Inför Allsvenskan (Del 1)

En intensiv tentaperiod, präglad av ångest och kaos, är äntligen över och jag kan nu åter blicka mot fotbollens gröna gräsmattor, saftigt suktande finlir och blodiga kamp. Vår allra egna, kanske inte överdrivet omhultade liga, Allsvenskan, står för dörren och som jag ser det är det Fotboll 1.8:s plikt att delge sin syn på hur ligan kommer att spelas ut.

OM LAGEN:

Elfsborg: Stark trupp som vanligt med spetskompetens på mittfältet i form av Taco, Stefan Ishizaki och nyförvärvet Viktor Claesson, en mycket eftertraktad talang som hämtades från IFK Värnamo inför säsongen. Den sistnämnde gjorde hela 13 mål och 8 assist förra säsongen! Till dessa tillkommer klasspelare som David Elm, Daniel Moeback m. fl. Kort sagt blir Elfsborg, än en gång en guldkandidat av rang.

Malmö FF: Kanske Allsvenskans giftigaste anfall med skyttekungen Mathias Ranégie och Daniel Larsson på topp. Bakom dem återfinner man ett solitt och konkurrenskraftigt mittfält i form av Erik Friberg, Ivo Pekalski och Simon Thern varav de två sista även är starka framtidslöften för svenska landslaget. Ytterligare framtidslöften finner man i backlinjen där fjolårets bäste nykomling huserar: Pontus Jansson, 21-åringen som ska bli Malmös nya ledarfigur. Malmö blir inte att leka med i år, allt från målvakt till anfall är imponerande.

Helsingborg: Guldlagets glans tycks inte ha falnat då de fortsatt att roffa åt sig titlar under försäsongen. Frågan är dock om årets trupp kan leva upp till fansens förväntningar. Under fjolåret tappade man nyckelspelaren Alexander Gerndt och nu fick man också se viktige högerbacken Markus Holgersson skriva på för New York Red Bulls. Med spelare som May Mahlangu och Ardian Gashi är man dock fortfarande ett lag att räkna med. Men försvarar man guldet? Troligen inte.

IFK Göteborg: Arbetsklassens kamratgäng, som nu ironiskt nog kallas för Real Göteborg, har värvat så det knakat. Man har knutit till sig Sobralense, Gerzic, Farnerud och Alvbåge för att nämna några. Listan är lång. Man har därmed fått mången boråsare och skåning att vrida på sig av oro inför säsongen 2012, och förhoppningsvis skrapat fram några spelare som kan hålla samma klass som stjärnan Hysén; en Tobbe som var tämligen ensam i anfallsarbetet under fjolåret. Men som både Mancini, och inte minst AVB, skulle kunna berätta för dig är det inte lätt att skapa ett lag av många duktiga individualister. Om Göteborg ska utmana om titeln krävs det inte bara att man ställer upp ett namnkunnigt lag, utan även gammaldags hårt jävla skitjobb.

Gefle: Vad ska man säga om denna urtrista motpol till allt vad ett "publiklag" innebär? Deras största hopp i anfallsväg är två avdankade djurgårdare som ska försöka stångas och bråka in mål mot försvar som långt överstiger deras kvaliteter som fotbollsspelare. Min gissning är att ett snitt på 3-4000 gävlebor, varje vecka kommer att få se ett undermåligt allsvenskt lag slåss för sin överlevnad och fortsatt allsvenskt kontrakt.

GAIS: De har Wanderson. Han är för bra för Allsvenskan och borde egentligen letat sig ut i Europa redan under fjolårssäsongen. Istället får GAIS hoppas på att lyckas stänka in ett par mål innan han beger sig iväg på nya äventyr på kontinenten. Utöver brassen ser det rätt tamt ut i truppen och nyförvärven Jeffrey Aubynn och Peter Ijeh imponerar väl knappast? Det är ju inte 2005 längre.

Djurgården: Allsvenskans kanske hetaste manager just nu, Magnus Pehrsson, verkar ha lyckats göra mycket av lite. Förstahandsvalen blev svåråtkomliga då DIF värvade innan och under försäsongen men MP har ändå samlat in flera bra spelare som passar in i den spelfilosofi han har för sitt Djurgården. Med ett starkt mittfält i form av Hämäläinen, Sjölund och Gefle-värvningen Yussif Chibsah får DIF en grund att bygga utifrån. Det är anfallet som blir ett frågetecken. Kommer fjolårsflopparna Keene och Santos att leverera i sitt nya lag? Personligen tror jag att Djurgården höjer sig i år. Det blir minst top8!

AIK: Som vi alla vet kan man aldrig räkna bort Sveriges eget FC Mordor från toppstriden. Andreas Alm verkar vara en kompetent manager som lyckades ta ett AIK som slutade på elfte plats 2010 till en andraplats år 2011. Vilka är det som ska göra "det" för AIK då? Framåt sätter man sin tro till Celso Borges, en stark och bollskicklig spelare med rötter i Deportivo. Bakåt återfinner man klassmålvakten Ivan Turina och klippor som Nicklas Backman och Nils-Eric Johansson. Troligtvis 1-0:ar sig AIK till en topplacering i år igen.

Häcken: Ett publiksnålt lag som åkt berg-och-dalbana mellan Superettan och Allsvenskan under 2000-talet. Med tre stabila säsonger i Allsvenskan bakom sig verkar man dock ha etablerat sig, åtminstone som ett mittenlag, i högsta ligan. De två mest namnkunniga spelarna heter René Makondele, en snabb och målfarlig ex-djurgårdare, samt Andreas Drugge, en viktig pjäs på mittfältet som kom från stadsrivalen IFK Göteborg i år. Häcken har ett övergripande starkt lag och kommer troligen hamna någonstans under den absoluta toppen.

Kalmar FF: Smålandslaget anförda av bastante, defensive mittfältaren Henrik Rydström verkade poppa upp helt plötsligt under det tidiga 2000-talet och blev plötsligt en helt självklar utmanare i toppstriden år efter år. Under senare år har dock Nanne Bergstrands imponerande lagbygge tappat momentum och fick nöja sig med en 8:e resp. 9:e plats de två förra säsongerna. Att de spelar på en arena vid namn Guldfågeln Arena och att det inte var fullsatt matchen de tog guld 2008, tycker jag talar om för oss ganska tydligt vilket typ av lag Kalmar FF är. Förhoppningsvis blir det ingen plötslig återgång till guldtakterna för det här publikfattiga laget.

Mjällby: Liksom GAIS har Mjällby 1 riktig stark anfallare man sätter sin tillit till. Marcus Ekenberg mäktade med 9 mål och 4 assist förra året och var (innan El Kabir lämnade) den stora anledningen till att man undslapp bottenstriden. I övrigt har man en relativt blek trupp och frågan är om man inte kommer få höra ramsor i denna stil skanderas mot en på bortamatcherna under hösten: "Vaaad ska Asper göra nu? Vad ska Asper, vad ska Asper, vad ska Asper göra nu!?"

IFK Norrköping: Ett historiskt storlag som lyckligtvis överlevde sin första säsong i återkomsten till högsta ligan. Under fjolåret hade man ett publiksnitt på uppåt 8000 vilket nästan är i klass med många Allsvenska toppklubbar. Norrköping som förening är något att ha respekt för. Fråga är om det ser lika bra ut när det gäller det sportsliga. Man har försökt täppa till det som läckte förra säsongen genom att värva en ny mittback och defensiv innermittfältare. Det finns dock inget riktigt starkt anfallsvapen. Det blir nog till att kämpa vidare i botten för denna anrika klubb.

