Eller hur var det nu igen..?
söndag 29 april 2012
Poké-CL
Vi har naturligtvis alla frågat oss frågor som "Varför är Rihanna så jävla het?", "Hur lyckas Rihanna vara så jävla sexig och oanständig men ändå behålla något slags söt oskyldighet utan att det känns påklistrat?", "Undrar om Rihannas systrar är lika vackra som Rihanna... men det kan de väl inte vara??", "Var Rihanna populär i skolan?", "Vilken är egentligen Rihannas favoritfärg?", "Om Rihanna fick välja en superkraft... vilken skulle hon välja?", "Gillar Rihanna Sverige?" och "Om CL-semifinallagen var pokémon, vilka skulle de vara då?"
Kriterierna jag går efter här är pokémon-stats och de olika pokémonens roll i filmerna och spelen. Statsen jag bedömer efter är alla utom statset "Hit Points" då jag fann detta mycket svårt att omsätta till fotbollstermer.
Statsen och vad de innebär:
Attack: En lag som Juventus har hög attack. Ospektakulärt, effektivt anfallsspel mer beroende av samarbete med varandra än av individuell skicklighet.
Special Attack: Individuell spetskompetens i lagets anfall.
Defense: Ett defensivt taktiskt välorganiserat lag har en hög defense. Mer beroende av fungerande lagspel med press och understöd osv än av skickliga brytningar från en Cannavaro.
Special Defense: Försvar mot Special Attack. Kräver en annan typ av samarbete än Defense. Messi får svårare att göra mål mot ett lag med hög Special Defense
Speed: Aaron Lennon
Real Madrid C.F.
Darkrai stats
Attack: 90
Defense: 90
Special Attack: 135
Special Defense: 90
Speed: 125
Kommentar: Liksom Darkrai har Real Madrid sinnessjukt hög Speed och Special Attack. Relativt andra pokémon har Darkrai hög Attack, Defense och Special Defense, men faktum kvarstår att dessa inte är Reals främsta egenskaper. Vad gäller Darkrais personlighet tycker jag den kommunicerar ondskan från Madrid och Mourinho ganska bra, man ser att den inte vill världen något gott och att man bör hålla sig undan så länge det går.
FC Bayern München
Salamence stats
Attack: 135
Defense: 80
Special Attack: 110
Special Defense: 80
Speed: 100
Kommentar: Vad kan egentligen representera Bayern München bättre än en fet jävla drake? Salamence har grym Attack (Bayerns signum), Special Attack (Bayerns signum) och lite lägre speed (Bayern Münchens signum) än vad som egentligen är acceptabelt vid liknelser av Bayern München med pokémon. Men Salamence är STÅTLIG och LÄSKIG och är därför en bra representant för allt det Bayern München står för.
FC Barcelona
Mewtwo stats
Attack: 110
Defense: 90
Special Attack: 154
Special Defense: 90
Speed: 130
Kommentar: Ja... vad finns det egentligen att säga? De har Messi, Alexis Sanchez och Iniesta, och därför är deras Special Attack och Speed fetare än någon annans. För er som inte har sett den första Pokémonfilmen kan jag berätta att Mewtwo är enormt ond och ohederlig vilket gör honom extremt lämpad att förkroppsliga den katalonska dverjaklubben.
Chelsea FC
Shuckle stats
Attack: 10
Defense: 230
Special Attack: 10
Special Defense: 230
Speed: 5
Kommentar: Shuckle kan bara försvara sig. Den vinner endast på att göra Toxic på motståndaren vilket förgiftar den, och eftersom det inte GÅR att döda den för den har så JÄVLA fet Defense och Special Defense kan den vänta aslänge på att motståndaren ska dö.
Kriterierna jag går efter här är pokémon-stats och de olika pokémonens roll i filmerna och spelen. Statsen jag bedömer efter är alla utom statset "Hit Points" då jag fann detta mycket svårt att omsätta till fotbollstermer.
Statsen och vad de innebär:
Attack: En lag som Juventus har hög attack. Ospektakulärt, effektivt anfallsspel mer beroende av samarbete med varandra än av individuell skicklighet.
Special Attack: Individuell spetskompetens i lagets anfall.
Defense: Ett defensivt taktiskt välorganiserat lag har en hög defense. Mer beroende av fungerande lagspel med press och understöd osv än av skickliga brytningar från en Cannavaro.
Special Defense: Försvar mot Special Attack. Kräver en annan typ av samarbete än Defense. Messi får svårare att göra mål mot ett lag med hög Special Defense
Speed: Aaron Lennon
Real Madrid C.F.
Attack: 90
Defense: 90
Special Attack: 135
Special Defense: 90
Speed: 125
Kommentar: Liksom Darkrai har Real Madrid sinnessjukt hög Speed och Special Attack. Relativt andra pokémon har Darkrai hög Attack, Defense och Special Defense, men faktum kvarstår att dessa inte är Reals främsta egenskaper. Vad gäller Darkrais personlighet tycker jag den kommunicerar ondskan från Madrid och Mourinho ganska bra, man ser att den inte vill världen något gott och att man bör hålla sig undan så länge det går.
FC Bayern München
Salamence stats
Attack: 135
Defense: 80
Special Attack: 110
Special Defense: 80
Speed: 100
Kommentar: Vad kan egentligen representera Bayern München bättre än en fet jävla drake? Salamence har grym Attack (Bayerns signum), Special Attack (Bayerns signum) och lite lägre speed (Bayern Münchens signum) än vad som egentligen är acceptabelt vid liknelser av Bayern München med pokémon. Men Salamence är STÅTLIG och LÄSKIG och är därför en bra representant för allt det Bayern München står för.
FC Barcelona
Mewtwo stats
Attack: 110
Defense: 90
Special Attack: 154
Special Defense: 90
Speed: 130
Kommentar: Ja... vad finns det egentligen att säga? De har Messi, Alexis Sanchez och Iniesta, och därför är deras Special Attack och Speed fetare än någon annans. För er som inte har sett den första Pokémonfilmen kan jag berätta att Mewtwo är enormt ond och ohederlig vilket gör honom extremt lämpad att förkroppsliga den katalonska dverjaklubben.
Chelsea FC
Shuckle stats
Attack: 10
Defense: 230
Special Attack: 10
Special Defense: 230
Speed: 5
Kommentar: Shuckle kan bara försvara sig. Den vinner endast på att göra Toxic på motståndaren vilket förgiftar den, och eftersom det inte GÅR att döda den för den har så JÄVLA fet Defense och Special Defense kan den vänta aslänge på att motståndaren ska dö.
lördag 28 april 2012
Raúls farväl
 |
| Blancos |
 |
| Megan Mischler |
Sergio, 25
Sergio, 25, skakar i mörkret och vaknar från en fruktansvärd mardröm i sitt bo bland spikar och mögel. Kalla droppar av svett glider utmed stråna från hans hud och längs morrhåren. Han är chockad men slickar ändå glupskt i sig den salta vätskan. Sergio har hunnit bli 25, men i hela sitt liv har han inte funnit något mer välsmakande än sina egna kroppsvätskor. Han onanerar mer än 30 gånger om dagen och tuggar alltid i sig det kletiga vita med ett ansiktsuttryck som bara kan liknas vid hur en äldre fransk matrecensent ser ut när han äntligen hittat en rätt tillagad med sådan virtuositet och konstnärlighet att han släpper sin hårda mask av ignorans och blir en glad liten pojke igen.
Drömmen, vad handlade den om? Sergio, 25, anstränger sin lilla hjärna... när han tänker går det inte fort. På grund av sitt hjässbens, pannbens, tinningbens och nackbens oerhörda tjocklek är hans hjärnvolym mycket begränsad. Därför är han dum i huvudet. Och därför har han svårt att komma ihåg drömmen. Han försöker minnas, han FÖRSÖKER, och lätta minnesspår framträder faktiskt, likt svagt färgad rök i dimma. Han hade drömt att ondskan inte regerade världen, så var det. Han börjar skälva av obehag vid denna hemska tanke, onanerar, äter sin egen sperma och blir åter lugn. Han somnar om, och fnyser ljudligt av välbehag när han börjar drömma om att fuska och bete sig som ett svin.
 |
| Hur Sergio, 25, ser ut när han äter sin egen sperma |
Messis päron och flickvän.
1. Messis morsa är så JÄVLA lik sin onda son
2. Messis flickvän är så JÄVLA söt. Tydligen dras skönhet till ondska.
Fuck it, jag lägger upp lite fler bilder på henne
Real Madrid vs Bayern München
Det fanns en tid i Onsdags, precis efter Cristiano Ronaldos 2-0, under vilken jag kände ungefär såhär:
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Allt var helt enkelt åt helvete. Bayern hade fått en hård straff emot sig (säger inte att den var fel, säger bara att den var hård), Robben hade missat öppet mål och Pepe, denna vidriga schakal bland män, vädrade as och förruttnelse, vilket stimulerade alla onda delar i hans svarta limbiska system och gav honom en erektion som syntes ända ner till helvetet och far hans (hans far är djävulens rövhål). Men de bayerska hjältarna gav inte upp. De visste att det de kämpade för var allt det som var rätt, och att deras kamp skulle leva kvar även efter att de stupat. Så Schweinsteiger manade på sina mannar. För att gå till strids mot kommersialismen som strömmade ner från de vita väggarna på Santiago Bernabeu. För att gå till strids mot Pepes oändliga ondska.
Och visst stred de. Tempot var... Shadowfaxigt. En böljande storm som måste dödat mången överviktiga med svaga hjärtan runt om i världen och som fick mig att gripa efter mitt slagsvärd. Känslan av att falla handlöst och okontrollerat fyllde en med osäkerhet och paranoia. Det fick en förbereda sig på regeringar i upplösning, på utkablade bilder av Peterskyrkan som störtade samman i ett svampmoln av damm och skuggor, på enorma skogsbränder, på djur som samlades i stora antal på högre belägen terräng där Lejon och Lamm grät tillsammans över jordens undergång.
Att säga att första halvlek var "spännande" skulle vara som att säga att Rihanna "ser bra ut", alltså en underdrift som bara kan beskrivas som ett helgerån och en hädelse, med döden som enda värdiga straff. Rihanna "ser inte bra ut". Hon är så JÄVLA snygg. Och den första halvleken mellan Real Madrid och Bayern München är antagligen den bästa jag sett i mitt 21-åriga liv.
Expressens Johan Orrenius formulerade det kanske bäst när han skrev följande:
"Jag tror aldrig jag har blivit så skamlöst underhållen av en fotbollshalvlek. Real anföll. Bayern anföll. Cristiano Ronaldo gjorde två mål. Arjen Robben reducerade. Men det var egentligen inte målen som var grejen, utan intensiteten och känslan av att går jag och pissar nu riskerar jag att missa mer fotbollskonst än vad jag vanligen samlar på mig på ett helt år. Det kunde förstås inte fortsätta så. Det hade blivit för mycket. Då hade vi varit tvungna att låta Chelsea spela mot två motståndare i finalen."
Första halvlek slutade alltså 2-1. Och den var en propaganda för fotbollen bra nog för att få Leni Riefenstahl att skjuta sig själv i huvudet av gränslös skam.
Den andra halvleken har beskrivits som tråkig. Men om man tycker det är man ett jävla retarderat cp. Alltså man är cp OCH efterbliven. För det var nu spänningen kröp in under huden på spelarna, och det var ett fascinerande skådespel i mänsklig psykologi och natur. Bayern förde matchen alltmer, men de vågade inte riktigt kasta fram allt folk som de gjort tidigare. Någonstans var andra halvlek baksmällan efter en vild kväll på Reperbahn, där de båda lagen insett hur mycket energi de gjort av med i den frustande inledningen. Och matchen gick till förlängning där Real Madrid faktiskt var det vassare laget, men som man nästan insett redan i början av andra halvlek skulle matchen inte avgöras där, utan gå till straffar.
