämda för att göra.”
Nationalsången: + Har inte ens en text.
Lyssning:
Rodrigo – Spain


Portugal: i skuggan av en douchebag
Ett kul spel, en offensiv anda och en charmigt svajjig defensiv. Varför älskar inte världen Portugal? Troligen eftersom några spelare ägnar större delen av matcherna till att kasta sig i gräset och gnälla på domaren. Anföraren, ärkegnällspiken själv? Christiano Ronaldo, dykningarnas okrönte konung.

Talar för: När Ronaldo inte övar Röst och Rörelse är han en dödligt bra fotbollspelare som kan slå till närsomhelst. Även Nani besitter en stor potential.
Talar mot: Attityden, som sagt. Och att glappet truppen borträknat Ronaldo och Nani är ganska grå.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Christiano Ronaldo kommer ifrån Azorerna, mitt i Atlanten! Det finns det minsann ingen som gör i Sverige. Vi har inte ens en spelare från Gotland.”
Nationalsången: +++ Ja, vafan ska man säga? En jävla nationalsångsjävel helt enkelt.
Lyssning:
Margareta Kjellberg – I Lissabon


England: i skuggan av sig självt
England brukar komma till mästerskapen med en haussad trupp fylld med namnkunniga spelare, som sedan krossas av press och orimliga förväntningar. De namnkunniga spelarna lyser i stor utsträckning med sin frånvaro i årets trupp, men pressen och förväntningarna lär finnas kvar. Anförda av tidernas troligen mest osköna tränare, Fabio Capello, är det ingen lågoddsare att engelsmännen kommer att få grava psykologiska problem att brottas med i sommar. Dock som alltid en stämningshöjare av rang.

Talar för: många unga och hungriga spelare slipper den yttersta pressen, och kan komma at blomma ut lagom till EM. Joe Hart i målet är redan där.
Talar mot: Wayne Rooney är Englands enda spelare av odiskutabel världsklass, och han kommer troligen inte få spela i EM. Vem som än ska axla oket efter honom har ett tufft jobb framför sig.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”England har många svarta spelare, men få araber och INGA indier, trots att dessa är gigantiska invandrargrupper i dagens England. Det är nog för att dom är rasister i England.”
Nationalsång: +++ Borde byta till ”Jerusalem”. Men nog är det mäktigt när hela klacken sjunger ”LONG TO REIGN ALL OF US” om en 85-årig tant.
Lyssning:
The Kinks – Waterloo Sunset
Sex Pistols – God Save The Queen
Blur – Parklife
The Clash – The Guns Of Brixton
Elvis Costello & The Attractions – Oliver's Army
Lord Of The Rings 3 Soundtrack-The Return Of The King – The Ride Of The Rohirrim
The Royal Philharmonic Orchestra – Jerusalem
Gerry & The Pacemakers – You'll Never Walk Alone

Irland: Man Måste Dö Några Gånger Innan Man Kan Leva
Få länder i Europa är så tätt förknippade med lidande som Irland och även fotbollen har under de senaste åren präglats av prövning och sorg: man har missat fler playoffs än något annat lag och åkte senast ut efter att Henry gjort mål för Frankrike med handen. Nu är man dock äntligen i ett mästerskap, och då är glädjen desto större. Spelmässigt är Irland i mångt och mycket (och nu vänder sig 15 keltiska frihetskämpar i sina gravar) en sämre version av England: det är crossbollar, kuta och kör som gäller.

Talar för: Klyssjigt nog: inställningen. Irland visar alltid upp enorm kämpavilja och engagemang när de spelar, och vid sidan av plan brukar fansen bära fram det egna laget och vinna andra länders hjärtan (något som engelsmän finner märkligt: ”ni super, sjunger och svär, vi super, sjunger och svär, varför älskar alla er och hatar oss?”).
Talar emot: Att man, spelare för spelare, är för dåliga helt enkelt. Många är dessutom gamla och tröga och lär få problem när de stora lagen lägger in högre växlar.

Kuriosa:
Besserwisserkommentaren: ”Många irländska spelare är födda och uppvuxna i England och USA, men väljer ändå att spela för Irland. Det visar vilken bäring och kraft den irländska identiteten har. Till skillnad från den svenska. Vi svenskar är så dåliga på att vara nationalistiska. Varför är det så?”
Nationalsången: ++++ ”The Soldiers’ Song” fungerar lika bra som käck fyllevisa som finstämd hymn.
Lyssning:
Dolores Keane – Galway Bay
The Dubliners – The Rocky Road To Dublin
The Wolfe Tones – The Star of the county Down
Liam Clancy – Galway Races
Harry Potter And The Goblet Of Fire Soundtrack – The Quidditch World Cup
The Pogues – The Broad Majestic Shannon