GIF Sundsvall: Kul att ha ett norrlandslag i högsta ligan igen! Eller är det det? Jag vet inte. Det var den spontana känslan i alla fall. Men jag tycker nog ändå att Gif Sundsvall är ett lag som ska återfinnas i högsta ligan, om än i botten av den... Den mest notervärda värvningen är Simon Helg, som tidigare omnämnts i denna blogg som 'södertalangen som aldrig blommade ut'. Ska han lyckas motbevisa mina medbloggare? Det återstår att se. Något vi alla kan enas om är dock att Giffarnas icke-namnkunniga trupp kommer att få det svårt i Allsvenskan. Vi får väl spela ut "men storlagen kan ju underskatta dem"-kortet om vi ska ge dem någon form av hopp inför fotbollsåret 2012.

Syrianska: Jag tycker inte de har något i Allsvenskan att göra. När de krossade Ängelholms drömmar om spel i förstaligan på övertid på den förkastliga "Södertälje Arena" i höstas blev jag bokstavligt talat ledsen. Det var helt fel lag som fick allsvenskt kontrakt, tyckte jag och tycker jag fortfarande. Men nu är vi i alla fall här och Syrianska är ett av lagen som ska med och fightas i fotbollssveriges toppskikt. Men de har ärligt talat inte mycket att komma med på planen. Deras ess i rockärmen är en 33-årig, ärebefriad klubbhora och hans partner-in-crime på mittfältet är en intetsägande ex-djurgårdare som hade sin topp i karriären cirkus år 2006. Ingenting tilltalar mig när det gäller den här klubben, varken sportsligt eller det runt omkring. Eller jo, det var faktiskt lite roligt när Suleyman "Sulan" Sleyman sprang fram och hyllade hammarbyfansen (sina gamla fans) efter de båda lagens senaste sammandrabbning, 2010.

Åtvidaberg: Östgötarna hann knappast sätta sin prägel på Allsvenskan under sin senaste vistelse i ligan år 2010. Det blev ett snabbt uttåg i och med en femtondeplats, men detta kunde man följa upp med en imponerande säsong i Superettan 2011 då man vann ligan. Liksom Gif Sundsvall kommer ÅFF åtnjutna ett rätt mysigt läge där man både motståndare, supportrar och media helt saknar förväntningar på att de ska hänga kvar. Läget är på det viset fördelaktigt, men truppen lär vara alltför kvalitetsfattigt och tunn för att härda ut Allsvenskan 2012.

Örebro: Närkelaget stod för en minst sagt föredömlig säsong år 2010 då man lyckades roffa åt sig tredjeplatsen i ligan. 2011 gick det desto sämre, vilket troligen haft i del i de viktigaste spelarnas klubbflyttar. Både Alvbåge och Gerzic begav sig västerut till Göteborg och lämnade efter sig en förening utan kompetens nog att slåss i toppen av Allsvenskan. Viss kvalitet finns dock i form nyförvärvet Tobias Grahn, som var en av Mjällbys viktigaste spelare under fjolåret. Även anfallaren Valdet Rama är en intressant spelare som Örebro förlitar sig på när det kommer till målproduktionen. Rama har dock visat sig varit ojämn, och det återstår att se om han kan hitta en större kontinuitet i sina prestationer.

Bastian Schweinsteiger efter en taktisk varning idag

Olympique de Marseille vs Bayern Munchen

Utgångsläget inför den första kvartsfinalen mellan Marseille och Bayern såg utan tvekan ljusast ut för de senare. Marseille hade en förlustrad längre än Peter Crouch, och med duktige förstemålvakten Steve Mandanda avstängd efter förra CL-matchens episka holmgång mot Inter, samt andremålvakten skadad, såg läget lika mörkt ut för rivierans mannar som Sergio Busquets ruttnande hjärta. Vad europeiskt cupspel dock lärt oss genom åren är att lag som harvar i ligorna (Schalke 04, Werder Bremen och Liverpool till exempel), ofta presterar långt över sin kapacitet på den stora arenan. När ledan över mittenträskets enfald liksom bleknar i det starka strålkastarljuset och lagens sanna väsen bryter fram ur det gråa och vardagliga.

Bayern Munchen var utan tvekan inne i en trend utan dess like med 5 raka segrar, Róbbery hela och friska (!!!), Schweinsteiger på väg tillbaka och försvaret mer samspelt än tidigare. Bilden av Bayern innan matchen var att finalen hemma på Allianz inte alls kändes särskilt avlägsen längre (något den utan tvekan gjorde när spelarna grymtande vandrade av planen i Basel efter 1-0 förlusten). Startelvan verkade ha satt sig, Phillip Lahm hade flyttat över på högerkanten och David Alaba hade tagit steget ner från mitten till vänsterbacken och presterat över all förväntan som kan läggas på en 19-årig mittfältares axlar.

Eftersom jag inte orkar skriva ner exakta detaljer från matchen likt en fotbollsbloggosfärens Eichmann kan den intresserade se vad som hände här:

Och om man inte orkar ägna 02.51 minuter av sitt liv åt ovanstående video kan matchen beskrivas som nedan stående punkter:

• Gomez är så jävla bra
• Robben är så jävla bra

Bayern imponerade inte, men tog idag, trots mycket tvivelaktiga ingripanden på defensiva fasta, ett kliv in i semifinalen. På Allianz Arena förlorar man inte mot Marseille, det händer helt enkelt inte, och Marseille som nu åkte på sin 9:e förlust på 10 matcher, sjunker åter ner i mittenträskets enfald.

Mario Balotelli crashar en presskonferens

obs ingen förklaring efteråt.

Fan tänk om

Fan tänk om Chelsea vinner Champions League och Tottenham kommer fyra. Då kommer jag bli jätte jätte ledsen.

CL-kvällen

Jag har ärligt talat inte särskilt mycket att säga om kvällens skeenden. Det var för förväntade resultat och lama matcher för att säga mer än att:

1. Real är värda att frukta

2. Özil har hyfsat stor del av sitt somatosensoriska cortex ägnad åt sin vänster yttersida

3. APOEL är inte värda att frukta

4. Lyon måste vara så jävla dåliga

5. CR7 lägger ju underbara passningar när han väl vill

6. Chelsea har vaknat

7. David Luiz är ju en bra försvarsspelare när han väl vill

8. Ramirez är sjukt jävla snabb

9. Torres lyftning fram till 1-0 var så jävla intelligent och känslig och fantastisk

10. Torres gjorde inte mål

11. Benfica vänder inte det här

12. Man vet att kvällen varit ointressant när det grymmaste med den är Benfica-tränarens van Beethovska man

13. Den är iof så jävla ståtlig och grym

Mario Götze stannar

Som fotboll 1.8s Bundesligabevakare känner jag mig nödgad att kommentera faktumet att världens största talang, Mario Götze, valt att skriva på ett nytt kontrakt som sträcker sig till 2016 med sin klubb Borussia Dortmund. För Europas transferteoretiker kommer antagligen detta som en stor överraskning då man väl i princip sett det som en sanning att Mario Götze relativt snart skulle skriva på för Arsenal, Manchester United eller Chelsea, men för den väl insatte (jag), är detta knappast något värt att höja på ögonbrynen åt. Borussia Dortmund leder ligan, kommer garanterat att spela Champions League nästa säsong och bygger, som man säger, på något stort. Tidigare knöt man som bekant till sig Marco Reus (säsongens Bundesligaspelare?!) och Götzes förlängning av kontraktet känns mest som en naturlig följd av ett projekt som med det offensiva mittfältet Kagawa-Götze-Reus ser riktigt jävla bra ut redan inför nästa säsong, och som med några år av konsekvent sportslig framgång och fortsatt kloka finansiella beslut kan växa till en riktigt stor drake i framtiden.