Nu vill jag att du som läser det här föreställer dig följande: Du är fotbollsspelare. I Real Madrid. Vilket alltså innebär att du är så jävla bra. Och du har så jävla stor press på dig. Ditt lag är världens största klubb (ja det är den). Och ni har inte varit i CL-final på över tio år. Sa jag att du hade en sådan jävla ENORM press på dig? Och det är CL-semi. På hemmaplan. Och du stegar fram för att ta en straff. Du bär världen på dina axlar. Det är ett under att du ens står. Skulle du vilja möta följande man 11 meter framför dig?
Bayern München vann och gick till final.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Allt var helt enkelt åt helvete. Bayern hade fått en hård straff emot sig (säger inte att den var fel, säger bara att den var hård), Robben hade missat öppet mål och Pepe, denna vidriga schakal bland män, vädrade as och förruttnelse, vilket stimulerade alla onda delar i hans svarta limbiska system och gav honom en erektion som syntes ända ner till helvetet och far hans (hans far är djävulens rövhål). Men de bayerska hjältarna gav inte upp. De visste att det de kämpade för var allt det som var rätt, och att deras kamp skulle leva kvar även efter att de stupat. Så Schweinsteiger manade på sina mannar. För att gå till strids mot kommersialismen som strömmade ner från de vita väggarna på Santiago Bernabeu. För att gå till strids mot Pepes oändliga ondska.
Och visst stred de. Tempot var... Shadowfaxigt. En böljande storm som måste dödat mången överviktiga med svaga hjärtan runt om i världen och som fick mig att gripa efter mitt slagsvärd. Känslan av att falla handlöst och okontrollerat fyllde en med osäkerhet och paranoia. Det fick en förbereda sig på regeringar i upplösning, på utkablade bilder av Peterskyrkan som störtade samman i ett svampmoln av damm och skuggor, på enorma skogsbränder, på djur som samlades i stora antal på högre belägen terräng där Lejon och Lamm grät tillsammans över jordens undergång.
Att säga att första halvlek var "spännande" skulle vara som att säga att Rihanna "ser bra ut", alltså en underdrift som bara kan beskrivas som ett helgerån och en hädelse, med döden som enda värdiga straff. Rihanna "ser inte bra ut". Hon är så JÄVLA snygg. Och den första halvleken mellan Real Madrid och Bayern München är antagligen den bästa jag sett i mitt 21-åriga liv.
Expressens Johan Orrenius formulerade det kanske bäst när han skrev följande:
"Jag tror aldrig jag har blivit så skamlöst underhållen av en fotbollshalvlek. Real anföll. Bayern anföll. Cristiano Ronaldo gjorde två mål. Arjen Robben reducerade. Men det var egentligen inte målen som var grejen, utan intensiteten och känslan av att går jag och pissar nu riskerar jag att missa mer fotbollskonst än vad jag vanligen samlar på mig på ett helt år. Det kunde förstås inte fortsätta så. Det hade blivit för mycket. Då hade vi varit tvungna att låta Chelsea spela mot två motståndare i finalen."
Första halvlek slutade alltså 2-1. Och den var en propaganda för fotbollen bra nog för att få Leni Riefenstahl att skjuta sig själv i huvudet av gränslös skam.
Den andra halvleken har beskrivits som tråkig. Men om man tycker det är man ett jävla retarderat cp. Alltså man är cp OCH efterbliven. För det var nu spänningen kröp in under huden på spelarna, och det var ett fascinerande skådespel i mänsklig psykologi och natur. Bayern förde matchen alltmer, men de vågade inte riktigt kasta fram allt folk som de gjort tidigare. Någonstans var andra halvlek baksmällan efter en vild kväll på Reperbahn, där de båda lagen insett hur mycket energi de gjort av med i den frustande inledningen. Och matchen gick till förlängning där Real Madrid faktiskt var det vassare laget, men som man nästan insett redan i början av andra halvlek skulle matchen inte avgöras där, utan gå till straffar.
Nu vill jag att du som läser det här föreställer dig följande: Du är fotbollsspelare. I Real Madrid. Vilket alltså innebär att du är så jävla bra. Och du har så jävla stor press på dig. Ditt lag är världens största klubb (ja det är den). Och ni har inte varit i CL-final på över tio år. Sa jag att du hade en sådan jävla ENORM press på dig? Och det är CL-semi. På hemmaplan. Och du stegar fram för att ta en straff. Du bär världen på dina axlar. Det är ett under att du ens står. Skulle du vilja möta följande man 11 meter framför dig?
Bayern München vann och gick till final.
torsdag 26 april 2012
Englands största klubbar genom tiderna, plats 9.
Marcus Leifby på aftonbladet har sedan en tid tillbaka i en nätdokumentärserie gått igenom vad han kallar "the big 10" , dvs de 10 största klubbarna England. En trevlig serie, och framförallt en trevlig idé! Problemet är bara att dessa 10 klubbar har röstats fram av svenska folket självt, vilket lett till att skrattretande småklubbar såsom Leeds, West Ham och Millwall behandlas på bekostnad av t.ex. Everton. Av detta har jag dragit två slutsatser:
1. Svenska folket är idioter.
2. Jag måste nog göra en egen lista.
Till skillnad från Svenska Folkets lista bygger den här på fakta och inte på vilka lag som är coola i filmen Green Street Hooligans. Listan berättar helt enkelt vilka klubbar som har varit mest framgångsrika, mao. i vilken utsträckning de har rätt att kalla sig storklubbar. I första hand har jag utgått ifrån antal titlar, där FA-cupen och ligan rankas lika (FA-cupen är ju egentligen mer prestigefylld, men ligan ger en bättre fingervisning om faktisk kvalitet). I andra hand har jag vänt mig till marathontabellen, och slutligen har jag tagit viss hänsyn till Europeiska titlar.
Alltså finns det ingen som kan, får eller bör vilja kritisera den här listan eftersom den bygger på totalt autistiska och därmed objektiva matematiska formler och principer. Det är helt enkelt bara att tugga och svälja. Var så goda, här kommer lag nr. 9!
PS. Anledningen till att jag börjar på 9 är att det var otroligt jämt kring 10:e-platsen, och alla inblandade lag (Blackburn, Sunderland etc.) var jättetråkiga att skriva om. Istället:
Alltsedan ärkerivalen United börjat breda ut sitt supporterupptagningsområde över hela den kända världen så har City börjat se sig själva som den enda "riktiga" Manchesterklubben. Huruvida detta stämmer eller inte kan diskuteras, men helt klart är att City genom åren har haft en av de mest lojala supporterskarorna i England. Tidigare hade klubben ett rykte om att vara extremt ojämna och stå för märkliga och ologiska resultat, ett beteende som fått namnet "typical City".
Klubben grundades av William Beastow och Anna Connel, i ett försök att bringa ljus och glädje till de sämre förmedlade i industristadens slumområden. Genom detta fick klubben en arbetarklassprägel som fortfarande i allra högsta grad finns kvar.
City vann FA-cupen redan 1894, men lyckades inte etablera sig som ordentlig toppklubb förrän under 30-talet. Den verkliga guldåldern inföll i i slutet av 60-talet, när City vann både ligan och cupen. Noterbart är att City vann ligan samma år som United vann Europacupen, 1968, vilket för de blå fansen var all bevisning som behövdes för att kunna kalla sig Europas Kungar.
I och med FA-cupfinalförlusten 1981 påbörjade City en färd neråt och nådde absolut Rock Bottom när man åkte ur dåvarande div. 1 1998. Sen dess har klubben kommit tillbaka med besked, och allteftersom pengar från de nya ägarna i Abu Dhabi (sedan 2008) pumpas in så tillkommer nya stjärnspelare. Det arabiska styret har dock än så länge bara genererat en titel, och hur framgångsrikt laget än blir så är många oroliga att lagets själ håller på att vattnas ur fullständigt, vilket rivningen av klassiska hemmaarenan Maine Road 2003 kan ha varit ett bevis på.
Klubbfakta
Grundad 1884
Ägare: Mansour bin Zayed Al Nahyan, Förenade Arabemiraten
Ordförande: Khaldoon Al Mubarak, Förenade Arabemiraten
Tränare: Roberto Mancini, Italien
Kapten: Vincent Kompany, Belgien
Ligamästare: 2 ggr (1937, 1968)
Cupmästare: 5 ggr (19084, 1934, 1956, 1969, 2011)
Europatitlar: Cupvinnarcupen 1970
Hemmaplan: Eithad Stadium, Manchester,
/Kulturell/Religös tillhörighet: Protetstantisk, arbetarklass, senare lokal.
Kändissupportern: Noel Gallacher är visserligen katolik, men har genom sitt ständiga kändisskap och envetna tjat för många blivit THE City Supporter. Brorsan Liam är även han blå om hjärtat, men har svårt att uttrycka fulla meningar och får därför i sammanhanget stå tillbaka för sin bror. Att dessutom Johnny Marr påstås hålla på klubben bestryker dess status som en elektromagnet för dryga indiemän med stort hävdelsebehov.
Smeknamn: The Citizens, The Blues, Shitty
Valspråk: Pride in Battle (Superbia in proelio)
1. Svenska folket är idioter.
2. Jag måste nog göra en egen lista.
Till skillnad från Svenska Folkets lista bygger den här på fakta och inte på vilka lag som är coola i filmen Green Street Hooligans. Listan berättar helt enkelt vilka klubbar som har varit mest framgångsrika, mao. i vilken utsträckning de har rätt att kalla sig storklubbar. I första hand har jag utgått ifrån antal titlar, där FA-cupen och ligan rankas lika (FA-cupen är ju egentligen mer prestigefylld, men ligan ger en bättre fingervisning om faktisk kvalitet). I andra hand har jag vänt mig till marathontabellen, och slutligen har jag tagit viss hänsyn till Europeiska titlar.
Alltså finns det ingen som kan, får eller bör vilja kritisera den här listan eftersom den bygger på totalt autistiska och därmed objektiva matematiska formler och principer. Det är helt enkelt bara att tugga och svälja. Var så goda, här kommer lag nr. 9!
PS. Anledningen till att jag börjar på 9 är att det var otroligt jämt kring 10:e-platsen, och alla inblandade lag (Blackburn, Sunderland etc.) var jättetråkiga att skriva om. Istället:
9. Manchester City FC
Klubben grundades av William Beastow och Anna Connel, i ett försök att bringa ljus och glädje till de sämre förmedlade i industristadens slumområden. Genom detta fick klubben en arbetarklassprägel som fortfarande i allra högsta grad finns kvar.
City vann FA-cupen redan 1894, men lyckades inte etablera sig som ordentlig toppklubb förrän under 30-talet. Den verkliga guldåldern inföll i i slutet av 60-talet, när City vann både ligan och cupen. Noterbart är att City vann ligan samma år som United vann Europacupen, 1968, vilket för de blå fansen var all bevisning som behövdes för att kunna kalla sig Europas Kungar.
I och med FA-cupfinalförlusten 1981 påbörjade City en färd neråt och nådde absolut Rock Bottom när man åkte ur dåvarande div. 1 1998. Sen dess har klubben kommit tillbaka med besked, och allteftersom pengar från de nya ägarna i Abu Dhabi (sedan 2008) pumpas in så tillkommer nya stjärnspelare. Det arabiska styret har dock än så länge bara genererat en titel, och hur framgångsrikt laget än blir så är många oroliga att lagets själ håller på att vattnas ur fullständigt, vilket rivningen av klassiska hemmaarenan Maine Road 2003 kan ha varit ett bevis på.