De bästa fotbollslåtarna genom tiderna

Fotboll och musik hör ihop lika mycket som fotboll och politik hör ihop, dvs. jättemycket. Fotboll och musik är båda två ett sätt för människan att för en kort tid lämna sin gråa och inrökta verklighet för att uppleva något större, vackrare och mer poetiskt. Båda kan få en att dansa av glädje. Båda kan få en att dansa av sorg. Båda kan få en att lämna allt annat åt sidan, att försaka det som man förväntas tycka är "viktigt", att fullständigt bli en slav under dess fötter. Därför är det kanske inte så märkligt att fotbollen alltsedan sin födelse har knytit sin älskade Musika till sig och gjort henne till en del av sporten. För att hylla detta synenrligen lyckliga och lyckade äktenskap tänker jag därför nu lista de fem bästa fotbollslåtarna genom tiderna. Med fotbollslåt menar jag alltså inte ramsa utan riktiga jävla låtar som används frekvent i fotbollsammanhang (obs reklamfilmer gills inte, därav diskvalificeringen av Elvis' "A little less conversation" som annars är fet).

5. La Copa De La Vida
(Ricky Martin, Officiell låt VM 1998)

På samma sätt som man aldrig glömmer sin första kyss, första gången man blev kär eller första gången man hörde Beatles, så minns varje sann fotbollsälskare sitt första VM. Och vad som än händer senare i livet förblir denna turnering speciell, den behåller en unik nimbus, en förnimmelse från en svunnen och lyckligare tid då världen ännu var ung. För mig är denna turnering VM 1998 i Frankrike. Jag minns fortfarande klart och tydligt vinjetten, Blanc som kysser Barthez' kala hjässa, VM-bilagans layout, kartan över Frankrike med de olika spelorterna, att få vara med mamma och pappa och tippa, pappa som skriver in "England" som vinnare i sitt VM-tips. Och jag minns fortfarande La Copa De La Vida. Låten är förmodligen den bästa "officiella" låt som någonsin har skrivits, och jag beundrar hänfört hur Ricky Martin lyckas gestalta den känsla av het, kokande förväntning som låg som ett dis över hela planeten den där månaden. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Fotbollen har jag förblivit trogen medan jag och Ricky har valt att gått mer skilda vägar. Emellertid kommer jag för alltid vara honom evigt tacksam över att han gav mig La Copa De La Vida, sountracket till en av de mest magiska somrarna i mitt liv.


4. Snart Skiner Poseidon
Joel Alme, inmarschlåt för IFK Göteborg)

"IFK är dansband, Gais är rockenroll" heter det enligt göteborgsk muntlig tradition, och aforismen känns ofta både vis och sann. IFK har som Den Stora Arbetarklubben sedan länge befunnit sig fast förankrad i ekvationen Pyttipanna-Folkhem-Stabilitet, något som manifesteras genom klubbens träningsanläggning och kontor; "Kamratgården". Gais å sin sida har genom sitt mångåriga utanförskap, sin frekventa svajjighet och allmäna värdelöshet fått en betydligt mer Tuff och Avantgardistisk prägel, något som naturligtvis dragit till sig stora delar av Götälvsmetropolens beryktade rock-elit (både Ebbot och Håkan Hellström är aktiva fans). Därför var det nog många som höjde på ögonbrynen när IFK övergav den gamla dansbandsdängan "Heja Blåvitt" som officiell låt och istället presenterade denna skapelse, som ju inte bara inte var töntig, utan dessutom lät riktigt bra. Låten är tillräckligt långsam och enkel för att kunna skrôla med i, den är tillräckligt melodisk för att kommas ihåg och den har framförallt den där vemodsfylleandan som fotbollsfans på våra breddgrader har så svårt att värja sig från. Gais förblir rockenroll, men frågan är hur länge till IFK förblir dansband.

3. Global Fussball OK
(Tyskarna från Lund, Inofficiell svensk VM-låt 2002)

Denna besynnerliga skapelse talar egentligen rätt mycket för sig själv, textrader som "wir hollen der nolle Lars-Tommy-kontroll" fick en att som elvaåring vika sig av skratt och håller fortfarande bra, samtidigt som de ingjuter nostalgi från en fantastisk turnering. Nämnas här bör väl egentligen bara det faktum att svenska landslaget när låten släpptes knappast ansågs vara särskilt fantastiskt eller roligt. Tvärtom var Lars-Tommy hånade och ifrågasatta, och knappt någon trodde på att Sverige skulle gå vidare från dödens grupp. Med den här låten visar alltså Tyskarna Från Lund prov på så väl trosvisshet som lojalitet, då de uttrycker tro på ett landslag som så gott som alla andra vid tidpunkten hade övergett.

2. You'll Never Walk Alone
(Gerry & The Pacemakers, inmarschlåt för Liverpool m. fl.)

Med tanke på sin fotbollskultur och sitt löjligt rika musikarv borde England egentligen ha fler låtar med på den här listan, men av någon anledningen har produktionen av de där riktigt tunga popfotbollslåtarna uteblivit. Kanske har det att göra med att de bra artisterna håller på de töntigaste lagen (Libertines-QPR, Oasis-Shitty, The Streets-Birmingham) medan de bästa lagen följs av tämligen slätstrukna artister (Adele), eller kanske handlar det om att de allra bästa artisterna hyser måttligt eller inget intresse för sporten (Paul McCartney påstås heja på Everton men jag har då aldrig sett honom lyfta en nerv för att visa sitt stöd). Tur då för England och Liverpool att de har Gerry And The Pacemakers! Denna låt är en cover på en låt från den amerikanska musikalen Carousel (skriven av samma gäng som skrev Sound of Music) men här, framförd av ärkescousern Gerry på det mest eminenta av sätt, har den snart kommit att bli en symbol, inte bara för Liverpool FC, utan för fotbollen som stor underbar enhet. För visst är det så att vi som älskar, vi so bryr oss, vi som drömmer och hoppas, vi vandrar aldrig ensamma.

1. Just idag är jag stark
(Kenta, inmarschlåt för Hammarby IF)

Ok, haters gonna hate men så här är det bara. Jag brukar säga att den här låten är som mest magisk första matchen på säsongen. Tänk att du är en sargad och sliten bajare, som suttit inne i ettan i Bandhagen hela vintern. Inget jobb, ingen tjej, kanske bara flaskan som sällskap. Det har varit mörkt och kallt länge, längre än vad du kanske minns. Det finns inte mycket att hurra för i livet, och du undrar om det någonsin kommer bli färgfilm igen. Men så kommer det en dag, när solen nymornad stiger över söderorts grantoppar, en dag då du öppnar fönstret och luften är full av liv, hopp och förväntningar. Och du vet att idag ska du få se ditt lag. Det vackraste laget på jorden. Och du ska få träffa dina bröder. Och det är vår. Och du ska få sjunga. Och du känner det: Just idag är jag stark. Just idag mår jag bra. Jag bärs framåt av kraftiga vindar. Då finns det ingen på jorden som är mäktigare än Kenta.

Fotbollens bästa beslut

Ibland kommer diskussionen upp: vilket är fotbollshistoriens bästa beslut? Jag skall villigt erkänna att jag inte är tillräckligt fotbollskulturellt belevad för att kunna besvara den frågan adekvat. Vad vet jag om den thailändska fotbollen? Den mongoliska? Den burundiska? Ingenting. Det enda jag kan bedöma är det jag kan, och även om inte heller det är så jävla mycket egentligen är det i alla fall något.

Ett beslut som vanligtvis kommer upp är FC Barcelonas väldiga chansning på dvärgen som kommer att gå till historien som tidernas bäste. Ett annat är, i alla fall den som följer Bundesliga förstår vad jag menar, när Borussia Dortmund köpte Shinji Kagawa för 3 miljoner SVENSKA kronor (japanen har därefter gjort 19 mål på 42 matcher i sin offensiva mittfältsroll).

De två ovanstående exemplen är självklart iögonfallande, men det finns faktiskt ett från Sverige som många glömmer bort, och i dettas närhet bleknar alla andra beslut som någonsin tagits av någon i fotbollsvärlden.

Jag pratar självklart om Emil Duhlins anfallsuppsättning i Aftonbladet Premier League Manager:

Tro och tvivel

För ett tag sen skrev jag något argt och sorgset om klubbmentalitet. Att vissa klubbar vann sina matcher för att de visste att de skulle vinna sina matcher och sen gjorde dom det medan andra klubbar... ja, ni fattar själva. Efter att Tottenham den senaste månaden sjunkit som ett jävla sänke genom tabellen har den här diskussionen intensifierats i tidningar, bloggar och kommentatorsfält.

Eller vaddå diskussion.

Det har mer rört sig om ett kollektivt konstaterande, ett idogt och entonigt malande från Sveriges alla fotbollskäftar: Tottenham kan inte vinna, Tottenham är födda till att förlora och svika och underprestera, Tottenham är en fin idé men den fungerar inte i verkligheten. Och anledningen till att just diskussionen har uteblivit: Tottenhamfansen biter inte tillbaka, tvärtom är det de själva som mal mest och bäst. De enda positiva tongångar som hörts är den gamla ramsan om att spelet inte handlat om att vinna, Utan Om Äran, och liknande. Något hopp eller tro om att Spurs faktiskt skulle komma att hålla på teve har inte existerat.

Jag själv har inte varit något undantag, jag har liksom alla andra vältrat mig i (själv)ömkan och domedagsprofetior.

Att det blir så här i en klubb som har en sån historia och sådana resultat som Tottenham är kanske förståeligt och berättigat. Men vi kanske skulle börja visa lite tåga. Jag menar inte att alla världens Tottenhamare ska börja gå runt och vifta kuk a la United eller Bayern München (det skulle inte vara klädsamt) eller börja ställa orimliga krav på sitt lag a la Engelska Landslaget. Men när Erik Niva, förste Hedersmogul inom svenska Tottenhamkretsar, i studion innan matchen mer eller mindre sitter och erkänner att han givit upp matchen på förhand, då känns det hela lite som... en självuppfyllande profetia.

Därför korrigerar jag härmed mina uttalanden från tidigare:
- Tottenham är inte ett födda att förlora, de är bara jävligt dåliga ibland
- Tottenham kan fortfarande ta en CL-plats. De har kanske till och med riktigt goda möjligheter till det.

Denna min omsvängning har naturlgtvis främst sin grund i dagens match. Det var inte någon av de bästa matcherna de har gjort, det var inte någon av den roligaste heller, men poängen som togs kändes otroligt viktig, så viktig att man knappt ens brydde sig om att Tottenham kunde, och kanske till och med borde, ha vunnit matchen om bara Adebayor och van der Vaart hade insett att meningen är att man ska träffa målet och inte spelaren som står i målet. Nej, känslan efter matchen var bra: dels på grund av Den Stora Lättnaden men även eftersom många individuella spelare, och laget i stort, verkar vara på väg tillbaka till det de hade för några månader sen.

Ja, Gareth Bale tror fortfarande att han är Leo Messi fångad i en apas kropp, nej Adebayor kan fortfarande inte bete sig som folk när han ska avsluta, nej Redknapp vet fortfarande inte hur man matchcoachar och jo, Gallas är fortfarande så jävla mycket Gallas att man bara vill springa till skogs och gömma sig i sin ångest.

Men nu fanns det där drivet igen. Det fanns rörelse. Det fanns blickar som gick uppåt i banan och såg möjligheter (mycket tack vare en för dagen mycket aktiv och bollhållande Adebayor). Jag dristar mig till att säga Tottenham har hittat tillbaka till sin själv. Därmed säger jag inte att det är klart än (Blasfemi! Hädelse!), fem poäng försvinner kan försvinna både lätt och snabbt och det är åtta matcher kvar. Men det är ändå fem poäng. Och ett lätt spelschema. Det kan gå. Paw Rikh Tight.


FRIEDEL +++
Stabil igen, revansch efter några svagare insatser

WALKER ++++
Finfin offensiv insats och inblandad i många chanser. Imponerad över tryggheten han utstrålar trots ålder och bristande rutin.

GALLAS +
Inget får en att sörja Michael Dawsons frånvaro så mycket som åsynen av hur denne man rultar omkring i straffområdet på jakt efter en ny Chelseamöjlighet att skapa från ingenting. Jag skulle kunna skriva en hel avhandling om hur mycket Gallas suger, här kan bara kort konstateras att Chelseas taktik i denna match säger allt: långa bollar på Gallas, så blir det farligt direkt. Sköldpadderensningen var nog det värsta jag sätt.

KABOUL ++++
Får nu alltså dra det stora lasset som (ensam) mittback i Kings och Dawsons frånvaro. Det är inte riktigt det han är skapt för, men han gör fortfarande sitt jobb fullt ut.

BAE +++
Så avslappnad att det nästan såg lite väl lojt ut emellanåt

VAN DER VAART +++
Har fortfarande en bra bit kvar till max, men visar gryende form och vad mer är ett stort hjärta och god vilja. Beundransvärt defensivt slit.

PARKER ++++
Bäst på plan. En kapten. En gigant. En titan.

SANDRO +++
Alltså jag kommer aldrig på något att skriva om honom? Vet inte om det är en bra grej. Men ok... han jobbade på bra i det tysta. Säger vi.

MODRIC +++
Jobbade in sig i matchen efter hand, men slår fortfarande bort alldeles för många bollar. Är inne i en svacka nu.

BALE +++
Aktiv och farlig. Men varför så självisk? Valde att skjuta själv ett par fyra gånger trots att fria medspelare stod att finna. Redknapp borde kanske ta ett snack.

ADEBAYOR +++
En klar förbättring jämfört med den senaste tidens zombieinsatser. Höll i bollen bra och gjorde sig gång på gång spelbar. Men, som jag har sagt ungefär 33 130 gånger förut: han måste göra mål.

Zizou

Jag lyssnar inte på Coldplay. Sångaren är gift med Gwyneth Paltrow (som jag hatar och avskyr med alla celler i min kropp) och han sjunger pretentiöst, alltså till och med RÖSTEN är pretentiös, stämbanden är liksom konstruerade för att ge ifrån sig pretentiösa läten, och allt detta väcker känslor av aversion och äckel i mig som jag inte kan värja mig mot. Men det finns ett undantag, och det undantaget är när jag kollar på Zidane-videor.

Jag är inte helt säker, men jag antar att det är på grund av följande video som jag börjat med detta.

Allt det irriterande med Coldplay försvinner när man ser inkarnationen av renhet dansa på den gröna mattan. Och jag vet inte... men när jag kombinerar dessa två ytterligheter känns det som att jag är den bästa mannen jag kan vara. Jag har inte räddat någon, jag har inte hjälpt mänskligheten på något sätt, men jag känner mig god och oskyldig till allt lidande i världen. Jag är en munk i Tibet som mediterar och renar mig från all synd medan sjok av snö glider omkring mig och bergstoppen på vilken jag sitter med benen i kors. Ibland besöker jag omkringliggande byar och botar de sjuka och har med mig mat åt de fattiga änkorna vid vägkanten. Och jag är ett med världen och alltet och jag är fett bra på Kung Fu och jag älskar Zizou.

Om ni missade Ronaldos 1-0 mål mot Villareal...

Mönchengladbach vs Bayern Munchen

Medan jag antar att mina två medbloggare kollade på Manchester City-Chelski igår bestämde jag mig för att se Europas för närvarande bästa anfall (Bayern nätade 20 gånger förra veckan) möta Europas bästa försvar (Borussia Mönchengladbach har släppt in 0,6 mål per match in all competitions i år) drabba samman i en episk cupsemi.