Klubbfakta
Grundad 1884
Ägare: Mansour bin Zayed Al Nahyan, Förenade Arabemiraten
Ordförande: Khaldoon Al Mubarak, Förenade Arabemiraten
Tränare: Roberto Mancini, Italien
Kapten: Vincent Kompany, Belgien
Ligamästare: 2 ggr (1937, 1968)
Cupmästare: 5 ggr (19084, 1934, 1956, 1969, 2011)
Europatitlar: Cupvinnarcupen 1970
Hemmaplan: Eithad Stadium, Manchester,
/Kulturell/Religös tillhörighet: Protetstantisk, arbetarklass, senare lokal.
Kändissupportern: Noel Gallacher är visserligen katolik, men har genom sitt ständiga kändisskap och envetna tjat för många blivit THE City Supporter. Brorsan Liam är även han blå om hjärtat, men har svårt att uttrycka fulla meningar och får därför i sammanhanget stå tillbaka för sin bror. Att dessutom Johnny Marr påstås hålla på klubben bestryker dess status som en elektromagnet för dryga indiemän med stort hävdelsebehov.
Smeknamn: The Citizens, The Blues, Shitty
Valspråk: Pride in Battle (Superbia in proelio)
onsdag 25 april 2012
tisdag 24 april 2012
Kvällen
Papprena från mackorna ligger under sittplatserna på den gigantiska tapasskålen öppen mot medelhavshimlen
1000€. Hur bortkastade de kan vara. 1000€. Yuhori Nakata, 25, skrider ner till taxin. Hennes Messi-tröja är kladdig av tilltugg hon spillt under lagets i hennes hjärtas vilda dödskamp.
Paco och Pedro, 56 och 47 är uppgivna. Föreställningen de blivit lovade av sin president var ovärdig.
Och Lionel Messi, 25, gråter. Han gråter över sin missade straff, över sin lilla kuk, över sin träff i stolpen, över hur mycket av hans värde som människa helt är beroende av vad han förmår att prestera i tapasskålen.
Sergio, 25, har krupit ner i kloaken. Han sitter och andas in de lugnande ångorna av avföring och äckel. Lössen kryper i hans päls. De är hans vänner. Hans bästa vänner. Sergios, 25, svans är rosa, hans råttänder glimmar oädelt i mörkret. Och han gråter. Han gråter ondskans tårar. Försöker sprida ondskan genom det smutsiga vattnet. Kommer Didier, 34, att besöka vattendraget för att släcka sin törst?
Nej. Didier, 34, kommer inte ner. Han är på väg bort. Från tapasskålen och Medelhavet och Paco, 56, och Pedro, 47, och Yuhori Nakata, 25.
För ondskan behöver inte alltid segra. Den gör det ofta. Men ibland tvingas kloakråttorna ner i kloakerna bland mössen. Ibland är 1000€ bortkastade. Och ibland tvingas även de största inse att deras värde är förgängligt och att deras kukar är små.
1000€. Hur bortkastade de kan vara. 1000€. Yuhori Nakata, 25, skrider ner till taxin. Hennes Messi-tröja är kladdig av tilltugg hon spillt under lagets i hennes hjärtas vilda dödskamp.
Paco och Pedro, 56 och 47 är uppgivna. Föreställningen de blivit lovade av sin president var ovärdig.
Och Lionel Messi, 25, gråter. Han gråter över sin missade straff, över sin lilla kuk, över sin träff i stolpen, över hur mycket av hans värde som människa helt är beroende av vad han förmår att prestera i tapasskålen.
Sergio, 25, har krupit ner i kloaken. Han sitter och andas in de lugnande ångorna av avföring och äckel. Lössen kryper i hans päls. De är hans vänner. Hans bästa vänner. Sergios, 25, svans är rosa, hans råttänder glimmar oädelt i mörkret. Och han gråter. Han gråter ondskans tårar. Försöker sprida ondskan genom det smutsiga vattnet. Kommer Didier, 34, att besöka vattendraget för att släcka sin törst?
Nej. Didier, 34, kommer inte ner. Han är på väg bort. Från tapasskålen och Medelhavet och Paco, 56, och Pedro, 47, och Yuhori Nakata, 25.
För ondskan behöver inte alltid segra. Den gör det ofta. Men ibland tvingas kloakråttorna ner i kloakerna bland mössen. Ibland är 1000€ bortkastade. Och ibland tvingas även de största inse att deras värde är förgängligt och att deras kukar är små.
måndag 23 april 2012
Bajen - BP 3-1
Eftersom jag har tenta på fredag orkar jag inte skriva särskilt långt om kvällens stockholmsderby, utan konstaterar bara att Bajen nyss gjort sin bästa match för säsongen. I kväll blev jag särskilt imponerad av Rynell (som alltid) och Lallet (fantastisk första-touch och 1 1/2 mål). Sedan tycker jag att Billy Schuler måste spela. Han har, efter Rynell, bäst touch i laget och vrider och vänder fantastiskt med bollen. Och Bojassén gör mål igen. Tror fan vi kommer tillbaka till Allsvenskan nu.
Allvar
Här är en bild på Kyle Walker efter att han tilldelats priset för årets unga spelare i Premier League. Men varför ser du så allvarlig ut Kyle?
Som jag ser det finns det några olika alternativ:
Som jag ser det finns det några olika alternativ:
- Han var inte beredd på att det fanns en kamera två meter ifrån honom.
- Han tror att han ser skräckinjagande ut när han gör sådär men egentligen ser han ju bara ut som ett jävla CP.
- Han har lovat att inte le igen förrän Spurs spelar Champions League.
Kollar igenom lite gamla inlägg...
...och tiderna förändras. De utopiska drömmarna som stänkte över inläggen från i vintras om ett Barca i kris besannades. Och det som sades ironiskt om andra lag är inte längre ironiskt:
Ärligt talat sjukt rimligt.
söndag 22 april 2012
Anton Zingarevich
Det här är Anton Zingarevich. Han är ryss, extremt rik och tar inom kort över fotbollsklubben Reading (tar över = köper). Så... varför är det här intressant? Det är inte intressant för att han lovar att investera STORA pengar i klubben och därmed möjligtvis rubba balansen i den engelska högstaligan. Det är inte intressant för att han anklagats för att vara en del av den ryska mafian... sådana personer har alltför många fotbollsklubbar för att det skall få en luttrad medveten person i vårt moderna globaliserade samhälle att höja på ögonbrynen. Nej. Jag kan avslöja att förklaringen ges i en av de två bilderna nedan. Men VILKEN?En bild på en stekspade:
En bild på Anton Zingarevichs fru:
Come to me my melancholy baby
Det kommer en dag i alla fotbollsbloggars liv när det är dags att citera den gamle mästerregissören Billy Wilder. För Fotboll 1.8 är den dagen kommen nu. Citatet är hämtat från filmen "Some Like It Hot" från 1959 och har ringt i mina öran ända sedan en frispark på Loftus Road och en efterföljande depression tvingade mig att börja fundera vem över vad fan jag egentligen håller på med och varför det alltid blir så här i livet. Det var då jag drog mig till minnes en scen från ovan nämnda film, där jazzsångerskan Sugar Cane (givetvis spelad av Marilyn Monroe) förklarar sitt varför hon aldrig kan få uppleva den där riktiga lyckan och framgången:
"I can't trust myself. I have this thing about saxophone players, especially tenor sax...I don't know what it is, they just curdle me. All they have to do is play eight bars of 'Come to Me, My Melancholy Baby' and my spine turns to custard. I get goose pimply all over and I come to 'em...every time... That's why I joined this band. Safety first. Anything to get away from those bums...You don't know what they're like. You fall for 'em and you really love 'em - you think this is gonna be the biggest thing since the Graf Zeppelin - and the next thing you know, they're borrowing money from you and spending it on other dames and betting on horses...Then one morning you wake up, the guy is gone, the saxophone's gone, all that's left behind is a pair of old socks and a tube of toothpaste, all squeezed out. So you pull yourself together. You go on to the next job, the next saxophone player. It's the same thing all over again. You see what I mean? Not very bright..."
Mina saxofonister stavas Hammarby IF, Tottenham Hotspur, Engelska Landslaget, Tyska Landslaget, Irländska Landslaget... listan kan göras lång över mer eller mindre seriösa äkta hälfter och älskare vars romantiska charm jag fallit pladask för på ett tidigt stadium för att sedan stå där uppgiven och övergiven när säsongen eller turneringen är slut. Jag önskar ibland att jag vore en mer förståndig pojke, som vänt sig till bayrare, milaneser, mancunians eller andra sorters ragg som kanske inte är så jävla spännande men som åtminstone håller vad de lovar. Älskare som kommer har ett stadigt jobb, kommer ihåg din namnsdag och kanske till och med ger dig frukost på sängen ibland. Istället dras jag år efter år med dessa dagdrivande libertiner, ohyfsade fredlösa som inte har gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv, men som har det där lilla extra som gör att man ändå aldrig kommer kunna välja någon av de "fina" killarna.
Nu har det alltså hänt igen. Tottenhams saxofoner spelade i höstas med en sådan flärd och passion att man tänkte att "nu, nu kanske dom ändå menar allvar, nu kanske det äntligen är min tur att vara lycklig. Nu kan de inte svika mig". Men det gjorde dom. Nu sitter jag här med en utklämd Modric-tub och ett par strumpor som en gång i tiden varit liljevita, men som nu är smutsgrå likt himlen över Hackney en måndagmorgon. Och jag säger till mig själv: aldrig mer. Men jag vet samtidigt att det förstås är en ren och skär lögn.
För fastän det liljevita liket knappt ens är svalnat så har jag redan börjat svansa efter min femme fatale, mitt livs stora kärlek; Hammarby IF, som har slagit upp sår i mitt hjärta så många gånger att jag är förvånad över att det fortfarande slår. Men saken är den att nu har de ju vunnit två matcher, trumman ljuder över nejden och sambatakterna flödar. Det är vår. Jag tänker så klart att nu så ändå... jag borde inte göra det men jag gör det ändå. Hammarby har satt munstycket till läpparna och börjat spela "Come To Me, Me My Melancholy Baby" och jag följer hjälplöst efter likt en gris påväg till slakt. På väg till nästa säsong. Nästa hjärtekross. Nästa saxofonist.
"I can't trust myself. I have this thing about saxophone players, especially tenor sax...I don't know what it is, they just curdle me. All they have to do is play eight bars of 'Come to Me, My Melancholy Baby' and my spine turns to custard. I get goose pimply all over and I come to 'em...every time... That's why I joined this band. Safety first. Anything to get away from those bums...You don't know what they're like. You fall for 'em and you really love 'em - you think this is gonna be the biggest thing since the Graf Zeppelin - and the next thing you know, they're borrowing money from you and spending it on other dames and betting on horses...Then one morning you wake up, the guy is gone, the saxophone's gone, all that's left behind is a pair of old socks and a tube of toothpaste, all squeezed out. So you pull yourself together. You go on to the next job, the next saxophone player. It's the same thing all over again. You see what I mean? Not very bright..."
Mina saxofonister stavas Hammarby IF, Tottenham Hotspur, Engelska Landslaget, Tyska Landslaget, Irländska Landslaget... listan kan göras lång över mer eller mindre seriösa äkta hälfter och älskare vars romantiska charm jag fallit pladask för på ett tidigt stadium för att sedan stå där uppgiven och övergiven när säsongen eller turneringen är slut. Jag önskar ibland att jag vore en mer förståndig pojke, som vänt sig till bayrare, milaneser, mancunians eller andra sorters ragg som kanske inte är så jävla spännande men som åtminstone håller vad de lovar. Älskare som kommer har ett stadigt jobb, kommer ihåg din namnsdag och kanske till och med ger dig frukost på sängen ibland. Istället dras jag år efter år med dessa dagdrivande libertiner, ohyfsade fredlösa som inte har gjort ett hederligt dagsverke i hela sitt liv, men som har det där lilla extra som gör att man ändå aldrig kommer kunna välja någon av de "fina" killarna.
Nu har det alltså hänt igen. Tottenhams saxofoner spelade i höstas med en sådan flärd och passion att man tänkte att "nu, nu kanske dom ändå menar allvar, nu kanske det äntligen är min tur att vara lycklig. Nu kan de inte svika mig". Men det gjorde dom. Nu sitter jag här med en utklämd Modric-tub och ett par strumpor som en gång i tiden varit liljevita, men som nu är smutsgrå likt himlen över Hackney en måndagmorgon. Och jag säger till mig själv: aldrig mer. Men jag vet samtidigt att det förstås är en ren och skär lögn.
För fastän det liljevita liket knappt ens är svalnat så har jag redan börjat svansa efter min femme fatale, mitt livs stora kärlek; Hammarby IF, som har slagit upp sår i mitt hjärta så många gånger att jag är förvånad över att det fortfarande slår. Men saken är den att nu har de ju vunnit två matcher, trumman ljuder över nejden och sambatakterna flödar. Det är vår. Jag tänker så klart att nu så ändå... jag borde inte göra det men jag gör det ändå. Hammarby har satt munstycket till läpparna och börjat spela "Come To Me, Me My Melancholy Baby" och jag följer hjälplöst efter likt en gris påväg till slakt. På väg till nästa säsong. Nästa hjärtekross. Nästa saxofonist.
Mot Alla Odds
Efter en hjälteinsats som heter duga stod Real Madrid-spelarna till slut som segrare på Camp Nou och därmed också som titelvinnare i La Liga. Som jag skrev i mitt "inför"-inlägg var Real rätt så uträknade på förhand. Men de lyckades med något de inte lyckats med på 5 år: De vann mot alla odds, på bortaplan mot sina ärkerivaler. Passande nog stavades Reals segerhjälte Cristiano Ronaldo, som i och med sitt 1-2-mål tystade Messi, Filosofen och hela Katalonien. Tillsammans med sin tyske partner-in-crime Özil, dominerade Ronaldo i omställningarna, vilket var den avgörande faktorn för Reals vinst i denna gigantmatch.
Ronaldo firar efter sitt avgörande mål i Clásicon.
Real genomförde matchen på ett defensivt sätt, mycket likt det som Chelsea visade upp i sitt möte med Barca nu i veckan. Man använde sig av ett solitt zonförsvar blandat med giftiga omställningar genom C.Ronaldo, Özil, Di Maria och Benzema. Skillnaden från det förra mötet mellan de båda lagen var tydlig: Effektiviteten. Senast missade man 5-6 solklara lägen att ta ledningen i matchen. Nu satte man istället de lägen man fick, samtidigt som man neutraliserade det mesta av motståndarnas farligheter.
Barcelona å andra sidan var lika förutsägbara som vanligt. De vevade igång passningsmaskinen och tiqui-taqi:ade sig till över 70% bollinnehav. Det stora övertaget i bollinnehav skulle dock visa sig ha ungefär lika stor inverkan på resultatet som Barcelonas 'publikstöd'. Man höll i bollen, men man verkade inte veta vad man skulle göra av den. Något försök till djupledsspel skymtades inte under i princip hela matchen. Det var stillastående handbollsspel, som inte resulterade i mer än max 3 målchanser.
Det bästa sättet att sammanfatta matchen är nog att säga att Real helt enkelt förtjänade att vinna och att resultatet var en logisk följd av matchbilden. Marängerna spelade precis som man måste göra mot Barca: Med tålamod. De spelade lugnt och metodiskt och stressade inte ifrån sig bollen som de gjort i de senaste mötena. Och viktigast av allt, de satte sina chanser och gjorde ett mål mer än Barcelona.
1-2 i Reals fördel innebär i princip att ligan är slut. Real är mästare och 'dverjkungen' Messi står plötsligt i Ronaldos skugga. Märkligt, inte sant? Men så är fotbollen. Inte ens ett ondskans välde så starkt och utbrett som Barcelonas kan hålla för evigt. Ikväll spräckte Real hål på den sköra bubbla som omgärdat FC Barcelona under snart fyra år. Ikväll påminde Real Madrid världen om att frågan om vilken som är den bästa fotbollsklubben fortfarande är obesvarad.
Nu väntar, för de båda spanska storklubbarna, var sitt extremt tufft och svårspelat returmöte i Champions League. Det gäller att ladda om snabbt om inte detta sprakande El Clásico ska fälla dem båda i jakten på Europatiteln.
lördag 21 april 2012
fredag 20 april 2012
The board is set, the pieces are moving.
INFÖR: Barcelona - Real Madrid, El Clásico, 21/4.
I öst drar mörkret ihop sig. Svärtan tätnar. En annalkande storm brusar upp och mullrar sitt ursinne ut över nedjeN. En skugga tornar mörk och farlig över Europa, Spanien, Katalonien. Det är en hotets och ovisshetens skugga, för inför titanmötet mellan rödblått och vitt är det fortfarande helt ovisst om vilken av de båda makterna som kommer att styra i Spanien från och med i morgon kväll.
Det är 1444 dagar sedan Real Madrid senast besegrade Barcelona i ett El Clásico. Det har gått nästan 4 år sedan 'Marängerna' lyckades slå sina separtistiskt lagda ärkefiender från nordöst i en ligamatch. Då spelades matchen på Santiago Bernabeu och slutade 4-1 till de vita. Ur dagens Messistiska perspektiv känns en sådan seger näst intill surrealistisk. Är det verkligen möjligt att Real en gång vann med 4-1 över Barca? Det är som att man har glömt att Real Madrid någonsin har kunnat vinna El Clásico.
Många skulle nog säga att det här är statistik som talar emot att Real Madrid skulle kunna vinna imorgon. Att det är ett facit som sänker deras chanser ytterligare. Jag hävdar motsatsen. Barcelona vet redan att de kommer vinna. "Det är ju Camp Nou", deras ondskans borg där ingen någonsin kan slå dem. Det är just därför de kan falla. På grund av gammal hederlig oaktsamhet och underskattning.
Real "ska" vara psykologiskt underlägsna. Då med tanke på deras senaste tunga förluster mot Barcelona, och med tanke på det faktum att de tappat en tiopoängsledning till vad som nu kan komma att bli en enpoängsledning! Men kanske är det så att det snackas så mycket om Reals underlägsenhet och nackdelar att de kan vända det till sin fördel.
Barcelona kommer som senast från en förlust. Vänta... Låt uss upprepa det där: Barcelona kommer som senast från en förlust. De föll mot Chelsea. De har en färsk förlust i sina system som de (förhoppningsvis) fortfarande inte har hunnit bearbeta. Deras fragila kroppar är inte vana vid att utsattas för något sådant. De reagerar ungefär som en ettårings kropp skulle göra om den fick lungcancer.
Fortfarande kippande efter andan och med det senaste mentala övergreppet de utsatts för, färskt i minnet, ska så Katalanerna vandra ut på sin hemmaplan imorgon kväll klockan 20.00. De kommer att göra det till ljudet av en publik, i grunden bestående av 60-åriga rika gubbar och andra onda människor. Publiken i fråga kommer att följa det enkla mönstret: "Klapp-klapp-klappklappklapp-klappklappklappklapp- BARCA!", likt en svensk hejarklack bestående av barn i 12-års åldern och deras trötta föräldrar på Råsunda en regning oktoberkväll i en träningsmatch mot någon påhittad post-sojvetisk nation. Ola Andersson kommer mysa i Viasat-studion. "Det ska bli underbart att se Barca rulla igång passningsmaskinen". Han myser tillsammans med sina självgoda main-stream-fränder. Men myser de kanske lite väl tidigt?
Imorgon, 20.00, Camp Nou. Det är där och då det ska avgöras.
The board is set, the pieces are moving.
Saturday Afternoon Fever
Dom säger på nyheterna att det ska hagla i Uppsala imorgon. Det är jag väldigt nöjd med, då jag har tre väldigt viktiga inomhusplikter att fullfölja. Dessa tre är:
13:45: Arsenal-Chelsea
16:00: Newcastle-Stoke
18:30: Queen's Park Rangers - Tottenham Hotspur
Oavsett vilket lag man hejar på eller vilket psykiskt tillstånd man befinner sig i så går det i alla fall att konstatera en sak: Fa-an vad spännande det är. Det här är en av de stora fördelarna med Champions League, fyra lag som annars skulle ha varit besvikna och desilusionerade efter att ha blivit avhängda från ligaracet befinner sig nu i elektriska tillstånd. Det är en tid för hjältar, tid för syndare, tid för gråt, tid för tandagnisslan, tid för glädje, tid för vilja. Det är en tid som dömer. Två vinnare. Två förlorare. Och den känns fanimej omöjligt att sia om.
Eller inte helt omöjligt förresten, för det finns ett lag som har en markant sämre form en det andra. Och vi vet ju alla vilket! Just det. Jag sa skämtsamt förut att jag var säker på att Tottenham skulle komma fyra för att sedan bli utslagna av Chelseas CL-seger, men egentligen tror jag att det blir väldigt svårt att klara ens det. Två och en halv mittback är skadade, en av de hela mittbackarna heter Gallas, och flera nyckelspelare befinner sig ur form. Och framförallt, som vanligt, de gör inte mål. Det som talar för Tottenham är att laget har det klart lättaste spelschemat kvar, och att man har visat förmågan till ett spel den här säsongen som inget av de andra lagen varit i närheten av.
Många menar på att det största hotet mot Tottenham lyser illblått två poäng längre ner i tabellen och stavas Chelsea, och det är onekligen svårt att inte hålla med om. På ett närmast mytologiskt sätt har de gamla storspelarna rest sig en sista gång för att uträtta ett sista stordåd. Terry, Lampard och Drogba spelar för historieböckerna, och sånt spel kan räcka länge. Dock har man i ligan sett svajjigt ut i flera matcher på sista tiden, och många av segrarna har berott mer på flyt än skicklighet.
Istället tror jag att det främsta hotet kommer norrifrån. Newcastle ser inte mycket ut på pappret, men jävlar vad de har smugit sig fram här på slutet. Pardrew har gått från syndare till ikon i nordsjömetropolen, och det enkla, raka spelet har visat sig svårstoppat och, vad viktigare är, hållbart under lång tid. Videoklippet nedan visar på en helt galen stämning i staden just nu. Detta kan stjälpa laget, men om Pardrew & Co lyckas kanalisera hajpen på rätt sätt så kan den här säsongen sluta hur kul som helst för skatorna.
Slutligen har vi då Arsenal, som ju efter en makalös vår i förra veckan såg ut att vara i det närmaste klara för tredjeplatsen. Jättedödarna från Wigan satte dock stopp för sådana tankegångar och vips så är Arsenal bara fem poäng bort för Newcastle och Tottenham. Morgondagens match är av monumental betydelse för Woolwich-gänget. Vinst och vinden kommer åter fylla skutans segel. Förlust eller oavgjort, och vi har ett lag i gungning med ett kanske helt uppkäkat försprång. Nu är Robin van Persie stora prövostund kommen. Är han den kapten och ledare han utger sig för att vara, eller "bara" en spektakulär primadonna som springer och gömmer sig när fiendens härskaror står invid murarna?