Oscar Wendt var med från start, gjorde på det hela taget en stabil insats från sin yttermittfältsposition i 62 minuter och var ganska nära att fixa en straff, vilket så klart var roligt med svenska ögon sett. Men annars var det, som man säger, ingen direkt sprakande tillställning. Det man fick se var habil underhållning av två jävligt bra fotbollslag, varken mer eller mindre. Marco Reus stormade fram i giftiga kontringar när Bayerns bollinnehav bröts, och missade två frilägen mot världens bästa Neuer. Gomez nickade nästan in en jävel bakom Ter Stegen efter 14 min och sedan studsade allt fel för honom resten av matchen (något som fick en del folk på twitter att hävda att han var ur form... ett märkligt påstående med tanke på att anfallaren mäktade med 8 mål förra veckan). Toni Kroos slog sina vansinnigt läckra krossbollar som vanligt och träffade stolpen, Ribery utmanade och kom förbi, Robben kom förbi och missade, men ärligt talat var inte Bayern särskilt överlägsna. Det var en sådan match där Bayern kändes som det farligare laget men där en Borussiavinst inte alls skulle varit orättvis. Och sådana matcher går som bekant ofta till straffar. Och sådana vinner som bekant oftast Bayern.

Någon skrev att Bayerns erfarenhet avgjorde straffläggningen vilket jag vänder mig emot (92an David Alaba inledde kalaset med att dunka in den bestämt i ena hörnet)... jag tycker snarare att följande mening kan förklara utgången: "jag är inte rasist men..."

Straffläggning är en tysk angelägenhet. Låt inte en brasiliansk mittback och en norsk defensiv mittfältare som är 21 stiga fram i en cupsemi mot Bayern. Det håller inte. Då går det som det går och nu drabbar Alpernas stolthet samman med gruvarbetarna från väster i en sjuhelvetes jävla final.

Språkbruk

man vet att man har varit skadad mycket om man har ett smeknamn på sin hälsena.

Mörkrets Hämnd

Eftersom Chelsea har vart så dåliga så länge hade jag glömt bort vilket vidrigt fotbollslag det faktiskt är. Drogba är nog den oskönaste varelse jag känner till på den här jorden, känns som att han totalt saknar aktning, empati eller respekt för något annat än sig själv. Jobbigast av allt är att kommentatorer och andra hyllar hans pinsamma maskningar som "taktiskt lagspel".

Sen var det också klart som det mest transparenta korvspad att domaren var, om inte direkt mutad, så åtminstone alltför påverkad av Chelski för att Napoli skulle ha en chans. Jag tappade räkningen på antalet billiga frisparkar som Napoli fick mot sig under sista kvarten, men de var iaf tillräckligt många för att spelrytmen skulle bli totalt upphackad.

Jag vill även tillägga att detta mitt hat alltså existerar trots att jag i Grunden inte har särskilt mycket emot Chelsea FC som institution, tvärtom har jag upplevt dom som rätt charmiga med sin kombination av King's Road-punk och borgerlig dekadens. Men de senaste åren... utveckligen är motbjudande.

Det är så tråkigt med storlag. Det är så tråkigt att ingenting någonsin förändras, att det Starka, Stora och Onda ändå alltid vinner till slut. Jag vet att jag säger så här i nästan varje bloginlägg numera, men jag säger det en gång till. Jag blir så trött. Jag blir så fruktansvärt trött.

Order is restored

Allt är åter som det ska vara i Drottning Elizabeth II:s England och i staden Manchester. Med lite hjälp från den walesiska nykomlingen Swansea, och genom Rooneys fot gånger två, kunde Man United idag förpassa sina skräniga, uppblåsta grannar till sin rättmätiga plats i den engelska fotbollshierarkin; under United.

Många kommer säkert, denna eftermiddag, gå in på livescore.com eller svenskaspel.se och tänka: "Oj oj, United vann bara med 2-0! Och ett målen var på straff! WBA hade t.o.m. en utvisad! Domaren räddar United igen!!!" etc. etc. etc. Det de då inte såg var dock ett United som totalt dominerade i 90 minuter och, om det inte vore för lite plotter i straffområdet, borde ha vunnit med minst 5-0.

I vilket fall som helst så har den sanna regenten återtagit tronen och därmed återställt ordningen i riket. Länge leve rättvisan, länge leve United!

Det finns inget skönare än att ge upp.

"But it's all right, it's all right
We've lived so well so long
Still, when I think of the road
we're traveling on
I wonder what went wrong
I can't help it, I wonder what went wrong"

Det är inte som att jag är orolig, jag har redan gett upp. Det är väl mitt undermedvetnas sätt att kompensera för min påtagliga brist för skinn på näsan och självbevarelsedrift: vid det här laget är jag så bra på att intuitivt känna igen ett hopplöst fall när jag ser det, och nu ser jag att Tottenham med 100% säkerhet kommer hamna utanför Champions League 2012.

Harry Redknapps laissez-faire attityd till spelet är väldigt sympatisk och väldigt framgångsgenerande när det väl går bra; spelarna är sina egna herrar och kan med kreativitet och spelglädje skapa ett flyt som inget fastlagt spelsystem i världen kan frambringa. Men liksom är fallet med de flesta liberala doktriner i verkligheten, så uppstår det avgrunder när nu spelet går i baklås och de feta åren tycks vara förbi. Det var i de här lägena som Lars Lagerbäck, fotbollens Keynes och gråsosse nummer ett, alltid lyckades gjuta olja på vågorna och neutralisera spiralen, eftersom laget då alltid kunde falla tillbaka på Lagerbäcks rigida, tråkiga men kreativitetsoavhänngiga system. Tottenham Hotspur har inga sådana institutioner att falla tillbaka på, spelarna har tappat styrfart och ingen vindpust står att hoppas på från Harry Redknapp. Och då går det som det går. Jag fruktar att Redknapps Tottenham är fin tanke, men att den inte funkar i verkligheten.


Så, uppgivenhet alltså. Ingen rolig känsla. Men samtidigt en känsla som tillåter en del positiva sentiment som t.ex. oro, förtvivlan eller panik omöjliggör. Jag kan känna stolthet över de fina dagarna, jag kan ägna mig åt (förhoppningsvis förklarande) analysmodeller. Och jag kan känna vemod. Över de Seasons In The Sun som jag ändå blev förunnad.

Zlatan har twitter tydligen

https://twitter.com/#!/__IBRA__

John Guidetti

Fick precis reda på att John Guidetti håller på AIK. Kan ju inte säga att jag är överraskad.

Messi dopad

Simon Helg lämnar

Simon Helg lämnar Hammarby Fotboll för GIF Sundsvall. Och vad känner man då inför detta faktum? Jag var faktiskt på Simon Helgs första match när han gjorde ett inhopp och jävlar vad lovande verkade vara då. Men sedan hände det ärligt inte talat så mycket... han har hunnit bli 21 och har inte blivit så jävla mycket bättre.

Jag kommer ihåg när Bajen åkte ner i Superettan, och Simon Helg tyckte att han var för bra för att spela i Superettan efter en rent ut sagt dålig säsong. Nu gjorde han det väl relativt bra den senaste säsongen och då vill han lämna världens vackraste fans och stad för fucking Sundsvall... grejen är att längre kommer han ju antagligen inte komma. Han fyller 22 i år och frågan är ju hur mycket bättre han kommer att bli. Jag tror inte att det blir så mycket mer än såhär. Så Simon: Du kommer aldrig komma till Groningen, du kunde lika gärna stannat och bli en uppskattad trotjänare, nu kommer du att bli Mikael Dahlberg.

Arsenal vs Milan 3:0

Domaren har nyss blåst i sin berömda pipa och Arsenalfansen ska naturligtvis vara stolta över insatsen deras kanoner gjorde i kväll. På de svenska sportsidorna ljuder röster om det otroliga som var på väg att inträffa och visst, det var inte väntat. Det Milan som dominerade så fullständigt mot ett Arsenal blekare än Michael Jacksons spöke på San Siro kunde ju inte rimligtvis förväntas tappa all form av uppfattning om försvarsorientering (jag tänker på uppträdandet vid hörnmålet och Thiago Silvas vansinnespassning till Rosicky, framförallt). Men ändå... jag skulle inte kalla aftonens skeenden otroliga.