Imorn. Utegångsförbud. Serri.
onsdag 18 april 2012
"Barca och jag"
Du är Barcelona-fan. Eller fan och fan, du märkte att det laget var bäst och vann oftast och du bestämde dig för att börja heja på dem fast du inte hade någon som helst anknytning till staden annan än att du varit på Mallorca som ligger relativt nära. Var var jag? Jusste, du är ett barca-fan. Och därmed även ett fan av Spaniens landslag. Och du har inte mött en motgång under hela ditt fotbollsliv. Hela tiden har Barcelona hållit dig i sin hand och du har litat på allt Barca sagt till dig. För Barca är ju bäst och vinner ju mest. Det är ju så! Ingen i hela vida världen är bättre eller har mer rätt än FC Barcelona!
Men så i kväll förlorar de, förlåt förlorar NI (du är ju ett Barcafan!), och... Barca har inte längre alla svaren. Du håller i Barcas hand, men tryggheten beröringen tidigare ingav är bortblåst, inte som bortblåst, utan på riktigt bortblåst. Jag tänker på Pär Lagerkvist och följande utdrag ur hans novellsamling "Onda sagor". En pojke och hans farsa går längs rälsen där farsan jobbar. Och farsan känner alla som kommer förbi, har koll på när alla tågen går, och vet allt och kan allt och är en klippa av lugn. Men så väcks tvivlet i sonens hjärta när skymmningen faller. Kan han allt?
"Vi gick tysta. Var och en tänkte på sitt. Mitt hjärta drogs ihop som om mörkret kommit in och börjat krama på det. Då, när vi var inne i en kurva, hörde vi plötsligt ett väldigt dån bakom oss! Vi väcktes förskräckta ur våra tankar. Far ryckte mig ner på banvallen, ner i avgrunden, höll mig kvar där. Då störtade tåget förbi. Ett svart tåg, släckt i alla vagnarna, det gick med rasande fart. Vad var det för ett, det skulle inte komma något tåg nu! Vi såg förskrämda på det. Elden flammade i det väldiga lokomotivet där de skyfflade in kol, gnistorna yrde vilt i natten. Det var ohyggligt. Föraren stod där blek, orörlig, med som förstenade drag, upplyst av elden. Far kände inte igen honom, visste inte vem han var, han bara stirrade rätt fram, det var som om han skulle bara in i mörkret, långt in i mörkret, vilket inte hade något slut. Uppjagad, flämtande av ångest stod jag och såg efter den vilda synen. Den uppslukades av natten. Far tog mig upp på banvallen, vi skyndade hem. Han sade: - Det var underligt, vad var det för ett tåg? Och föraren kände jag inte igen. Sedan gick han bara tyst. Men jag skälvde i hela kroppen. Det var ju för mig, för min skull. Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut."
Skälv Barca-fan. Skälv förhelvete.
Chelsea vs. Barcelona by Hoegadelns_Bane
Eftersom fyran i Premier League inte får kvala till CL om ett engelskt lag vinner CL så ville jag för första gången på två år inte att Barcelona skulle förlora en Champions Leaguematch. Givetvis förlorade Barcelona för första gången på två år en Champions Leaguematch. Här är några snabba tankar:
1. Tottenham kommer att komma fyra men Chelsea kommer att vinna Champions League. Jag tror inte, jag VET att det kommer att hända.
2. Drogba är fortfarande ett beräknande svin och det gav mig stor tillfredställelse att se hur han blev sparkad i skrevet hårt och grundligt, men vore jag Chelseafan vet jag att jag skulle älska honom. En elektrisk personlighet, precis som Hitler.
3. Cahill kan ha spelat till sig en plats i landslagselvan ikväll
4. Terry är så fruktansvärt bra.
5. Busquets missar öppet mål och bevisar därmed att han är en skapelse som ENBART sänts till världen för att plåga mig.
6. Niklas Holmgren är faktiskt en riktigt kompetent kommentator, även om han låter skojjigt.
7. Jag är så J Ä V L A trött på reklamen som börjar med "när matchen igång får man lyckorus". Man hinner aldrig trycka på mute-knappen tillräckligt snabbt när den börjar. Skulle kunna betala stora summor pengar för att den aldrig mer visas någonstans någonsin över huvudtaget. Hat.
EDIT: vill även påpeka att punkt 1 skrevs fem minuter INNAN Erik Niva twittrade exakt. Vet inte om jag ska vara sur eller bara förundrad över vad den klubben gör med ens psyke.
1. Tottenham kommer att komma fyra men Chelsea kommer att vinna Champions League. Jag tror inte, jag VET att det kommer att hända.
2. Drogba är fortfarande ett beräknande svin och det gav mig stor tillfredställelse att se hur han blev sparkad i skrevet hårt och grundligt, men vore jag Chelseafan vet jag att jag skulle älska honom. En elektrisk personlighet, precis som Hitler.
3. Cahill kan ha spelat till sig en plats i landslagselvan ikväll
4. Terry är så fruktansvärt bra.
5. Busquets missar öppet mål och bevisar därmed att han är en skapelse som ENBART sänts till världen för att plåga mig.
6. Niklas Holmgren är faktiskt en riktigt kompetent kommentator, även om han låter skojjigt.
7. Jag är så J Ä V L A trött på reklamen som börjar med "när matchen igång får man lyckorus". Man hinner aldrig trycka på mute-knappen tillräckligt snabbt när den börjar. Skulle kunna betala stora summor pengar för att den aldrig mer visas någonstans någonsin över huvudtaget. Hat.
EDIT: vill även påpeka att punkt 1 skrevs fem minuter INNAN Erik Niva twittrade exakt. Vet inte om jag ska vara sur eller bara förundrad över vad den klubben gör med ens psyke.
tisdag 17 april 2012
Bayerns vänsterkant
Eftersom jag missade ungefär sammanlagt 30 minuter av Bayern-Real igår kan jag inte göra anspråk på att kunna ge en fullvärdig bild av vad som hände. Men det jag kan uttala mig om är min förundran varje gång jag ser Bayern över David Alaba och Franck Ribéry. Franck Ribéry kommer aldrig bli så bra som han var 2007 igen, men det hindrar honom inte från att vara en av världens just nu absolut bästa fotbollsspelare. Eftersom det har gått en rent Messiskt skadefri period för fransmannen vågar han ge sig in i närkamper, han springer oavbrutet, han jobbar hem!, han är hur jävla bekväm med bollen som helst och gjorde nu till och med mål mot laget han så ivrigt ville lämna Bayern för för några år sedan. Och så har vi David Alaba, som alltså är 19 och mittfältare men som ändå uppvisar ytterbacksspel i världsklass. Outtröttlig, one touch-benägen utav bara helvete, vindsnabb och kapabel att avväpna CR7 hur lätt som helst när han behöver. Men så är det ju hur samspelta de två har blivit som liksom är grejen. Känns det egentligen någonsin som att Bayerns högerkant är hotad defensivt? NEJ! Ribéry och Alaba springer oavbrutet offensivt och kombinerar oerhört framgångsrikt, men även defensivt är de båda ett rent helvete att stöta på, och istället känns det ju faktiskt för närvarande som att det är högerkanten, med Robben och Lahm, som är den svagare. Otippat som fan faktiskt.
Den guldvinnande dikten från OS 1912 placerad bredvid en bild av Sergio Busquets:
O idrott, Du är äran!
Med Dig som givare få beröm och priser fulla värdet,
Om blott de vunnits i sann redbarhet.
Illojal konkurrens och otillåtna knep Äro stängt förbjudna.
Och med förakt bestraffas den
Som blott med list och falskhet
vill tillkämpa sig palmen.
måndag 16 april 2012
Fotbollens Historia del II, 1914-1929: Ragnarök, Hävdelsebehov och Det Intelligenta Spelet
det här inlägget skulle egentligen ha publicerats för typ två månader sen men jag har av olika anledningar inte kunnat med det. Ber om förlåtelse och förståelse. Ifall ni har glömt bort vad som hände i förra avsnittet har ni det här
Första världskriget och Vad Jimmy Speirs Barnbarn Aldrig Fick Höra
Trots att det gått hundra år sedan domaren satte pipan till munnen fortsätter den lilla klubben att minnas. Bradford City är inte, och har aldrig varit, någon storklubb, och FA-cuptriumfen 1911 är föreningens i särklass största triumf. Och allra mest minns man så klar Jimmy Speirs, den stora matchhjälten som med sitt 2-1 mål sänkte Norwich och skrev in sig själv och sitt lag i historieböckerna.
Jimmy Speirs blev en hjälte den dagen, och hade världen varit någorlunda rättvis hade Speirs gått samma öde till mötes som alla andra hjältar inom fotbollen; att efter karriären få sitta och älta sin triumf på lokala pubar, bli bjuden på öl av nostalgiska fans, samt tråka ut sina barn och barnbarn med historier om hur han satte de fisförnäma sydlänningarna på plats, och hur han fick skaka hand med självaste kungen efter matchen.
Detta öde förunnades inte Jimmy Speirs. Den 17 1915 maj, mindre än ett år efter att Stobritannien förklarat Tyskland krig, skrev han in sig för tjänstgöring vid The Queens Own Cameron Highlanders och skickades därefter iväg till skyttegravarna i norra Frankrike. Han kommer inte att komma tillbaka. Den 20 augusti 1917, under slaget vid Paschendaele, faller Jimmy Speirs offer för ett krigsmaskineri vars metalliska hjärta är fullständigt likgiltigt inför ett mål på Wembley.
Jimmy Speirs var inte ensam om att mista livet i det gyttjiga ingenmanslandet i detta krig. Miljoner unga män skickades ut att dö för sina länder och konungar, och en skrämmande liten andel kom någonsin tillbaka. Det första världskriget krävde förutom ofantliga mängder människoliv även hela den gamla världsordningen: Europas karta ritades om i grunden, revolutioner poppade upp som svampar ur marken och fyra kejsares kronor låg vid krigets slut på den blodiga marken invid sina forna ägares fötter.
I Öst hade Tsarryssland kollapsat inifrån och ur dess aska reste sig nu den nya Sovjetstaten.
I Norr hade Tyskland efter år av envishet slutligen tvingats på knä av den brittiska sjöblockaden som tvingat fram hungersnöd på land och myteri till sjöss.
I Södern hade så det teknologiskt efterblivna Osmanska Riket tack vare kriget gjort allvar av sitt mångåriga hot att sluta fungera helt, Sultanen i Istanbul avsattes och turkarna slöt sig efter kriget tillfälligt inåt för att slicka sina sår och så småningom utforma den moderna nationalstaten Turkiet.
Det fjärde fallna Kejsardömet återfanns slutligen i Europas hjärta: dubbelmonarkin Österrike-Ungern som styrts av den urgamla Habsburgdynastin ända till slutet. Det mulitetniska Imperiet hade länge lidit av inre stridigheter och efter kriget styckades det helt sonika upp i en rad nya stater: i söder bildades kungadömet Jugoslavien, i norr utformades republiken Tjeckoslovakien och runt Budapest vid Donaus stränder gjordes Ungern till ett gravt stympat, om än självständigt, rike. Den lilla stump som återstod fick namnet Österike, ett litet och bergigt område som med sin miljonhuvdstad Wien liknades vid "en dvärgakropp med ett elefanthuvud". Dessa fyra nya och instabila länder såg kanske inte mycket ut för världen. Men det var här som historien om den europeiska fotbollen skulle komma att ta verklig fart.
Donauskolan
Det var nog många som efter kriget trodde att fotbollen skulle gå åt samma håll som Titanic, flottkapprustning, exlusivt manlig rösträtt och andra skojjiga förkrigsinstitutioner, dvs. åt skogen. Fotbollsligorna hade ju på de flesta håll stängt ner vid krigsutbrottet, och folk förväntades väl under den svåra tid ha bättre saker för sig än att springa efter bollar.
De hade fel.
Fotbollen inte bara överlevde kriget, den kom till baka starkare än någonsin. Och starkast kom den i våra nyss nämnda centralstater. De fyra länderna befann sig i olika lägen psykologiskt men hade alla behov av att hävda sig. Jugoslavien och Tjeckoslovakien var båda nykomlingar i sammanhanget sammansatta av en rad olika etniska grupper, och behövde en plattform att hävda sin styrka och sin enighet på. Österrike och Ungern ansåg sig rånade och förnedrade efter Versaillesfreden och behövde en plattform för att återerövra den nationella stoltheten, och hävda att de fortfarande var nationer att räkna med. Och för dessa ändamål fanns naturligtvis inget bättre än den omåttligt populära, men på kontinenten än så länge ganska outvecklade, fotbollen.
Inspirationen till de nya ländernas fotboll kom inte sällan från Storbritannien. I Tjeckoslovakien hade skotten John William Madden redan 1905 coachat Slavia Prag, som sedan kom att skörda frukterna av dennes taktiska kunnande i en formidabel storhetstid efter kriget. I Prag växte även en av de första stora derbyrivaliteterna fram, mellan det borgerliga Slavia och den tydligt arbetarklassförankrade Sparta Prag (vars anglosaxiska influenser märktes av att de lånat sin klubbdräkt rakt av ifrån Arsenal).
I Ungern skulle en annan britt skapa en än större fotbollsdynasti, vars betydelse ger eko än i våra dagar. Ignorerad av sina landsmän i sina försök att introducera ett spel som byggde mer på bollskicklighet än fysik, vände Jimmy Hogan stegen mot Budapest, där han togs emot med öppna armar. I MTK Budapest förfinade han sina idéer och skapade en spel som gjorde Ungern till en stormakt i fotboll. Det snabba, rörliga passningsspelet kom att utgöra grunden för den gryende "Donauskolan" (dvs fotbollen som spelades av länderna vid Donau). Spelet kom att ligga till grund för både det ungerska storlaget på 50-talet och 70-talets holländska totalfotboll, som ju än idag utgör stereotypen för det man kallar "bra fotboll". När Ungern 1953 chockade hela England genom att slå dem med 6-3 på självaste Wembley förklarade deras president syrligt: "Vi spelar som Jimmy Hogan lärt oss. När de skriver vårt lands fotbollshistoria, ska hans namn vara skrivet i guld".
Jimmy Hogan och MTK Budapest må ha skapat Donauskolan, men det var i Österrike som den uppnådde sin mest fullfjädrade form. Det var Österrikaren Hugo Meisl, god vän till Jimmy Hogan, som lade upp riktlinjerna för det som under mellankrigstiden kom att utvecklas till kontinentens förmodligen bästa landslag: "das Wunderteam" som det med skräckfylld vördnad kallades av sina motståndare. Anledningarna till att detta Wunderteam aldrig vann några troféer är många och märkliga, och kommer att redogöras för i nästa kapitel.
The Splendid Isolation
Fotbollen på Storbritannien togs upp igen efter kriget och frågade man britterna själva så var det inget snack om vilka som fortfarande var fotbollsvärldens obestridliga herrar. England etta, Skottland tvåa, därmed basta. Denna hållning har för eftervärlden varit svår att överbevisa eftersom engelsmännen under hela mellankrigstiden uppvisade en remarkabel ovilja att spela mot lag utanför Öriket. Dels för att resor var både svåra och jobbiga att göra, dels för att man inte ansåg det vara mödan värt eftersom alla ändå visste vilka som var bäst. Att döma av de matcher som ändå spelades är den bisarra sanningen att engelsmännen förmodligen hade rätt i sina antaganden, få om ens något kontinentalt lag kunde rubba dem, och så sent som 1934 fick världsmästarna Italien ge sig med 3-2 mot ett segrande England.
Icke desto mindre förlorade engelsmännen på sin hållning, dels eftersom deras internationella prisskåp från tiden gapar tomma för eftervärlden att se, och dels eftersom nonchalansen gentemot den europeiska utvecklingen ledde till att de brittiska lagen på lång sikt kom att hamna på idémässig efterkälke.
Den största förändringen inom engelsk mellankrigstidsfotboll var geografisk. Fram till 1925 hade engelsk fotboll varit lika med nordengelsk fotboll. Lag som Liverpool, Everton, Huddersfield Town, Preston North End, Manchester Shitty och Newcastle United höljde sig i triumfer, medan allting söder om Birmingham var en vit fläck på fotbollskartan(Tottenham Hotspur hade visserligen skrällvunnit cupen två gånger, men hade redan såpass tidigt utvecklat en formidabel förmåga att i tid och otid dratta på ändan när det kom till ligaspel, vilket omöjliggjorde en etablering som toppklubb). Men i London fanns en herre som ville ändra på detta. Hans namn var Herbert Chapman, hans klubb var Arsenal. Men hur skulle förändringen ske?
Nu frågar sig kanske den uppmärksamme läsaren: vad fan var grejen med cliffhanger slutet från förra inlägget? Då kan jag lugna denne läsare med att nu kommer den.
Den regel som introducerades var nämligen, givetvis, Offsideregeln, vars introduktion 1925 sammanföll med Chapmans tillträde i Arsenal. Innan denna regen hade fotboll spelats formationen 2-3-5, som helt enkelt gick ut på att ha så många spelare framför mål som möjligt. Backarna var där dom var mest för att de inte fick plats någon annan stans. I och med offsideregeln tvingades dock lagen att ställa upp på ett mer taktiskt sätt, som på ett helt annat sätt byggde på rörlighet och djup. Offsideregeln har förbannats till tusen av mången supporter och givit Emanuel Adebayor många sömnlösa nätter, men det går inte att förneka att det var dess införande som på allvar gjorde fotbollen till en intelligent sport. Detta utnyttjade Herbert Chapman genom att skapa det dynamiska "WM-systemet" (3-2-2-3), och på bara några år gjorde han Arsenal till Londons, Englands, och möjligen också världens kungar.
Vindarna från Atlanten
Den engelska isolationismen framstår som märklig när man betänker det som hände i Donauländerna, men när man sedan med efterklokhetens välsignelse tar sig en titt på samtida händelserna i Sydamerika framstår den som direkt löjlig. För det var här som den verkligt revolutionerande fotbollen hade börjat utvecklas.
Om den de britiska lagen var fysikens mästare, och Donaulagen passningsspelets mästare, så var Sydamerika det individuella artisteriets högborg, ett epitet som lever kvar än idag. Och det var främst vid Rio de la Platas stränder som utvecklingen skedde. Brasilien hade visserligen redan införskaffat sig en vibrerande stark fotbollskultur, men klubbrivalitet och byråkratiskt tjafs mellan två olika förbund omöjliggjorde tillsvidare triumfer för landslaget. Grannarna i söder tyngdes inte av dylika problem, särskilt lilla Uruguay präglades av betänkligt stabilitet och välstånd, och hade införskaffat ett rykte om sig att vara "Sydamerikas Schweiz". Ändå var det inte många som räknade med att uruguayanerna skulle utgöra något verkligt hot när OS i Paris gick av stapeln 1924. Desto större blev då krocken när Uruguayanerna krossade allt motstånd på sin väg mot titeln, och dessutom gjorde om bedriften fyra år senare.
Sydamerikanernas seger satte igång livliga diskussioner om hur deras lag skulle stå sig om de fick möta de "riktiga européerna" dvs. proffsen. Frågan kunde dock inte lösas genom en olympisk turnering, eftersom endast amatörer tilläts delta. Dessutom skulle IOK förmodligen inte riskera att den, redan vid det här laget, gigantiska fotbollssporten svalde de andra sporterna uppmärksamhetsmässigt.
Samtidigt... i en förort till Paris (kanske)
Trots att det är midnatt är han helt klarvaken. Frugan var inne för en timme sen och frågade vad fan det var frågan om, för att sedan med en demonstrativ smäll gå in till sovrummet och lägga sig. Nu är det bara han och Evra, familjens irländska setter som är vaken. Evra ligger vid hans fötter och undrar kanske även han vad fan det är frågan om. Även om husse är president för FIFA så hör det inte till vanligheterna att han jobbar hemifrån. Men det som husse nu jobbar med hör inte till vanligheterna. Jules Rimét ögnar snabbt igenom dagens inkomna PM. Sedan sätter han nyckeln i skrivbordslådan och drar fram papprena som är anledningen till att han sitter här och jobbar över. Sidhuvudet talar sitt tydliga språk. Framför honom på skrivbordet ligger ritningarna för ett officiellt Världsmästerskap i Fotboll.
Nästa kapitel: 1930-1939
För den som vill veta mer om Donauskolan rekommenderas Noble Entertainment's dokumentärserie "A History fo Football - The Beautiful Game", som ägnar ett helt avsnitt åt de centraleuropeiska pionjärerna. Slutstycket angående Jules Rimet är helt ohistoriskt och bör betraktas som ren och skär lögn.
Första världskriget och Vad Jimmy Speirs Barnbarn Aldrig Fick Höra
Trots att det gått hundra år sedan domaren satte pipan till munnen fortsätter den lilla klubben att minnas. Bradford City är inte, och har aldrig varit, någon storklubb, och FA-cuptriumfen 1911 är föreningens i särklass största triumf. Och allra mest minns man så klar Jimmy Speirs, den stora matchhjälten som med sitt 2-1 mål sänkte Norwich och skrev in sig själv och sitt lag i historieböckerna.
Jimmy Speirs blev en hjälte den dagen, och hade världen varit någorlunda rättvis hade Speirs gått samma öde till mötes som alla andra hjältar inom fotbollen; att efter karriären få sitta och älta sin triumf på lokala pubar, bli bjuden på öl av nostalgiska fans, samt tråka ut sina barn och barnbarn med historier om hur han satte de fisförnäma sydlänningarna på plats, och hur han fick skaka hand med självaste kungen efter matchen.
Detta öde förunnades inte Jimmy Speirs. Den 17 1915 maj, mindre än ett år efter att Stobritannien förklarat Tyskland krig, skrev han in sig för tjänstgöring vid The Queens Own Cameron Highlanders och skickades därefter iväg till skyttegravarna i norra Frankrike. Han kommer inte att komma tillbaka. Den 20 augusti 1917, under slaget vid Paschendaele, faller Jimmy Speirs offer för ett krigsmaskineri vars metalliska hjärta är fullständigt likgiltigt inför ett mål på Wembley.
Jimmy Speirs var inte ensam om att mista livet i det gyttjiga ingenmanslandet i detta krig. Miljoner unga män skickades ut att dö för sina länder och konungar, och en skrämmande liten andel kom någonsin tillbaka. Det första världskriget krävde förutom ofantliga mängder människoliv även hela den gamla världsordningen: Europas karta ritades om i grunden, revolutioner poppade upp som svampar ur marken och fyra kejsares kronor låg vid krigets slut på den blodiga marken invid sina forna ägares fötter.
I Öst hade Tsarryssland kollapsat inifrån och ur dess aska reste sig nu den nya Sovjetstaten.