Det Arsenal som ställdes på benen idag var som födda för sådana här matcher. Med det menar jag inte att laget är bra. Med det menar jag att dagens Arsenal känns mer som ett Bundesligalag av typen Werder Bremen en glad lördag, än ett engelskt storlag. Och när man ligger under med 4-0 är själva poängen att våldta försvarsspel och köra framåt i 180 (van Persie) eller 795 (Walcott/The Ox).

Nu räckte ju detta inte hela vägen fram. Och klubben Arsenal står inför ett märkligt vägval: bli en storklubb igen genom att värva som ett jävla nordiskt kungadöme under trettioåriga kriget eller bli... ja vad är det Arsenal håller på att bli egentligen?

Arsenal 3-0 AC Milan footyroom.com by footyroom

lol

lol

United är United, deal with it.

Följande inlägg är i första hand skrivet som ett svar på hoegadelns_banes bittra ramaskri som ekade över #nejden och bloggosfären denna afton. Jag ska även ta mig tid att förklara varför det var United som till slut vann med 3-1, trots att det var Tottenham som borde ha vunnit. Trots att Adebayor hade bollen i straffområdet typ 77453ggr och trots att Evra och Jones bör känna samma känslor i natt som 14-åriga traffickingoffer från Ukraina känner när de kryper ner med blåslagna kroppar under täcket och försöker glömma de övergrepp de så brutalt utsatts för.

Men först måste jag svara på de hemska beklagelser som befallit mitt kära United på Fotboll 1.8 denna kväll...

United: Brist på ära och värdighet? Det är ju fan Manchester United Football Club som har satt definitionen för dessa begrepp och lyft fram deras verkliga innebörd. United uppfann lagandan. Ingen annan fotbollsklubb har en sådan påtaglig vinnar- och broderskapsmentalitet som genomsyrar arena, anhängare, träningsanläggning, omklädningsrum, tränare, ledare och spelare som Man United. United är en förening där man står upp tillsammans och håller sin lagkamrat och sin tränare om ryggen; hjälper dem när det går snett. Man hjälper dem och skyddar dem vare sig det handlar om en felpass ute på plan eller en misslyckad insats i en turnering.

Ta bara David de Geas fall. Det var många illvilliga röster som tog sig ton under hösten och försökte knäcka den unga målvakten. Lät vi honom knäckas? Nej, som förening ställde vi oss bakom honom trots hans misstag och tillkortakommanden, och nu den senaste månaden har han visat hela jävla England och hela fotbollsvärlden för den delen, att han är det framtidshopp SAF lovat oss att han är. Är inte det värdighet? Är det inte ära? Vill ni ha fler exempel? Behöver jag ens nämna München-tragedin och hur United repade sig efter den? Behöver jag ens nämna att SAF fick se sina Red Devils bli utslagna hur högsta divisionen under sitt första år och ÄNDÅ kom tillbaka och vann fler titlar än Harry Redknapp kan föreställa sig i sina våtaste drömmar?

Det är Uniteds "Never Say Die"-attityd som gör att de vinner sådana här matcher. När andra lag skulle tänka "shit vi blir utspelade här, vi kommer förlora", så tänker United-spelarna: "Vi är United. Vi reder ut det här".

"We play as a solid unit."

-Ashley Young

Angående matchen då så ska vi ändå vara glada att vi fick med oss den här vinsten. Tottenham förde spelet genom i princip hela matchen, förutom möjligtvis en tiominutersperiod i början av första halvlek. Om man bortser från det faktum att Saha inte kunde pricka mål från typ 2m avstånd, samt att ingen i Tottenham verkar uppskatta geniet Lennon eller de omänskliga aktioner han utför, så var det som räddade oss ett gediget försvarsspel, framför allt från Evans, Rio, Carrick och Scholes sida.

United åstadkommer inte mycket offensivt idag. Men vi tar vara på vara chanser, hur tråkigt det än låter. White Hart Lane är inget lätt ställe att komma till men United gjorde det de skulle för att hänga på äckliga Man Shitty i toppen. Och att det var så chansfattigt får man se som en lyckad insats från Tottenhams sida snarare än ett misslyckande av United.

Spelarbetyg:

De Gea: ++++

Liknar en korv men låter inte det hämma honom idag utan gör än en gång en bra insats med flera avgörande räddningar. Kan knappast lastas för reduceringsmålet.

Evra: ++

Blir stundtals våldtagen idag av Lennon men står ju ändå för lite farligheter framåt.

Ferdinand: +++

Stor och säker. Som en jaevla bamsebjörn. Stör mig dock lite på hans ibland misslyckade rensningar.

Evans: +++

Flera bra brytningar och gjorde tillsammans med Rio en riktigt bra defensiv insats.

Jones: ++

Blir liksom Evra överspelad av Lennon och Modric allt för mycket men slipper bli underkänd för att han är en konstant offensiv tillgång på högerkanten istället för en nonchalant/preteniös Nani.

Young: ++++

Gör två mål men är i övrigt ganska så tveksam på sin kant och verkade inte vilja löpa lika mycket som vanligt. Trött efter landslagsuppdraget? 3-0-målets elegans är det som ändå ger honom en fyra.

Scholes: +++

Gammal som fan men är yngre än Giggs. Är fortfarande ett geni men får inte utlopp för det lika mycket längre p.g.a. uppenbara fysiska förbehinder.

Carrick: +++

Gör ett riktigt hästjobb i defensiven idag och är oerhört säker i pressade situationen. Men offensivt kan han verkligen bättre. Lite för många felpass idag.

Nani: ++

Vad fan gjorde han egentligen? I princip helt osynlig förutom nån gång i andra halvlek när han hade bollen precis utanför straffområdet typ. Klarar sig undan underkänt eftersom han ändå var framstående i jämförelse med Welbeck.

Welbeck: +

Helt osynlig. Åstadkommer i princip ingenting framåt. Underkänd.

Rooney: +++

Tillbaka och frisk. Skönt! Men vi får nog vänta ett par matcher tills han är tillbaka i riktig form. Nickmålet får mer ses som en miss från Walker än en stark aktion av Rooney.

Hyenorna och Tröttheten.

Jag är så arg. Jag är så arg på så många saker att jag inte vet vad jag ska börja med.

Det var en orättvis förlust. Och det finns inget som får en att känna sig så gränslöst maktlös som en orättvis förlust. Om man blir utspelad finns det ändå någonslags rättvisa i det hela, man förstår varför det blev som det blev och man förstår att laget förtjänade sitt öde. Efter en sån här match känns det bara som att något är riktigt jävla fel i grunden med spelet, eftersom ett lag som Manchester United idag kan vinna mot ett lag som Tottenham, som spelar den bästa fotbollen, den roligaste fotbollen, ja överhuvudtaget är det lag som spelar fotboll. Det enda United gör är att ta vara på några missar från Spurs och sen rulla slut på matchen.