I Norr hade Tyskland efter år av envishet slutligen tvingats på knä av den brittiska sjöblockaden som tvingat fram hungersnöd på land och myteri till sjöss.
I Södern hade så det teknologiskt efterblivna Osmanska Riket tack vare kriget gjort allvar av sitt mångåriga hot att sluta fungera helt, Sultanen i Istanbul avsattes och turkarna slöt sig efter kriget tillfälligt inåt för att slicka sina sår och så småningom utforma den moderna nationalstaten Turkiet.
 |
| Delningen av det Habsbugska imperiet 1918. |
Donauskolan
Det var nog många som efter kriget trodde att fotbollen skulle gå åt samma håll som Titanic, flottkapprustning, exlusivt manlig rösträtt och andra skojjiga förkrigsinstitutioner, dvs. åt skogen. Fotbollsligorna hade ju på de flesta håll stängt ner vid krigsutbrottet, och folk förväntades väl under den svåra tid ha bättre saker för sig än att springa efter bollar.
De hade fel.
Fotbollen inte bara överlevde kriget, den kom till baka starkare än någonsin. Och starkast kom den i våra nyss nämnda centralstater. De fyra länderna befann sig i olika lägen psykologiskt men hade alla behov av att hävda sig. Jugoslavien och Tjeckoslovakien var båda nykomlingar i sammanhanget sammansatta av en rad olika etniska grupper, och behövde en plattform att hävda sin styrka och sin enighet på. Österrike och Ungern ansåg sig rånade och förnedrade efter Versaillesfreden och behövde en plattform för att återerövra den nationella stoltheten, och hävda att de fortfarande var nationer att räkna med. Och för dessa ändamål fanns naturligtvis inget bättre än den omåttligt populära, men på kontinenten än så länge ganska outvecklade, fotbollen.
 |
| Jimmy Hogan, när det begav sig. |
I Ungern skulle en annan britt skapa en än större fotbollsdynasti, vars betydelse ger eko än i våra dagar. Ignorerad av sina landsmän i sina försök att introducera ett spel som byggde mer på bollskicklighet än fysik, vände Jimmy Hogan stegen mot Budapest, där han togs emot med öppna armar. I MTK Budapest förfinade han sina idéer och skapade en spel som gjorde Ungern till en stormakt i fotboll. Det snabba, rörliga passningsspelet kom att utgöra grunden för den gryende "Donauskolan" (dvs fotbollen som spelades av länderna vid Donau). Spelet kom att ligga till grund för både det ungerska storlaget på 50-talet och 70-talets holländska totalfotboll, som ju än idag utgör stereotypen för det man kallar "bra fotboll". När Ungern 1953 chockade hela England genom att slå dem med 6-3 på självaste Wembley förklarade deras president syrligt: "Vi spelar som Jimmy Hogan lärt oss. När de skriver vårt lands fotbollshistoria, ska hans namn vara skrivet i guld".
Jimmy Hogan och MTK Budapest må ha skapat Donauskolan, men det var i Österrike som den uppnådde sin mest fullfjädrade form. Det var Österrikaren Hugo Meisl, god vän till Jimmy Hogan, som lade upp riktlinjerna för det som under mellankrigstiden kom att utvecklas till kontinentens förmodligen bästa landslag: "das Wunderteam" som det med skräckfylld vördnad kallades av sina motståndare. Anledningarna till att detta Wunderteam aldrig vann några troféer är många och märkliga, och kommer att redogöras för i nästa kapitel.
The Splendid Isolation
Fotbollen på Storbritannien togs upp igen efter kriget och frågade man britterna själva så var det inget snack om vilka som fortfarande var fotbollsvärldens obestridliga herrar. England etta, Skottland tvåa, därmed basta. Denna hållning har för eftervärlden varit svår att överbevisa eftersom engelsmännen under hela mellankrigstiden uppvisade en remarkabel ovilja att spela mot lag utanför Öriket. Dels för att resor var både svåra och jobbiga att göra, dels för att man inte ansåg det vara mödan värt eftersom alla ändå visste vilka som var bäst. Att döma av de matcher som ändå spelades är den bisarra sanningen att engelsmännen förmodligen hade rätt i sina antaganden, få om ens något kontinentalt lag kunde rubba dem, och så sent som 1934 fick världsmästarna Italien ge sig med 3-2 mot ett segrande England.
Icke desto mindre förlorade engelsmännen på sin hållning, dels eftersom deras internationella prisskåp från tiden gapar tomma för eftervärlden att se, och dels eftersom nonchalansen gentemot den europeiska utvecklingen ledde till att de brittiska lagen på lång sikt kom att hamna på idémässig efterkälke.
Den största förändringen inom engelsk mellankrigstidsfotboll var geografisk. Fram till 1925 hade engelsk fotboll varit lika med nordengelsk fotboll. Lag som Liverpool, Everton, Huddersfield Town, Preston North End, Manchester Shitty och Newcastle United höljde sig i triumfer, medan allting söder om Birmingham var en vit fläck på fotbollskartan(Tottenham Hotspur hade visserligen skrällvunnit cupen två gånger, men hade redan såpass tidigt utvecklat en formidabel förmåga att i tid och otid dratta på ändan när det kom till ligaspel, vilket omöjliggjorde en etablering som toppklubb). Men i London fanns en herre som ville ändra på detta. Hans namn var Herbert Chapman, hans klubb var Arsenal. Men hur skulle förändringen ske?
Nu frågar sig kanske den uppmärksamme läsaren: vad fan var grejen med cliffhanger slutet från förra inlägget? Då kan jag lugna denne läsare med att nu kommer den.
 |
| Att WM-systemet (t.h.) var revolutionerande förefaller inte så konstigt eftersom det gamla systemet (t.v.) utifrån den här bilden ser ut att ha skapats av ett fullfjädrat CP. |
Vindarna från Atlanten
Den engelska isolationismen framstår som märklig när man betänker det som hände i Donauländerna, men när man sedan med efterklokhetens välsignelse tar sig en titt på samtida händelserna i Sydamerika framstår den som direkt löjlig. För det var här som den verkligt revolutionerande fotbollen hade börjat utvecklas.
 |
| 1924 års Olympiska mästare. Notera hatten och den sjukt ofotogeniska andretränaren. Inte proffepic direkt. |
Sydamerikanernas seger satte igång livliga diskussioner om hur deras lag skulle stå sig om de fick möta de "riktiga européerna" dvs. proffsen. Frågan kunde dock inte lösas genom en olympisk turnering, eftersom endast amatörer tilläts delta. Dessutom skulle IOK förmodligen inte riskera att den, redan vid det här laget, gigantiska fotbollssporten svalde de andra sporterna uppmärksamhetsmässigt.
Samtidigt... i en förort till Paris (kanske)
Trots att det är midnatt är han helt klarvaken. Frugan var inne för en timme sen och frågade vad fan det var frågan om, för att sedan med en demonstrativ smäll gå in till sovrummet och lägga sig. Nu är det bara han och Evra, familjens irländska setter som är vaken. Evra ligger vid hans fötter och undrar kanske även han vad fan det är frågan om. Även om husse är president för FIFA så hör det inte till vanligheterna att han jobbar hemifrån. Men det som husse nu jobbar med hör inte till vanligheterna. Jules Rimét ögnar snabbt igenom dagens inkomna PM. Sedan sätter han nyckeln i skrivbordslådan och drar fram papprena som är anledningen till att han sitter här och jobbar över. Sidhuvudet talar sitt tydliga språk. Framför honom på skrivbordet ligger ritningarna för ett officiellt Världsmästerskap i Fotboll.
Nästa kapitel: 1930-1939
För den som vill veta mer om Donauskolan rekommenderas Noble Entertainment's dokumentärserie "A History fo Football - The Beautiful Game", som ägnar ett helt avsnitt åt de centraleuropeiska pionjärerna. Slutstycket angående Jules Rimet är helt ohistoriskt och bör betraktas som ren och skär lögn.
Umeå FC vs Bajen 1-2
Man brukar klichéaktigt prata om de vunna skitmatcherna som det främsta beviset på ett topplag. I sådana fall finns det goda chanser för Bajen att gå hela vägen till Sveriges finaste salong igen. För i kväll var ingen tillställning som kommer att nedprintas detaljerat av ivriga skrivare med glasögonen nedhalkandes över den svettiga näsroten i storslagna bibliotek nere på kontinenten. Inte för att Bajens matcher någonsin blivit det. Men ändå. Det var minusgrader. Fuktigt. Bortaläktaren placerad 10 meter från planen likt ett jävla överkört cp. Och så spelade Bajen dåligt under en stor del av matchen. Jävligt dåligt.
De första 20 minuterna av matchen i kväll var sämre än jag kunde föreställa mig. Inte för att Umeå hade ENORMT många chanser (de gjorde iof mål i den 22 minuten, välförtjänt, genom mannen med kvällens svennebögigaste namn: Danny Persson), men det som var deprimerande att se var den totala avsaknaden av geist och vilsenheten som infann sig hos de gröna och vita. Hade vi inte kommit längre än så här? När halvtidssignalen ljöd var det med tunga andetag man försökte blåsa sina lemmar varma i en natt som alltmer såg ut att bli kallare än en pingvinfitta.
Men så i den 52a minuten bjöds Bajen in i matchen genom att Umeå FCs tränare hade placerat en jävla idiot i målet (Jonatan Johansson). Vilket jävla cp. Baggio slår ett misslyckat inlägg som JJ klantar in som vore han efterbliven. Och vi var inne i matchen igen. Det tryck som redan byggts upp runt hemmalagets straffområde ökade och när sedan 1-2 målet, det underbara jävla 1-2 målet, kom i 70e minuten var det nästan väntat. Billy Schuler (fantastisk med bollen matchen igenom) driver bollen skickligt innan han hittar fram till Sebastian Castro-Tello i djupled, som i sin tur drar två bönder med två tvåfotare innan han lägger bollen till rätta och placerar in den till höger like a boss. Ett oerhört vackert mål.
Umeå FC tryckte sedan på imponerande i slutskedet av matchen och visade att det inte är många lag som kommer att gå av T3 Arena efter 90 minuter med 3 poäng, men Bajen höll ut och tog sin första bortaskalp för säsongen. Skitigt och jämnt var det, men man vann alltså ändå. Som ett topplag.
Bild: Hammarbyfotboll.se
söndag 15 april 2012
Jag hatar Chelsea.
Jag har hållit mången moralpredikan i mitt liv. En av de mest frekvent förekommande är den som handlar om att jag trots min stora fotbollspassion faktiskt inte hatar något fotbollslag ("inte ens AIK!"), om hur det är löjligt att kanalisera sina känslor på ett sånt negativt sätt. Fotboll handlar ytterst om kärlek och positiv energi, och att "hata" ett lag är att genera sporten i sig.
Ikväll gör jag högtidligen avkall på denna doktrin. För ikväll känner jag för första gången att jag verkligen hatar ett fotbollslag. Det är inget förnuftigt med det, jag kan inte analysera det, och jag kan inte riktigt säga varför. Jag kan bara säga att jag ser ett lag som är köpt på smutsiga, blodiga, kommunist-kapitalistiska oljepengar, pengar som lockat dit fotbollshoror från alla världens håll och kanter, och jag ser ett lag vars lagkapten är så väl en horbock som en rasist, jag ser ett lag som får ett helt obegripligt domslut med sig just på grund av att de är så stora och äckliga, jag ser ett lag som nu är på väg att lägga sin pestsmittade fingrar på den finaste av alla pokaler för vilken gång i ordningen jag vet inte för att jag vill inte tänka på det, jag ser ett lag som styrs av överbetalda divor och som körde iväg den enda tränaren som någonsin vågat stå upp mot dom. Nu sitter där något litet vått och dränkt och ryggradslöst på bänken, som passivt låter ondskan ha sin gång.