Ja, jag vet att det är utifrån den bittre loserns perspektiv jag skriver idag, och jag vet av erfarenhet att inget är skönare än en oförtjänt seger. Men när man befinner sig på andra sidan av det hela, så kan man inte förstå att de känner så. Man kan inte fatta hur man kan känna sig glad, nöjd eller stolt efter att ha vunnit genom ett sånt jävla spela-på-misstag-spel som United presterade idag. NI HAR JU FAN INGET SPEL NI FÖRSÖKER JU INTE ENS SKAPA NÅGOT ERT MITTFÄLT ÄR LIKA OFRUKTSAMT SOM GOBIÖKNEN OCH LIDER LIKA STOR BRIST PÅ VÄRME OCH MÄNSKLIGHET OCH NI DÖDAR LIKSOM DENNA ÖKEN ALLA FÖRSÖK TILL ATT SKAPA NÅGOT SOM ÄR LEVANDE OCH VACKERT NI ÄR ETT ICKE-LAG. 3-0 efter en markeringsmiss, en halkande Modric och två mittbackar som springer in i varandra. Vad finns det för ära i detta? Känns det bra eller? När ni går och lägger dig i era dyra sängar med i era dyra hus efter att ha kört hem i era dyra fula SUVar, känns det verkligen bra då? Jag hoppas inte det. Jag hoppas att lakanen snor sig runt er, att väggarna långsamt kryper närmare och ropar med era förtvinade samvetens viskande röster: "ni är hyenor... ett gäng jävla hyenor... ni må vara vinnare på planen men det finns ingen ära i det ni gör. Ni kastar er över de skadade och linkande, och ni överlever en dag till... ni må vara vinnare... ni må vara överlevare... men ni är fan inga riktiga fotbollsspelare... ni är bara ett gäng hyenor". Så hoppas jag att väggarna viskar.


Jag vill också svara på alla som snackar om "taktisk triumf för United" och annan skit: Var det en del i taktiken att släppa in Lennon i boxen fem gånger plus moms? Var det en del i taktiken att Saha skulle skjuta bollen på Adebayor istället för i mål som alla andra människor på hela jorden skulle gjort? Den här vinsten må ha varit ljuv för er, men den var fanimej inte taktisk. Fast som sagt var är det ju egentligen inte United jag är arg på. Det är ju sporten som tillåter att det får vara så här. Ta vilken annan sport som helst typ handboll. Där är det enkelt: spelar du bra så vinner du, spelar du dåligt så förlorar du. Men i den här jävla sporten har det alltså inte någon betydelse. Jag har ju alltid vetat det, men jag antar att Någon tyckte att jag behövde en påminnelse.

Några som definitivt kommer att ligga sömnlösa ikväll är Tottenhams spelare och personal, och vissa av dessa med rätta. Det är nu tredje raka matchen utan vinst, andra raka förlusten, och framförallt är det nu åtta insläppta på två matcher. Det Tottenhamförsvar som jag tidigare hyllat hade klappat ihop redan mot Arsenal, och nu såg det ännu värre ut. Mot denna bakgrund tycker jag att det är helt jävla vidrigt att man inte ställer upp med Michael Dawson från start. Michael Dawson är en av örikets absolut bästa backar, han har varit obrottsligt lojal mot klubben och ger alltid allt. Tillsammans har han och King spelat tre matcher i år, utan att släppa in ett enda mål. Kings lugn kombinerat med Dawsons passion skulle kunna vara det perfekta mittlåset, men nu verkar Redknapp ha bestämt sig för Kaboul istället, och då blir resultaten därefter. Kaboul är den senaste spelaren att sälla sig till föreningen Spelare Som Alla Älskar Utan Att Martin Fattar Varför (grundad av Ola Toivonen, vidareutvecklad av Darren Bent). Grejen med Kaboul är att han är jättebra och skojjig mot sämre lag, där han kan göra spektakulära brytningar och rycka fram djupt i planen, men när det är allvar liknar han blott alltför mycket en huvudlös höna. Tycker även att Saha & Adebayor förtjänar vissa sömnproblem. Jag lovar: skulle United ha samma effektivitetsratio som Spurs så skulle de ligga nånstans kring mitten av League One just nu.

Sen är jag naturligtvis också arg eftersom det bara skiljer fyra poäng till Arsenal nu, poäng som jag är 100% säker på att Tottenham kommer att tappa. Jag är alltför väl införstådd i vad förlorarmentalitet och förlorartradition vill säga, och de senaste veckorna har påminnt en om en höst för länge sen där det började blåsa kalla jävla högervindar. I ärlighetens namn så tror jag det var just mental tradition som avgjorde matchen idag, Tottenham förlorade genom att vara Tottenham och United vinner genom att vara United. Och det är sådant, som Ingmar Bergman brukade säga, som får en att känna sig så gränslöst trött.

BETYG

FRIEDEL +++
Målen var inte hans fel

WALKER ++
Åtminstone ett av målen var hans fel.

KABOUL +
Allt är hans fel. Bajs.

BAE ++++
Spelar så följsamt och fint. Bör få tycka synd om sig själv.

LENNON ++++
Bäst på plan (i båda lagen!). Så otroligt pigg, snabb och påhittig, borde få fullt förtroende.

LIVERMORE ++++
Häftigt med en så ung kille som går ut och tar så mycket plats i en så viktig match på en så viktig position, mot ett lag som United.

SANDRO ++
Sliter på bra, men det är något destruktivt över honom som får mig att känna mig illa till mods.

MODRIC +++
Gjorde en del fina grejer, men spelade på fel position.

SAHA ++
gjorde väl lite grejer.

ADEBAYOR ++
GÖR MÅL DÅ



Jag hatar inte United egentligen och jag lär väl glömma det här ganska snart. Men helt ärligt så undrar jag om inte fansen liite grann håller med mig. United är ett svårspelat lag som fortfarande vinner det mesta, men jag minns ju hur United var bara för något år sen. Det var ett lag med glamour. Ett lag som bländade motståndarna, som var kreativt, som hade wow-factor, som var... ärorikt. Se mig i ögonen och säg att ni inte undrar var det laget har tagit vägen.

Slängde ett öga på dagens Romderby

Halvtomma läktare. Bra domare. Bra att Lazio vann. Underhållande, speciellt i slutet. Synd att Klose inte gjorde mål.

jag skrev en kommentar på sportbladet via Hennings Facebook.

Då blev Henning nätmobbad.

Till sig i trasorna: Sverige-Kroatien 3-1

Även om man vet att det bara var en vänskapsmatch, mot ett för dagen ganska blekt Kroatien, så var det svårt att inte bli lite till sig i trasorna av den här matchen. För Sverige spelade ju bra! Alltså på riktigt hade ett spel som flöt, fungerade och som fick en att längta till det EM-slutspel som man tidigare i ärlighetens namn varit lite rädd för. Matchen gav alltså många svar, men väckte även vissa frågetecken.

TRE UTROPSTECKEN

Zlatan
Det som jag och många andra under en längre tid förespråkat visade sig vara en fullträff: Zlatans tillbakadragande till en släpande "van der Vaart"-roll gjorde honom otroligt mer delaktig i spelet, och skapade ett nav i det svenska anfallsspelet som tidigare saknats. Det argument som lyfts fram mot en släpande Zlatan har varit att han inte jobbar hem tillräckligt, men idag var han försvarsmässigt beredvillig och gick ofta djupt ner i banan för att, som det så vackert brukar heta, "hämta boll". Kroatien idag var dock såpass bleka offensivt att vi inte kan vi inte kan slå fast särskilt mycket angående Zlatans defensiva kompetens än att han åtminstone vill jobba hem. Hur som helst: Der Grosse Z levererar igen!

Mittfältet
Är det något som är viktig i dagens fotboll så är det mittfältet. Spelar man 4-5-1, vilket nästan alla lag idag gör, så är mittfältet den givet viktigaste lagdelen, och alla de senaste årens succélag, Tyskland, Spanien, Bayern München, Barcelona, Man Shitty etc. har haft mittfältet som grundsten i sina lagbyggen såväl offensivt som defensivt.
Jag vet inte riktigt hur det gick till eller när det hände, men helt plötsligt har Sverige fått ett riktigt konkurrenskraftigt mittfält. De erkända slitvargarna Larsson och Elm var riktigt pigga igår och visade dessutom fina offensiva kvalitéer genom att kombinera styrka och snabbhet med snille, en kombo som kan vara nyckeln till att låsa upp de engelska, franska och ukrainska försvaren i sommar. Minst lika glädjande var det att se hur det defensiva mittfältet opererade. Källström har aldrig sett så här säker ut och men både Wernbloom och Holmén (att han fortfarande existerade var lika förvånande som glädjande!) stod för inspirerade insatser. Framförallt fungerar mittfältet som en enhet, där tankar, passningar och löpningar är väl synkade.