Jag ser också fansen. Chelseafansen hånade döda Liverpoolsupportrar under en tyst minut, vilket även för den neutrale åskådaren måste betecknas som omätbart lågt. Jag tycker synd om de som gjorde det, för de förlorade genom sin handling all rätt till att bemötas med respekt eller erkännande. De är ett hån mot människosläktet. De är lägre än råttor.
Och jag ser honom. Vidrigheten. Drogba. Jag vet inte vad alla de ädla idrottsmän som gjort sporten och cupen till vad den är skulle säga om de fick se Drogba idag och jag vill inte veta. Det är återigen svårt att sätta fingret på något konkret, men hela hans väsen och attityd är bara raka motsatsen till vad begreppet "sportsmanskap" vill säga. Han hånar medspelare, han hånar motspelare, han hånar domare, han ger efterslängar, han lägger sig, han ligger och fejkar skada, you name it. Han saknar respekt för, och distans till, allt utom sig själv.
Förmodligen kommer folk (2 folk) att tycka att det här inlägget är larvigt och att min argumentation är lösryckt och dåligt underbyggd. Någon kommer säkert också prata om att "Bale också lägger sig". Till dessa säger jag bara fuck you. Fotboll är inte förnuftigt, fotboll handlar om känslor, jag är en fullblodig känslomänniska, och jag hatar Chelsea FC.
PS. Borde väl skriva något om mitt eget lag också men jag förmår inte riktigt. The grief is still too near. Jag kan bara säga att när Scott Parker (efter ännu en jättematch) slutligen tappade fattningen och började skrika på varenda blå amöba som fanns i närheten, efter att ha blivit sparkad på av en liggande Mikkel, så kände jag en sådan rush of affection som jag inte känt på år och dar för en spelare. I hans ögon fanns all den passion, den värdighet, och den positiva kraft som gör att jag trots alla förluster och svek fortfarande är så otroligt glad och stolt över att jag är en Tottenhamsupporter och inte en Chelseasupporter.
PPS. Som sista brasklapp vill jag säga till de eventuella Chelseasupportrar som läser detta: när jag säger att jag hatar Chelsea menar jag dagens Chelsea. Klubben i grunden har jag respekt för, och är till och med lite charmad av. Men för att den respekten ska komma tillbaka behöver ni ändra på lite grejer. Ganska många faktiskt.
PPPS. Till alla er som tror att jag skriver det här bara för att jag är bitter: ni förstår ingenting om fotboll. Ni förstår ingenting om någonting.
Ikväll gör jag högtidligen avkall på denna doktrin. För ikväll känner jag för första gången att jag verkligen hatar ett fotbollslag. Det är inget förnuftigt med det, jag kan inte analysera det, och jag kan inte riktigt säga varför. Jag kan bara säga att jag ser ett lag som är köpt på smutsiga, blodiga, kommunist-kapitalistiska oljepengar, pengar som lockat dit fotbollshoror från alla världens håll och kanter, och jag ser ett lag vars lagkapten är så väl en horbock som en rasist, jag ser ett lag som får ett helt obegripligt domslut med sig just på grund av att de är så stora och äckliga, jag ser ett lag som nu är på väg att lägga sin pestsmittade fingrar på den finaste av alla pokaler för vilken gång i ordningen jag vet inte för att jag vill inte tänka på det, jag ser ett lag som styrs av överbetalda divor och som körde iväg den enda tränaren som någonsin vågat stå upp mot dom. Nu sitter där något litet vått och dränkt och ryggradslöst på bänken, som passivt låter ondskan ha sin gång.
Jag ser också fansen. Chelseafansen hånade döda Liverpoolsupportrar under en tyst minut, vilket även för den neutrale åskådaren måste betecknas som omätbart lågt. Jag tycker synd om de som gjorde det, för de förlorade genom sin handling all rätt till att bemötas med respekt eller erkännande. De är ett hån mot människosläktet. De är lägre än råttor.
Och jag ser honom. Vidrigheten. Drogba. Jag vet inte vad alla de ädla idrottsmän som gjort sporten och cupen till vad den är skulle säga om de fick se Drogba idag och jag vill inte veta. Det är återigen svårt att sätta fingret på något konkret, men hela hans väsen och attityd är bara raka motsatsen till vad begreppet "sportsmanskap" vill säga. Han hånar medspelare, han hånar motspelare, han hånar domare, han ger efterslängar, han lägger sig, han ligger och fejkar skada, you name it. Han saknar respekt för, och distans till, allt utom sig själv.
Förmodligen kommer folk (2 folk) att tycka att det här inlägget är larvigt och att min argumentation är lösryckt och dåligt underbyggd. Någon kommer säkert också prata om att "Bale också lägger sig". Till dessa säger jag bara fuck you. Fotboll är inte förnuftigt, fotboll handlar om känslor, jag är en fullblodig känslomänniska, och jag hatar Chelsea FC.
PS. Borde väl skriva något om mitt eget lag också men jag förmår inte riktigt. The grief is still too near. Jag kan bara säga att när Scott Parker (efter ännu en jättematch) slutligen tappade fattningen och började skrika på varenda blå amöba som fanns i närheten, efter att ha blivit sparkad på av en liggande Mikkel, så kände jag en sådan rush of affection som jag inte känt på år och dar för en spelare. I hans ögon fanns all den passion, den värdighet, och den positiva kraft som gör att jag trots alla förluster och svek fortfarande är så otroligt glad och stolt över att jag är en Tottenhamsupporter och inte en Chelseasupporter.
PPS. Som sista brasklapp vill jag säga till de eventuella Chelseasupportrar som läser detta: när jag säger att jag hatar Chelsea menar jag dagens Chelsea. Klubben i grunden har jag respekt för, och är till och med lite charmad av. Men för att den respekten ska komma tillbaka behöver ni ändra på lite grejer. Ganska många faktiskt.
PPPS. Till alla er som tror att jag skriver det här bara för att jag är bitter: ni förstår ingenting om fotboll. Ni förstår ingenting om någonting.
fredag 13 april 2012
Ingen våldtäkt på Söderstadion
Min arga rant från i måndags var alltså uncalled for, tjejen hade tydligen inte blivit våldtagen. Skönt, dels för att hon inte blivit våldtagen och dels för att man då kan fortsätta sjunga "Vi ska våldta era horor" utan något som helst dåligt samvete.
torsdag 12 april 2012
onsdag 11 april 2012
Het kväll i Fotbollseuropa
1. Borussia Dortmund 1-0 Bayern München
Matchbilden:
Hawaiifotboll från båda håll. Det var väldigt flängigt spel där inget av lagen verkade vilja hålla i bollen och etablera något riktigt spel. Istället försökte man gå framåt och skapa målchanser så fort man fick tag i bollen. Dortmund hade dock de farligaste chanserna, speciellt i första halvlek då Neuer tvingades till att rada upp millimeterräddningar.
Spelaren:
Robert Lewandowski. Tog konstant löpningar och var ett ständigt orosmoment för Badstuber & C:o i Bayernförsvaret. Styrningen med klacken fram till 1-0 var mästerlig! Målvakten Weidenfeller förtjänar dock också att nämnas; en riktig hjältematch genomför han idag!
Händelsen:
I den 85:e minuten tilldömdes Bayern München en straff. Arjen Robben tar ansvaret och det blir en riktigt dålig straff som enkelt kan räddas av Weidenfeller i Dortmundmålet. Att missa en straff i det läget lär redan det vara ett helvete, och troligen kände sig inte Robben bättre, då Dortmunds Subotic springer fram och skriker och hånar honom rätt i ansiktet. Minst sagt skamligt gjort av serben, som gärna får stängas av i ett par matcher efter den vidriga aktionen.Stackars Robben missade förresten ännu ett friläge i slutminuterna.
2. Juventus 2-1 Lazio
Matchbilden:
En underhållande match för den opartiske. Matchen präglades å ena sidan av fartfyllt, offensivt spel och hjältelikt försvarande å den andra. Juventus slogs för att behålla sin serieledning medan Lazio ville befästa 3:eplatsen, vilken ju innebär CL-spel. Det var hemmalaget som tog tag i taktpinnen från start och startade en anfallsstorm utan dess like. Lazio höll dock ut, föredömligt fram tills 30:e då Pepe stänkte in 1-0 för hemmalaget. Lazio saknade i princip en offensiv utan Miroslav Klose men höll ut och var, kanske lite oförtjänt, nära att ta med sig en poäng.
Spelaren:
Att Alessandro Del Piero, 37, fortfarande gör avgörande mål i sådana här stormatcher är ett alldeles övertydligt bevis på vilken sann fotbollslegendar han är. Detta var hans 700:e match för "Den gamla damen" och därför var det inte mindre än sann konst när han smekte in en frispark i 81:a minuten och frälste sitt lag med 2-1.
Det har varit snack om att Juventus inte vill förlänga med Del Piero, vars kontrakt löper ut nu i sommar. Det hoppas jag verkligen bara är dumma rykten. En sådan här ikon och trotjänare ska man ha tillräckligt med respekt för att man låter honom spela ut sin karriär i den klubb han har gett allt för.
Händelsen:
Pepes 1-0-mål var verkligen något alldeles extra. Vilken bollkänsla! Vilken teknik! Vi ska heller inte sticka under stolen med att Pirlos framspelning är närmast genialisk. Målet, som kom i den 30:e minuten, satte tonen för resten av matchen.
3. Athletico Madrid 1-4 Real Madrid
Matchbilden:
Man hade förväntat sig en galen kamp, likt den vi fick se i höstderbyt mellan dessa två lag, men första halvlek blev ett riktigt sömnpiller. Kaká, Di Maria m.fl. såg rent ut sagt malplacerade ut i sina offensiva roller och från Athleticos sida var det mycket felpass och slarv. Det enda som var värt att ta med sig från första halvlek var nog Ronaldos galna frisparksmål från ca 30 meters håll.
Direkt i andra kom Özil in och Real vaknade snabbt till liv. Man märkte att tyskens närvaro på plan bidrog till ett förbättrat spel där Real vågade hålla i bollen mer och använda sig av instick snarare än halvtaskiga inlägg från kanterna. Det var dock Cristiano Ronaldo som - mer eller mindre på egen hand - såg till att Real stängde matchen och tog med sig tre oerhört viktiga poäng.
Spelaren:
Inte direkt oväntat var Cristiano Ronaldo tveklöst Reals "Man of the match". Portugisen mäktade med ett hat-trick, varav två av målen kändes som sådana han är ensam i världen om att kunna få till. Ronaldo verkade vara fylld till bredden av energi och självförtroende ikväll. Detta visade han i sitt spel med fart, precision och uppfinningsrikedom, både ute på sin vänsterkant och inne i boxen.
Händelsen:
Ronaldo trycker in 2-0 med ett mästerligt distansskott. Han passar då på att upprepa målgesten han använde för några veckor sedan då han spänner sitt lår och pekar på det: "Inget kan stoppa kraften som finns i det här benet", ungefär. När han gör det börjar det regna in diverse skräp från läktarna och från de uppretade Athletico-fansen som stod där. Förutom Bernabeu är Ronaldo är inte speciellt populär på någon arena i Europa.
och i England...
knappade Man City in på Man United då man besegrade WBA med 4-0, samtidigt som stadsrivalen förlorade borta mot Wigan. Kampen finns där fortfarande i det engelska titelracet!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)