Mellberg
Är en viking och jag är så gränslöst glad att han finns till.


FRÅGETECKEN

Boxen
Många definerar reflexivt Sverige som ett defensivt och discpiplinerat lag, men sanningen är att Sverige, ända sedan Andreas Jakobsson svek sitt land i Algarve och Tobias Linderoth blev med barn, har varit ett framtungt lag med ett frekvent svajjigt försvarsspel. Igår gällde detta framför allt i boxen där det hade behövts betydligt mer kommunikation (hej Isaksson) och kyla (hej Olsson) än vad som nu var fallet. I Olssons fall må det vara förlåtet med tanke på hans unga år och brist på erfarenhet, men Isaksson måste fan börja visa lite pondus efter 57 år mellan stolparna, att mumla ett varningens ord i mungipan är lika patetiskt som meningslöst.

Andreas Grankvist
Det är inte så mycket en fråga om att han gör saker som att han bara finns till. Andreas Grankvist är lång och har bra kondis, och han kan hoppa ganska högt, men han har inget i ett EM-slutspel att göra. Att han är sävlig och loj är problematiskt nog när han är mittback, i rollen som högerback blir tillkortakommandena fatala. Jag vete fan vad Lustig håller på med i Glasgow, men något måste hända där, för just nu har Sverige världens minst skräckinjagande högerback.

Känslan man får när Martin Olsson ligger och vrider sig i gräset
Inte för att det var någon fara med Martin. Men under tiden som han låg där han jag tänka en rad tankar i stil med "nej!", "han är essentiell!" och "om han är skadad bryter vår försvarslinje ihop!". Betänk nu följande: Martin Olsson är den sämsta backen i Premier Leagues sämsta backlinje. Om en sån spelare kan klassas som Essentiell för vårt försvar, då har Konungariket Sveriges Landslag djupgående problem.

BETYG:

Isaksson: ++
Gjorde några snygga räddningar, men svajjig i kommunkationen. Dåligt självförtroende?


Grankvist: +
Be gone!

Mellberg: +++
None shall pass.

J. Olsson: +++
En helt ok debut. Självmålet var bara delvis hans fel. Bör få starta i Kiev

M. Olsson ++
Gör en helt ok.


Källström: +++ Stundtals väldigt icke-gracil i aktionen, men likväl delaktig åt båda hållen.

Svensson: + Matchotränad, dessutom skakad av det eskalerande drogkriget i Mexiko som krävt 56 fängelseinterners liv.

Wernbloom: +++ Det är något tilltalande med en spelare som är så kompromisslös, han ger gärnet oavsett sammanhang. Måste dock ta det försiktigt i EM.

Holmén: +++ Det var inte igår! Men det var bra!


Elm: ++++ Börjar spela sig tillbaka in i startelvan. Väldigt intelligent i sina rörelser.

Larsson: ++++ För mig är han given från start i sommar. En spelare av internationell toppklass såväl bakåt som framåt.

Zlatan: ++++ Stark fyra, femman får vänta tills bättre motstånd ges. Men vilka passningar! Vilket spelsinne! Vilken blick! Fyllde för första gången någonsin rollen som kapten fullt ut.

Toivonen: + Det närmaste jag kommit att bli nätmobbad var när jag på svenska fans yttrade tvivel kring Toivonens kapacitet i landslaget, då jag fick drösar av Eredivisie-nördar på mig som lovprisade Toivonen och det han gjort i PSV. Toivonen är tydligen populär och jag förstår inte riktigt varför. Visst är han skicklig, men det finns något undflyende, osäkert och hängamedhuvudmässigt med hans inställning. Och i den blågula dräkten hänger man inte med huvudet.


Elmander: ++ Fungerade hyfsat som toppforward, men kan nog bättre än så här. Verkade stundtals något snedtänt, bråkade onödigt med både motståndare och domare.

Guidetti: +++ I debuten visade Guidetti prov på god inställning och vilja, även om han inte fick särskilt mycket utdelning. Kommer definitivt att återkomma.



Fotnot: Det var två Tottenhamspelare på planen också. Inte för att man märkte det men de var tydligen där någonstans. Enda bra som Modric gjorde var att inte bli skadad. Fortsätt så!

Douchebags n' Scumbags (del 2)

Dags för del 2 då i artikeln vars syfte är att göra en distinktion mellan scumbags och douchebags. Fotboll 1.8 presenterar stolt...

SCUMBAGS:

#5 John Terry, Chelsea FC, England

Att vara otrogen är ju i sig en handling som inte är överdrivet moraliskt försvarsbar. Men att otrohetsaffären skulle involvera sin lagkamrats flickvän gör ju inte det hela bättre. Så sent som i fjol såg Terry även till att spä på detta med lite klassisk, gammaldags rasism då han kallade QPR:s Anton Ferdinand för "you fucking black cunt". Det finns nog många som skulle intyga om John Terrys scumbagery, inte minst Wayne Bridge och Anton Ferdinand.

#4 Luiz Suarez, Liverpool FC, Uruguay

En hel PK-värld fördömde Luiz Suarez när han skickade ut deras flaggskepp, Ghana, som sista kvarvarande afrikanska nation, ur VM i Sydafrika 2010. Han gjorde det genom att rädda en boll på mållinjen; med händerna. Inte direkt den mest sportsliga aktion vi sett på en fotbollsplan på ett tag. Till detta tillkommer också ett bitningsöverfall i holländska ligan, samt en rasistaffär i den engelska. Det är alltså inte bara hans ansikte som får en att tänka på en smutsig, liten råtta som gör precis vad som helst för att roffa åt sig det han vill ha ute på planen.

#3 Ryan Giggs, Manchester United FC, Wales

För ett drygt år sedan var Ryan Giggs ens idol om man höll på Manchester United. Han var en ikon och en förebild för spelare och fans världen över. Man tyckte t.o.m. det var på tiden att han adlades! Sedan kom det fram att han knullat sin brors fru under en 8-årsperiod. Brodern menade att detta förstört hans liv, men Ryan bad aldrig om ursäkt. "Det handlade ju bara om sex". Classy, Ryan, reeaaalll classy. Hoppet från vördad fotbollsspelare och mänsklig förebild till vidrig och oförlåtlig scumbag har aldrig varit så plötsligt och stort.

#2 Pepe, Real Madrid CF, Portugal

Monstret från Portugal sågs av många som en förkämpe mot fjollfasonerna som brett ut sig från medelhavets solkuster och invaderat hjärtat av fotbollseuropa de senaste åren. Han var en galjonsfigur för alla som föraktar filmningar och annat ovärdigt beteende på plan. Men när kampen blev för jobbig bestämde sig Pepe - i sann "if you can't beat 'em, join 'em"-anda - för att gå över till den mörka sidan och själv börja filma. Med sina livsfarliga sparkar mot huvuden och totalt hänsynslösa spelsstil var Pepe redan en scumbag, men i alla fall en scumbag man kunde respektera. Nu är han inte mer än ett vidrigt as, helt befriad från heder och sportslighet.

#1 Sergio Busquets, FC Barcelona, Spanien

Jag tror egentligen inte att det behöver sägas så mycket om varför "street fightern", som Pep Guardiola kallar honom, stoltserar på förstaplatsen på den här listan. Var ska man börja? Med hans patetiska filmningar? Hans utseende och uppsyn? Det faktum att han valt att sätta sitt förnamn på tröjan? Att Sergio Busquets gjort fotbollsvärlden till en arena för utövandet av sin regelvidriga spelstil och totala avsaknad av respekt för allt vad värdighet innebär, är inte mindre än ett hån mot mänskligheten. Det faktum att han vunnit EM, VM och CL är något vi bör förstå i termer av skam och synd. Ingen befläckar fotbollsvärlden så som 'Sergio'.